Gott nytt år!

2014 låter verkligen inget vidare i kinesiska numerologiskt inklinerade öron, men låt gå då. Det ska nog bli bra det också.

Jag hade nyårsmiddag igår för mina låtsassystrar. De är i princip som släkt för de är mina barndomskompisar och känns som systrar. Nu bor I utomlands och är väldigt sällan i Sverige, så jag vill verkligen ta alla tillfällen i akt att träffa henne när jag kan.

Jag hade högtflygande planer, men gårdagens middag blev lätt katastrofal. Jag hade nog helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Jag måste komma ihåg att jag är fantastiskt på mat när det gäller att äta den och bedöma den, men rätt så tafflig när det gäller att tillaga den - om det inte är så att jag lagar en enda rätt eller två, högst tre som jag kan lägga ner själ och hjärta på. Och då pratar jag förstås kinamat. Ej svenskt.

Jag hade tänkte att vi skulle börja med champagne och lite av det där supergoda tunnbrödschipset som jag älskat sen vi fick det hos Rickard och Marthe. Sen ville jag testa att göra grönkålschips. Det var som utlovat mkt enkelt. Tyvärr blev den bränd. Man kanske inte ska ha ugnen på 200 grader som i receptet när det är en varmluftsugn. Man kanske måste sänka 20 grader, som instruktionsboken föreskriver.

Till champagnen skulle vi även käka stekta jiaozi (eller guotie som det heter då), och mina kära systrar A och I skulle göra det enligt deras mammas metod. En nypa mjöl utblandat med en liten skål kallt vatten som man häller i botten på en teflonpanna. Sen låter man den stå på hög värme tills vattnet i princip kokat bort. Först då sänker man värmen och tittar efter att överkanten på dumplingarna blivit fuktiga och genomkokta.

Det som hände här var iaf att jag hade en gjutjärnspanna, dessutom en som blivit diskad med diskmedel några gånger, så all degbotten fastnade i pannan och var dessutom svartbränd.
Jag kokade resten av dumplingarna och vi åt dem (jag åt allt på de stekta som inte var svartbränt).

Sen dags för musslorna. I hade berättat att musslor kokta med veteöl och en röd chili är jättegott. Så hon fick hugga tag där också, stackarn. Tyvärr visade sig minst 1/3 av de två paketen musslor vara dåliga (ej stängda) så vi blev väldigt oroliga för resten också. En del var öppna ca 2-3 mm och det var svårt att säga om de var ok eller inte. Men vi ville ju gärna att det skulle finnas några musslor kvar att äta, så att säga.

Så I kokade musslor i öl och jag bara tyckte mer och mer att det luktade som dåliga musslor, men grejen var att det också luktade som thai curry med mkt fisksås. Jag åt en mussla som jag inte tyckte var hundra och spottade ut. Sen åt jag en som smakade fräscht. Men sen vågade jag inte äta fler. I och hennes man och barn skulle dessutom med flyget tillbaka till landet de är bosatta i nästa morgon, så de vågade inte heller äta särskilt många.


Suck. Det kändes verkligen som att allt som kunde gå fel gick fel. Vid något tillfälle under kvällen upptäckte jag också att maken råkat servera betydligt billigare bubbel ist f den fina flaskan champagne jag köpt för det här tillfället? Kan tyvärr inte klandra honom (förutom att han kanske skulle läst på etiketten), eftersom jag lagt båda flaskorna i kylen och inte sagt till honom vilken han skulle ta (förutom att jag sa "champagne").

Men sen fortsatte jag i alla fall att laga mat. Ankan som jag köpt färdig blev i alla fall hyfsat ok i ugnen, men jag fick skynda mig att göra anksås på risvinäger, socker, salt, krossad vitlök och som ska redas med potatismjöl. Den blev ok. Kunde varit mer vinäger.

Sen stekte jag lite sockerärter och pak choi. Nästa rätt var tofugryta 豆腐羹(med köttfärs, bambu, svarta träöron, tofu och potatismjölsredning). Jag blev helt nervös för att redningen blivit för tjock, men det avhjälptes med lite kallt vatten, så det blev helt ok. 

Sista varmrätten var fläskstrimlor med chiveblommor. Den var faktiskt riktigt god. Men vid det laget var gästerna redan mätta och jag hade fortfarande inte börjat äta... Urk. Kinesisk middag rekommenderas ej för då måste en stå i köket. Nä, tacka vet jag svensk mat. Nästa gång de kommer får de spagetti och köttfärssås. 

Och nästa nyår vill jag fira såhär: Nyårsmingel hos Lisa och Johan (förhoppningsvis blir vi bjudna igen!) och middag hos storasyster på söder. Sen vill jag gå runt i stan och titta på alla fina fyrverkerier! 
ps: Det hemskaste var nog att när jag berättade att dottern och jag gjort tiramisu till efterrätt så sa I att det typ är den enda efterrätt hon inte gillar. Då höll jag på att krevera. Men tack och lov så är det bara likören hon ogillar i den, och det hade jag ju ingen, så den funkade! Puh.

Skitliv med mera

Det har hänt en del sen sist. Jag har börjat på en ny utbildning för att som det heter - byta karriär. Det är väldigt roligt att sätta sig i skolbänken igen. Men också ganska jobbigt och stressigt. I skolan finns en studiecirkel som bjuder in intressanta föreläsare. Idag var det Victor Bernhardtz, redaktör för boken Skitliv som pratade om otrygga villkor på arbetsmarknaden idag. Jag har druckit en dl rött vin till maten, så här kommer ett citat från SvD:s recension istället:

I grunden handlar ”Skitliv” om hur Sverige blivit ett samhälle där grasserande marknadsmentalitet fört med sig en systematisk transferering av friheter från medborgare till företag, där det ses som naturligt att utnyttja de svaga, som på något sätt vill komma in på arbetsmarknaden, om man har chansen.

Det är i linje så mycket som går i fel riktning i dagens samhälle. Läs t ex Maciej Zarembas artikelserie om den sjuka vården.

I genren mer triviala och självupptagna funderingar så undrar jag om min outfit idag (en lila, tajt och slinkig kofta med stora strassknappar jag fått när min syrra i Kina rensat ut sin garderob) gör att folk kanske inte tar mig på allvar, när det i själva verket handlar om att jag inte vill köpa nya kläder utan bara vill använda de kläder jag har i skåpen.

Hittade en trevlig blogg

... som heter Albertbloggen. Tänk att folk bloggar fortfarande. Han hade varit på en föreläsning med en snubbe som gjort en vas genom ett blixtnedslag. Snubben sa sig kunna bygga ett hus i glas som bildats av blixtnedslag. Det vill jag se! Läs själva!

Dag ett i Bogota

Hej min älskade familj!
Dagen började med frukost. Fast först sov jag rätt dåligt för jag känner av höjden i Bogota som ligger på 2600 m över havet. Det e typ samma höjd som Sveriges högsta berg Kebnekaise!

Jag känner liksom ett tryck över bröstet och att jag inte får tillräckligt m syre. Så jag försöker ta djupa andetag. Men hjärtat slår snabbare oxå och man får nästan lite panikkänsla.

På frukostbuffen fanns soppa m oxkött och potatis. Det var perfekt för mig.

Första programpunkten var guldmuseet. Det var fint men lite opedagogiskt. Det stod inte när sakerna tros vara gjorda t ex. Vår guide Carlos är jättegullig (jag tror han är en bög som ej kommit ut ur garderoben, men d e säkert svårt i ett katolskt land som colombia) men inte helt tydlig eller verbal.

Vi gick lite i gamla stan som heter Candelaria. Där var jättefint! Väldigt färgstarka byggnader som påminde om bilder från Kuba.

Fantastiskt vackert också m bergen i bakgrunden.

Sen åkte vi ytterligare 600 m upp i en linbana till berget Mont Serrat. Det är så grönt och prunkande här! När jag kom upp dit fick jag lite mer panikkänsla. Syret kändes ännu knappare där och efter att ha gått några trappsteg var jag helt andfådd. Var tvungen att röra mig långsamt och stanna och vila ofta.

Vi åt lunch med två tjejer från turistdepartementet. De var söta. Den ena av dem kändes otroligt pr-mässig. Hon bara pratade hela tiden om hur fantastiskt Colombia är.

Maten var underwhelming, men till middag blev det fantastiskt! Då åt vi på ett ställe som heter Andrés Carne de Res. Det är känt för att ha gott kött. De hade dock jättegoda smårätter innan oxå, t ex små ugnstekta potatisar typ stora som en tumnagel. Sååå goda! Sen fanns en potatis m god sås. Sen friterad fläsksvål m sås. Avocadoblandning. Friterade plataner. Skitgott! Majs med ost.

Sen kom köttet in. Det var jättegott! Särskilt oxfilén som grillades inlindat i linneduk m salt och oregano tills duken var helt sönderbränd.

Vi dansade också, för det gör man där. De har en lite orkester som går runt och spelar och dansar. Den kvinnliga saxofonisten var skitbra! En kille som liknade Ola Salo i paljettkavaj fick oss att dansa och gav oss såna dära remmar där det framgick att vi var prominenta gäster.

Sen dansade jag med alla killarna i sällskapet. Bäst var honorärkonsuln Gustavo!

Nu ska jag sova! Eller ska jag ringa pappa i kina först?
Puuuusssar till er mina älsklingar!

Från min mobil.

Att utmana sig själv

I november företog jag min andra reportageresa till Kina på ett par månader. Jag och fotografen hade rest från Peking till Guizhou i sydväst, en av Kinas fattigaste provinser. Där åkte vi tillsammans med vår huvudperson till hennes hemby. En bilresa som tog 12 timmar. Japp, ni läste rätt. Tolv jäkla timmar.

Vi hamnade verkligen i världens jäkla avkrok. Toaletter var icke-existerande. Man sket i svinstian. Vi sov över två nätter. Jag bajsade inte på hela tiden. Kissa kunde jag göra i den underbara uppfinningen Pipinette som jag köpt på Apoteket så fort jag visste att jag skulle åka ut på den kinesiska landsbygden.

Jag och huvudpersonen delade en liten dubbelsäng första natten. Andra natten klämde sig hennes storasyster in också, för deras mormor hade svårt att gå hem eftersom det hade regnat hela dagen och allt var bara slirig lera.

När jag hade borstat tänderna från verandan så att jag kunde få lite spotthöjd, tvättat ansiktet och sedan fötterna nödtorftigt i en balja (de var noga med fottvätt på kvällarna!), låg jag sen där i sängen i det lilla sovrummet med helt råa betongväggar och golv och galler för ett litet fönster. Det luktade lite mustigt från svinstian. Jag längtade så mycket hem till vårt stora, lyxiga nyrenoverade badrum. Med WC och golvvärme. Med inte tillstymmelsen av lera på golvet. Jag hade haft mycket ångest för bilresan. Jag visste att den skulle bli lång (men inte sååå lång!). Där jag låg i sängen bävade jag för hemresan. Den som åkt bil i Kina vet vad jag talar om. Dåligt fastspänd last på de många lastbilarna och väldigt lite trafikvett hos de flesta trafikanterna.

På hemresan, när vi nästan var framme vid vår destination, provinshuvudstaden Guiyang, skulle vi upp på en flerfilig, avdelad motorväg via en påfart. När vår inhyrde chaufför kör in där och väntar på lämpligt tillfälle att ta in på motorvägen, står en bil framför oss med bakluckan öppen med två höga krukväxter i. En kvinna sitter vid ratten. Det är inga bilar som kommer, men hon ser ut att tveka. Till slut svänger hon in på motorvägen - i motsatt körriktning.

Mot körriktningen alltså i de tre eller fyra filerna som finns.

Vi skrek alla till och förbannade hennes dumhet. Vi hörde bilar som tutade på henne där hon kom dundrande emot dem. Det var dessutom nära midnatt och becksvart, med undantag för bilarna som alla hade helljuset på.

Vi körde vidare mot vårt mål. Undrar hur det gick för henne.

Hur som helst. Så fort jag kom fram till vårt hotell satte jag mig på toan. Vilken lättnad.

Nu är det april snart. Om ganska exakt två veckor ska jag åka till Colombia. Ännu ett ställe dit jag aldrig har längtat. Men jag fick ett erbjudande och jag tog det. Jag är 20% rädd, 40% förväntansfull inför det okända, och 40% av mig är likgiltig och vill bara stanna hemma och plantera lite dill, persilja, färsk koriander, bönor, grönkål, vallmo, luktärter etc. Men jag tror att jag behöver utmana min egen bekvämlighet. Det är därför.

Skräcken är att fastna i en vägspärr där det står några ur FARC-gerillan. Och sen inte få se min familj och fr a min dotter på många år. Men jag tror ärligt talat inte att det blir så. Som sagt, jag behöver utmana min egen comfort zone.

Vad jag kände när jag såg Carnage

Jag tyckte den var skitjobbig att se. Redan under inledningen ville jag bara att Kate Winslet och hennes man skulle gå därifrån. Det kändes inte trovärdigt att de går ut till hissen upprepade gånger och går tillbaka in i lägenheten igen bara för att de blir erbjudna kaffe och kaka och sen ännu godare kaffe.

Det kändes inte trovärdigt att Jodie Foster och hennes man har en sån stor och fin våning i New York fast ingen av dem jobbar med nåt inkomstbringande.

Störde mig även på att lägenheten var så fint inredd. D stör mig överhuvudtaget i film och tv. Ingen jag känner bor i perfekt inredda hem. Inte ens en inredningsarkitekt jag känner. Hennes hem är väldigt eklektiskt, kanske just pga hennes urkeskunnighet. De "perfekta" hemmen verkar bara finnas på film, tv och i inredningstidningar.

Jodie Foster bör endast spela roller där hon är skitcool, för när hon ska vara upprörd så får hon så spastiskt minspel och hela hennes tunna gestalt och hud ser ut att börja brista. På ett jobbigt och dåligt sätt.

Han som spelade hennes man hade skitjobbig och nasal röst som var mkt starkare än de andras så det var plågsamt för öronen varje gång han sa nåt.

Allt var helt enkelt bara väldigt teatralt. Såhär beter sig inte människor. Bara på filmad teater.

Jag önskar att jag hade sett Apflickorna istället. Den verkar bra.

Jag är en pungråtta

Läser Cecilia Torudds bok Livet är ett helvete, för råkade få syn på den när jag återlämnade en bok på Hornstulls bibliotek.

Hon skriver lättläst och lite banalt, men med samma ruggslitna charm som finns i hennes teckningar.

Läste nyss sidan på fotot och mindes när afroamerikansättlingen jag dejtade en sommar frågade mig under en romantisk peomenad vilket djur jag kände mig mest besläktad med och jag svarade helt spontant: pungråtta.

Undrar vad jag känner mig som nu. Ska ge mig lite mer betänketid.

Annars: Vill gärna prova Early bird-erbjudandet på t ex Pontus!

Rödbetsbiff på Hos morsan

Knaprig och god, kanske pga linserna?

På Seymus vegetariska

På Gulddraken!

Inspiration!

Det var det här jag pratade om typ 2007 eller när det nu var när jag blev inbjuden av Ana U till deras frilanspub att prata om mattidningar. Allt annat än Allt om mat. Nördiga. Med fula bilder gärna. Fast de har jag inte sett ännu. Jag efterlyste halvätna tallrikar och autentiska kök. Och gerillamatjournalistik i stil med att spåra upp goda dofter man råkar gå förbi.

Nu ska jag börja prenumerera på Lucky Peach!

Nya kinaaffären vid Hötorget

Vid sergelgatans uppgång. Äntligen har jag tagit mig hit. Det är en väldigt kinesisk varuhuskänsla här. Lite kliniskt. Tydligen qingtianfolk som ligger bakom även denna. Driftiga människor!

De fattas mig

Efterlysning:
1. En app som heter Lunch i Stockholm och ger dig tips på (helst bra) lunchkrogar i närheten av där du befinner dig.

Anledning: Jag vet fan aldrig längre var jag ska äta lunch. Jag gillar ju Paparazzi, Lao Wai och Operans bakficka, men de ligger oftast för långt ifrån där jag befinner mig. Ibland vill jag också ha omväxling. (T o m jag!) Hos Morsan är bra, men också bara ett enstaka ställe. Jag behöver en app! Sist jag var vid T-centralen tänkte jag som vanligt gå till Roppongi, men de håller på att bygga om om i all evighet. Orkade ej gå till Operan, det är ofta så slamrigt och stressigt och trångt. Det slutade med att jag gick till Burger King.

Hotel Mornington är ett ok ställe, men rätt dyrt. Som Operan. Och Grand Hotel.
Och nu verkar Peony ha hunnit slå igen utan att jag masat mig dit. Numret avstängt och hänvisning saknas.

Var ska jag äta lunch med Leili 29 dec?


2. Artiklar i Alltomstockholm (som ju är en sugig helt reklamindränkt sajt) eller nån lämplig tidning som går att googla på om vilka krogar som har helgöppet under jul och nyår. Det borde ju vara så självklart. Skulle få så många sökningar.

En gång gick jag på AOS lunchguide och gick till en som jag trodde de rekommenderade. Den låg vid Sergelgatan och var fruktansvärt dålig. Sen fattade jag att det var en simpel reklamgrej som vem som helst får köpa in sig på. Deprimerande. Var finns matjournalistiken? Stockholm är stort nog nu och stockholmarna många nog för att det ska gå att få ekonomi i bra bevakning.

Annan tolkning av vaggan i filmen Play

Stefan Jonsson skriver i DN om hur han tolkade vaggan i filmen Play.

Vaggan visar sig tillhöra föräldrarna – av allt att döma en somalisk familj– till en av de svarta telefontjuvarna och plågoandarna. Afrikanerna har listigt organiserat en gratistransport för sitt gods, utan hänsyn till tågets personal och passagerare. Man kan gå längre i tolkningen. För vad betecknar vaggan? Fler svarta barn i Göteborg.

Vad man kan tolka olika. Själv tänkte jag att det var en pik till tågpersonalen, att de längs resan ropade i högtalarna på svenska och engelska, det föll dem aldrig in att ägaren till vaggan kanske inte förstod något av språken.

Vad betyder förresten clownen i slutet av filmen, innan vaggan dyker upp hemma hos den somaliska familjen?

Vegetarisk dimsum i Stockholm

Titta vad jag ramlade över när jag ville uppdatera mig om dim sum i Stockholm! Laowai serverar det på eftermiddagarna tis-fre kl 13-16 under namnet Gao Shan Yuan, som kan betyda Det höga bergets gård. Här är menyn.

Läser Knausgård

Har länge längtat efter något att läsa. Något att dyka ner i och inte komma upp igen förrän det är över. (Senast det hände var nog Vi, de drunknade. eller Indignation av Philip Roth. Eller Solar av Ian McEwan.) Något som tar över mig. Ok, inte helt, men i alla fall som tar över en del av mig. En trygg röst att överlämna mig till. Det känns tryggt att överlämna sig när man känner att det är en gedigen berättare. När texten är varm.

Och som Jenny sa, när vi fikade efter Play, om att skriva och i kommentaren till förra inlägget. Livet för oss obönhörligen mot ett slut. Så vad är det då för mening med att skriva? För att det är som att simma mot strömmen. "Som att medan man simmar, samtidigt kämpa med att ta av sig kläderna man har på och kasta upp dem längs stranden åt andra att hitta?" Föreslog jag medan jag åt på en saffranscupcake och Jenny drack kaffe och nån bulle. (Glad att Jenny påminde mig i den här kommentaren att det var nåt jag sa. Jag tänker, alltså ÄR jag!) Undra på att det är så jobbigt förresten...

Jenny skriver om Knausgård här. När jag läser ettan påminns även jag om min egen tonårstid och hur jag alltid gick omkring med ett anteckningsblock för att skriva ner mina tankar. Jag slutade med det, för jag visste liksom inte vad jag skulle ha dem till. Tyvärr slutar man också att tänka så mycket. För anteckningsblock, precis som bloggandet, är uppfordrande. De kräver att man fyller dem med ngt.

Jag ska också börja fordra mer av mig själv. Lite mer.

Roligt att han nämner Proust alldeles i början. Så klart. Så självklart egentligen.
Roligt också med hans tankar om döden i början. Om att de döda måste gömmas undan. Och att bårsalar och begravningsbyråer aldrig kan ligga högre upp än typ marknivå. Att man aldrig åker upp med kroppar, bara ner. Ja, svårt att förklara. Läs!

Är trött på fläsk. Har ätit för mkt fläsk på sistone.

Har varit i Kina igen

Och träffat bl a en uigurisk dansös med storhetsvansinne i Urumqi, beskådat slaktandet av två grisar i en bergsby i den sydvästliga provinsen Guizhou, samt förhoppningsvis träffat en framtida kinesisk nobelpristagare i blott 21-åriga Jiang Fangzhou. Hon började skriva när hon var sju år och gav ut sin första bok när hon var nio. Detta för att hennes mamma lurade i henne att kinesisk lag föreskrev att alla barn måste ha skrivit en bok innan de gick ut småskolan.

Jag trodde risken var ganska stor att jag skulle dö i en bilolycka på vägen till den där bergsbyn (12 timmar bilåkning på dåliga vägar under regnsäsong), men jag överlevde. Det känns helt fantastiskt. Jag försöker njuta av varje sekund jag finns till.

Idag var jag på bio med Jenny och såg Play. Den var jättebra! Visst lite seg stundtals, men väldigt vackra bilder som alla kändes betydelsefulla för filmen. Inga döda rutor knappt. Det jag saknade var utveckling. Jag tycker det är mäktigt att vara en god skildrare, men ännu mäktigare att vara en god berättare.

På vägen hem stötte jag ihop med Grace som jag jobbade med på Sthlms filmfestival för länge sen. Hon är i filmbranschen så det var kul att prata nu när jag för en gångs skull råkat se en ny film. Hon tog upp det här med att svenska filmer är så VITA och att "alla" nu efterlyser mer "etniskt diversifierad" film och tv-drama. (Sen såg jag att Nöjesguiden som jag ryckt åt mig i förbifarten också handlar om det.)

Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, men en anledning till att jag inte känner att svensk film angår mig kan ju faktiskt bero på just detta. När såg jag ett asiatiskt ansikte sist i en svensk film? Samtidigt behöver det ju inte bara hänga på etnicitet. Men det är iaf en faktor.

Jag fixar inte Lena Endre. Hon må va hur bra skådis som helst men jag får utslag. Klarar öht inte av kända skådisar nästan. Älskar Play för att den kändes så spontan. Enligt Grace var det "rehearsal, rehearsal, rehearsal". Tänk att det kan bli så spontant och bra när man övat mkt. För på Dramaten och på andra ställen känns det ju inte så spontant.

Har ätit bläckfisk och fläsksoppa två dagar i rad nu. Måste laga nåt annat imorgon. Är sugen på fisk med baconstekt savoykål som maken lärde sig från en lunchkrog i Göteborg.

Rätten till heltid? Nej tack!

Häromdagen var vi hemma hos A och David i Gröndal. A och jag pluggade tillsammans på Konstakademin i Kina. Hon och jag har ofta delat känslan av att vara misslyckade begåvningar. Dvs, begåvade typer som haft det alltför lätt för sig och därför inte ansträngt sig tillräckligt för att ha en strålande karriär.

Just nu är jag dock inte särskilt upprörd för det. Speciellt inte sen jag hittat den här krönikan på The Economist, där skribenten beskriver en tillvaro som liknar den jag och min make delar. Vi jobbar så mkt som behövs. Helst inte mer. I texten kallas såna personer för "threshold earners", fenomenet har även benämnts "the medium chill".

Läs. Krönikan är jätteintressant. Däremot förstår jag inte riktigt slutsatserna. Nåt om att alla borde få klippa håret på folk och köra lite taxi när det passar. Eh, som en sorts bytesekonomi dårå? Eller svart?

Post-materialismen är ett nytt begrepp som jag genast känner mig hemma i. Det är verkligen träffande. Jag ser det i alla coola snygga tjejer som jobbar på Ica här i centrum. En av dem har blivit skönhetsmiss i Kenya eller nåt. Hon har en del jobberbjudanden som hon funderar på. (Jag tjuvlyssnade när hon snackade med en kund framför mig.) Eller de unga konduktörerna på tåget. Eller den söta städerskan på jobbet som ser ut som en thailändsk bibliotekarie.

Kommer de att se tragiska ut när de blivit gamla och rynkiga och jobbar kvar på sina okvalificerade arbeten? Eller kommer de fortsätta vara coola? Jag hoppas på det senare. Jag tror inte man identifierar sig lika starkt med sitt jobb längre. Igår spelade jag in en låt på kinesiska i en studio på Dalagatan. Det var jättekul. Sånt kan man göra när man inte jobbar 60 timmar i veckan.

Både A och jag har käpphästen att vi skulle vilja att politiker slutar snacka om "rätten till heltid". Vem fan vill jobba heltid? Ingen jag känner. Helt ärligt.

Man vill ha rätten att vara så pass välbetald att man kan försörja sig på sitt deltidsarbete.

In short: In Sweden, especially the Socialdemocratic party always call out for "the right to "a full-time job". I have never been able to understand why. Because I don't think anybody would want a full-time job if they instead could support themselves on a part-time ditto.
And I was very happy to find this column on the Economist where the writer dwells on the subject of prioritizing more autonomy and spare time instead of going a few rungs up the ladder on a career. That is, working more.

Ormen på vägen

På cykelväg hem fr ett par vänner såg vi den här ormen. Näbbmusen var död, om man säger så.

Min opiumodlande släkting i Kina

Det är jättegott att krydda grisfötter med, sa han. Men enligt min pappa blir allt godare med opium: "Man får inte nog, vill bara ha mer." Jag tror honom.

Bilden togs i slutet av maj när vi turistade i mammas bergstrakt. Det var Kinaresans högpunkt. Fler bilder kommer.

Drömjobb

Sitter och läser min dagbok från 2010 och hamnar på det här från slutet på oktober:

Snälla. Låt det hända något roligt på jobbfronten! Jag behöver det. Behöver att något dimper ner i knät på mig. Gärna något som kommer innebära ett längre engagemang, men inte tar en heltid i anspråk, men ger så bra betalt att det går att leva gott på. Och att människorna jag träffar och jobbar med gillar mig.

Och att uppdraget känns meningsfullt.

Tro det eller ej - i princip allt det där hände. Men vi har fastnat i en löneförhandling och frågan är om jag är beredd att helt säga nej om jag känner mig för nedvärderad.

Stories, Kulturhuset Plattan

Jag tog en sejrygg med tomatsås och örtmarinerade grönsaker. Fisken var smaklös. Tomatsåsen platt smak av tomatpuré. Jag önskar att de inte hällde såsen på fisken rutinmässigt. Jag vill kunna känna fiskens egen smak. Även om den inte smakar ngt.

Salladsbuffén hade det felet att de inte hade någon vitlöksdressing. Majs fanns.

Pris: 89 kr

Läs även andra bloggares åsikter om lunch i Stockholm, Stories, Kulturhuset, Plattan, recension

Åsikt om Kinas mat

Jag tittade på program 2 om chili av Kinas mat med Fredrik Önnevall. Ironiskt nog är det maten som är den svaga biten i hans program. Det är mindre ett matprogram än ett samhällsprogram.

Men personerna som hans researchers hittat är SKITBRA. Och deras situation och känslor är det som gör programmet sevärt. Önnevall är snygg och charmig. Jag gillar också hans kommentarer, de känns naturliga och spontana. Ibland känns det lite som att han skriver tittaren på näsan och talar om hur vi ska reagera, men överlag är det nog bra för Kina-novisen med lite ledning.

Kontentan är: Bra med ett program där svenskar får träffa vanliga kineser och se deras vardag! Och maten är en smart ingång.

Läs även andra bloggares åsikter om Kinas mat, SVT

Bloggtips och läget

Bästa bloggen just nu är Risvin och Chili. Fattar inte hur folk kan vara så duktiga på kinesiska och kinesisk mat. Imponerande. Matpolisen verkade ju vara ett universalgeni på mat, men han visade sig vara en bluff. Googla och kolla cachen om den finns kvar. Jag kommenterade lite som Space babe.

Erik Videgård försökte sig på kinamat för några år sen med Halv trappa plus gård. Den sågade jag och Isse ordentligt. I stort sett gick det ut på att vi beställde avsmakningsmeny med 8 rätter och ingen var bra. Fläsk stekt med kinesisk gräslök var värst: fläsket hårdstekt, närmast bränd; löken styv och kvistig, gick ej att tugga. Riset var kallt och ej färdigkokt. Det andra var sådär pissdåligt att jag förträngt det.
Vi var där inte långt efter deras hyllade premiär, vilket gör det hela ännu mer tragiskt och komprometterande för kunskapen om kinesisk mat bland matpatruller på drakarna. Eller så fick de nån special treatment.

Lustigt nog kom Isses mamma och hennes bästis Tjocka tanten dit just när vi konstaterat att vi inte skulle kunna äta upp maten trots att vi var jättehungriga. De fick den och de dissade den också. Detta är alltså två kinesiska tanter som kan mat de med.

Erik Videgård såg oss. Vi var nog de enda kineserna i lokalen som var fullsatt. Han frågade hur det smakade. Vi nickade med spelad antusiasm. Efteråt ångrade jag mig. Jag borde sagt som det var.

Hur som helst. Sen sist har jag blivit kinesiskfröken åt en privatist. Och min mest idoga läsare har fått barn. Hon kanske inte läser längre förresten, men stort grattis ändå, kära du!

Jag har firat jul. Och som vanligt köpt julklappar ett par dagar innan julafton och förundrats över att jag inte lärt mig till denna gång heller. Men nästa år, då jäklar. Ska ha färdiga klappar i oktober. Nej, november då.

På julklappshoppingen gladde jag mig än en gång åt att inte bo i stan. Tänk om dottern 7 år var omgiven av alla dessa reklampelare. Vad allt skulle hon inte begära att få? Och vilka bilder av kvinnor skulle hon bli matad med, förutom dem hon redan får sig till livs på tv och i tidningar?

Nej, tack för att jag bor i förorten med nära till skog, hav och sjö. Skidåkning på golfbanan, skridskor på insjön, bad på sommaren, svampplockning på hösten. Älskar.

Recension: lunch på Street Food

Innan Gambia hann jag käka lunch med Mattias, min bloggfader som jag inte träffat på år och dar. Han var precis i färd med att sluta på sitt jobb och gå över till den mörka sidan. Jag var jätteavundsjuk.

Vi sågs på Street Food. Jag var 15 min sen, för jag var på Skofabriken i Stockholm för att byta ut ett par espadrillos jag köpte i somras. Jag köpte dem hos en återförsäljare på söder, men mejlade Skofab några synpunkter och erbjöds ett par nya skor! Så jag bytte ut mina (eller gjorde jag det? Jo, det gjorde jag nog, för jag kom inte hem med tre par skor.) och köpte ett par på outlet. Ska posta foton på dem kanske.

Men Street Food. Det är stjärnkocken Marcus Samuelssons snabbmatsprojekt på centralen.

Ur artikeln:

Street Foods meny omfattar närmare 30 olika rätter. Gästerna kan välja mellan alltifrån japansk misosoppa eller malaysisk satay till napolitansk tunn pizza. Prisnivån ligger mellan 69 och 85 kronor per meny, inklusive dryck och tillbehör.

Med reservation för att det nu är snart en månad sen jag var där: Det var kort sagt inte gott. Iaf inte pad thai-nudlarna som jag beställde. De smakade ... härsket eller skåp som jag minns det. Jag petade dock i mig de många kycklingbitarna och jordnötterna och låtsades att jag åt GI. Salladen var vattnig i smaken.

Mattias sa att hans lammspett var helt ok.

Det var iaf hemskt trevligt att träffa honom. Jämt när jag varit social så tänker jag: oj vad roligt jag måste vara social oftare!

Men så blir det aldrig av för jag är för lat för att ordna samkväm. Därför är det tur att jag har kör och vincirkel, annars skulle jag aldrig träffa några människor.

Läs även andra bloggares åsikter om Street Food, krogrecension, lunch

Säkert i lördags

Fantastisk röst. Fantastiska texter.

Ticks på tåg

Sitter på tåget o undrar varför d e så många som har konstiga ryckningar i ansikte, axlar etc. Han programledaren på Kobra har oxå d. Typ gungar med axlarna när han pratar. Jag har ticks-skräck. E skiträdd att själv plötsligt få ett. Kanske har d redan...

För övrigt så fattar jag inte hur många matbloggare lyckas laga god mat nästan varenda dag. Själv äter jag ofta snabbnudlar med ett helt eller vispat ägg i, och skulle egentligen mycket hellre äta ett piller istället vid dessa desperata tillfällen.

Kanske hänger det på planering.

Till sen middag ikväll åt jag nyss makens älgfärsbiffar (från frysen), gammalt ris, rester av makens currygrönsaksgryta med flockad 3-procentig yoghurt samt ekologisk svartvinbärsgelé. Det var rätt gott. Hunger är bästa kryddan.

Så jäkla bra

Äntligen! Någon/några som säger det som borde vara självklart. Man måste vara blind för att inte se det. Jordens resurser är ändliga och evig tillväxt är omöjligt.

Hemma från Gambia

Det var stekhett, men fläktade rejält vilket syntes på vågorna som barnen älskade att kasta sig i. Själv är jag en riktig Filifjonka och lite rädd för vatten. Så medan jag njöt av att simma med vågorna röt jag åt dottern då och då att inte simma för långt bort/ut.

Maten var inte tårframkallande som Zornkvinnan sa, men den var helt ok god. Thieboudienne heter benachin på gambianska. Det är friterad fisk med tomatsås och rött ris (också kokt i tomatsås). Vi drack läsk till maten nästan varje måltid, då är det verkligen semester...

Det godaste vi åt (var jag och barnen rörande överens om) var under sista kvällen när vi gick på stranden bort till nästa hotell, som var riktigt, riktigt fancy i morisk stil. Tänk ett vitkalkat komplex med dekorativa vita kupoler, upplysta bassänger (ej avsedda för bad alltså) på den stora uteterassen, en stor inomhusrestaurang med överdimensionerade skinnmöbler i turkos med höga ryggar, och en fantastisk innergård med ytterligare bassänger, innan slutligen en lång lång trappa i ett intrikat svartvitt rutmönster ledde upp till foajén. Ingen minimalism här inte.

Jo maten. Den godaste. Det var ångkokt lady fish med soja, ingefära, vin och koriander. Ringer nån klocka? Japp, kinesiskt! De hade nämligen en vanlig meny och en asiatisk meny. Och enkla fisken var underbar efter de föregående dagarnas friterade eller stekta fiskar och de tomat/jordnötssmörsbaserade såserna.

Tyvärr fick jag ge upp den för dottern hade fått en hög med hårdstekta scampis hon inte gillade. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli som min mamma som alltid avstod det godaste till oss, men så har det blivit, iaf lite. Inte alltid. Inte allt. Men till viss del.

Frågan är vad jag är sugen på nu när jag är hemma. I Gambia åt vi mkt kyckling, fisk och räkor. Det får kanske bli fläsk. Eller vegetariskt.

Åh suck, vad det är svårt att försöka äta gott varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, Gambia, resor, thieboudienne

Kimchi på David Changs vis

Frågade Calle om hans recept till kimchi som vi fick på hans fest för ett tag sen, där det för övrigt serverades underbar ugnsgrillat sidfläsk, eller är det flank, ack jag är så dålig på styckdelar!

Enligt maken som frågade ut Calle om fläsket så ska man först koka den på spisen, sen ställa in den i ugnen, och socker på svålen ska det nog vara för den ska vara karamellierad. Hm... jag får nog fråga en gång till. Eller söka på "pork" och "Japan". Kanske även "oven" och "recipe".

Iaf. Kimchin visade sig vara efter recept från David Chang som (jag efter googling förstått) är en jättehet restauratör i New York just nu. Han har flera små haussade krogar där han tydligt basunerat ut "inga vegetariska alternativ!". Han ska, sympatiskt nog, inte heller ge förtur till prominenta gäster.

När Daniel och jag blev avbokade på Frantzén & Lindeberg dök en misstanke upp om att nån kändis, typ Mauro Scocco hade fått bordet istället.

Här finns Changs kimchi-recept.
Han är ett nudelfreak - därför denna bön: snälla kom till Sverige! Och ersätt Wagamama!

Här mer om David Chang på en sajt som leder vidare till andra toppenartiklar, t ex om Hangzhou-köket.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, David Chang, kimchi, Hangzhou