


Vårt lokala Ica erbjöd bondbönor, förmodligen för att grönsaksturken också gör det. De tar efter allt som turken har så att folk inte behöver gå dit. Min man är idealistisk och solidarisk nog att nästan uteslutande gå till turken de gånger han handlar, men jag orkar trots goda föresatser aldrig gå till turken sedan jag försett mig på Ica. De har ju ändå alla basvaror plus den godaste
snabbnudeln av märket Samyang. Går bara till turken för halva, pecorino, lammkotletter och jasminris. Någon gång äpplen av märket Fuji från Kina (de måste ju vara från Japan ursprungligen, eller? Åt dem första gången i Kina anno 1992, älskade dem omedelbart.)
Vårt Ica har aldrig de styckdelar jag vill ha: fläskben, gärna med märg, tunna revbenspjäll eller sidfläsk. Men jag var tvungen att ha fläskben, så jag köpte två karrékotletter. Skar köttet i bitar och kokade med benen (+ lök + ingefära + salt). Sen kom jag på att jag var sugen på
rödkokt fläsk, så jag tog upp köttbitarna till en mindre kastrull, hade i japansk och kinesisk soja, lite salt och socker. Hade ett kokt ägg i kylen som jag skalade i också. Köttet med sojasky på riset blev mkt populärt hos lillan, snart 4 år. När jag åt det återupplevde jag i minnet hur det smakade tillsammans med såsen
prig poon som Lager bloggat om.
Den enda gång jag kan tänka mig att ha soja på ris (förutom sushi då) är om jag äter stekt ägg och ris. Dvs, vanligt stekt ägg, gärna på en sida med nästan flytande gula. Skitgott. Däremot älskar jag att ha sky på ris. I min hemtrakt kallar vi det att 淘饭 [
tao2=skölja, vaska
fan4=mat, kokt ris]; att fukta riset med sky, skulle man kunna översätta det med. Vi hade ju alltid flera rätter på bordet, och någon av dem måste ha så mkt sky att det går att "fukta riset". För barn är sky en nödvändighet då det annars lätt blir för torrt med enbart sovel och ris.
En källa till sorg hos mig är att min dotter inte äter tillagade grönsaker (utom sparris som hon kallar "smarris" + bitar av råa morötter, gurka och ibland paprika, samt mkt frukt). När hon var liten åt hon snällt de grönsaksröror jag gjorde, men från typ 2-årsåldern har hon alltmer kommit att bli en grönsaksvägrare. Det smärtar mig, eftersom jag själv är beroende av grönsaker till varje måltid. Ibland lagar jag helt vegetariska måltider. Men jag tröstar mig med att även jag var grönsaksvägrare (i synnerhet bladgrönisar som pak choi (nu, slurp) och blomkål som en sadistisk kinesisk dagisfröken tvingat mig att äta under ett års tid, iofs förståeligt då vi inte fick något annat...kunde inte äta blomkål igen förrän i sena tonåren.)tills jag blev äldre och klokare.
Benen fick fortsätta koka väldigt länge, för jag kände mig lite omotiverad för grötkok efter middagen. Men jag hade redan skalat bondbönorna. Min man blev helt häpen över att man inte kunde äta ärtskidorna. Jag sa att inget hindrar att han wokar dem med olja och vitlök, men att det inte var brukligt att äta dem. Han avstod i all sin vishet. Det blev väldigt lite mat kvar när jag även skalat bort bönskalet. Men oh, så gott det är med bara den nakna späda illgröna bönan längst in.
Min svägerskas föräldrar bor i Shanghai och är rätt roade av matlagning, även om min bror sagt att man kan tröttna på deras mat också när man ätit den i så många år som han fått göra. Den gången vi var där gjorde de alla sina paradrätter, de gjorde bl a hennes mammas berömda friterade kyckling samt "kaniner på gräs" = kokta vaktelägg/vanliga ägg (är inte lika sött) som man skär små öron till ur vitan (skär av en tunn skiva av långsidan/"magen" så att "kaninkroppen" inte rullar omkring utan ligger still, dela skivan på mitten så har du två öron som du kan försöka flika in på lämpligt ställe på "huvet", kan göra små snitt i "huvudet" för ändamålet) och sticker in småsmå morotsstickor till ögon och placerar på en matta av kokt, späd spenat t ex.
Trist maträtt, men vansinnigt dekorativt. Kul till påsk, antar jag. Särskilt för barn eller infantila tonåringar som jag och min syster var.
Hursomhelst, det jag skulle komma till att den gången lagade de så jäkla många rätter, så tillslut var vi helt sprickfärdiga och kunde faktiskt inte äta en enda tugga till, om vi vill behålla livet och förståndet. Då säger svägerskans far: Men ni har ju fortfarande den gröna ärtsoppan kvar!
Jag skar tänder. Jag är en hängiven grön ärtsoppefantast. Den godaste jag ätit i Sverige var hos en äldre tv-redaktör som jag sedermera hade en kortvarig affär med. Den godaste jag ätit i Kina var på senaste resan, då min gode vän Konstnären med fru bjöd på avskedsmiddag och in kom bl a en stor skål med neongrön soppa. Jag vill inte veta om de haft nåt färgämne i, men smaken var det inget fel på! Den var len, grön (som sagt) och outsägligt umamig, jag tror inte det var MSG, men jag är dålig på att känna igen MSG, var det MSG så tappar det ju liksom hela poängen.
Men nej, det blev ingen grön ärtsoppa hos svägerskans föräldrar den gången (2001?) och jag grämer mig fortfarande.
Idag återupptog jag grötkoket. Soppan hade kokat ner till en liten och ganska grumlig buljong. Jag fiskade upp löken och ingefäran. Tror det är en god idé att sila buljongen också, annars får man små bitar ben i munnen när man minst av allt vill ha det. Sköljde grötris och hällde det i buljongen. Lät det koka på rätt hög värme så att riskornen hoppar och far (ingen klistrig gröt annars), man ska nog ha i bönorna typ 10-15 minuter in i riskoket senast. De får gärna bli mosiga och sönderkokta. Rör om ofta så inte gröten bränns fast i botten. Ät den varm, eller avsvalnad - väldigt uppfriskande en het sommardag, kan jag tänka. Senare ska jag blogga om kinesiska svalkande soppor på gröna mungbönor. Lager har säkert en thai-variant. Påminn mig bara.
ps. Nu ska jag gå och värma till gröt till nattmacka.
Labels: kinesisk mat, mat