December 31, 2008
December 30, 2008
Att vara
på Ikea påminner om att vara på en flygplats. Alla dessa människor som är upptagna av sitt, tillsammans med andra. Men vänta, d låter ju som d mesta i samhället, utom när man e hemma. Tänk ändå, att alla dessa människor är fullt kapabla att leva och försörja sig utan att jag behöver ta ansvar för dem, som maken brukar säga. Vi har köpt lite saker. Kommer köpa mer. Som alltid så finns inte d man vill ha i lager, lr så får man ej in d i bilen.
Mitt hår, någon annans inbrott
Sitter hemma hos svärfar med vidunderlig utsikt som synes. De är bortresta. Det har varit inbrott i deras likaledes bortresta grannars hus, så vi kom hit och jag skrapade plastsvärmors bil och körde ut och in med den. Nu väntar vi på polisen och glasmästaren åt grannen.
Tanken är att vi ska hinna till Ikea idag också (för typ 4e gången under våra snart 10 år tillsammans) och skaffa ben till vår dubbelsäng (som jag eg vill byta ut, för den köpte vi när vi flyttade ihop hösten 1999 från Liinas Peter). Men en sak i sänder. När vi fått ben på sängen kan jag skaffa platta lådor på hjul att ha under sängen och förvara kläder i. Mycket är bra med det nya huset, men mina kläder får inte riktigt plats. Ändå har jag nu rensat ut en halv flyttlåda med skor och två flyttlådor med kläder som jag ska försöka sälja på Tradera. När vi får nätkoppling.
Isse klippte mig. Jag är inte riktigt säker på om jag trivs i det ännu. Först fick jag en "Milla Jovovich från den där Calvin Klein-reklamen, åh jag blev så förälskad i den fisyren" (sa Isse), den var ganska 80-tal, jag påminde om nån från en film med trikåer, lite som hon i Flashdance eller ännu mer Jane Fonda för 20 år sen. När vi hade ätit lite risgrynsgröt beslöt Isse att hon skulle klippa mig lite kortare.
När hon var klar påminde jag mkt om min mamma (när hon var i min ålder). Lite pojkklippt och svarta glasögonbågar. Hm... som sagt, jag måste känna efter lite till. Oftast så behöver jag två veckor till tre månader för att växa in i mina nya frisyrer och få det stuk som känns bra. Sen går det ett par månader till och allt hamnar i fel längd och blir fel igen, så jag måste klippa mig igen. Som tur är eller hur man nu ska se på det, så växer mitt hår som ogräs och jag kan i princip raka mig men ha långt hår till sommaren.
Suck, solen börjar dala. Undrar om det blir nåt Ikea idag.
Tanken är att vi ska hinna till Ikea idag också (för typ 4e gången under våra snart 10 år tillsammans) och skaffa ben till vår dubbelsäng (som jag eg vill byta ut, för den köpte vi när vi flyttade ihop hösten 1999 från Liinas Peter). Men en sak i sänder. När vi fått ben på sängen kan jag skaffa platta lådor på hjul att ha under sängen och förvara kläder i. Mycket är bra med det nya huset, men mina kläder får inte riktigt plats. Ändå har jag nu rensat ut en halv flyttlåda med skor och två flyttlådor med kläder som jag ska försöka sälja på Tradera. När vi får nätkoppling.
Isse klippte mig. Jag är inte riktigt säker på om jag trivs i det ännu. Först fick jag en "Milla Jovovich från den där Calvin Klein-reklamen, åh jag blev så förälskad i den fisyren" (sa Isse), den var ganska 80-tal, jag påminde om nån från en film med trikåer, lite som hon i Flashdance eller ännu mer Jane Fonda för 20 år sen. När vi hade ätit lite risgrynsgröt beslöt Isse att hon skulle klippa mig lite kortare.
När hon var klar påminde jag mkt om min mamma (när hon var i min ålder). Lite pojkklippt och svarta glasögonbågar. Hm... som sagt, jag måste känna efter lite till. Oftast så behöver jag två veckor till tre månader för att växa in i mina nya frisyrer och få det stuk som känns bra. Sen går det ett par månader till och allt hamnar i fel längd och blir fel igen, så jag måste klippa mig igen. Som tur är eller hur man nu ska se på det, så växer mitt hår som ogräs och jag kan i princip raka mig men ha långt hår till sommaren.
Suck, solen börjar dala. Undrar om det blir nåt Ikea idag.
December 29, 2008
December 22, 2008
December 21, 2008
December 19, 2008
December 15, 2008
Lycka är
Har just ätit min andra middag: isterband m potatis, ägg, rödbetor o senap, hade ingen folköl o maken gav mig för mkt vin så jag käkar baconchips nu. Vilken tur att vi e födda nu o inte på Grottbjörnens folks tid. Och vilken tur vi har att vi tillhör de 5 procent av jordens befolkn som lever i överflöd. Därom e jag o maken överens i denna sena timma.
December 14, 2008
December 9, 2008
December 3, 2008
Förnedringen äntligen över
Jag har just sagt hejdå till det värsta tolkuppdrag jag haft. Det var en kinesisk delegation inom en speciell industri inom skogsnäringen som var här på studiebesök. Det var föredrag hela dagarna. Den ena experten avlöste den andra och allt var skittekniskt och facktermigt och SKITJOBBIGT!
USCH! Min första reaktion är att jag aldrig mer vill tolka, för jag funkade verkligen inte i det här sammanhanget. Den andra reaktionen är att nu måste jag bli bättre på kinesiska, läsa mer romaner, nyheter på nätet etc.
Det jobbigaste av allt var en kvinna som följde med delegationen som jobbar med Sverige och hon kunde både engelska och svenska, plus sitt modersmål kinesiska. Dessutom så är hon utbildad inom det här området och har jobbat i flera år i samma fält, så hon kunde förstås tolka mkt bättre än jag.
Hon tog över mkt av tolkningen och det gjorde mig verkligen ingenting. Så av säg 6 föreläsningar på en dag så tog jag 2 och hon 4. Jag kände tillslut att hon ignorerade mig och behandlade mig som luft. Ofta när jag hade tolkat en mening så stack hon in och sa: "Jag ska bara lägga till..." eller "jag ska bara förklara för alla..."
Flera gånger när jag tolkat rätt så säger hon att jag sagt fel.
Samtidigt så var hon väldigt självdestruktiv. Hon åt ingen lunch igår t ex och sen stod hon under eftermiddagen och tolkade tills hon började få ont i svanken och då fortsatte hon att stå, men bultade sig själv på svanken.
Hon var förstås skitduktig på kinesiska och även när det gällde de tekniska termerna på engelska. Visst hörde jag ibland att hon inte översatte allt eller när det blev lite fel, men jag orkade inte säga till.
En liten triumf fick jag igår när både hon och en kinesisk professor anställd vid KTH gick bet på att förstå vad en expert sa, det var betydligt enklare än de försökte få det till. Jag blev tvungen att rätta till dem, för det var av fundamental betydelse, och hennes första reaktion var: Nej, så är det inte!
Så jag frågade snabbt den svenske experten om han menade som jag trodde, och jag hade rätt.
Det fanns tursamt nog några andra i gruppen som var trevliga, men allt som allt har den här erfarenheten var en ren förnedring och jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva något liknande igen.
Första gången jag tolkade var 1993. Det var skitbra betalt (nästan dubbelt så bra som idag) och kineserna var oerhört ödmjuka och trevliga. Nu har 15 år gått, de har blivit bättre på språk själva, de har blivit rikare, och nu är de betydligt mer arroganta. Särskilt tjänstemän från statliga institutioner. Folk från näringslivet, i alla fall om de själva är entreprenörer, är fortfarande ganska jordnära.
Men det här var min första genuint otrevliga upplevelse som tolk, så jag får väl säga att det ändå är ett ok extrajobb statistiskt sett.
Jag måste bli bättre på kinesiska.
USCH! Min första reaktion är att jag aldrig mer vill tolka, för jag funkade verkligen inte i det här sammanhanget. Den andra reaktionen är att nu måste jag bli bättre på kinesiska, läsa mer romaner, nyheter på nätet etc.
Det jobbigaste av allt var en kvinna som följde med delegationen som jobbar med Sverige och hon kunde både engelska och svenska, plus sitt modersmål kinesiska. Dessutom så är hon utbildad inom det här området och har jobbat i flera år i samma fält, så hon kunde förstås tolka mkt bättre än jag.
Hon tog över mkt av tolkningen och det gjorde mig verkligen ingenting. Så av säg 6 föreläsningar på en dag så tog jag 2 och hon 4. Jag kände tillslut att hon ignorerade mig och behandlade mig som luft. Ofta när jag hade tolkat en mening så stack hon in och sa: "Jag ska bara lägga till..." eller "jag ska bara förklara för alla..."
Flera gånger när jag tolkat rätt så säger hon att jag sagt fel.
Samtidigt så var hon väldigt självdestruktiv. Hon åt ingen lunch igår t ex och sen stod hon under eftermiddagen och tolkade tills hon började få ont i svanken och då fortsatte hon att stå, men bultade sig själv på svanken.
Hon var förstås skitduktig på kinesiska och även när det gällde de tekniska termerna på engelska. Visst hörde jag ibland att hon inte översatte allt eller när det blev lite fel, men jag orkade inte säga till.
En liten triumf fick jag igår när både hon och en kinesisk professor anställd vid KTH gick bet på att förstå vad en expert sa, det var betydligt enklare än de försökte få det till. Jag blev tvungen att rätta till dem, för det var av fundamental betydelse, och hennes första reaktion var: Nej, så är det inte!
Så jag frågade snabbt den svenske experten om han menade som jag trodde, och jag hade rätt.
Det fanns tursamt nog några andra i gruppen som var trevliga, men allt som allt har den här erfarenheten var en ren förnedring och jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva något liknande igen.
Första gången jag tolkade var 1993. Det var skitbra betalt (nästan dubbelt så bra som idag) och kineserna var oerhört ödmjuka och trevliga. Nu har 15 år gått, de har blivit bättre på språk själva, de har blivit rikare, och nu är de betydligt mer arroganta. Särskilt tjänstemän från statliga institutioner. Folk från näringslivet, i alla fall om de själva är entreprenörer, är fortfarande ganska jordnära.
Men det här var min första genuint otrevliga upplevelse som tolk, så jag får väl säga att det ändå är ett ok extrajobb statistiskt sett.
Jag måste bli bättre på kinesiska.