Känslorealism

"...om man också kan önska att de handlingar vilka utförts av en människa som hittills vållat en smärta, inte varit avsiktliga, så bildar de tillsammans en tydlig linje som inga önskningar kan rubba, och det är den linjen, inte våra önskningar, som utvisar hur hon i fortsättningen kommer att handla."

Ur Proust, Swanns värld, s 479

Ångest med luft

Fattar inte vad det är med mig, men jag blir helt förstörd efter en stunds läsning av populära bloggar som nu t ex Therese Bohmans. Hon skriver bra, men jag blir ... hon är för tuff för mig. Men framför allt så intresserar hon mig inte. Tror jag.

Såhär är det nog. Jag är rädd för okända människor. Särskilt grupper av okända människor. När jag ser att många bloggare hyllar samma bloggare och hon dessutom framträder i sammanhang som Nöjesguiden och BLM-liknande saker, saker som jag har hemligen drömt om och suktat efter, men småningom försonat mig med att jag aldrig kommer komma in i, då skräms jag. Av det till synes ouppnåeliga.

Vi har alla våra Nöjesguider och BLM:ar.

Jag är ingen som gillar Kamalas bok. Nu var det iofs länge sen som jag läste den, men jag minns bara en kvävande känsla. Detta är vad jag tycker om. Ångest som ändå har luft i sig.

Handlar det bara om identifikation? Ålder? Livsstil? Inkomst? Bostadssituation? Grad av acceptans från etablerade kretsar?
Med möjlighet att sälja.

Uppdatering: Däremot gillar jag Sigges blogg, särskilt den om avundsjukan han känt mot Tomas Vinterberg.

Blattejournalistik i praktiken - en personlig betraktelse

Det talas mycket om mångfald. Redaktionerna söker med ljus och lykta efter journalister av annan etnisk härkomst. Folk som ska berika de befintliga yrkestrupperna med nya perspektiv, spännande infallsvinklar och oväntade uppslag. I yrkesutövningen förväntas blatten vara snabb, effektiv, självgående och idérik och naturligtvis vara en hyvens kille eller tjej som det är lätt tycka om och att umgås med. Självklart har denna blatte också de schyssta, upplysta medelklassvärderingar som den befintliga kåren anser sig hysa.

Jag vet inte hur det är med alla de andra, men den här blattejournalisten (=jag) har inte många nya uppslag. Jag har fullt sjå med att lära mig hur det ska vara, hur det förväntas vara, jag är fullt upptagen med att inte begå faktafel, skriva bra texter, hitta rätt personer att intervjua, få in en kvinna, gärna med invandrarbakgrund eller annat funktionshinder (haha) etc.

Jenny sa redan för många år sen när jag fortfarande hade en barnslig och diffus dröm om att göra "karriär" inom journalistiken: "Du förstår väl att alla de som jobbar på till exempel Aktuellt, har inordnat sig i ett hierarkiskt system? De är konformister, de har anpassat sig, underordnat sig. Vill du göra det?"

Jag visste inte att jag hade en så stark personlighet att den skulle behöva underordnas, men eftersom jag idag ofta känner mig så otillfredsställd på jobbet så har jag nog det. (Min man tycker att jag har ett passivt aggressivt ego medan många av mina kollegor bara har enorma egon.)

I dagsläget har jag löst det så att journalistiken är något jag försörjer mig på. Skulle jag definiera mig efter mitt arbete, så skulle jag gå under - så självutplånande kan en dag på jobbet vara. Jag fattar inte de som jobbar heltid med det. Men de kanske har bättre lön och högre status än jag och gör bara jobb som de själva vill.

När jag befinner mig på redaktioner, så är det så tydligt hur rätt Jenny hade. Det finns väl inbyggda förutsättningar för ett oerhört hierarkiskt system där (precis som på de flesta andra arbetsplatser). Plus att man ofta har med väldigt narcissistiska människor att göra, dessutom. De flesta har varit klassens ljus, eller åtminstone gjort sig bemärkta på något sätt genom sin formuleringsförmåga.

På en redaktion finns tydlig rollfördelning och - även om det inte talas öppet om det - väldigt differentierade löner efter position och inflytande. Webben är ju så het nu som den nya arenan även för etablerade medier, ytterligare en möjlighet att publicera och kapa åt sig en bit av mediakakan, men alla som jobbat på stora redaktioner vet hur förbisedda webbjournalister är. De har inte speciellt hög status och tilltalas knappt av de som jobbar med den huvudsakliga publiceringen. För att inte tala om grafiker, översättare etc. Och alla vet den inbördes rangordningen på stora medieföretag:
Finast är Avdelningen för grävande reportrar, på andra plats politiska reportrar (även om det bara handlar om en tramsig icke-nyhet, är den signerad KG Bergström så hamnar den med stor sannolikhet i topp på Rapport – har redaktörerna där någonsin frågat sig hur det känns att vara så underordnade KGB och vad som är hans storhet? Han verkar rätt snäll och harmlös om ni frågar mig.), härnäst kommer kulturjournalister, därpå nyhetsjournalister (utrikesjournalister har hög status men är lite för sig), lokaljournalistiska bevakningen kommer på delad plats med ekonomiredaktionen som ingen egentligen är intresserad av eller bryr sig om (inte ens ekonomijournalisterna), så följer sportredaktionen, vädret samt webben.

Brasklapp: Men vilka har egentligen hög status? Kanske är det de som tycker sig ha hög status. De som tar sig hög status. Det är där det kommer an på chefers ledaregenskaper. I min mening bör alla chefer också vara goda psykologer och specialinlästa på gruppdynamik – de borde vara experter på att få folk att blomma, få ut det mesta ur varje medarbetare - i verkligheten ter det sig ofta tvärtom. Det är genom att vara högljudd, okänslig, bufflig och kaxig som man lättast tar sig fram och ses som aggressiv och driftig. Då blir man chef. Eller genom att vara socialt smidig med chefer så att de gillar en.

Det tycks ibland som att chefer i själva verket är oerhört osäkra människor som inte ens kan tillåta en medarbetare att komma med åsikter som inte stämmer med chefernas verklighetsbild. Jag har flera gånger bevittnat och själv upplevt hur jag eller någon annan utan större inflytande tagit mod till mig för att säga något på möten och bara blivit nedsablad av chefer. Man kan undra om inte chefer fått lära sig att om man har mkt makt så måste man också vara mycket snäll? De tycks inte intresserade av att lyssna på vad jag känner och tycker, med undantag för om det stämmer in på deras världsbild. Alltså känner sig även chefer maktlösa?

Det här med kaxighet stör mig enormt. Jag är inte så jäkla kaxig som man tydligen per automatik ska vara om man faller in under blattejournalist (undrar varför, eftersom många som är blattar växer upp i patriarkala och auktoritära hemmiljöer, t ex jag, och jag är ju som bekant inte ens muslim), jag är en vanlig, mesig, svenneindoktrinerad blatte, som inte bryter, som uttrycker mig grammatiskt korrekt - och då finns jag liksom inte på blattekartan! Trots att jag är invandrad i egen hög person som barn.

Det är inte lite vi kräver av våra blattejournalister. Förutom att klara ett journalistjobb som vilken svensk medelklassjournalist som helst, så ska vi kunna tala medelsvenssonsnack för att kunna funka i umgänget, vi får inte ge intryck av att vara det minsta svaga eller bräckliga eller känsliga, för då stämmer vi inte längre in i bilden av blatten som stark, kompetent och helt igenom beundransvärd.

Jag tror att redaktionerna ska sluta leta så himla mycket efter sina blattejournalister med ett utifrån-perspektiv. Det är bara att låta de tysta individerna som redan idag finns på redaktionerna få mer stöd att hitta sina historier som de vill berätta. Prata mer med webbjournalisterna, med inhopparna, vikarierna.

Mångfald handlar inte om blattejournalister. Det handlar om att förändra organisationen inifrån. Så länge journalistbranschen är så hierarkisk som den är, så kommer ingenting att förändras. De blattejournalister som kommer dit blir svennefierade i den meningen att de inordnar sig för att passa in.

Jag har mina invändningar mot Gringo, men ett måste jag ge dem en eloge för: från att ha varit några enskilda invandrarjournalister utan jobb och yttrandeprivilegium har de blivit några som chefer måste ta på allvar och lyssna på, tvungna att köpa tjänster av för dyra pengar. Jag bugar mig av respekt.

Angående deras blatteterminologi som jag här har använt mig av: det är lite besvärligt, vid vilken nyans av brunt går gränsen för att kallas blatte?

Andra bloggar om: Blatte de Luxe, blattar, blattebegreppet, invandrare, debatt, mångfald, mångkultur, journalistik, Gringo

Blatte de Luxe + mode

Det påstås att det pågår en debatt bland bloggar om Blatte de Luxe, om blattebegreppet och mångkultur överhuvudtaget. Jag har inte märkt av den, men jag har en del att säga i ämnet. Det kommer inom kort. Under tiden kan ni som känner till var debatten pågår gärna ge mig länkar till den.

För övrigt har jag köpt två fantastiska bomullsklänningar (en brunprickig omlott med volanger och den andra är rutig och sitter perfekt ser ut som figursydd för mig) på Bröderna Erikssons Dammode som är en underbar butik vid Hornstull med det helt genomförda temat Engelsk landsbygd 30- till 50-tal. Butiksägarinnan var mkt älskvärd, talade charmerande lätt gotländska och var dessutom behjälplig med att hitta klänningar.

Jag var egentligen på väg till Jenny Hellströms 75%-rea, väl där hade de bara ett provrum, ingen AC (om begreppet AC tvista de lärde, dvs jag och min man) och tillslut fick jag valet att hålla till bakom en klädställning där alla som ville kunde se delar av mig, men jag resonerade som så att jag nog inte ägde något de flesta där inte sett förut. Alla linnen var i ylle. YLLE! Det kliade som fan direkt i den där varma lokalen där alla var svettiga. Jag gick därifrån utan att köpa nåt. Men sen, som ni vet.

Andra bloggar om: Blatte de Luxe, invandrare, debatt, mångkultur, mångfald

Opålitliga Blogger + läsning

Fan, Blogger är så opålitlig, jag har ställt in att alla kommentarer ska komma till min epost, men ofta går det hål i håven. T ex Jessikas kommentar om Joyce Carol Oates hade helt gått mig förbi.
Jag tycker för övrigt att Denise Mina är lite överreklamerad. den första jag läste av henne var bra, minns ej vilken, men ej de övriga. Däremot kan jag varmt rekommendera Stieg Larssons postumt utgivna Millennium-serie. Lite småfalsk i början, men tar sig ordentligt och blir både spännande och oförutsägbart.

Vad gäller deckare klarar jag ej heller Elisabeth George. Sååå banalt. Denise Rudberg har jag läst ett par sidor av och sen snabbt gett upp. För att inte tala om vad hon nu heter, flatan som är ihop med en Robinson-flata. Däremot är Jonas Ajvide Lindqvist the shit.

För övrigt vill jag förstås slå ett slag för mina hjältar Ian McEwan, Philip Roth, Haruki Murakami, Banana Yashimoto, Wang Anyi, Chang Eileen (har ej läst så mkt av henne än, men är säker på att jag kommer älska det) m fl. Jag minns aldrig vilka författare jag gillar när jag väl ska berätta det. Återkommer i ämnet.

Effektiva mediciner

Känner mig lite halvdassig, men när jag läst bloggar ett tag så inbillar jag mig att jag är riktigt social, jag kommenterar och kommunicerar, lämnar spår som folk kanske reagerar på.

När jag inte jobbat ett tag tvivlar jag alltid på att jag ska vilja jobba igen, eftersom det kan vara så jobbigt att behöva umgås och samarbeta med folk som man egentligen inte känner. Då är bloggandet också ett bra botemedel, eller i alla fall som mjukstart innan arbetet med allt vad det innebär av sociala smörjningsbehov. Läste en kort text om Ola Lindholm om att han slutar på tv för att bli chefred för Kamratposten, han sa typ: På tv är det så mkt skitsnack, och så mkt hänger på att du käkar middag med rätt personer.

Bloggar gör mig glad. Nyss har jag bland annat läst Jenny, Julias modeblogg, Ondskan, Emma Gray, Staffan om omskärelse och Gustaf Fridolin via Redaktörn.

Och när jag har dödsångest kollar jag porr på nätet. Mycket effektivt mot dödsångest, jag lovar.

Äntligen hemma

Vad det var skönt att komma hem. Jag gillar den där främmandekänslan som hänger i ett litet tag efter att man anlänt. Man känner sig delvis som en ny person och förstår inte hur man ska kunna återgå till sina gamla gängor. Men det kan man, och det gör man.

Igår, på vägen hem från jobbet, såg jag från tåget ett träd som hade formen av en delfin. När tåget rullade närmare såg jag att det inte alls var klippt i delfinform. Jag kände mig väldigt djup och filosofisk när jag drog parallellen till människor som man bara känner helt ytligt. De känns väldigt ... contained är ett bra ord för vad jag vill säga, det känns som att de har sina väldigt fasta ramar, ungefär som om de vore stöpta i pepparkaksform känns de hela, klara och tydliga. Men så fort man lär känna en person närmare så inser man att hon inte är så tydlig och klar i sina ramar, utan flyter ut och är ganska suddig. De flesta människor är ganska suddiga i formen.

Min första arbetsdag blev hemskt trevlig med lunch på Formosa med Tofu Homestyle och deras lunch-anka som jag delade med en lika mattokig kollega med japanska anor. Sen fick vi uppleva pendeltågtrafik, jag försöker alltid tämja busar, det stod ett gäng vid en pendelstation och kollegan ville bara bort ifrån dem, men jag gick fram och bad att få intervjua en av dem, och det finns inget så tacksamt att intervjua som busar - äntligen får de en chans att bete sig som folk är mest. De får göra ett gott intryck som kanske kan inspirera i vardagslivet. Jag älskar busar, så länge jag är on top.

Innan vi kom tillbaka till redaktionen hade jag också åkt i och styrt en sjöräddningsbåt. Ibland kan jobbet faktiskt vara rätt kul. Hur skulle jag annars ha fått åka jaktflygplan och eh...redaktionsbil. Men jag gillar inte stressen... kommer aldrig vänja mig vid den.

La table de la ferme

Lampligt nog det basta stallet vi atit pa hittills, lampligt eftersom det oxa ar var sista kvall har. Det basta med anklever visar sig vara den syltade loken!

Pratade nastan hela tiden med tva ynglingar fran Limoge, Limousin, som var har over helgen. Det ar fortfarande det basta med att semestra i Frankrike, att tala pa franska. Talar du franska obehindrat, Fibbler? Jag avundas alla som kan det.

Langtar sa mkt efter min unge sa det gor ont. Kanns nastan overkligt att jag har en unge. Vill aldrig mer vara utan henne sa lange. Sju dagar.

Proust gor mig inte besviken, tror man kan lasa om honom hur manga ganger som helst och upptacka nya saker varje gang. Fast ibland ar han overkligt omstandlig...

Lyckad shopping IGEN

Hur bar jag mig at? Ja, sag det. Kanske ar jag helt simplement ett geni, ett shoppinggeni.

Igar, efter en utmarkt middag hos paret som tog med oss hit, gick vi pa shoppinggatan och at glass och sen blev det naturligt nog lite shopping. Jag har kopt en underbar orange/oliv-randig klanning m axelband, en fantastiskt kladsam bredbrattad halmhatt och en blommig strandvaska to die for. Det blir foton nar jag kommer hem.

Annars sa njuter jag fortfarande av att tala franska och av att kanna mig snygg (tog med mig glamourosa plagg for hade pa kann att det skulle funka har).

Jag solar forsiktigt, men har anda lite rodnande axlar. Ska nog lagga skivad gurka pa dem. Ack, vad det ar harligt att vara framfor en dator. Da kanner man sig liksom i kontakt med varlden.

Jag och vaninnan (nu forstar jag varfor man vill stava vaninna som vannina - det ar pga klanning) pratade om litteratur anda till kl 4. Harligt! Vi hade inte umgatts sa mkt innan, sa det var lite vanskligt att semestra ihop det forsta vi gjorde, men alla forhoppningar vi hade om varandra har infriats, det funkar hur bra som helst. Hon ar som en kinesisk motsvarighet till Jenny Morelli, pluggat film, har levt ett jattespannande och utsvavande liv i Beijings konstnarliga kretsar och kanner massor med folk som numera ar kanda i Kina. (Hon drog hela historien om sitt liv for mig i natt.)

Hon skulle ha varit med i var film Kinespennalisterna. Tyvarr var hon tvungen att jobba de dagarna.

Jag laser just nu Chang Eileen (Zhang Ailing) som var en mkt popular forfattare och skribent aktiv i Shanghai fore Befrielsen. Hon skriver sa bra och ar sa modern! Jag laste en essa som vaninnan rekommenderade som handlar om modets vaxlingar i Kina; den hade platsat i vilken kulturtidskrift som helst idag! Det fanns ocksa fyra korta bokrecensioner, som var sa foredomligt enkla och distinkta: Det har ar en bok som ... Forfattaren lyckas... Bristerna ar... Men lasvard.

Aterkommer. Pussarne. Lycklig Space Babe. Men saknar maken och barn. Dumma maken tycker inte man ska resa fran den svenska sommaren, men hur nagonsin fa uppleva andra lander i Europa da?

Har annu inte lyckats ata ngt gott ute. Vi har mest atit hemma for vi varit utsvultna o ville ha lite mellanmal, sa visar sig klockan vara 20 och vaninnans lilla dotter ska sova. Jag ar namligen pa resa m kinesisk vaninna, hennes unge och svarmor. Jag var lite orolig innan, men det har gatt bra. Hittills.

Sitter pa en bar dar de spelar techno. Lite storande, men nat ska de val trosta sig med efter att Zidane avslutat karriaren med att bli utvisad.

Har dock atit goda burkar med gasleverpaté och inkokt flasklagg. Men langtar mkt efter att ata ngt riktigt gott nytillagat. Demain c'est un autre jour.

Min gamla franska har kommit tillbaka med stormsteg, bodde jag har ett par veckor skulle jag tala ratt hyfsat, kanns det som. Huvudsaken ar att man lar sig lite idiomatiska fraser som geniale! (Ha! Utropstecknet ar ocksa latt att skriva, utan shift! For att inte tala om parenteser.)

C'est pas grave. Nan som har nagra andra fraser pa lager? Hur sager man tidvatten?

Havet ar stort, stranden oandlig. L'océane est grosse, la plage interminable. Tror ni det funkar?

Mimizan Plage, Bordeaux

Fan vad svart det ar att skriva pa ett franskt tangentbord. A, M och punkt sitter pa helt fel stallen, punkt och siffror maste man gora shift for att fa fram, vilket ledde till att jag inte kom in pa mitt konto forst. Men framfor allt punkt, att den ocksa kraver shift sager ngt ratt sa vasentligt om hur fransmannen uttrycker sig skriftligt - i laaaanga meningar. I gengald e det hur latt som helst att gora komma(,), semikolon(;) och kolon(:).

Laser just en san fransman - inspirerad av senaste inlagget laser jag om Proust. Sa har kommer ett citat:

Men da ingenting annat aterstar av en gangen tid, nar manniskorna har dott och tingen forintats, sa lever doft och smak ensamma kvar; brackligare men livskraftigare, mera immateriella, mera trofasta och langre kvardrojande.

Citatet ar fran avsnittet om Madeleinekakan. Det ar en san fantastisk aspekt av mat och smaker, det fick mig att inse vikten av att jag nan gang kan ater stota pa smaken av Yipos rodkokta flask, fastan hon sjalv inte langre finns i livet.

Sjalva stallet vi ar pa ar en ganska typisk liten badort, trevlig framfor allt for att alla talar franska, tycker jag.

Joyce Carol Oates, ät ist f att skriva!

Har just läst Våld - en historia om kärlek. Visst, hon är jätteskicklig. Skissar upp så att man får en känsla för personerna och deras bakgrund. Genom några få kapitel tar vi del av avgrundsdjupa tragedier. Men det är lite för lätt. För henne.

Det är lite Hollywood-manus över det hela. I början trodde jag att man skulle få vara lite ambivalent, men sen så mynnar det ut i det hederliga amerikanska: de är förövare (fula) och onda och förtjänar att dö, hon är offer och god och vacker och förtjänar ett bättre öde. Den enda som man kan vara lite ambivalent över är den manlige huvudpersonen Dromoore. Men han känns, trots invändningarna man kan ha, tillslut också som en rätt reko kille som bara dödar de som verkligen förtjänar att bli dödade.

Nej, Jag ger upp om Joyce Carol Oates. Fattar inte varför alla tjatar om att hon ska ha ett nobelpris. Kom tillbaka när jag får ut något intressant ur din romaner. Förstå mig rätt, hon är säkert skicklig så det förslår, men kvinnan har ju inget att säga!

Alla tyckte Blonde var så fantastisk. Den gillade jag inte heller. Helt ok beskrivning av vad hon tror att Monroe kan ha gått igenom. Punkt.

Jag måste verkligen missa något med hennes sätt att skriva. Det går mig förbi. Jag ser vad som står skrivet. Jag läser det och tycker mig förstå. Det finns inga undermeningar vad mig anbelangar. Det finns inget av långvarigt värde. Inget att anteckna för att jag vill minnas det för alltid. Det är inte som Proust, där i var och varannan mening man kan lära sig något om mänskliga mekanismer, om förälskelsens verkliga natur, om att älta och älta och älta, så där som livet verkligen verkligen är.

Nån gång ska jag läsa om hela Proust-paketet och då ska ni få citat så ni storknar.

En annan överskattad författare är Bodil Malmsteen. Jag försökte läsa en bok av henne, men lyckades inte.

Åh, vad det är läskigt att såga nån annan som har en blogg. Prova får ni se! Det är då det är som skönast att vara lite halvanonym som jag och dessutom en nobody. Ska akta mig noga för att bli en somebody. Hehe.

Cesarsallad på J, Nacka strand

Först var jag inte så hungrig, så jag beställde bara en förrätt Skagen. Mitt misstag var att jag skummade hela beskrivningen, jag trodde "Skagen" borgade för en maträtt som är omöjlig att misslyckas med om man har stora saftiga räkor som man skalat med omsorg och dessutom har löjrom på.

När jag fick in den insåg jag att det stått "kräftskagen", vilket betyder kräftstjärtar i dillag från Abba eller jag vet inte vad, men kul är det inte. Dessutom kom röran (som smakade uppblött sågspån ungefär) med ett tjockt bröd som det var KUMMIN i. Jag haaatar kummin. Särskilt i bröd.

Jag kunde bara skylla mig själv att jag inte sett att det var kräftskagen, men ingenstans på menyn står det "kumminfoccacia":
utdrag ur menyn:
Kräftskagen på foccacia toppad med löjrom

Jag bad först att få lite annat bröd, vad som helst, vitt och lite rostat, bara inte med kummin i. Det kom tre bitar rostade baguetteskivor som inte gjorde mig gladare. Den Toast Skagen som finns i mina drömmar kommer som en färdig macka med rostat franskbröd med rätt mycket smör på. Var har jag ätit en sådan? Hm...jag kommer nog på det snart. Typ överallt utom här, förmodar jag.

Åt bara löjrommen och beställde in en Cesarsallad. Den var inte heller någon hit. Jag börjar faktiskt ge upp om Cesarsalladerna. Den godaste och första jag ätit var hemma hos Jenny och den gjorde hon själv. Men så är hon ju väldigt duktig på sallader. Hon gör den på samma sätt som man gjorde på syltan i New York där hon serverade.

Jag ska inte vara orättvis. J:s Cesarsallad är helt ok. Dressingen hade något mer sting än den på Rolfs kök, men inte mycket. Kycklingen var klart bättre, ganska ömt tillagad, utan tillstymmelsen till grilldoft här inte. Snarare lätt ångkokt känsla.

Riktiga krutonger i formen, men jag tycker de var lite torra och trista (nån som är förvånad?), hade föredragit krutonger med mer fräschör. Herregud, jag är verkligen ingen man ska bjuda på mat... Om man inte tänkt lägga ner väldigt mycket kärlek och omsorg i tillagningen.

Men det finns faktiskt mat jag gillar, jag lovar!!! T ex på krogen Nam Kee i Amsterdam. Krua Thai i Malmö. Da Won Mein i Greenwich, London. Med mera, med mera!!! Ge inte upp hoppet om mig.

Men jag gillar inte krogar som ger intryck av att vara duktiga på mat som sen inte infriar de förväntningarna. Som J.

Plus för servitrisens trevliga bemötande.

Dansställen efterlyses

Har just kommit hem från fantastiskt dalabröllop. Min vän E och hennes A gifte sig i Siljansnäs kyrka i folkdräkter, ackompanjerade av typ tio spelmän (hennes man lirar själv), varav flera är riksspelmän.

De var så vackra. Jag blev helt betagen av hur vacker man kan vara i folkdräkt som min väninna var. Hon såg så rätt, så avslappnad, men samtidigt så stolt ut. När hon höll sin minsta dotter (ett år) i famnen, som var klädd i en barnfolkdräkt, då såg de ut som en dalavariant av Madonnan med barnet.

Alla deras vänner var så trevliga. Det kan delvis ha berott på att jag lyckades upprätthålla en perfekt nivå av berusning från typ kl 17.30 till kl 4 på morgonen då jag stupade i säng. En bedrift, tycker jag själv. Kräver både disciplin och talang.

Men framför allt så berodde nog det på att vännerna, i alla fall de jag intresserade mig för och talade mest med, faktiskt var jättetrevliga. Dels Berit som vi bilade upp/ned/västerut(?) med. Dels tre bögar varav en visade sig vara ordförande i RFSL. De var skitbra på att dansa hela bunten och herr ordförande och en Robert buggade med mig så jag kände mig som en drottning på dansgolvet.

Jag var lite orolig när dansen började i fäboden som de hängt upp ljus och diskokula i, för spelmännen spelade och spelade. Jag tänkte att de kanske inte ens hade tänkt att ha någon ordinär dansmusik. Men så började inledningen till Lady Marmelade, folkdräkterna gjorde sorti och jag bara kastade mig ut på dansgolvet och dominerade.

Fan vad jag älskar att dansa! Var kan man egentligen dansa i Stockholm? Är det inte skandal att huvudstaden inte har fler bra dansställen? Jag vet bara att Fasching spelar bra musik att dansa till på Soul, lördagar sen evigheters evighet. Har inte varit där på säkert 7 år. Var där sist när jag precis hade träffat min man, så det stämmer nog på pricken.

Men annars då? Berns? Aladdin? Spy Bar? Var kan man få jazza loss? Jag är inte så förtjust i latinska rytmer och kan inte heller dansa på Re:Orient-klubben. Men är annars allätare. En av de bättre dansupplevelserna jag haft var på Rival, innan det blev hotell. Den kvällen hade vi varit på Re:Orientklubben och jag hade inte lyckats komma igång och dansa där. På Rival spelades hiphop på tre olika dansgolv och det var helt jäkla underbart! Visste inte att det var så roligt att dansa till hiphop.

Det var för övrigt där samma kväll som en programledare känd från tv flörtade med mig. Han är rätt lik min make så jag känner mig inte snuvad.