Sushi & jobb
Oj, sushi! Norman, jag är verkligen ingen expert. Jag bara äter. Kolla istället in Fastfoodlovers bloggpost om det där jag först läste om Hattori. Jag tror jag begår många kardinalfel.
1. Jag tar förmodligen alltför mkt soja. Försöker skära ner på det. Men jag har slutat mixa in wasabin.
2. Lyckas fortfarande inte vända på sushibiten så att fisken hamnar på tungan där alla smaker ska explodera. Som inbiten pinnanvändare från ätpinnarnas ursprungsland så tycker jag det verkar lite barbariskt att äta med fingrarna, för att inte tala om hur smutsigt. Konstigt, det går ju bra för mig att greppa en macka... men sushi är ju så klibbigt, det hinner fastna mkt mer skit på dem från händerna.
3. Äter nästan aldrig ingefäran, den är så stark och söt!
4. Äter gärna misosoppan till min sushi, aldrig före eller efter.
Annars har jag faktiskt haft jättetrevligt på jobbet idag. Folk är jäkligt trevliga där alltså, för att vara personal på en halvstor nyhetsredaktion. Jag fick ett uselt utlägg som jag först bara tyckte: Blä. Jag kände mig verkligen icke-uppskattad och förbisedd. Samtidigt var vi bara två reportrar som chefen hade att välja på. Den andra fick det mer prestigefyllda och roliga jobbet. Men sen fick jag jobba med ett geni till redigerare som bara lyfte mig och mitt jobb till oanade höjder. Då mindes jag plötsligt återigen varför jag någonsin sökt mig till det här yrket. Det var härligt!
Dessutom hade vi bilder från en underleverantör där jag jobbat en sommar och fotografen var mycket riktigt den duktiga människan jag jobbade med där och som jag bad filma mitt bröllop, fast sen blev det en annan bröllopsfotograf.
Igår hade jag sällskap till stan med en granne som går skrivarkurs och har mediadrömmar. Han tycker att jag är cool för att jag jobbar där jag jobbar och "inte har ett vanligt jobb". Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Att jag ibland skulle kunna ge vad som helst för att istället ha ett vanligt jobb (fast inte vilket som helst förstås, men typ ekonom (urk)...verkar rätt soft). Har ni lagt märke till att typ alla jobbannonser går ut på att man ska ha ekonomutbildning? Fan, varför lyssnade jag inte på mina päron?
Jag sa att det är upp och ned, som alla jobb. Idag är det upp och jag ser fram emot firmafesten på fredag.
Ibland tycker jag arbetsplatser är liksom ställen man måste nöta in. Och vissa människor är sådana som man måste nöta sig mot. De måste bli vana vid en. Man måste bli en inventarie. Först då kan de acceptera en. Börja se en. Därför hatar jag vikarietillvaron, för man hinner aldrig igenom den där processen. Ibland på jobben kunde jag se folk som varit där i en halv livstid och inse att: "Fan det där att deras hem." De är så jäkla trygga där. Då avundades jag dem.
Men så finns det förstås andra också. De finns alltid.
1. Jag tar förmodligen alltför mkt soja. Försöker skära ner på det. Men jag har slutat mixa in wasabin.
2. Lyckas fortfarande inte vända på sushibiten så att fisken hamnar på tungan där alla smaker ska explodera. Som inbiten pinnanvändare från ätpinnarnas ursprungsland så tycker jag det verkar lite barbariskt att äta med fingrarna, för att inte tala om hur smutsigt. Konstigt, det går ju bra för mig att greppa en macka... men sushi är ju så klibbigt, det hinner fastna mkt mer skit på dem från händerna.
3. Äter nästan aldrig ingefäran, den är så stark och söt!
4. Äter gärna misosoppan till min sushi, aldrig före eller efter.
Annars har jag faktiskt haft jättetrevligt på jobbet idag. Folk är jäkligt trevliga där alltså, för att vara personal på en halvstor nyhetsredaktion. Jag fick ett uselt utlägg som jag först bara tyckte: Blä. Jag kände mig verkligen icke-uppskattad och förbisedd. Samtidigt var vi bara två reportrar som chefen hade att välja på. Den andra fick det mer prestigefyllda och roliga jobbet. Men sen fick jag jobba med ett geni till redigerare som bara lyfte mig och mitt jobb till oanade höjder. Då mindes jag plötsligt återigen varför jag någonsin sökt mig till det här yrket. Det var härligt!
Dessutom hade vi bilder från en underleverantör där jag jobbat en sommar och fotografen var mycket riktigt den duktiga människan jag jobbade med där och som jag bad filma mitt bröllop, fast sen blev det en annan bröllopsfotograf.
Igår hade jag sällskap till stan med en granne som går skrivarkurs och har mediadrömmar. Han tycker att jag är cool för att jag jobbar där jag jobbar och "inte har ett vanligt jobb". Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Att jag ibland skulle kunna ge vad som helst för att istället ha ett vanligt jobb (fast inte vilket som helst förstås, men typ ekonom (urk)...verkar rätt soft). Har ni lagt märke till att typ alla jobbannonser går ut på att man ska ha ekonomutbildning? Fan, varför lyssnade jag inte på mina päron?
Jag sa att det är upp och ned, som alla jobb. Idag är det upp och jag ser fram emot firmafesten på fredag.
Ibland tycker jag arbetsplatser är liksom ställen man måste nöta in. Och vissa människor är sådana som man måste nöta sig mot. De måste bli vana vid en. Man måste bli en inventarie. Först då kan de acceptera en. Börja se en. Därför hatar jag vikarietillvaron, för man hinner aldrig igenom den där processen. Ibland på jobben kunde jag se folk som varit där i en halv livstid och inse att: "Fan det där att deras hem." De är så jäkla trygga där. Då avundades jag dem.
Men så finns det förstås andra också. De finns alltid.
Labels: arbetsplatser, jobb, sushi
posted by Space babe at Saturday, December 02, 2006
3 Comments:
Jag tycker att sushi är gott, och i Japan är det skönt för där behöver man inte följa connaisseurregler för att få äta. (Mest av allt när man är utlänning förstås, vi får vara lite barbariska bara vi är snälla. Vi räknas inte som helt civiliserade, ingen förväntar sig det.) Däremot får man där alltid möjlighet att tvätta händerna innan man äter. Därför kan man lite omväxlande äta med pinnar och fingrar (japaner äter visst då sushibitar med pinnar) utan att få kräksjukor!
Att doppa bara netan i sojan handlar väl om övning och teknik som allt annat. Garin är fullständigt nödvändig, den ska vara stark och tvätta munnen inför nästa smaksensation. Hattori Sushi Devil: ambitiöst... och krystat till tusen. För många smaker på varje bit. Lätt varning för deras chiligriljerade tonfisk. Ät den sist om du vill kunna njuta till fullo av övriga bitars smaker. Där hjälper ingen gari i världen.
Hattori sushi devil var fantastiskt gott! Jag tycker inte det var krystat - krystat är sushietikettsfascism om hur man ska äta och doppa och hit och dit. Hattori var kungar, dessutom otroligt trevliga mot den yngste gästen i vårt sällskap, brorson O, 5 månader, som fick egen barnstol och bra service trots att hans enda bidrag till måltiden var att kräkas på golvet.
Post a Comment
<< Home