Snälla och elaka bloggare
Har just läst in mig lite på spektaklet kring Isobel och Katrine Kielos nedläggningar. Funderar kring bloggar, något som var ett naturligt samtalsämne tidigare idag med Ondskan och Jenny. Bloggandet har gett mig en tro på att människor är snälla, att de allra flesta människor är snälla.
Men jag minns under Sexism-debatten här, hur dåligt jag mådde av alla taskiga kommentarer om mig framför allt i andra bloggar.
Nu har jag lite dåligt samvete för att jag skrivit ett par gånger att jag inte "fixar" typ Isobel, Katrine, Sigge eller några andra väldigt populära bloggare. Jag menar inte att de är dåliga, utan med bloggar som i verkliga livet handlar det om personkemi. Sen har jag bluddrat på här i bloggen, utan en tanke på hur det kan kännas för dem. Och jag skulle nog inte ha gjort det med någon som bara hade 14 läsare.
Det är så konstigt det där med att bli känd och att bli "en offentlig person". Det skrämmer mig fruktansvärt, samtidigt som jag naturligtvis eftersträvar framgång i mitt yrke samt i skrivandet, och det är väldigt förknippat med kändisskap.
Läser sen Emma Grays kommentar till det hela, och skräms av allt det hon drabbades av.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som går såhär: 人言可畏 (ren2 yan2 ke3 wei4), ordagrant översatt: människa tal möjligt frukta, dvs människors prat är skrämmande, eller Frukta människors prat. Jag hade väldigt svårt att förstå det när jag lärde mig det för 13 år sen, men nu.
Men på det stora hela är bloggare snälla, tror jag fortfarande. Dessutom verkar vi alla vara journalister eller skribenter av nåt slag. Kreativa. Eller vill vara. Och är.
Ett helt nytt forum för att få nya kompisar är det hursom. Jag tror att jag här och nu slutar upp med att hoppas få fler läsare än de ca 24 återkommande. Jag är jättenöjd att leva min lilla bloggtillvaro i skymundan. Vik hädan, dags- och kvällstidningstalangscouter, mig ska ni inte få göra till bloggkändis. (As if.)
Men jag minns under Sexism-debatten här, hur dåligt jag mådde av alla taskiga kommentarer om mig framför allt i andra bloggar.
Nu har jag lite dåligt samvete för att jag skrivit ett par gånger att jag inte "fixar" typ Isobel, Katrine, Sigge eller några andra väldigt populära bloggare. Jag menar inte att de är dåliga, utan med bloggar som i verkliga livet handlar det om personkemi. Sen har jag bluddrat på här i bloggen, utan en tanke på hur det kan kännas för dem. Och jag skulle nog inte ha gjort det med någon som bara hade 14 läsare.
Det är så konstigt det där med att bli känd och att bli "en offentlig person". Det skrämmer mig fruktansvärt, samtidigt som jag naturligtvis eftersträvar framgång i mitt yrke samt i skrivandet, och det är väldigt förknippat med kändisskap.
Läser sen Emma Grays kommentar till det hela, och skräms av allt det hon drabbades av.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som går såhär: 人言可畏 (ren2 yan2 ke3 wei4), ordagrant översatt: människa tal möjligt frukta, dvs människors prat är skrämmande, eller Frukta människors prat. Jag hade väldigt svårt att förstå det när jag lärde mig det för 13 år sen, men nu.
Men på det stora hela är bloggare snälla, tror jag fortfarande. Dessutom verkar vi alla vara journalister eller skribenter av nåt slag. Kreativa. Eller vill vara. Och är.
Ett helt nytt forum för att få nya kompisar är det hursom. Jag tror att jag här och nu slutar upp med att hoppas få fler läsare än de ca 24 återkommande. Jag är jättenöjd att leva min lilla bloggtillvaro i skymundan. Vik hädan, dags- och kvällstidningstalangscouter, mig ska ni inte få göra till bloggkändis. (As if.)
posted by Space babe at Tuesday, August 15, 2006
12 Comments:
Jag tror på att om man inte har något snällt att säga så kan man hålla klaffen lika väl. Det har varit (är?) inne att säga hela sanningen, hur sårande det än är. Man kan ju säga vad man tycker utan att för den delen bli elak.
Jag var f ö Sam seaborn. Kan jag leva med :).
När någon mailat mig och skrivit något dumt, eller om någon skrivit på ett forum eller någon blogg - alltså personangrepp och inte bara andra åsikter i sakfrågor - har jag nästan alltid svarat eller lagt in en kommentar. Det spelar inte så stor roll vad man säger i det läget. Det är bara en liten hej-jag-läser-det-du-skriver-och-jag-
blir-ledsen. Ruskigt effektivt. I 9 fall av 10 blir de skamsna och ber om ursäkt. När det hänt på stan har jag ställt vederbörande mot väggen istället för att argt gå därifrån och knyta näven i byxfickan. Vissa har jag följt efter i flera kvarter för att de skulle svara. De blev sjukt besvärade. :) Men det är mitt hetaste tips, fråga "varför". Det är inte så många som kan svara på en sån enkel fråga i en sån situation. Jag lovar.
Vafalls!? Klart du ska bli kändis!
(är jag den 25:e nu?)
Kommentarer av folk som vågar skriva sin signatur tycker jag är ok. Att däremot skriva anonyma elakheter är lika givande som att smygröka i en garderob i ett ödehus.
Din kompis
//Norman B Fibbler
detta är ett märkligt beteende: att stå framför en scen o lyssna på någon som sjunger dåligt, stå kvar, lida, vänta tills konserten är över, gå backstage, vänta, försöka få en skymt av den som sjungit, haffa tag i denna, säga: hör du, fy fan vad dålig du är!
vad har man för slags liv om man gör en sådan sak?
Nuförtiden är det ju i o f sig lättare att klaga på de man retar sig på: det är bara att trycka på lite knappar i all hast...
jag funderar om jag fått hatbrev..jag tror faktiskt inte det..inte ens när jag var på AB..jo förresten jag skämtade i radio en gång om att det fanns fördelar med att vara handikappad och då tog det hus i helvete o hatmailen började strömma in...
Det är ju just snällhetstyranni i stil med "har man inget snällt att säga så kan man hålla klaffen" som gör att folk till slut expoloderar. Eller pyser ut lite aggressivitet med sarksasmer. Delvis. Ibland är de bara idioter.
Om man kastar sig ut och debatterar ett ämne som tänder till folk och dessutom gör det kaxigt, så får man väl vänta sig kaxiga svar tillbaka. Man ska inte tåla personliga påhopp, men man får väl tänka på vad man håller för ton själv. Tycker mig ha sett att folk raljerar på rätt friskt själva och sen blir upprörda när de får svar i samma stil. Är man tunnhudad kanske man ska hålla sig till okontroversiella ämnen?
Mycket storm i vattenglas i en del sådana här diskussioner. Kan det vara så att många bloggare är nybörjare på att diskutera med andra så här lite halvanonymt på nätet, att de/ni aldrig har deltagit i andra diskussionsforum?
Det är ju just snällhetstyranni i stil med "har man inget snällt att säga så kan man hålla klaffen" som gör att folk till slut expoloderar. Eller pyser ut lite aggressivitet med sarksasmer. Delvis. Ibland är de bara idioter.
Om man kastar sig ut och debatterar ett ämne som tänder till folk och dessutom gör det kaxigt, så får man väl vänta sig kaxiga svar tillbaka. Man ska inte tåla personliga påhopp, men man får väl tänka på vad man håller för ton själv. Tycker mig ha sett att folk raljerar på rätt friskt själva och sen blir upprörda när de får svar i samma stil. Är man tunnhudad kanske man ska hålla sig till okontroversiella ämnen?
Mycket storm i vattenglas i en del sådana här diskussioner. Kan det vara så att många bloggare är nybörjare på att diskutera med andra så här lite halvanonymt på nätet, att de/ni aldrig har deltagit i andra diskussionsforum?
Anonym: Kanske har du rätt. Jag är själv otroligt konflikträdd, samtidigt som jag verkligen kan njuta av en god debatt. Tror att jag innerst inne gillar att debattera, men är rädd för att inte kunna argumentera tillräckligt väl för min sak.
Då kan man iofs alltid trösta sig med att man sällan övertygar folk eller omvänder dem ens med goda och vältaliga argument. Trösta sig, eller förbanna detta faktum.
"Sådär lite halvanonymt"... hur kommer det sig att de arga och elaka och ilska kommentarerna som vet så bäst så bäst alltid kommer från hr/fru Anonymous?
Ondskan: Eller hur! Det tyder på att folk har någon skamkänsla ändå. Förmodligen därför de skäms också när Emma Gray Munthe går på dem. Jag minns TVigår-Satans totala pudel när Lisa Matälskaren hittade hennes sågning av Lisas tv-insatser. Pudeln var onödig, visade det sig. Vi alla älskar Satan som hon är.
Too-ticki: Du behöver en rejäl dos Ronny Jordan i din skivsamling för att bli CJ.
"When women ask... Is you a 'fro cat? he said, baby, I'm more than that, I'm the 'froest of the 'fro... and in case you hadn't known, they call me the Jackal"
För ref. se avsnitt 18 från säsong 1, "Six Meetings Before Lunch". Så kan man också upptäcka musik.
Morelli: Haha, tyckte att du var jättejobbig omkring 1991. Minns ärligt talat inte ens varför jag retade upp mig, särskilt som jag inte ens hade läst "Apor och nektariner" (som jag alltså var irriterad på av någon outgrundlig anledning).
Jag var 14, skitnödigt pretentiös och okysst, så irrationell irritation var ju lisom standard.
När jag tänker efter är det nog standard fortfarande, även om jag är 29, kysst och hyfsat anspråkslös, men det är en annan historia. Förhoppningsvis väljer jag mina irritationsobjekt med större omsorg i alla fall.
Post a Comment
<< Home