July 29, 2006

Blattejournalistik i praktiken - en personlig betraktelse

Det talas mycket om mångfald. Redaktionerna söker med ljus och lykta efter journalister av annan etnisk härkomst. Folk som ska berika de befintliga yrkestrupperna med nya perspektiv, spännande infallsvinklar och oväntade uppslag. I yrkesutövningen förväntas blatten vara snabb, effektiv, självgående och idérik och naturligtvis vara en hyvens kille eller tjej som det är lätt tycka om och att umgås med. Självklart har denna blatte också de schyssta, upplysta medelklassvärderingar som den befintliga kåren anser sig hysa.

Jag vet inte hur det är med alla de andra, men den här blattejournalisten (=jag) har inte många nya uppslag. Jag har fullt sjå med att lära mig hur det ska vara, hur det förväntas vara, jag är fullt upptagen med att inte begå faktafel, skriva bra texter, hitta rätt personer att intervjua, få in en kvinna, gärna med invandrarbakgrund eller annat funktionshinder (haha) etc.

Jenny sa redan för många år sen när jag fortfarande hade en barnslig och diffus dröm om att göra "karriär" inom journalistiken: "Du förstår väl att alla de som jobbar på till exempel Aktuellt, har inordnat sig i ett hierarkiskt system? De är konformister, de har anpassat sig, underordnat sig. Vill du göra det?"

Jag visste inte att jag hade en så stark personlighet att den skulle behöva underordnas, men eftersom jag idag ofta känner mig så otillfredsställd på jobbet så har jag nog det. (Min man tycker att jag har ett passivt aggressivt ego medan många av mina kollegor bara har enorma egon.)

I dagsläget har jag löst det så att journalistiken är något jag försörjer mig på. Skulle jag definiera mig efter mitt arbete, så skulle jag gå under - så självutplånande kan en dag på jobbet vara. Jag fattar inte de som jobbar heltid med det. Men de kanske har bättre lön och högre status än jag och gör bara jobb som de själva vill.

När jag befinner mig på redaktioner, så är det så tydligt hur rätt Jenny hade. Det finns väl inbyggda förutsättningar för ett oerhört hierarkiskt system där (precis som på de flesta andra arbetsplatser). Plus att man ofta har med väldigt narcissistiska människor att göra, dessutom. De flesta har varit klassens ljus, eller åtminstone gjort sig bemärkta på något sätt genom sin formuleringsförmåga.

På en redaktion finns tydlig rollfördelning och - även om det inte talas öppet om det - väldigt differentierade löner efter position och inflytande. Webben är ju så het nu som den nya arenan även för etablerade medier, ytterligare en möjlighet att publicera och kapa åt sig en bit av mediakakan, men alla som jobbat på stora redaktioner vet hur förbisedda webbjournalister är. De har inte speciellt hög status och tilltalas knappt av de som jobbar med den huvudsakliga publiceringen. För att inte tala om grafiker, översättare etc. Och alla vet den inbördes rangordningen på stora medieföretag:
Finast är Avdelningen för grävande reportrar, på andra plats politiska reportrar (även om det bara handlar om en tramsig icke-nyhet, är den signerad KG Bergström så hamnar den med stor sannolikhet i topp på Rapport – har redaktörerna där någonsin frågat sig hur det känns att vara så underordnade KGB och vad som är hans storhet? Han verkar rätt snäll och harmlös om ni frågar mig.), härnäst kommer kulturjournalister, därpå nyhetsjournalister (utrikesjournalister har hög status men är lite för sig), lokaljournalistiska bevakningen kommer på delad plats med ekonomiredaktionen som ingen egentligen är intresserad av eller bryr sig om (inte ens ekonomijournalisterna), så följer sportredaktionen, vädret samt webben.

Brasklapp: Men vilka har egentligen hög status? Kanske är det de som tycker sig ha hög status. De som tar sig hög status. Det är där det kommer an på chefers ledaregenskaper. I min mening bör alla chefer också vara goda psykologer och specialinlästa på gruppdynamik – de borde vara experter på att få folk att blomma, få ut det mesta ur varje medarbetare - i verkligheten ter det sig ofta tvärtom. Det är genom att vara högljudd, okänslig, bufflig och kaxig som man lättast tar sig fram och ses som aggressiv och driftig. Då blir man chef. Eller genom att vara socialt smidig med chefer så att de gillar en.

Det tycks ibland som att chefer i själva verket är oerhört osäkra människor som inte ens kan tillåta en medarbetare att komma med åsikter som inte stämmer med chefernas verklighetsbild. Jag har flera gånger bevittnat och själv upplevt hur jag eller någon annan utan större inflytande tagit mod till mig för att säga något på möten och bara blivit nedsablad av chefer. Man kan undra om inte chefer fått lära sig att om man har mkt makt så måste man också vara mycket snäll? De tycks inte intresserade av att lyssna på vad jag känner och tycker, med undantag för om det stämmer in på deras världsbild. Alltså känner sig även chefer maktlösa?

Det här med kaxighet stör mig enormt. Jag är inte så jäkla kaxig som man tydligen per automatik ska vara om man faller in under blattejournalist (undrar varför, eftersom många som är blattar växer upp i patriarkala och auktoritära hemmiljöer, t ex jag, och jag är ju som bekant inte ens muslim), jag är en vanlig, mesig, svenneindoktrinerad blatte, som inte bryter, som uttrycker mig grammatiskt korrekt - och då finns jag liksom inte på blattekartan! Trots att jag är invandrad i egen hög person som barn.

Det är inte lite vi kräver av våra blattejournalister. Förutom att klara ett journalistjobb som vilken svensk medelklassjournalist som helst, så ska vi kunna tala medelsvenssonsnack för att kunna funka i umgänget, vi får inte ge intryck av att vara det minsta svaga eller bräckliga eller känsliga, för då stämmer vi inte längre in i bilden av blatten som stark, kompetent och helt igenom beundransvärd.

Jag tror att redaktionerna ska sluta leta så himla mycket efter sina blattejournalister med ett utifrån-perspektiv. Det är bara att låta de tysta individerna som redan idag finns på redaktionerna få mer stöd att hitta sina historier som de vill berätta. Prata mer med webbjournalisterna, med inhopparna, vikarierna.

Mångfald handlar inte om blattejournalister. Det handlar om att förändra organisationen inifrån. Så länge journalistbranschen är så hierarkisk som den är, så kommer ingenting att förändras. De blattejournalister som kommer dit blir svennefierade i den meningen att de inordnar sig för att passa in.

Jag har mina invändningar mot Gringo, men ett måste jag ge dem en eloge för: från att ha varit några enskilda invandrarjournalister utan jobb och yttrandeprivilegium har de blivit några som chefer måste ta på allvar och lyssna på, tvungna att köpa tjänster av för dyra pengar. Jag bugar mig av respekt.

Angående deras blatteterminologi som jag här har använt mig av: det är lite besvärligt, vid vilken nyans av brunt går gränsen för att kallas blatte?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

12 Comments:

Blogger Xtian said...

Bra skrivet. Men vaddå "inte kaxig"?? Jag tycker du är jättekaxig - på ett bra sätt - mer likt självsäkerhet med en touch av ödmjukhet. Alltså en positiv kaxighet(precis som Ondskan oxå verkar ha, + att hon skriver mycket bra oxå). Kanske menar du en "ge-plats-för-mig-för-jag-vet-minsann-"kaxighet som jag bara tycker verkar vara yta. Men vad vet jag, jag jobbar ju inte inom media.

Men du skriver bra, är kaxig på rätt sätt och borde fantanemej få uträtta än mer stordåd...

(Lite rörigt, men jag har precis loggat på efter 2 veckors passiv semester.)

8:44 PM, July 30, 2006  
Blogger Space babe said...

Älskade xtian, det verkar bara vara du som förstår mig! Jag har förgäves väntat hela dagen på att få mängder av kommentarer. Trodde detta skulle kunna vara en brandfackla och hade bestämt mig för att sköta den bättre än Sexism-debatten.

Jag har inte fått med att egentligen så gäller samma grej även journalister med arbetarklassbakgrund, de är också i minoritet på redaktionerna. Eller för all del alla andra med sociala eller fysiska, psykiska handikapp. Eller så finns alla dessa redan där, men håller käften om sina för yrket mindre gynnsamma egenskaper.

Jag är kanske lite väl idealistiskt lagd. Eller helt enkelt jävligt egoistisk. JAG vill ju bli sedd av cheferna, inte att de bara ska se de högljudda eller socialt smidiga. Själv e jag dörädd för auktoriteter och vägar knappt titta chefer i ögonen när jag talar med dem. Men jag jobbar på min osäkerhet, hela tiden! Bloggen är ett utmärkt hjälpmedel. Att våga formulera mig, testa tankar.

Men kanske är jag mer en skrivande människa än en talande, därför att jag får tid att tänka efter när jag skriver.

Mer kärlek och bekräftelse på jobbet åt folket!

9:39 PM, July 30, 2006  
Blogger Xtian said...

En fundering jag har/har haft är just detta med redaktioner (tv/tidningar) och deras fördelning. Många ggr tar "media" på sig att vara på den "svages" sida och verkar ibland ge bilden av att vara helt förstående och nästintill identifiera sig med den "svage". men allt som oftast är redaktionerna en ganska homogen grupp med män och kvinnor i 40-årsåldern med ett världssamvete och en känsla av att "vi vet hur den utsatte har det" och den "tredje statsmakten"-hatten sitter starkt och stolt på hjässan med en extra fjäder vippande. Men utan att att sammansättningen på redaktionen speglar samhället i övrigt (även om det säkert finns, men ingen har kollat, som du pekar på). Typ, när det skall skrivas nåt känns det som om man slänger ut en fråga på redaktionen "nån som känner nån som är...(fyll i valfri etnicitet/handikapp/minoritet)".

Men jag är inte journalist. Har aldrig jobbat på/besökt en redkation. Är soff-expert. Gnällig 30+:are. Och allmänt skeptisk till journalister
(en lustig historia dock: när jag pluggade på högskola fanns där en "media-linje" och där gjorde man en undersökning i journalist-kåern. Och det visade sig att det var den yrkesgrupp som ansåg sig vara mest heterogen men i själva fallet var mest homogen, jämfört med andra yrkesgrupper).

Jaja, nu har jag väl smutskatsta/generaliserat nog..

11:09 AM, July 31, 2006  
Blogger Xtian said...

oj. Jag stavade en hel del fel. Sorry.

11:10 AM, July 31, 2006  
Blogger ondskan said...

Ja, håller med om allt. Space babe, ibland blir det inga kommentarer på dina helt långa och helt spännande inlägg, kanske mest för att jag dels inte vet vilken ände jag ska börja i, och dels ju håller med. Ibland skriver jag långa osammanhängande haranger som jag sen inte publicerar. Håller även med Xtian om att du undervärderar din kaxighet: du vet vad du står för och vad du gör, det är ju cooligt!
Journalister är ett konstigt släkte, som nog inte vet hur homogena de (vi) är. Som när jag flyttade till Stockholm och under lång tid var djupt chockad av den totala vitmedelklassdominansen i staden. Dessutom präktiga och fördomsfria vita medelklassmänniskor, upplysta. De läser ju lite blattekrönikörer då och då så de har koll. Nu har det lagt sig, jag har vant mig. Så här är det, tänker jag och tror mig se ett representativt urval av befolkningen, på 4ans buss såväl som på redaktionen.

12:47 PM, July 31, 2006  
Blogger Space babe said...

This comment has been removed by a blog administrator.

5:11 PM, July 31, 2006  
Blogger Space babe said...

xitan (oj, felskrivning som på kinesiska skulle det uttalas "shitän" och betyda typ västra stranden):

Dina små stavfel såg jag inte ens och jag är en korrläsare av rang.

"nån som känner nån som är...(fyll i valfri etnicitet/handikapp/minoritet)"

PRECIS så är det ofta! Den oändliga jakten på Caset. Och det känns så jävla löjligt ibland. Och in the end of the day så brukar det tillslut handla om att få ihop nåt öht, och då förfaller man till vad som helst, vit, man och medelklass duger då också.

"Många ggr tar "media" på sig att vara på den "svages" sida och verkar ibland ge bilden av att vara helt förstående och nästintill identifiera sig med den "svage"."

Det är det som jag stör mig på, som känns mest förljuget. MEN LEV SÅ OCKSÅ DÅ!

Ondskan: Jaaa, du e från Malmö? Jag säger bara Krua Thai. Då förstår jag att du tyckte det var vitt här i Sthlms innerstad.

5:17 PM, July 31, 2006  
Blogger ondskan said...

Ja, Krua Thai! Jag är eg från Lund, men kommer närmast från Malmö där jag bodde ett par år efter att jag flyttade hem till Sverige och innan jag flyttade hit. Det var lagom övergång, jag hade nog dött av homogenitet om jag kommit direkt hit!

5:38 PM, July 31, 2006  
Blogger Daddy Fool said...

Kort kommentar, men ändå:

Du är så jävla bra.

2:55 PM, August 01, 2006  
Blogger Space babe said...

Tusen tack, Daddy Fool. Om du säger det så tänker inte jag ta åt mig av makens kommentar på texten: "Du är som riksdagsmannen som reste sig och sa: Herr talman, jag har inget att säga, men jag kan inte tiga!" Jag blev så jävla förbannad. Men han e som han e.

3:08 PM, August 01, 2006  
Blogger Morelli said...

Bra o personligt skrivet space babe, men jag kan inte låta bli att skratta åt din mans kommentar. Du har en sträng kritiker hemma -och ska kanske vara glad för det. Och är vi inte alla riksdagsmän egentligen? ´Vad är det att säga något? Du försöker ju ge ord på dina personliga erfarenheter. Vad annat kan vi göra? We are just trying to make sense..

8:38 AM, August 02, 2006  
Blogger Morelli said...

This comment has been removed by a blog administrator.

8:42 AM, August 02, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se