En matbloggares bekännelser

Skålen överst till vänster har innehållit gurkbitar, ni ser fortfarande lite hackade bitar vitlök flyta omkring. Skålen nederst till vänster innehåller den sås som ni också ser en klick av på den stora tallriken. Det enda som finns kvar av wokad spetskål är en liten grön flaga lite ovanför bildens mitt.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka: Men är jag verkligen allvarlig? Sitter jag och tänker på mat igen? Sitter jag och surfar efter goda recept igen? Skriver jag en recension på en krog igen? När världen brinner osv.

Men jo. Jag är allvarlig. Mat är skitviktigt för mig. Och jag kan inte fatta att det finns folk för vilka fotboll eller balett är lika viktigt som mat är för mig. Men ibland kan jag dock känna mig som en fuskare, för det finns folk som tar maten och matbloggandet på större allvar än jag. Men jag är världens allvarligaste när det gäller att äta maten.

Jag älskar när jag har rester i kylen. Som idag. I söndags gjorde jag Lagers fantastiska kokta kyckling med underbar sås och stekte lite spetskål till (samma sak som jag gör med färsk vitkål, min favoritprimör: strimla, hetta upp olja och stek tills den är god, glöm ej salta). Då blev det lite strimlad kål kvar som jag nu stekte upp och hade till lite kyckling igen, dessutom hade jag lite gurkbitar i vinäger (banka på en gurka med ett knivskaft, skär i 1,5 cm tjocka bitar, ha i salt, sesamolja, vinäger (kinesisk eller rödvins-), hackad vitlök, socker) från i helgen, så det blev en strålande lunch.

Efter att ha blivit någorlunda mätt inser jag att jag borde fotat. Men nu har jag bestämt mig för att muta in en egen liten nisch inom matbloggeriet - nämligen att alltid fota halvätna måltider. Det har ni väl inte sett på matbloggar förr? Det passar mig som hand i handske, då jag aldrig kommer på tanken att fota innan jag ätit mig ohungrig. Till skillnad från vissa andra, då ra.

Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mkt om hur maten ser ut. Visst, är den vackert upplagd kan jag uppskatta det. Men en aldrig så vacker uppläggning betyder noll om maten inte smakar gott. Snarare är det värre, förväntningarna byts i ännu större besvikelse när mat ser gott ut men inte är det. Undrar om det motsatta förhållandet funkar också - att mat som inte ser gott ut blir ännu godare om den är det.

Min värsta tanke är den att jag inte äter gott. T ex att jag fått allt om bakfoten när det gäller, säg, sparris. Att jag egentligen aldrig ätit god sparris. Egentligen. Men igår åt jag sparris för 15 kr knippet från ICA, som legat i kylen i minst fyra dagar. Jag åt den lätt kokt med smör och ett par droppar citron. Den var god. Men kanske kommer jag smaka en ännu godare sparris. Nån gång. Kanske i Tyskland. Eller Frankrike. Låt oss hoppas.

Bloggträff utförligare

Jag hade som sagt shoppat timmarna mellan lunchen och Gittogethern. Så jag släpade alla mina kassar till J&B, trots att jag tvekat inför tv-teamets närvaro. Jag är ju en halvanonym bloggare, gubevars! Hur skulle det se ut om alla visste hur jag såg ut!? Och stalkade mig? Och bad om autografer etc? Hahaha. Nä, men jag är en aningens paranoid. Och gillar att kunna skriva ganska utlämnande om mig själv.

Först laddade jag dock med en Whopper-meny (höll på att skriva Blogger-meny) på Kungen. Döm om min förvåning när jag upptäckte halvvägs att jag inte njöt av den. Den kändes bara...ljummen, flottig, slamsig och smakbefriad. Inte ens pommes fritesen smakade. Naturligtvis lät jag inte detta hejda mig, jag måste ju kunna stå pall för ett par drinkar eller två, så jag åt upp allt utom fritesen och passade samtidigt på att iaktta människor från Plattan som stod i köerna och snackade med varandra. En kvinna sa att hon inte hade några skor kvar än de hon gick i - var hade de andra tagit vägen?

På J&B satt Gitto, Magnus och Louise. Samt en journalist och en fotograf. Mkt tapper fotograf som orkade köra handjagad kamera typ skitlänge. Säkert från 17-20. Sen ramlade folk in. Alice Brax som stannade helt kort och förklarade tålmodigt skillnaden mellan SvD och Tasteline samt varför receptet på grillad kyckling jag hittade häromdagen innehöll den intruktiva raden "Marinera kycklingen. Stek den.". Utan recept på marinad. (Gamla receptarkiv, är svaret.)

Elin från På stan, som var skittrevlig och jättesnäll. Tänk att såna som hon också kan bli chefer, då finns det hopp för världen. Fick till min förvåning höra att På stan internt på DN ses lite över axeln, anses konstigt, ungt och möjligen hippt. Många läsare och icke-läsare tillskriver kanske På stan mer makt och inflytande än de själva tror att de har.

Åsså var där en journalist Malin från Allt om mat som hade en vacker röd färg på läpparna som satt kvar (färgen, inte läpparna, jo, läpparna satt oxå kvar) trots drinkar och mat. (Hon liksom jag åt K:s hemgjorda korv som var hur god som helst och smakade schnitzel etc från andras tallrikar.)

Sen minns jag inte ordningen folk kom, men det kan ha varit Lager, som var precis som jag föreställt mig honom. Stor och bullrig, väldigt gemytlig och snäll, och lite galen, som jag. Då kan man ibland säga eller skriva förhastade saker. Som man besinnar sig efteråt och nyanserar. Han var som en bamsing till björn. Jättego. Och mot slutet av kvällen fick jag låna en tia av honom mot att han ska bjuda mig och maken på middag med sina grannar som ska medta grillad spädgris. Det kallar jag en bra deal!

Jessica gav mig vitmossa som jag ska blöta upp idag till en knoppande orkidéstängel jag råkade klippa av. Hon är väldigt, väldigt go. Nästa gång hon kommer ska vi gå på dimsum ihop med hm...vem var det nu igen... Jo, GITTO! How could I forget. Jag skyller på vinet på J&B och ölen på Moldau.

Ursäkta att jag dissar mat igen, men tyckte inte att maten på Moldau var så mkt att hurra för. Visserligen rätt god panering på schnitzeln, men väldigt osalt och potatissalladen var heller inte överväldigande, ganska blek i smaken. Kanske var mina smaklökar bedövade av alla cigg jag bommade av G, mitt röstläge sjönk iaf en oktav.

Fick äntligen komma till tals med Vinlusen som var skittrevlig och har sympatiska åsikter också. Han vågar ha sådär politiskt korrekta åsikter som jag själv rannsakar mig för att våga hysa. Han ska åka till Beijing strax, men jag har föresatt mig att våldgästa honom, så det är bäst att han genast sopar igenom Beijings gatustånd efter de godaste nudlarna och jiaozi och baozi så han kan ta mig dit sen. Ett måste är i alla fall Quan Ju De, det anrika Pekinganka-stället. Min andra syrra var där i januari och gav det högsta betyg.

En annan rolig bekantskap var K, som också var extremt trevlig. När jag var på väg att gå så sa han: Nej! DU får inte gå!
Sist någon var sådär gullig mot mig gifte jag mig med honom. Bara så du vet, K. Jag minns när min man och jag träffades. Får blogga om det en annan gång.

En sak som slagit mig är dels att alla är så himla trevliga. Bloggandet återger mig ständigt tron på människor och livet. Och på Sverige som den bästa av världar. Faktiskt. Sen att alla snälla människor liksom skimrar. Är vackra. Kinna är väldigt vacker, t ex. Och jag fick äntligen komplimentera Lisas man Fredrik (vänta, är han inte bara statsministerns dubbelgångare, utan även namne? Nej, vänta, jag tror faktiskt han heter Johan.) och Lisa var själv väldigt söt i nyklippt Prins Valiant-frisyr och fin kofta. De har äktenskapstycke.

En annan sak är att jag låter precis sådär tröttsamt överentusiatisk som jag kunde tycka att vissa bloggare lät när jag började läsa bloggar och hamnade i bloggposter som handlade om bloggträffar. Nä, jag låter tio resor värre. Jag tror mitt vanligaste adjektiv är underbar, fantastisk eller trevlig just nu. Nå, nya bloggare som råkar hamna här och förskräcks - varen icke rädda, ty detta ska hända också er, om ni insisterar med bloggandet.

De jag inte hann prata så mkt med var Kinna, David med Suhi-SM, Louise från Seredipisk mat och Björn från baren. Får gottgöra det en annan gång.

Bloggträff

Jag är också helnöjd! Nöjd med att jag vågade och orkade (det var mörkt och ruggigt) gå på bloggträffen och för att jag fick träffa så många som jag bara har läst. Det var jättemånga där, Ondskan (tack och lov), FastFoodLovers (äntligen!), VinLusen (ska till Kina), Min brors kokbok, Kinnas blogg, Annes mat, Clivias blogg, klädskaparenJascha, kommentatören Björn W - gud vad jobbigt att länka till alla, läs Kinnas blogg för fullständig lista. Och Isobel också, som fick griskind av Min brors kokbok.

Särskilt kul att träffa Lisa och Gitto, förstås, men också att se deras mycket omskrivna och (i Lisas fall) omskrutna män. Med risk för att bli hudflängd, jag är besatt av att hitta folk som är lika varandra och kan nog vara nästan lika irriterande som en mig närstående tvångsmässig ordvitsare, men är inte Lisas make lite lik Fredrik Reinfeldt, fast hemtrevligare och så klart snyggare? Och Jascha var fasligt lik Lukas Moodysson.

Av bloggvärlden att döma är de flesta ändå rätt snälla. Ger hopp till en vekling på en dålig dag.

Jag hade bråttom i väg för jag skulle hämta mamma hos ett par vänner till henne. När jag kom fram hade de redan en stor skål med nudelsoppa (hemmagjorda på mest ägg och potatismjöl, en lokal nudelvariant från bergstrakten Qingtian) framme åt mig, det var härligt att täppa till alkoholångorna med den.