I höst

Blir det en resa till Kina igen. Denna gång mest i Beijing. Jag kan inte riktigt fatta att jag bokat och betalt resan. Detta gör det verkligare.

Jag gillar

Hillevi Wahl. Hennes kolumn är jättebra idag. Efter att ha läst den ställer jag mig också undrande till att Pride valt Hysén som invigningstalare. Visserligen "kul", men hur KUL är det?

Jag gillade ännu mer hennes lilla pik på slutet till krönikörer som inte skriver sina egna krönikor. Hmmm...undrar vem hon kan mena? Not.

Slick me

På lördag är det säsongspremiär för Slick som Ondskan höjde till skyarna förra sommaren och jag vet inte a) om vi kan få barnvakt, b) om det är några vi känner som kan/vill gå och c) om jag orkar gå.

Dessutom är jag skeptisk till folk som tror att de "inte är ett dugg som alla andra". Jag tror tvärtom att de flesta människor är ganska lika alla andra.

nudlar, nudlar, nudlar

Igår såg vi filmen Tampopo som jag köpt på Amazon och den var precis så bra som jag minns den. Fast jag hade bara minnen av typ två tre scener ur den. Och jag hade verkligen inte noterat det intressanta filmiska greppet att hänga på första bästa person som gick förbi. Både maken och jag blev extremt hungriga och sugna på nudlar. Så idag käkade vi på Ki-mama Ramen som väl är det närmaste man kommer Tampopo-nudlar i Stockholm.

Vi tog första nudelsoppan Shoyu Ramen (soja), andra som lät nästan likadant (skulle smaka havssalt, tror jag) samt Wantanramen. De båda sista ägnade jag mig åt, de luktade ganska konstigt av något som kanske skulle föreställa havssaltarom. Hursom helst åt jag med god aptit, för jag var hungrig och dessutom gudomligt inspirerad av gårdagens film.

Bara detta att få smeka nudelsoppan med pinnspetsarna, iaktta fettpärlorna på buljongens yta, äta av det tunt skivade rullade fläsket. Jag vill lära mig göra sånt fläsk. Vill också lära mig göra sånt marinerat fläsk som jag åt på koreanska krogen Shilla. Drack lite varm sake till. Smakade lite för blekt för min smak.

En annan rolig grej var att maken kom och berättade om det franska uttrycket l'esprit d'escalier som han översatte med "trappans slagfärdighet". (Påminner om ett tyskt uttryck "åsnebrygga" som är när man ger någon en hjälp till att minnas t ex ett namn, det gör jag nämligen ofta. Det var en taxichaffis som lärde mig det. Var den min favoritchaffis, han den underbara från Etiopien?) Så går jag till Staffan och han har skrivit precis det som rubrik på sin senaste post. Det syftar nämligen på situationen att någon säger en sak och man inte kommer på en bra replik förrän man gått ned för trappan och då vänder sig om. Jag känner helt igen mig. Fast i mitt fall skulle man behöva ett ord som betyder "gått därifrån och in i tunnelbanan och kommit hem och lagt huvudet på kudden och nästan ska somna-slagfärdighet".

självhjälp

Grrrr...självhjälpsböcker och självhjälpssidor. Med jämna mellanrum konsulterar jag dem. Nu senast en som Metros nätkorre tipsade om. Jag skulle älska att kunna göra något dagligen genom att använda mina förmågor och intressen som samtidigt bidrog med ett värde till mina medmänniskor.

Uniformer

Lookalike

Första gången jag såg den här unge mannen tänkte jag att han bar sin kostym som en batmandräkt. Han såg så perfekt ut i den. Han var lång och hade en lite trulig uppsyn som påminde om den där smörsångaren som Parkinson älskar, Michael Bublé (det är alltså han på bilden), fast utan att vara mullig som Bublé (numera är).

Undrar vart han var på väg. Han såg ut som att han var på väg till ett jobb som nykläckt börsmäklare. Han såg lite besvärad ut. Som om han inte hörde hemma bland oss dussinpendlare. Som om han egentligen borde köra en sportbil till jobbet, eller köras av en chaufför i en glänsande Bentley.

Första morgonen hade han en mörk kostym med en blekt blekt blå skjorta och en sidenglänsande blå slips. Inte tokigt alls. Andra gången hade han mörk kostym med rutig skjorta. Jag vet vad Ondskan och Jenny tycker om rutiga skjortor, men den här var faktiskt snygg: ca centimeterstora rutor av röda enkla streck. Såg inte slipsen.

När jag såg honom tänkte jag på den där gången när vi åt middag på Stazione i Duvnäs. En restaurang som ser bättre ut än den är, om ni frågar mig. Medan vi väntade på vår mat kom det in flera som skulle köpa pizza för avhämtning, och av typ fyra kvinnor bar minst tre såna militärgröna västar med liksom sydda rutor (jag vet inte, det heter säkert nåt särskilt, men ni vet kanske vad jag menar). Snacka om uniform! Jag hade inte förstått att de var inne bland Duvnäsfolket, men jag blev snabbt varse!

Jag klär mig säkert också uniformt, fast kanske inte riktigt så där uniformt. Hoppas jag. Jag gillar att tänka mig min stil som eklektisk. Elektrisk.

Desperately seeking mina skor + mat

Idag beklagade sig Jenny över tillvaron på lunchen och jag försökte muntra upp henne. Det kändes lätt då. Regnet strilade ner under hela tiden och hon fick en svart sopsäck från restaurangen att trä över sig när hon skulle cykla tillbaka.

Nu hittar jag inte de röda pumps med taxklack och spetsiga tår som jag köpte på Rizzo på bottenskrapet av julrean. Isse tyckte inte de såg tillräckligt dyra ut, men de kostade 500 spänn, jag har aldrig haft på mig dem och jag är djävligt irriterad. Försöker just nu skapa ett minne av att jag lämnat tillbaka dem, men jag vet att jag inte har det.

Vi åt förresten varsin "populär lunchbiff" à 89 kr på Jensens boeufhus. Det var sådär. Drägligt, men inget att skriva hem om. Tråkigt att man inte fick någon sallad till. Iofs var köttbiten rejäl, men ändå. Jag undrar om det var hästfilé. Det smakade inte så nötigt. Efteråt hade jag en akut längtan efter grönsaker. Det blir obalans.

Efter jobbet (som jag stormtrivs på, har aldrig trivts så bra på nåt ställe jag varit på så kort tid) träffade jag YN som ska gifta sig med sin Catherine i Kina i oktober. Halva deras arbetsplats ska hänga med och jag varnade dem för att inte bli reseledare istället för brudpar. Jag vill jättegärna hänga med. De ska bl a till Luoyang och där finns tydligen en berömd "vattenbankett" som bara består av soppor!

Människoplågeri på hög nivå

Idag dödade den kinesiska regimen Zheng Xiaoyu 郑筱萸, tidigare chef för Kinas livsmedels- och läkemedelsverk. Han hade mycket på sitt samvete, men jag tycker inte någon stat ska döda sina medborgare. Vare sig det är genom att skicka dem i krig och konflikt eller på grund av något brott. Jag tycker synd om hans familj.

Så här såg Zheng ut maj 2004.


Såhär såg han ut när han fick sin dom i slutet på maj 2007.

Drömjobbet är mitt sommarvik

Idag har jag fått äta Osso Buco med saffransris på jobbet. Linssoppa med knaperstekt bacon och sånt olivbröd till som förrätt. Tiramisu till efterrätt. Det var skitgott. Jag fick allas märgben och tog för mig särskilt av senorna som ingen annan tycktes intresserad av. Mums.

Tbax

Jag har fjällvandrat. Det var intressant. Väldigt jobbigt för fotleder och sulor. Väldigt steniga stigar. I Kina innebär bergsklättring eller vandring att man går på väldigt civiliserade stentrappor som visserligen är oändligt långa, men dock jämna och sköna att gå på. Inte här.

Dessutom så var fjällstationens restaurang i desperat behov av en ny kock. Den nuvarande tappar ömsom vitpepparkaret i en potatissallad, ömsom saltkaret i en matig lunchpaj eller i en havregrynsgröt i frukostbuffén. Den första middagen lovade renskavsgryta med persiljepotatis, det visade sig vara vanlig kokt potatis, i en karott intill stod sönderkokta frysgrönsaker (typ blomkål, morötter, ärtor) med massa (förmodligen fryst) persilja. Det smakade urk. Förrätten var morotssoppa med räkor. För det första tycker jag kombinationen är föga övertygande - sötma med räktopping? När jag smakade höll jag på att spotta rakt ut, för soppan var skitbesk! Maken tror att kocken överkryddat med koriander. Jag har ingen aning om vad som kan ha gått fel. Men kombinationen bitterbesk + färdigskalade räkor var verkligen ingen höjdare. Inte ens maken som är en prosaisk ätare kunde få ner soppan. Han åt upp räkorna bara. Pastan-Elin har delgett mig en teori om att skalade räkor genomgår ett kemiskt bad som liksom får skalen att upplösas. Maken menar att skalningsprocessen går ut att skaka loss skalen. Därför vågar jag återigen äta skalade räkor, även om jag inte gör det med någon större förtjusning.

Jag sågade maten vederbörligt och ordentligt i utvärderingen.

Bilden ovan visar en kub jag gjort ansikten på av lekdeg. Här ett bra recept på deg:
Blanda 2,5 dl mjöl med 1 dl salt och 1 msk citronsyra. Tillsätt 2,5 dl kokhett vatten + ca 0,75 msk matolja + eventuell karamellfärg. Blir väldigt bra att leka med. Förvaras i plastpåse i kylen. Kan värmas ngt i mikro när det ska lekas.


Runt den här sjön försökte jag gå. Den är typ 1 mil lång. När jag kom till den bortre änden var mina fötter slut, så jag tog båten tillbaka. Men enligt maken hade jag då gått 2 mil på oländig terräng. Lite stolt är jag allt. Men hade hellre gått nere på marken på en tur med någon kunnig person som kunde berätta om växter och djur.