Dekolletaget tillhör Anna.Vi köade i säkert 45 minuter. Det gjorde inget för vi hade inte träffats på typ ett halvår och pladdrade lätt bort den tiden. Förra bilden är också från
Råkultur som
matkännare (Lisa var för övrigt där men gav upp efter en stunds köande) samstämmigt
höjt till skyarna den senaste tiden. Men sorry, restauranggästen från helvetet fäller nu sin dom: Akki är fortfarande bäst.
Råkultur försöker verkligen hårt. Lite för hårt - när man inte lyckas leva upp till pretentionerna. Jag kommer till maten sen. Först allt runtomkring och det första intrycket.
De tunna vita tekopparna är utsökta, men vad hjälper det när varannan kopp är kantstött? Först trodde jag hacket var avsiktligt eftersom det fanns såna på både min och sällskapets kopp (båda gångerna).
Den varma handduken i början är bra, men när det börjar bli mkt folk så faller den i glömska tills man frågar. Den stressade servitrisen svarar inte på tilltal utan registrerar bara min begäran sammanbitet och kommer tillbaks med två fisljumma, halvtorra handdukar.
Det är mänskligt att bli stressad under lunchrusning, men man måste fortfarande vara trevlig mot gästerna och inte få dem att känna att de bara är till besvär.
Servitrisen gav oss tidigt tebrickan. Ett annat par sätter sig bredvid oss och får brickan långt senare. Ändå får vi tevatten en bra stund EFTER dem (sedan jag påmint henne). Hon har alltså ingen koll på turordningen. Ett oförlåtligt misstag när det handlar om utsvultna lunchgäster (varav en del kanske har en tid att passa, även om de med vanligt kontorslunch nog förstår att skippa Råkultur-sittning). Jag har själv jobbat på lunchrestaurang så jag vet vad jag talar om. Vi hade som sagt stått och väntat i 45 min.
Maten kommer långt om länge. Den ser fin ut, även om jag är lite besviken på att langoustinerna som Lisa prisade skopades upp ur en plasthink (såg jag när jag stod i kö). Den smakade mycket sesamolja. Konsistensen var helt ok. Som rå hummer ungefär. Det kanske är som att gå och se en film som alla hyllar: hade man sett den utan att veta något skulle man älskat den, men eftersom man har förväntningar så kan det inte bli annat än en besvikelse.
Nä, bättre då var den lime-marinerade makrillen som kom på ett salladsblad, ett sånt rödflammigt, usch, jag är så okunnig men ni ser den till höger i bild. Den var supergod! Smakade verkligen färsk makrill, utan minsta beskhet eller alltför mycket 腥 (xing1). 腥 är ett adjektiv som är förknippat med fisklukten, används när den känns det minsta ofräsch, men kan också användas om kött. Man använder ingefära och vitlök etc mot den. I Googles översättning blir första betydelsen just "fishy". Dock hade jag velat ha mer limesmak.
Sushibitarna är i lagom små munsbitar, men alltför många har ett inslag av bränd smak som inte tilltalar mig i sushi. En bit är ok, men när flera bitar har det - nej. (Förra gången var vi där när de öppnade och då var sushiriset kallt! Den här gången var det trevligt ljummet.) En laxbit hade skinn på sig. Skinnet var riktigt äckligt, hur 腥 som helst och kväljande. Själva laxköttet var senigt och segt, det verkade va en sån där kantbit som jag brukar undvika när jag skär upp gravad lax.
För 12 dagar sen när jag var där med Tommy, blev jag besviken över att silverålen var rökt och inte grillad som den ål jag brukar äta på japanska ställen. Dessutom la jag faktiskt inte märke till några tempurapärlor, kan jag ha misstagit dem för fiskrom om de låg på ålrullen? Men av smaken borde det ha framgått att det var tempura, fast röksmaken tar ju död på allt annat.
Ett stort plus för den friterade skivan lotusrot! Synd att man bara får ett enda tunt blad av den. Jag ska prova att göra det till söndag när vi ska ha bjudning. Jag ska också prova att fritera salviablad, för det har vi en stor buske av i vår minimala trädgård.
Teet som man får är longjing som kommer från min hemstad Hangzhou. Tyvärr fick vi alltför svalt tevatten, så bladen sjönk inte till botten utan flöt på ytan. När jag bad en servitör att få påfyllning (tekannan rymmer typ 2 dl och de häller trots det inte ända upp!) så fick grannbordet det istället... Koll, var det.
När jag påpekade (efter att först ha berättat att teet kommer från min hemtrakt) att vattnet var för svalt och att det märks på att bladen flyter, såg servitören skeptisk ut och sa att det kanske var för att det inte var så mkt vatten i vår kanna (?!).
Egentligen är det andra omgången som är godast när det gäller longjing (och förmodligen alla andra "naturliga" teer. Jag kan inte längre dricka så kallade söderblandningar och dylikt. Det består ju bara av te som är så dåligt att det måste pulveriseras och parfymeras.).
Min åsikt är alltså att Råkultur är ett bra sushi-ställe, men det är mest för att de flesta andra sushi-ställen är så dåliga, precis som när det gäller kinamat (bara det att det inte märks lika mkt när det handlar om sushi, jag menar: rå lax, ris, sjögräs + soja och wasabi som de flesta överdoserar på och dränker alla smaker i. Nuff said.).
Jo, en sak till. Förra gången beställde jag en misosoppa också. Den smakade som vanliga misosoppor, förutom att den var fisljummen. Den innehöll en likaledes fisljummen dumpling vars fyllning var utmärkt god, men som jag var orolig skulle ställa till med oreda i magen. Jag föredrar att äta fläsk som serveras ordentligt varmt.
Det är bra att ha ambition, men när höga anspråk inte infrias utan kommer med stötta kanter, så blir helhetsintrycket så mkt solkigare trots eller på grund av krusidullerna.
Sällskapet var i alla fall förtjusande vid båda tillfällena.
Labels: mat recension krog, Råkultur
