Självdestruktiv R Us

Har haft en liten svacka. Trots att jag vet att jag blir gladare av att blogga, så låter jag bli. Jag är ganska självdestruktiv på det sättet.

Men nu känner jag mig glad igen, vilket är lämpligt eftersom jag ska träffa Jenny och Ondskan imorgon. Det är läskigt och roligt att träffa folk man känner via bloggen irl.

Mina päron är här på besök från Kina. Den här gången har de inte lyckats ge mig så mycket ångest som förra gången. Men mammas Parkinson-sjukdom (eller var det så redan innan?) gör att allt hon säger verkar ha en negativ ton:
- Ni borde gett barnen mat innan...
- Varför har ni inte gjort si ...eller så...
- Lillan verkar bara ha röda kläder...

Det är tråkigt, jag försöker att inte ta det alltför negativt, men jag märker på mig själv att jag blir väldigt deprimerad av att se mamma. Det var så förra hösten också. Shit. Det var efter att mamma åkt som jag började blogga. Snart firar Mathimlen ett år.

Pappa pratar bara om samma saker hela tiden. Det känns också tråkigt, att vi liksom inte har fler gemensamma samtalsämnen än så. Mat är dock ett outtömligt och ofarligt ämne.