Blattejournalistik i praktiken - en personlig betraktelse

Det talas mycket om mångfald. Redaktionerna söker med ljus och lykta efter journalister av annan etnisk härkomst. Folk som ska berika de befintliga yrkestrupperna med nya perspektiv, spännande infallsvinklar och oväntade uppslag. I yrkesutövningen förväntas blatten vara snabb, effektiv, självgående och idérik och naturligtvis vara en hyvens kille eller tjej som det är lätt tycka om och att umgås med. Självklart har denna blatte också de schyssta, upplysta medelklassvärderingar som den befintliga kåren anser sig hysa.

Jag vet inte hur det är med alla de andra, men den här blattejournalisten (=jag) har inte många nya uppslag. Jag har fullt sjå med att lära mig hur det ska vara, hur det förväntas vara, jag är fullt upptagen med att inte begå faktafel, skriva bra texter, hitta rätt personer att intervjua, få in en kvinna, gärna med invandrarbakgrund eller annat funktionshinder (haha) etc.

Jenny sa redan för många år sen när jag fortfarande hade en barnslig och diffus dröm om att göra "karriär" inom journalistiken: "Du förstår väl att alla de som jobbar på till exempel Aktuellt, har inordnat sig i ett hierarkiskt system? De är konformister, de har anpassat sig, underordnat sig. Vill du göra det?"

Jag visste inte att jag hade en så stark personlighet att den skulle behöva underordnas, men eftersom jag idag ofta känner mig så otillfredsställd på jobbet så har jag nog det. (Min man tycker att jag har ett passivt aggressivt ego medan många av mina kollegor bara har enorma egon.)

I dagsläget har jag löst det så att journalistiken är något jag försörjer mig på. Skulle jag definiera mig efter mitt arbete, så skulle jag gå under - så självutplånande kan en dag på jobbet vara. Jag fattar inte de som jobbar heltid med det. Men de kanske har bättre lön och högre status än jag och gör bara jobb som de själva vill.

När jag befinner mig på redaktioner, så är det så tydligt hur rätt Jenny hade. Det finns väl inbyggda förutsättningar för ett oerhört hierarkiskt system där (precis som på de flesta andra arbetsplatser). Plus att man ofta har med väldigt narcissistiska människor att göra, dessutom. De flesta har varit klassens ljus, eller åtminstone gjort sig bemärkta på något sätt genom sin formuleringsförmåga.

På en redaktion finns tydlig rollfördelning och - även om det inte talas öppet om det - väldigt differentierade löner efter position och inflytande. Webben är ju så het nu som den nya arenan även för etablerade medier, ytterligare en möjlighet att publicera och kapa åt sig en bit av mediakakan, men alla som jobbat på stora redaktioner vet hur förbisedda webbjournalister är. De har inte speciellt hög status och tilltalas knappt av de som jobbar med den huvudsakliga publiceringen. För att inte tala om grafiker, översättare etc. Och alla vet den inbördes rangordningen på stora medieföretag:
Finast är Avdelningen för grävande reportrar, på andra plats politiska reportrar (även om det bara handlar om en tramsig icke-nyhet, är den signerad KG Bergström så hamnar den med stor sannolikhet i topp på Rapport – har redaktörerna där någonsin frågat sig hur det känns att vara så underordnade KGB och vad som är hans storhet? Han verkar rätt snäll och harmlös om ni frågar mig.), härnäst kommer kulturjournalister, därpå nyhetsjournalister (utrikesjournalister har hög status men är lite för sig), lokaljournalistiska bevakningen kommer på delad plats med ekonomiredaktionen som ingen egentligen är intresserad av eller bryr sig om (inte ens ekonomijournalisterna), så följer sportredaktionen, vädret samt webben.

Brasklapp: Men vilka har egentligen hög status? Kanske är det de som tycker sig ha hög status. De som tar sig hög status. Det är där det kommer an på chefers ledaregenskaper. I min mening bör alla chefer också vara goda psykologer och specialinlästa på gruppdynamik – de borde vara experter på att få folk att blomma, få ut det mesta ur varje medarbetare - i verkligheten ter det sig ofta tvärtom. Det är genom att vara högljudd, okänslig, bufflig och kaxig som man lättast tar sig fram och ses som aggressiv och driftig. Då blir man chef. Eller genom att vara socialt smidig med chefer så att de gillar en.

Det tycks ibland som att chefer i själva verket är oerhört osäkra människor som inte ens kan tillåta en medarbetare att komma med åsikter som inte stämmer med chefernas verklighetsbild. Jag har flera gånger bevittnat och själv upplevt hur jag eller någon annan utan större inflytande tagit mod till mig för att säga något på möten och bara blivit nedsablad av chefer. Man kan undra om inte chefer fått lära sig att om man har mkt makt så måste man också vara mycket snäll? De tycks inte intresserade av att lyssna på vad jag känner och tycker, med undantag för om det stämmer in på deras världsbild. Alltså känner sig även chefer maktlösa?

Det här med kaxighet stör mig enormt. Jag är inte så jäkla kaxig som man tydligen per automatik ska vara om man faller in under blattejournalist (undrar varför, eftersom många som är blattar växer upp i patriarkala och auktoritära hemmiljöer, t ex jag, och jag är ju som bekant inte ens muslim), jag är en vanlig, mesig, svenneindoktrinerad blatte, som inte bryter, som uttrycker mig grammatiskt korrekt - och då finns jag liksom inte på blattekartan! Trots att jag är invandrad i egen hög person som barn.

Det är inte lite vi kräver av våra blattejournalister. Förutom att klara ett journalistjobb som vilken svensk medelklassjournalist som helst, så ska vi kunna tala medelsvenssonsnack för att kunna funka i umgänget, vi får inte ge intryck av att vara det minsta svaga eller bräckliga eller känsliga, för då stämmer vi inte längre in i bilden av blatten som stark, kompetent och helt igenom beundransvärd.

Jag tror att redaktionerna ska sluta leta så himla mycket efter sina blattejournalister med ett utifrån-perspektiv. Det är bara att låta de tysta individerna som redan idag finns på redaktionerna få mer stöd att hitta sina historier som de vill berätta. Prata mer med webbjournalisterna, med inhopparna, vikarierna.

Mångfald handlar inte om blattejournalister. Det handlar om att förändra organisationen inifrån. Så länge journalistbranschen är så hierarkisk som den är, så kommer ingenting att förändras. De blattejournalister som kommer dit blir svennefierade i den meningen att de inordnar sig för att passa in.

Jag har mina invändningar mot Gringo, men ett måste jag ge dem en eloge för: från att ha varit några enskilda invandrarjournalister utan jobb och yttrandeprivilegium har de blivit några som chefer måste ta på allvar och lyssna på, tvungna att köpa tjänster av för dyra pengar. Jag bugar mig av respekt.

Angående deras blatteterminologi som jag här har använt mig av: det är lite besvärligt, vid vilken nyans av brunt går gränsen för att kallas blatte?

Andra bloggar om: Blatte de Luxe, blattar, blattebegreppet, invandrare, debatt, mångfald, mångkultur, journalistik, Gringo