Jobb, bok, film
Idag ska jag jobba för första gången på jättelänge. Usch. Vill inte. Men ibland blir det rätt trevligt ändå.
Tvättar. Ska hänga upp tvätten innan jag åker. Gillar att göra hushållssysslor, men ibland känns de som livlinor jag klamrar mig fast vid när jag är på väg till något som känns obehagligt. Å andra sidan brukar jag alltid känna mig väldigt glad efter det obehagliga.
Såg på Nyheterna om en chilensk kvinna som bott i Sverige men åkt tillbaka till Chile och startat en städfirma och nu har 450 anställda. Hon sa att hon hade åkt tillbaka till Chile på 90-talet för att se om det gick att bo där, men hon tyckte det var förfärligt. Så kom hon tillbaks till Sverige och bara kräktes på hur tråkigt det var här, så det blev Chile ändå.
Är det ovanligt tråkigt i Sverige? Vad säger ni andra? Ibland får jag för mig det. Är det bara vädret, dvs skulle vi vara lyckligare om det var ett varmare klimat här? I så fall borde väl vår generation ha alla förutsättningar att bli den lyckligaste i mannaminne? Jag menar, växthuseffekt, naturlig uppvärmning efter senaste istiden and what not, samt att vi alla ska tala med varandra, går/gått i terapi, tala om känslor, rädslor ångestar etc.
Och i alla böcker man läser får man veta att vuxna som är olyckliga hade frånvarande fäder, så ingen tänker väl ta den risken längre, ingen som läser böcker på svenska eller engelska i alla fall?
Jag läser Nancy Huston. Hon är lite för pladdrig. På ett väldigt kvinnligt sätt, om ni ursäktar. Proust är också pladdrig, men på ett repetitivt, manligt sätt. Hon är det på det där kvinnliga sättet med att duktigt variera sig i oändlighet. Inte upprepa sig. Läsaren skulle kunna tråkas ut.
Sen stör jag mig på den subjektiva rösten som hela tiden förflyttar sig mellan middagsgästerna (själva ramberättelesn är en tacksägelsemiddag). Det är väl genomfört, men lite trist. Vad är det med dessa amerikanska kvinnliga författare, varför måste de vara så förbannat duktiga?
Personerna är förutsägbara. Mest äldre som haft ett förflutet ihop, utom en liten utböling som är purung, självklart jättevacker (eftersom hon e kvinna), och gift med en av de äldre.
Naturligtvis finns inslag av övergrepp på barn, alkoholism, droger, svårartade barn och cancer med. Utan dem ingen episk berättelse, eller hur? Jag tror hon försöker få med för mycket.
Såg The Kid Stays in the Picture igår. Tyckte om den. Gillar att Robert Evans fick göra en sån film om sitt liv. VAR nånstans läste jag, det var typ någon kändis som berättade om sitt liv och i en bisats sa han/hon att ja, osså den där Bob Evans som var producent och håller på med en film om sitt liv som heter The Kid Stays in the Picture... JUST DET, det var i en essä av Joan Didion, från typ 80-talet. Eller nåt. Haha. Kul att den äntligen blev av och inte bara var ett snackprojekt.
Snackprojekt är väl jobbiga? Jag har många... Men om man inte snackar om dem då? Då blir de bara jag-snackar-inte-om-den-projekt.
Tvättar. Ska hänga upp tvätten innan jag åker. Gillar att göra hushållssysslor, men ibland känns de som livlinor jag klamrar mig fast vid när jag är på väg till något som känns obehagligt. Å andra sidan brukar jag alltid känna mig väldigt glad efter det obehagliga.
Såg på Nyheterna om en chilensk kvinna som bott i Sverige men åkt tillbaka till Chile och startat en städfirma och nu har 450 anställda. Hon sa att hon hade åkt tillbaka till Chile på 90-talet för att se om det gick att bo där, men hon tyckte det var förfärligt. Så kom hon tillbaks till Sverige och bara kräktes på hur tråkigt det var här, så det blev Chile ändå.
Är det ovanligt tråkigt i Sverige? Vad säger ni andra? Ibland får jag för mig det. Är det bara vädret, dvs skulle vi vara lyckligare om det var ett varmare klimat här? I så fall borde väl vår generation ha alla förutsättningar att bli den lyckligaste i mannaminne? Jag menar, växthuseffekt, naturlig uppvärmning efter senaste istiden and what not, samt att vi alla ska tala med varandra, går/gått i terapi, tala om känslor, rädslor ångestar etc.
Och i alla böcker man läser får man veta att vuxna som är olyckliga hade frånvarande fäder, så ingen tänker väl ta den risken längre, ingen som läser böcker på svenska eller engelska i alla fall?
Jag läser Nancy Huston. Hon är lite för pladdrig. På ett väldigt kvinnligt sätt, om ni ursäktar. Proust är också pladdrig, men på ett repetitivt, manligt sätt. Hon är det på det där kvinnliga sättet med att duktigt variera sig i oändlighet. Inte upprepa sig. Läsaren skulle kunna tråkas ut.
Sen stör jag mig på den subjektiva rösten som hela tiden förflyttar sig mellan middagsgästerna (själva ramberättelesn är en tacksägelsemiddag). Det är väl genomfört, men lite trist. Vad är det med dessa amerikanska kvinnliga författare, varför måste de vara så förbannat duktiga?
Personerna är förutsägbara. Mest äldre som haft ett förflutet ihop, utom en liten utböling som är purung, självklart jättevacker (eftersom hon e kvinna), och gift med en av de äldre.
Naturligtvis finns inslag av övergrepp på barn, alkoholism, droger, svårartade barn och cancer med. Utan dem ingen episk berättelse, eller hur? Jag tror hon försöker få med för mycket.
Såg The Kid Stays in the Picture igår. Tyckte om den. Gillar att Robert Evans fick göra en sån film om sitt liv. VAR nånstans läste jag, det var typ någon kändis som berättade om sitt liv och i en bisats sa han/hon att ja, osså den där Bob Evans som var producent och håller på med en film om sitt liv som heter The Kid Stays in the Picture... JUST DET, det var i en essä av Joan Didion, från typ 80-talet. Eller nåt. Haha. Kul att den äntligen blev av och inte bara var ett snackprojekt.
Snackprojekt är väl jobbiga? Jag har många... Men om man inte snackar om dem då? Då blir de bara jag-snackar-inte-om-den-projekt.
posted by Space babe at Friday, August 04, 2006
6 Comments:
Ja, det är det. Många kvinnliga författare (och ofta amerikanska) är så duktiga! Man tror att de sitter och skriver uppsats på sitt universitet. Fast i ämnet fritt skapande. Fast så rätt och bra. Och många, många ord. Skickligt, liksom.
I bland är det bättre att inte snacka om projekt. För hur kul är det när någon dagisförälder plötsligt frågar hur det går med tex. boken. Vilken bok, eh, den som jag läste ut förra veckan eller? (Ja, just det jävlar! Men det där har jag ju släppt för flera månader sedan.)
Om du förstår vad jag menar..
Ondskan: Word. Låt oss vara oduktiga. - Vad svårt att vara oduktig. Jag vill vara så där oduktig som Michel Houellebecq (jepp jag googlade hans namn för att kunna stava till det).
rosa fluff: Jag förstår precis vad du menar.
Tyvärr är Houellebecq mkt duktig. På att... spela sin roll som oduktig. Jag har en kompis som spelade i bandet som kompade honom när han turnerade i Frankrike.
Ja, de riktiga projekten ska man hålla hemliga. Det är bra att vara hemlig.
Usch ja, hemlig o duktigt oduktig ska man vara.."Bilde Kunstler, Rede Nicht" sa Goethe...Jag pratar sönder det mesta jag planerar att eventuellt göra..jag tycker nästan att prata ÄR att göra...
Jaaa!!!! Kid Stays är hur bra som helst! :D
Post a Comment
<< Home