Vi brukade ha stora fester. Egentligen var det min man som brukade ha stora fester. Mig veterligen hade jag iofs två stora fester, minst, på egen hand innan jag träffade honom, men han orkade ha dem typ två gånger om året. Då kokade han stora grytor och gjorde kladdkakor och ofta ännu en rätt som vickning. En gång orkade jag inte vara med på festen, då åkte jag hem till min syrra och vi lagade skitgoda jätteräkor med vitlök, vitpeppar och salt. En rätt som vi aldrig lyckats återskapa. Vi torrstekte den på nåt sätt.
Hursomhelst, de där festerna blev lite rutinmässiga tillslut och det kom ganska lite folk, så nu bestämde vi oss för att ha många middagar istället, och det har vi faktiskt lyckats med. Nu under hösten har vi säkert haft 5-6 middagar med folk vi känt att vi försummat eller verkligen velat träffa.
Nu i veckan hade vi t ex sonens gudfar och hans tjej. Jag lyckades, trots att jag var helt oinspirerad, laga jättegoda tunna revbensspjäll. Jag tog
ett recept från Icas Buffé som jag tidigare rekommenderat syrran, men halverade sirapsmängden och använde delvis kinesisk soja. De blev så himla goda! Men tyvärr hade jag handlat för lite revbensspjäll så jag är rädd att gästerna inte blev riktigt mätta. Bara för att tillfredsställa mitt eget sug så var jag tvungen att köpa jättemycket dagen därpå för att göra så mycket så jag riktigt skulle få nog av det. Och det fick jag, för jag hade i lite för mycket sirap och lite för lite soja den här gången, så de blev inte riktigt så där goda salta och lite karamelliga, utan för sockriga i smaken.
I söndags hade vi
Ondskan och
Daddy Fool här. Daddyn medförde dessutom ämnet för sin blogg, påpekade maken. Vi åt musslor som man verkligen bör äta oftare, därför att det inte är en hotad art och därför att de är så goda! Vi använde ett recept från
Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström. Det blir så himla gott! Receptet innehåller vitt vin och framför allt, en kula av smör och mjöl som förutom den redande egenskapen även ger musslorna och spadet en mycket mildare smak. Dessutom så ska man också ha i rikligt med hackad slätbladig persilja, som blir så himla gott när det kokat mjukt. Det blir som en väldigt smaklig bladgrönsak då, nästan lite spenatig fast godare, och inte bara ett kryddgrönt som mest finns där för syns skull. Bland det som är så fantastiskt med receptet är att det inte innehåller något salt, men det blir precis lagom salt och mustigt ändå. Sen ska man ha i färsk chili, men det brukar vi hoppa över för barnens skull.
Ondskan var förtjusande snygg och rolig som alltid, Daddy Fool (som också var vanemässigt charmig och rolig) retades lite med henne genom att slänga fram brandfacklan: Är inte katter mer intelligenta än hundar? Men hon argumenterade väl för att att så faktiskt inte är fallet. Den enda aspekt som jag kan tycka är lite kontraproduktiv hos hundar är det här med att de kan mumsa i sig vad som helst, medan katter ratar det som de inte tål, tycks det. Vi åt också en god yogurtröra, även den hämtad från Buffé, som var kryddad med saffran, kummin, socker och toppad med hackade pistagenötter. Men jag måste ha valt fel yogurt (10 procentig grekisk) för den var för sur.
En sak som Daddy Fool sa förskräckte mig. Daddy Fools fru Lilla E vågar inte bjuda oss på middag därför att jag är en sån sträng ätare. Och Ondskan fyllde i att: Nä, det vågar hon inte heller. Jag förklarade för dem, och jag förklarar för er nu, att jag naturligtvis bara är tacksam för den mat som jag bjuds på! När man är hemma hos någon som lagar mat åt en så finns det ju så mycket andra värden, maten kan ju direkt bli sekundär och inte alls ha någon betydelse för hur trevligt man har det och hur bra man trivs tillsammans. Men till restauranger går man ju för att äta, människorna där har som uppgift att laga mat och jag betalar (ofta dyrt) för maten, så där är det faktiskt en helt annan sak.
Nu ikväll har vi haft
Vinlusen på middag. Han är på kort visit i hemlandet och lyckades klämma in oss i sitt pressade schema. Jag hade bestämt att vi skulle äta
Gorme Sabzi, så det gjorde vi. Jag var i stan för att öva in
Your Song inför ett bröllop vi är bjudna på på nyårsafton. Jag har blivit ombedd att sjunga och jag är otroligt hedrad och ofattbart bajsnödig av nervositet.
En proffsviolinist som också är god vän med bruden skulle kompa mig, men jag tror jag har avstyrt det nu så att jag får pianokomp istället. Tyckte det blev så skrikig och gnälligt med fiol. Den låter oerhört vackert där den passar, men en pianoballad av Elton John - nej, det funkade inte riktigt. Så nu återstår det bara för mig att meddela proffsviolinisten, som är en helt underbar man med en fantastisk våning och en ännu härligare personlighet, han är som en blandning av Billy Crystal och Woody Allen. Jag vill att han ska bli min splitternya killkompis.
Jag måste vara på gott humör eftersom jag tycker alla människor är så underbara just nu.
Jo, jag var i stan, så jag messade maken kl 16 och hoppades att han satt igång maten. Han skulle precis göra det. Mötte honom i porten när han skulle hämta lillan och kom upp till en löddrig kastrull med kokt lamm och bönor. Satte igång att steka hackad lök med gurkmeja, sen stekte jag potatis också, och sen kom Vinlusen och maken hem med barn, så då tog maken över. Jag befarade att grytan skulle smaka för mycket kofta, men den gjorde faktiskt inte det. Lillan åt nådigt köttbitarna sedan jag doppat dem i en liten skål med vatten så att alla grönsaksslamsor sköljdes bort. Det var faktiskt hennes egen idé, inte illa. Det var jätte, jättemysigt att ha Vinlusen här. Jag är såå glad att jag började blogga så att jag träffat honom och Ondskan och en massa andra trevliga människor.
Labels: lycka, människor, mat
