Hjälp till självhjälp
Det är inte min mening att inte skriva. Det är bara så mycket annat och så fort jag sätter mig ner för vid datorn så har alla tankar blåst bort.
Jag har akut blankettskräck. När jag ringde jobbet för att be dem skicka ett intyg sa hon jag talade med att alla reportrar har blankettskräck. Inte hon. Och inte min syrra. Det verkar vara nåt särskilt med oss journalister. Min man säger att han njuter av att fylla i blanketter (men han är ju lite speciell...).
När jag får ett brev som ber mig skicka in intyg, då vill jag bara dö. Då vill jag bara släppa allt och ge upp.
Ett sånt brev öppnade jag idag. Det anlände för typ två månader sen. Den initiala impulsen var att bara ge upp och strunta i att starta eget. Sen försökte jag rycka upp mig och ta det ett litet steg i taget. Sen bestämde jag mig för att tänka positivt också. Det går sådär.
Igår beställde jag tre böcker från Adlibris: Självkänsla nu av Mia Törnblom. Hon ingav inget förtroende när hon medverkade i Nyhetsmorgon Söndag, men valet stod mellan hennes bok och Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People. Jag har ett svagt minne av att ha bläddrat i den utan att ha blivit övertygad. Den kom ut redan 1937 och det finns en uppsjö nya böcker av Dale Carnegie som råkar vara hädansoven sedan 1955. Visst luktar det lite fishy?
Den andra boken är Getting things done. Den har jag fått rekommenderad av en annan person som startat eget.
Den tredje boken slutligen är den om Katarina den stora och Potemkin. Äntligen lite nöjesläsning och inte bara självförbättring.
Det fruktansvärda med hela inköpet var insikten om hur mycket kosing folk tjänar på andra (mig och mina gelikar) människors känsla av otillräcklighet. Av tio-i-topplistan på Adlibris var tre självhjälpsböcker: Törnblom (till vars försäljningssuccé jag nu bidragit), en handbok i konsten att vara social av en fransos samt nån bok om att Sluta kämpa, börja leva av Sanna Ehdin som gjorde sig ett namn med boken Den självläkande människan.
Och ändå: kanske vill de bara gott. Mig och alla andra. Mot ett par av våra slantar.
Jag ska berätta för er om böckerna hjälper.
Jag har akut blankettskräck. När jag ringde jobbet för att be dem skicka ett intyg sa hon jag talade med att alla reportrar har blankettskräck. Inte hon. Och inte min syrra. Det verkar vara nåt särskilt med oss journalister. Min man säger att han njuter av att fylla i blanketter (men han är ju lite speciell...).
När jag får ett brev som ber mig skicka in intyg, då vill jag bara dö. Då vill jag bara släppa allt och ge upp.
Ett sånt brev öppnade jag idag. Det anlände för typ två månader sen. Den initiala impulsen var att bara ge upp och strunta i att starta eget. Sen försökte jag rycka upp mig och ta det ett litet steg i taget. Sen bestämde jag mig för att tänka positivt också. Det går sådär.
Igår beställde jag tre böcker från Adlibris: Självkänsla nu av Mia Törnblom. Hon ingav inget förtroende när hon medverkade i Nyhetsmorgon Söndag, men valet stod mellan hennes bok och Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People. Jag har ett svagt minne av att ha bläddrat i den utan att ha blivit övertygad. Den kom ut redan 1937 och det finns en uppsjö nya böcker av Dale Carnegie som råkar vara hädansoven sedan 1955. Visst luktar det lite fishy?
Den andra boken är Getting things done. Den har jag fått rekommenderad av en annan person som startat eget.
Den tredje boken slutligen är den om Katarina den stora och Potemkin. Äntligen lite nöjesläsning och inte bara självförbättring.
Det fruktansvärda med hela inköpet var insikten om hur mycket kosing folk tjänar på andra (mig och mina gelikar) människors känsla av otillräcklighet. Av tio-i-topplistan på Adlibris var tre självhjälpsböcker: Törnblom (till vars försäljningssuccé jag nu bidragit), en handbok i konsten att vara social av en fransos samt nån bok om att Sluta kämpa, börja leva av Sanna Ehdin som gjorde sig ett namn med boken Den självläkande människan.
Och ändå: kanske vill de bara gott. Mig och alla andra. Mot ett par av våra slantar.
Jag ska berätta för er om böckerna hjälper.
posted by Space babe at Thursday, April 06, 2006
3 Comments:
Det värsta med blankettskräcken är att den hänger kvar även om du byter yrkesbana.
Oh, wow! En till med blankettskräck! Jag har missat bra många tusenlappar på att inte fylla i hur mycket jag arbetat. Kan bara inte! Jo, alltså rent praktiskt, men något i mig reser sig totalt mot att ens försöka... Skumt.
Jag vill inte tänka på hur mkt pengar jag missat genom att inte orka göra egna jämförelser mellan inkomster och arbetad tid. Enligt en kollega på jobbet gör lönekontoret ständiga misstag nämligen, i företagets favör.
Post a Comment
<< Home