Jag hade som sagt shoppat timmarna mellan lunchen och Gittogethern. Så jag släpade alla mina kassar till
J&B, trots att jag tvekat inför tv-teamets närvaro. Jag är ju en halvanonym bloggare, gubevars! Hur skulle det se ut om alla visste hur jag såg ut!? Och stalkade mig? Och bad om autografer etc? Hahaha. Nä, men jag är en aningens paranoid. Och gillar att kunna skriva ganska utlämnande om mig själv.
Först laddade jag dock med en Whopper-meny (höll på att skriva Blogger-meny) på Kungen. Döm om min förvåning när jag upptäckte halvvägs att jag inte njöt av den. Den kändes bara...ljummen, flottig, slamsig och smakbefriad. Inte ens pommes fritesen smakade. Naturligtvis lät jag inte detta hejda mig, jag måste ju kunna stå pall för ett par drinkar eller två, så jag åt upp allt utom fritesen och passade samtidigt på att iaktta människor från Plattan som stod i köerna och snackade med varandra. En kvinna sa att hon inte hade några skor kvar än de hon gick i - var hade de andra tagit vägen?
På J&B satt Gitto, Magnus och Louise. Samt en journalist och en fotograf. Mkt tapper fotograf som orkade köra handjagad kamera typ skitlänge. Säkert från 17-20. Sen ramlade folk in.
Alice Brax som stannade helt kort och förklarade tålmodigt skillnaden mellan SvD och Tasteline samt varför receptet på grillad kyckling jag hittade häromdagen innehöll den intruktiva raden "Marinera kycklingen. Stek den.". Utan recept på marinad. (Gamla receptarkiv, är svaret.)
Elin från På stan, som var skittrevlig och jättesnäll. Tänk att såna som hon också kan bli chefer, då finns det hopp för världen. Fick till min förvåning höra att På stan internt på DN ses lite över axeln, anses konstigt, ungt och möjligen hippt. Många läsare och icke-läsare tillskriver kanske På stan mer makt och inflytande än de själva tror att de har.
Åsså var där en journalist Malin från
Allt om mat som hade en vacker röd färg på läpparna som satt kvar (färgen, inte läpparna, jo, läpparna satt oxå kvar) trots drinkar och mat. (Hon liksom jag åt K:s hemgjorda korv som var hur god som helst och smakade schnitzel etc från andras tallrikar.)
Sen minns jag inte ordningen folk kom, men det kan ha varit
Lager, som var precis som jag föreställt mig honom. Stor och bullrig, väldigt gemytlig och snäll, och lite galen, som jag. Då kan man ibland säga eller skriva förhastade saker. Som man besinnar sig efteråt och nyanserar. Han var som en bamsing till björn. Jättego. Och mot slutet av kvällen fick jag låna en tia av honom mot att han ska bjuda mig och maken på middag med sina grannar som ska medta grillad spädgris. Det kallar jag en bra deal!
Jessica gav mig vitmossa som jag ska blöta upp idag till en knoppande orkidéstängel jag råkade klippa av. Hon är väldigt, väldigt go. Nästa gång hon kommer ska vi gå på dimsum ihop med hm...vem var det nu igen... Jo,
GITTO! How could I forget. Jag skyller på vinet på J&B och ölen på
Moldau.
Ursäkta att jag dissar mat igen, men tyckte inte att maten på Moldau var så mkt att hurra för. Visserligen rätt god panering på schnitzeln, men väldigt osalt och potatissalladen var heller inte överväldigande, ganska blek i smaken. Kanske var mina smaklökar bedövade av alla cigg jag bommade av G, mitt röstläge sjönk iaf en oktav.
Fick äntligen komma till tals med
Vinlusen som var skittrevlig och har sympatiska åsikter också. Han vågar ha sådär politiskt korrekta åsikter som jag själv rannsakar mig för att våga hysa. Han ska åka till Beijing strax, men jag har föresatt mig att våldgästa honom, så det är bäst att han genast sopar igenom Beijings gatustånd efter de godaste nudlarna och jiaozi och baozi så han kan ta mig dit sen. Ett måste är i alla fall
Quan Ju De, det anrika Pekinganka-stället. Min andra syrra var där i januari och gav det högsta betyg.
En annan rolig bekantskap var
K, som också var extremt trevlig. När jag var på väg att gå så sa han: Nej! DU får inte gå!
Sist någon var sådär gullig mot mig gifte jag mig med honom. Bara så du vet, K. Jag minns när min man och jag träffades. Får blogga om det en annan gång.
En sak som slagit mig är dels att alla är så himla trevliga. Bloggandet återger mig ständigt tron på människor och livet. Och på Sverige som den bästa av världar. Faktiskt. Sen att alla snälla människor liksom skimrar. Är vackra.
Kinna är väldigt vacker, t ex. Och jag fick äntligen komplimentera
Lisas man Fredrik (vänta, är han inte bara statsministerns dubbelgångare, utan även namne? Nej, vänta, jag tror faktiskt han heter Johan.) och Lisa var själv väldigt söt i nyklippt Prins Valiant-frisyr och fin kofta. De har äktenskapstycke.
En annan sak är att jag låter precis sådär tröttsamt överentusiatisk som jag kunde tycka att vissa bloggare lät när jag började läsa bloggar och hamnade i bloggposter som handlade om bloggträffar. Nä, jag låter tio resor värre. Jag tror mitt vanligaste adjektiv är underbar, fantastisk eller trevlig just nu. Nå, nya bloggare som råkar hamna här och förskräcks - varen icke rädda, ty detta ska hända också er, om ni insisterar med bloggandet.
De jag inte hann prata så mkt med var Kinna,
David med Suhi-SM, Louise från
Seredipisk mat och
Björn från baren. Får gottgöra det en annan gång.
Labels: bloggträff, kärlek, mat, matbloggare
