April 29, 2009
April 28, 2009
Saker jag och min man bråkar om 1
Jag har hela tiden varit emot att barnen får en söt efterrätt efter middag varje dag. Maken gjorde det till en vana med pojken och då gick flickan samma väg. Hennes favorit är pappas chokladkladdkaka som till minst 50% består av smör. Flickan är numera den knubbigaste på dagis och har fått höra glåpord som "tjockis". Jag säger till maken att vi bör minska på sötsakerna. NU går han med på det.
Idag skulle den nya regeln implementeras genom att hon bara får EN chocolat chip cookie, inte två. Hon frågar varför. Han svarar: För att vi tycker att du är för knubbig.
Hon springer in i sitt rum.
Jag hörde och blev helt förstummad. Jag säger att det var fel av honom att vara så ärlig mot henne i detta fall. (Dessutom är det inte sant att jag tycker att hon är för knubbig. Hon är jättefin. Jag vill förebygga att hon blir för knubbig.) Han säger att jag larvar mig och är jobbigare än dottern.
Idag skulle den nya regeln implementeras genom att hon bara får EN chocolat chip cookie, inte två. Hon frågar varför. Han svarar: För att vi tycker att du är för knubbig.
Hon springer in i sitt rum.
Jag hörde och blev helt förstummad. Jag säger att det var fel av honom att vara så ärlig mot henne i detta fall. (Dessutom är det inte sant att jag tycker att hon är för knubbig. Hon är jättefin. Jag vill förebygga att hon blir för knubbig.) Han säger att jag larvar mig och är jobbigare än dottern.
April 26, 2009
April 22, 2009
April 21, 2009
Reglerna av Sara Mannheimer
Har just läst klart (på ett par timmar, boken har en blygsam längd men är ändå av ett försvarbart format eftersom varje ny mening börjar på ny rad i princip) boken Reglerna, av Sara Mannheimer. Undrar om hon är släkt med Anna förresten, de är ju båda från Göteborg, eller Sara är uppväxt där.
För mig står det som fullständigt klart att boken är självbiografisk och att huvudpersonen lider av såväl social fobi som anorexi. Den väcker igenkänning som får mig att skratta högt. Första gången på s 6. Hon är så smärtsamt självmedveten på ett sätt som är omöjligt att beskriva om man inte varit med om det själv.
Hennes mässande fr a i början är tråkigt; om att skapa skapelsen levande, som ju är ett kodord för ”att vara kreativ”. Hon vill liksom inte benämna saker vid dess konventionella namn, t ex att bli känd eller framgångsrik: ”det fantastiska som kan komma att komma”. Samtidigt som hon erkänner att visst, det är ju det hon vill.
Intressant också att hon beskriver den här sköra balansen mellan hennes och hennes mans kreativitet, som att det ena hela tiden ökar på den andras bekostnad. Å, vad mkt det är man känner igen. Och det är trösterik tanke att även en så öppen och lågkodifierad roman kan bli så rosad.
Fast det förvånar mig att inte fler läst den som sådan. Men jag ska söka upp lite recensioner nu. Här en som liknar min upplevelse.
Och det enda jag känner igen i Eve är att han överöser flickan med presenter, vilket kan vara ett annat ord för kärlek.
ps. Hon verkar så helt igenom sympatisk.
För mig står det som fullständigt klart att boken är självbiografisk och att huvudpersonen lider av såväl social fobi som anorexi. Den väcker igenkänning som får mig att skratta högt. Första gången på s 6. Hon är så smärtsamt självmedveten på ett sätt som är omöjligt att beskriva om man inte varit med om det själv.
Hennes mässande fr a i början är tråkigt; om att skapa skapelsen levande, som ju är ett kodord för ”att vara kreativ”. Hon vill liksom inte benämna saker vid dess konventionella namn, t ex att bli känd eller framgångsrik: ”det fantastiska som kan komma att komma”. Samtidigt som hon erkänner att visst, det är ju det hon vill.
Intressant också att hon beskriver den här sköra balansen mellan hennes och hennes mans kreativitet, som att det ena hela tiden ökar på den andras bekostnad. Å, vad mkt det är man känner igen. Och det är trösterik tanke att även en så öppen och lågkodifierad roman kan bli så rosad.
Fast det förvånar mig att inte fler läst den som sådan. Men jag ska söka upp lite recensioner nu. Här en som liknar min upplevelse.
Och det enda jag känner igen i Eve är att han överöser flickan med presenter, vilket kan vara ett annat ord för kärlek.
ps. Hon verkar så helt igenom sympatisk.
April 20, 2009
Affärsseminarium
Varför utsätter jag mig för sånt? Jag hör verkligen ej hemma här om ej i egenskap av tolk. Men d e lite som att resa t en annan planet. Jag skulle ev ha varit tolk här, men tacka nej guskelov. Nu ska jag höra hur de fr London influgna simultantolkarna låter. Hon som kontaktade mig för organisationens räkning e gift m en äldre Hk-man som e skitsnygg i vit hårpiska. Lite som Karl Lagerfeld men manlig, bredbröstad o m vackrare drag. D e ont om snygga kinesiska män, men när d e d e d jävligt snygga. Ok, nu börjar d. D ska bli gott m gratislunch hoppas jag. Borde frågat L kanske, då hade jag haft nån att prata m. Nå, jag får se på detta som en konstaktion fr min sida.
April 17, 2009
April 16, 2009
April 15, 2009
Soppa med vintermelon
Här kokar en soppa på fläskbenen från fläskkarren (se föregående bloggpost) med vintermelon. Melonen finns att köpa på t ex Omi. Eftersom jag var rädd för att jag hade för lite fläskben så la jag i lite torkade mellanstora räkor också, för att öka mustigheten.
Har ännu ej smakat. E för mätt efter fläsket.
Har ännu ej smakat. E för mätt efter fläsket.
Mums vilket wokat fläsk!
Jag lagar så god mat ibland! Nu gjorde jag en fläskrätt med lök, morot och zhacai som blev skitgod.
Du behöver:
matolja
2 skivor fläskkarre
1 gul lök
1 morot
2 klyftor vitlök
2-3 tunna skivor ingefära
ungefär:
3 msk vin
1 bit (typ 3 kubikcm) zhacai (stl efter smak)
1/2 krm vitpeppar
1,5 msk soja
- Skiva/strimla lite fläsk, t ex fläskkarre. Jag hade två skivor. Marinera i lite olja, salt, lite soja, pyttelite vitpeppar och en skvätt vin. Låt gärna stå en halvtimme.
- Strimla en lök, en morot och en bit zhacai.
- Stekt fläsket i upphettad olja. Lägg i två klyftor vitlök som du tryckt åt med knivbladet. Ta upp fläsket i en skål.
- Stekt grönsakerna. Blanda i fläsket. Sist hade jag i lite mer soja och en till skvätt vin. Skitgott!
Eftersom jag glömde salta grönsakerna så åt jag kimchi till, det blev ännu godare.
Undrar om framgången för denna rätt har ngt att göra med att jag hade i ganska mkt olja. Mina föräldrar säger jämt att ju mer fett, desto godare.
Du behöver:
matolja
2 skivor fläskkarre
1 gul lök
1 morot
2 klyftor vitlök
2-3 tunna skivor ingefära
ungefär:
3 msk vin
1 bit (typ 3 kubikcm) zhacai (stl efter smak)
1/2 krm vitpeppar
1,5 msk soja
- Skiva/strimla lite fläsk, t ex fläskkarre. Jag hade två skivor. Marinera i lite olja, salt, lite soja, pyttelite vitpeppar och en skvätt vin. Låt gärna stå en halvtimme.
- Strimla en lök, en morot och en bit zhacai.
- Stekt fläsket i upphettad olja. Lägg i två klyftor vitlök som du tryckt åt med knivbladet. Ta upp fläsket i en skål.
- Stekt grönsakerna. Blanda i fläsket. Sist hade jag i lite mer soja och en till skvätt vin. Skitgott!
Eftersom jag glömde salta grönsakerna så åt jag kimchi till, det blev ännu godare.
Undrar om framgången för denna rätt har ngt att göra med att jag hade i ganska mkt olja. Mina föräldrar säger jämt att ju mer fett, desto godare.
April 8, 2009
Samyang gör mig besviken
Jag har tidigare hyllat snabbnudlarna av märket Samyang, men sen nåt år har de ofta haft en kraftig bismak av härsket fett. Dessutom säljer av någon anledning vår Ica inte räksmaken som är den godaste sorten. Idag stod jag hursomhelst inte ut längre och ringde till importören Bergqvist AB. Genom att ringa dem kunde jag skjuta upp många andra viktigare saker som jag borde ha gjort. Nu ska jag mejla dem också.
April 4, 2009
Experimentfilmer på Magasin 3
I torsdags kväll var jag på Magasin 3. De hade visning av "klassiska experimentfilmer". Jag vet inte varför jag fick för mig att gå, men det var väl nåt med vårvädret och solen som gjort att allt kändes möjligt, till och med att vara ute en kväll istället för att vara med familjen, trots att jag nyss varit borta i 15 dagar.
Filmerna var som befarat ganska plågsamma. Den första visade ängsblommor i närbild dubbelexponerade med andra ängsblommor/gräs/små människor på en backe och allt detta i snabbspolning. (Vet inte vad det heter)
Andra filmen, som jag minns, var också den snabbspolning av massa Manhattan-bilder från 50, 60-talen. Det var snygga bilder pga tiden, och snygga färger, men så jäkla störande att de inte använt stativ så allting skakade skitmkt. Vid en bild där båtar åkte på (Hudson?)floden i snabb takt så hördes spridda skratt i publiken. Det var väl inte så mkt annorlunda än när man filmar bilar i snabb "motion" som åker på gator, men det visar hur människor kan roas och överrumplas också av mkt små annorlundaheter. Det krävs inte så jättemkt för att anses som litet nyskapande. (Och vilka andra självklarheter ska jag nu skriva....?)
Den tredje filmen var med Andy Warhol. Först såg man en vackert/sminkat kvinnoansikte. Sen var det en gruppbild med AW och några till. Sen kom en liten pojke med en korg och AW delade ut frukt och grönsaker till gruppen och de började mumsa. Detta pågick ett bra tag och mina tankar flöt i väg till en konstfilm som jag vill göra. I sista scenen så tar den sminkade kvinnan ett äpple från pojken och ger honom sitt eget. Då kom jag att tänka på en essä av Joan Didion från flower power-eran i San Fransisco, där hon i slutraderna beskriver 4, 5-åriga barn till hippisar, helt påtända av droger, redan missbrukare. Då vill jag bara gråta. Och jag undrar hur det gick för den här pojken på the Factory. Om han fick droger.
Sen var det en till film med dubbelexponerade, snabbspolade blommor. Sen en jobbig med massa ovidkommande ljud och dialogfragment satta till svartvita, osammanhängande bildfragment av folk som vistas kring en friluftsstuga i bergen, typ. Men den underströk också tydligt det här som Eisenstein väl också visade, att vi människor hittar samband mellan bilder också där det inte finns. Det finns termer för det där som jag inte längre minns från filmvetenskapsstudierna.
Den sista filmen var intressant. Den bestod av en scen ur en svartfilm film "To kill a mockingbird" med bl a Gregory Peck, den gamle snyggingen. Peck med fru och två barn sitter vid köksbordet, men vid varje rörelse eller ljud så har filmaren använt stop motion och låter bilden hacka fram och tillbaka vilket ger väldigt intressanta ljudeffekter och rörelse-effekter. Ljuden blir som hiphop, scratch scratch och hoj hoj, bilderna blir ibland rent komiska, när huvuden svänger fram och åter, fram och åter, eller en armbåge likadant. Ibland kunde det bli lite påfrestande, när en dörrsmäll spelades om och om igen. Min favorit var en ordväxling mellan barnen:
- Höjap
- Amtain
- Höj ap
- Am tain
Till slut hörde jag:
- Hurry up!
- I'm trying!
Jag tänkte att filmen måste ha förebådat hiphopen, men i eftertexten visade den sig vara gjord 1993, så det var tvärtom hiphopen som möjliggjorde klippningen.
Till sist ville jag skriva ngt om dokumentären Am I black enough for you av Göran Olsson, men det får vänta. Ni har läst tillräckligt mkt av mig för idag.
Filmerna var som befarat ganska plågsamma. Den första visade ängsblommor i närbild dubbelexponerade med andra ängsblommor/gräs/små människor på en backe och allt detta i snabbspolning. (Vet inte vad det heter)
Andra filmen, som jag minns, var också den snabbspolning av massa Manhattan-bilder från 50, 60-talen. Det var snygga bilder pga tiden, och snygga färger, men så jäkla störande att de inte använt stativ så allting skakade skitmkt. Vid en bild där båtar åkte på (Hudson?)floden i snabb takt så hördes spridda skratt i publiken. Det var väl inte så mkt annorlunda än när man filmar bilar i snabb "motion" som åker på gator, men det visar hur människor kan roas och överrumplas också av mkt små annorlundaheter. Det krävs inte så jättemkt för att anses som litet nyskapande. (Och vilka andra självklarheter ska jag nu skriva....?)
Den tredje filmen var med Andy Warhol. Först såg man en vackert/sminkat kvinnoansikte. Sen var det en gruppbild med AW och några till. Sen kom en liten pojke med en korg och AW delade ut frukt och grönsaker till gruppen och de började mumsa. Detta pågick ett bra tag och mina tankar flöt i väg till en konstfilm som jag vill göra. I sista scenen så tar den sminkade kvinnan ett äpple från pojken och ger honom sitt eget. Då kom jag att tänka på en essä av Joan Didion från flower power-eran i San Fransisco, där hon i slutraderna beskriver 4, 5-åriga barn till hippisar, helt påtända av droger, redan missbrukare. Då vill jag bara gråta. Och jag undrar hur det gick för den här pojken på the Factory. Om han fick droger.
Sen var det en till film med dubbelexponerade, snabbspolade blommor. Sen en jobbig med massa ovidkommande ljud och dialogfragment satta till svartvita, osammanhängande bildfragment av folk som vistas kring en friluftsstuga i bergen, typ. Men den underströk också tydligt det här som Eisenstein väl också visade, att vi människor hittar samband mellan bilder också där det inte finns. Det finns termer för det där som jag inte längre minns från filmvetenskapsstudierna.
Den sista filmen var intressant. Den bestod av en scen ur en svartfilm film "To kill a mockingbird" med bl a Gregory Peck, den gamle snyggingen. Peck med fru och två barn sitter vid köksbordet, men vid varje rörelse eller ljud så har filmaren använt stop motion och låter bilden hacka fram och tillbaka vilket ger väldigt intressanta ljudeffekter och rörelse-effekter. Ljuden blir som hiphop, scratch scratch och hoj hoj, bilderna blir ibland rent komiska, när huvuden svänger fram och åter, fram och åter, eller en armbåge likadant. Ibland kunde det bli lite påfrestande, när en dörrsmäll spelades om och om igen. Min favorit var en ordväxling mellan barnen:
- Höjap
- Amtain
- Höj ap
- Am tain
Till slut hörde jag:
- Hurry up!
- I'm trying!
Jag tänkte att filmen måste ha förebådat hiphopen, men i eftertexten visade den sig vara gjord 1993, så det var tvärtom hiphopen som möjliggjorde klippningen.
Till sist ville jag skriva ngt om dokumentären Am I black enough for you av Göran Olsson, men det får vänta. Ni har läst tillräckligt mkt av mig för idag.
April 2, 2009
April 1, 2009
Kinaresan
Det har varit en väldigt konstig tid. Först så glömde jag söka visum, så jag fick stanna i gaten, när alla andra gick på planet. Det var mardrömslikt.
Sen var det jättedeppigt att vara där och se hur illa däran mamma blivit. Hennes parkinson har utvecklats oväntat fort och hon har alla symptom på framskriden sjukdom. Med Tommys hjälp ändrade jag i hennes medicinering så att hon nu i alla fall inte har så många hallucinationer. Hennes demens har jag beslutat att den är inte värd att försöka dämpa symptomen på, eftersom medicinen ger henne så starka biverkningar, t ex kraftigt illamående så att hon förlorar mkt i vikt.
Samtidigt så känner jag ändå livskraften i mamma. Inte minst sista eftermiddagen då hon blev så upprörd att hon fick ont i bröstet och krävde att få åka till akuten. Pappa hade lyft henne lite bryskt. Hon hade jättehögt blodtryck, kunde de på akuten konstatera. Hon anklagade pappa för misshandel (att han skulle ha släppt en dörr på henne) och svamlade rätt mkt. Konstigt nog fick jag inte panik eller blev ledsen över att hon kanske skulle dö, utan snarare lugnad av att se hennes livkraft skina igenom.
Det är väldigt synd om pappa också. Han är 70 bast och har ett krisande företag på annan ort och en svårt sjuk fru att sköta. Men vi kom varandra väldigt nära och hade jättebra samtal sista kvällen och på väg till flygplatsen nästa dag. Det är jag otroligt glad för. Jag försökte peppa honom och han verkade kunna ta till sig både det och en del av mina andra synpunkter på hans och mammas relation. Det kändes som vårt första samtal som jämbördiga.
Besöket hos Vinlusen var perfekt. En sorglös avslutning på en vistelse som präglats av sorg. Tyvärr så blev jag lite väl sorglös och höll på att missa mitt plan hem till Sverige. Åkte för långt med snabbtåget till flygplatsen och var framme vid flygplatsen först kl 13.48 (planer skulle gå 14.45). SAS hade lovat mig att hålla bagage-dropin öppet till 14, men jag skulle först hämta check-in-bagaget som jag hade lämnat in på förvaring...Och det är en STOOOR flygplats. Ett tag trodde jag att förvaringen var i en annan terminal, då hade det varit kört.
Jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Men jag hann.
Nu e jag hemma, och det är så härligt. Jag älskar Sverige. Och jag älskar Kina. Det är trots alla jobbigheter väldigt bra för mig att åka dit då och då. Inte minst för att borsta upp språkkunskaperna. När jag precis anlänt hade jag skitsvårt att uttrycka mig. När jag åkte öste jag ur mig klokskaper till pappa.
Sen var det jättedeppigt att vara där och se hur illa däran mamma blivit. Hennes parkinson har utvecklats oväntat fort och hon har alla symptom på framskriden sjukdom. Med Tommys hjälp ändrade jag i hennes medicinering så att hon nu i alla fall inte har så många hallucinationer. Hennes demens har jag beslutat att den är inte värd att försöka dämpa symptomen på, eftersom medicinen ger henne så starka biverkningar, t ex kraftigt illamående så att hon förlorar mkt i vikt.
Samtidigt så känner jag ändå livskraften i mamma. Inte minst sista eftermiddagen då hon blev så upprörd att hon fick ont i bröstet och krävde att få åka till akuten. Pappa hade lyft henne lite bryskt. Hon hade jättehögt blodtryck, kunde de på akuten konstatera. Hon anklagade pappa för misshandel (att han skulle ha släppt en dörr på henne) och svamlade rätt mkt. Konstigt nog fick jag inte panik eller blev ledsen över att hon kanske skulle dö, utan snarare lugnad av att se hennes livkraft skina igenom.
Det är väldigt synd om pappa också. Han är 70 bast och har ett krisande företag på annan ort och en svårt sjuk fru att sköta. Men vi kom varandra väldigt nära och hade jättebra samtal sista kvällen och på väg till flygplatsen nästa dag. Det är jag otroligt glad för. Jag försökte peppa honom och han verkade kunna ta till sig både det och en del av mina andra synpunkter på hans och mammas relation. Det kändes som vårt första samtal som jämbördiga.
Besöket hos Vinlusen var perfekt. En sorglös avslutning på en vistelse som präglats av sorg. Tyvärr så blev jag lite väl sorglös och höll på att missa mitt plan hem till Sverige. Åkte för långt med snabbtåget till flygplatsen och var framme vid flygplatsen först kl 13.48 (planer skulle gå 14.45). SAS hade lovat mig att hålla bagage-dropin öppet till 14, men jag skulle först hämta check-in-bagaget som jag hade lämnat in på förvaring...Och det är en STOOOR flygplats. Ett tag trodde jag att förvaringen var i en annan terminal, då hade det varit kört.
Jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Men jag hann.
Nu e jag hemma, och det är så härligt. Jag älskar Sverige. Och jag älskar Kina. Det är trots alla jobbigheter väldigt bra för mig att åka dit då och då. Inte minst för att borsta upp språkkunskaperna. När jag precis anlänt hade jag skitsvårt att uttrycka mig. När jag åkte öste jag ur mig klokskaper till pappa.