Idol 2006 - reflektion efter finaluttagningen

Funderar över varför Natalie i Idol inte blir framröstad. Jag gillar henne. Jag tror det hon har emot sig är dels skönheten, hon är så oerhört perfekt i ansiktet på ett nästan kliniskt sätt. Sen är hon liksom lite Stockholmskaxig och självsäker på ett sätt som många som bor ute i landet inte gillar, tror jag. Vi som bor här kanske kan se igenom och ana sårbarhet ändå, men det går inte tillräckligt tydligt ut till de som röstar. Jag tillhör de som inte röstar, fast förra året då ringde jag faktiskt och röstade på Agnes.

Igår tyckte jag faktiskt inte att Cissi gjorde speciellt bra ifrån sig, men det var roligt att folk röstade på henne, trodde inte hon gick hem i stugorna.

I år var tjejerna starkare än killarna. Kanske är de alltid det. Hade gärna sett Patrizia i finalgruppen också. Både hon och Cosima har nåt sensuellt över sig som påminner om Agnes på scen. Agnes off stage är ju typ bara en fjortis.

Tycker att programledarna skötte sig mkt bra igår, särskilt Sanna Bråding, som pikade deltagarna för att de var så jäkla diplomatiska ("men vilka jäkla politikersvar!" "Hallå, du är inte med i Fröken Sverige!")

Slarv-Götapetter

Jag erkänner. Jag är en mycket kinkig människa. Jag vill att saker och ting ska vara på vissa sätt. T ex blir jag skitirriterad om någon missfärgar mina vita kläder. Jag är beredd att ta ut skilsmässa när man tvättar mina bästa svarta byxor med vittvätt. Men igår tog priset över allt annat.

I svampen som maken egenhändigt plockat och rensat hittade jag, först efter att jag ätit upp min portion och lämnat lite för jag tyckte inte det var så gott konstigt nog, men det var ju skogschampinjon eller nåt och champinjoner får man ju nog av annars, dessutom var den stekt med lök och det var inte heller nödvändigt för min del, en god svamp står för sig själv anser jag - en gråsugga. Visserligen stekt, men ändå.

Ahhhhhhhhhhhh!

När man talar om trollen! De ska spela in nya avsnitt av Livet kan börja!

Och självklart vann Johan Larsson och Snäckan igår.

Kom på en svensk tv-serie som var helt igenom bra. Lasermannen.

Dags för lite ögonfröjd

Dottern, bonussonen (jag gillar sättet som dottern visar sin äganderätt över brodern) samt granndottern som ser ut som en tvillingsyster till dottern i det att hon också har lite lockigt hår.

Välklädd

Idag såg jag en fantastisk äldre svart man som hade på sig en klargul skjorta under ett par pappersbeiga, rätt så tunna och enkla hängselbyxor. Till det en klargul keps en nyans djupare än hans skjorta, med nåt tryck med lite rött i. Han såg verkligen skitcool ut!

Jag ville fota honom, kom på att jag har ju min halvbra kameramobil (Sony Ericsson v600) och tvekade en stund, men orkade inte springa efter honom.

Han påminde mig om bloggen The Sartorialist, som är så härlig just för att han inte bara fotar vad som är rätt just nu.

Idol 2006 - finaluttagning torsdag

Ikväll håller jag på Johan Larsson förstås och även på Snäckan. Eric kan dra åt skogen, han ser precis ut och är lika ful som den där amerikanska skådisen vad han nu heter.

Colin Farrell

Idol 2006 - finaluttagning onsdag

Fan, typiskt att söta och naturliga Felicia gick till final och inte Cissi, som sjöng bäst av alla ikväll. Och fan vad jag gillar juryn som såg hennes kvaliteter. Men resultatet visar vad Idol-publiken gillar - snygga nyllen att identifiera sig med.

Själv identifierade jag mig med Sara som sjöng Forever young så jag ville gråta.

Det har varit en helkväll med TV4, tillhör inte vanligheterna. Först Idol, sen House, sen Nyheterna, sen Idol, sist The IT crowd! Skitbra brittisk humorserie som Emma tipsade om, missa inte!

Livet kan börja

Livet börjar igen på lördag, för mamma vill plötsligt åka hem till Kina så fort som möjligt = på fredag. Eftersom hon gjorde den sista undersökningen i sin Parkinsonutredning igår har jag inget emot det. Ett par andra inplanerade undersökningar är sådana som hon lika gärna kan göra i Kina.

Efter den här omgången ska jag ligga i med blåslampa och ringa dem i Kina och hetsa dem till att få iväg mamma på regelbundna undersökningar i Kina. Det är så mkt krämpor när man blir äldre.

Livet kan börja är för övrigt namnet på världens bästa tv-serie som gick en gång i tiden på SVT, fast brittiskt producerad, förstås. Har nog aldrig sett en helt igenom strålande svensk tv-serie. Orignialet hette This life.

En läsarfråga för att jag är nyfiken på hur pass etnisk jag är:
Skulle ni kunna ha er mor boende hemma hos er i en trea i flera veckor för hennes hälsas skull?

För min del är det såhär: Varje gång jag är så trött och irriterad att jag bara vill skälla ut henne, så försöker jag tänka på hur mkt jag älskar min dotter, och om min mamma har älskat mig tillnärmelsevis så mycket som jag älskar lillan, så vill jag återgälda det på alla sätt jag kan.

Avis

Pissig dag på jobbet där jag insåg hur orutinerad jag är.

Hjälpte inte att komma hem och surfa runt och läsa om en föredetta som lever i ett rött hus med trädgård omgärdad av stenmur.

Äh, de kan skita på sig.

Dansens hus

Varit och sett en dansföreställning med Jenny och Ondskan. Efteråt var det regissörsamtal med Dorte Olesen som koreograferat. Det är en mkt sympatisk sedvänja. Undrar om de har det efter varje föreställning. Hon ville veta vad publiken upplevde. De flesta ställde bara frågor om föreställningens tillkomst.

Jag kände mig inte särskilt utåtriktad, men jag hade velat säga (det inom parentes är till er som inte var där):

Jag fattade absolut ingenting, och ingenting talade till mig. I alla fall första delen av föreställningen. (Barninslagen var näpna. Sen var det några "personligheter" klädda i utstuderade kläder som spatserade omkring till synes efter något intrikat mönster. Sen kom tre dansare (kvinnor) som dansade.) Jag associerade till David Lynch, för hans filmer (i alla fall Mullholland Drive och Highway) brukar jag inte heller förstå, och jag längtade efter att min kompis (Jenny) skulle berätta vad föreställningen handlade om, för hon förstår alltid alla Lynchs filmer.

Jag tänkte "pretentiöst" och "meningslöst, men de på scenen har nog kul". (Jag såg dock några tjejer fnissa på läktaren på andra sidan scenen. En av dem såg ut som hon som satt bredvid mig under regissörsamtalet och sa något som slutade med ett andlöst "mästerverk". Å, vad jag lider med den åldersgruppen och den kategorin. Fast de verkar bra mkt mer kavata än jag i samma ålder, så kanske artar de sig rätt väl ändå.)

Sen började ändå associationerna komma, för hjärnan är nog funtad så. Och eftersom föreställningen heter Måndag, så började jag se "personligheternas" sneda, kyliga ögonkast på varandra som de blickar vi ger varandra i vardagen. Mätandes varandra upp och ner, "vilken status har du, lilla vän"?

De utstuderade kläderna (som jag genast vill härma: en jacka som togs på med kragen neråt, en blus med öppet och kråsat gap under armhålan) påminner om våra desperata försök att hänga med i modet. Ja, vi är så uniforma i vår individualism. (Röda skor är så inne nu, stickade klänningar, stora tröjor med ett tunt skärp, blommiga tunikaklänningar, till allt tights - gud, jag klarar knappt av att följa modet, för det blir så fånigt! Ju äldre man blir, desto mindre orkar man hänga med och desto bekvämare klär man sig, utom en del som fortsätter att klä sig i sin ungdoms mode.)

När de tre dansarna började dansa likadant så kände jag: aha, ritualer som vi går igenom i vårt dagliga värv. Arbetsuppgifterna som ska gås igenom, alla momenten som vem som helst efter några dagar skulle kunna göra och därmed göra oss (mig) undgängliga.

Ja, det var det jag tänkte. Fast mångordigare. Och jag vet fortfarande inte om hjärnan sätter igång dessa associationer därför att det är så hjärnor funkar, de försöker se mening och mönster där det inte finns någon - men jag tänkte också att om jag deltar i en hälsoundersökning snart så finns det säkert en fråga om jag gått på någon dansföreställning nyligen och då kan jag svara ja - och det bidrar säkert på något sätt till att jag förväntas leva längre.

Längtan till fäderneslandet

Jag längtar så till Kina. Den senaste månaden har denna längtan kommit över mig i korta, men intensiva vågor. När jag varit på väg hem en sen, ljummen kväll och luften doftar av mörker och fukt. När jag cyklat i lätt duggregn genom lummig grönska. Idag när jag ser BBC World rapportera från Himmelska fridens torg och intervjua en kinesisk student. Studenten var så där slängigt ofräsch som många kineser tenderar att vara. Stor nostalgi.

glömt + hinner ej + uträttat

Glömt min tid hos frisören kl 10.30 - jag vill ha page, som alla andra tydligen också ska ha i höst, grattis Rosa fluff, du är ständigt aktuell.

Hinner ej ringa och göra ett affärmässigt förslag till skitstor livsmedelskoncern, ett förslag som ska göra dem och mig och min kompanjon rika. (Rikare i koncernens fall.)

Uträttat:
Bokat Engelkes för intervju.

Ring fk och bett dem skicka fler närvarointygsblanketter så jag kan få den deg jag är berättigad till genom mitt starta-eget-bidrag som jag inte behöver.

Ringt kompis i Kina för att få det senaste konstläget i Kina för krönika i en stor tidning nära er snart.

Bloggat.

Trygg på jobbet

Idag kom jag 4 timmar för sent till jobbet, för jag hade skrivit fel i min kalender. Det var ok, men jag skämdes som en hund. Fast jag kompenserade det genom att komma på en väldigt bra idé som jag nu jobbat på ett par timmar idag. Längre kommer jag inte utan att få material mejlat till mig, så jag har slappat resten.

Det är så skönt att vara trygg på jobbet! För mig som har lätt social fobi betyder det oerhört mycket! Jag minns hur det var att åka till jobbet med en stark obehagskänsla inför dagen som väntade (minst sagt - snarare var det en känsla av att åka till min egen avrättning): ångest för att inte ha någon att luncha med, inte ha någon att prata med, inte ha någon jag kunde slappna av med. Ingen som visste vem jag var, bortom min roll som vikarie och längst ner i hackordningen.

Det var vidrigt. Jag mådde så dåligt efter de elva månaderna att jag inte kunde jobba på två år. (Herregud, jag gick stora omvägar i korridorerna för att slippa hälsa på folk, eller för att de skulle slippa hälsa på mig.) Men jag fattade aldrig att det var pga dessa månader som jag var så människoskygg och rädd. Efter det har jag hållit mig låååångt från företaget som skadade mig så.

På mitt nuvarande jobb har jag varit i snart två år. Jag trivs bara bättre och bättre. I början, eller hela tiden egentligen, har jag oroat mig för att jag inte har några egna idéer, men bara idag har jag fått två alldeles utmärkta uppslag. Jag tror att jag bara kan få idéer när jag känner mig trygg, och det gör jag nu, här. Varje gång jag åker till jobbet känns det lite som att åka till en fest där jag kommer träffa trevliga människor. Jag undrar lite förväntansfullt: Hmm...undrar vad jag ska jobba med och vilka jag kommer träffa idag? Och då är det inte främst intervjupersonerna jag tänker på, utan kollegorna. Det är stort. Och underbart.

Så bra trivdes jag inte ens på den stora lokaltidningen där jag också var i elva månader. Trots att jag var nyhetschefens gunstling och fick göra stora jobb, roliga reportageserier och viktiga personporträtt. Fan vad kul det var. Det roligaste var att bli så sedd. Jag fick ett språkpris på tidningen, som bara hade tilldelats två äldre reportrar tidigare. Tidningens eget lilla nobelpris. Man fick ett litet diplom och en påse bilar. Såna priser tycker jag alla redaktioner ska ha.

Vardagsjournalistik, varför finns inte det som en prisklass i stora Journalistpriset?

Men inte ens där kunde jag slappna av. Det tar typ två år för mig att bli trygg på ett ställe. Det vet jag nu. Det är bara rena turen att jag klarat mig hittills i LAS-träsket.

Jag är intelligent enligt 62 %

Arena (known to self and others) intelligent, kind, reflective	Blind Spot (known only to others) able, accepting, bold, brave, caring, clever, complex, dignified, extroverted, friendly, happy, helpful, independent, ingenious, introverted, knowledgeable, mature, observant, organised, patient, proud, quiet, self-assertive, self-conscious, silly, spontaneous, trustworthy, wise, witty
Façade (known only to self) adaptable, searching, sympathetic	Unknown (known to nobody) calm, cheerful, confident, dependable, energetic, giving, idealistic, logical, loving, modest, nervous, powerful, relaxed, religious, responsive, sensible, sentimental, shy, tense, warm

Dominant Traits

62% of people agree that space babe is intelligent

All Percentages

able (12%) accepting (25%) adaptable (0%) bold (25%) brave (12%) calm (0%) caring (12%) cheerful (0%) clever (12%) complex (12%) confident (0%) dependable (0%) dignified (25%) energetic (0%) extroverted (12%) friendly (12%) giving (0%) happy (12%) helpful (12%) idealistic (0%) independent (25%) ingenious (12%) intelligent (62%) introverted (12%) kind (12%) knowledgeable (12%) logical (0%) loving (0%) mature (25%) modest (0%) nervous (0%) observant (37%) organised (25%) patient (12%) powerful (0%) proud (12%) quiet (12%) reflective (12%) relaxed (0%) religious (0%) responsive (0%) searching (0%) self-assertive (12%) self-conscious (12%) sensible (0%) sentimental (0%) shy (0%) silly (25%) spontaneous (12%) sympathetic (0%) tense (0%) trustworthy (37%) warm (0%) wise (12%) witty (12%)

Created by the Interactive Johari Window on 5.9.2006, using data from 8 respondents.
You can make your own Johari Window, or view space babe's full data.

Ett återseende

På vägen hem efter en middag på Dionysos (ganska god taramosalata, resten dåligt, friterad klyftpotatis och torrt kött i souvlaki sämre än snabbgreken på Medis = gå ej dit. Jag har förresten ett nytt kriterium för grekisk krog: de måste ha moussaka på menyn, inte för att jag någonsin ätit äkta moussaka, men jag hade inte hört Ella Fitzgerald heller innan jag visste att jag skulle älska henne.) stötte vi ihop med hon som vigde oss - kommunisten.

Vi visade glatt upp lillan, tyckte gott hon kunde ha öst på med fler superlativ, men hon kanske inte var på humör. Tänkte ändå vad trevligt det måste vara att ha en sån positiv syssla, att viga folk, och att träffa på dem efteråt och se att de har ett sött barn ihop och fortfarande verkar älska varandra.

Fast det kanske också händer att hon träffar på par hon vigt som är på väg till skilsmässoadvokaten.

En länk på gatukonst från svågern.

Idol 2006

OBS! Inga länkar i denna post funkar. Vet ej varför.

Jag har missat alla avsnitt hittills, men catchat upp på nätet ikväll. Är det ett depressionstecken, tro?

Jag gillar Idol. Tycker det är ett så demokratiskt program, så anti-diskriminerande det kan bli. Folk av alla sorter och färger kommer dit, och är de dåliga blir de lika sågade. Jag tycker juryn är bra och jag uppskattar att de försöker variera sina omdömen så att det inte blir alltför enformigt för oss tv-tittare. Det enda jag såg som jag blev förvånad över var att de inte lät The Pimp från Urskogen komma på slutaudition, han sjöng ju skitbra, även om hans uttal sög. Mycket konstigt.

Vissa dagar vill jag också testa att sjunga i Idol, inte för att jag vill bli idol, det verkar heljobbigt att jobba som popstjärna, men bara för att se om jag vågar. Det är lite som att åka Fritt fall. Jag skulle aldrig i livet åka Fritt fall, men att sjunga i Idol är ngt annat. Jag tror att det skulle vara bra för min prestationsångest, min scenskräck och min sociala fobi. Det som avhåller mig från det är nog att jag aldrig mer skulle få ett reporterjobb... Fast måste det verkligen vara så illa? Har de i branschen verkligen ingen humor? Dessutom så kollar säkert inga chefer på Idol. De måste umgås med familjen den lilla fritid de har.

Plus att det är dags att en asiat kommer dit och visar vart skåpet ska stå. Så de inte tror att alla asiater är typ Badabing-killen förra året och de där två roligheterna i år.

Hösten 2002 när jag var gravid och de sökte folk till Fame factory så trasslade jag mig in på mitt journalistleg när jag tröttnade på att stå i kö. Sen drog jag in Bert Karlsson bakom receptionen och sjöng för honom (jag hade faktiskt haft en hosta i över 14 dagar, så rösten var skitdålig, brask-brask) och han lät mig komma med på kölistan, fast han sa att jag inte har någon utstrålning (på Bert-språk betyder det att man inte är tillräckligt snygg, tror jag).

Sen visade det sig att de som höll i kölistorna ändå inte hade satt upp mig. Som tur var hade jag åkt hem för länge sen och bara tagit någons mobilnummer som också var bland de allra sista. Hon kom med förresten, det var hon den där blonda långa smala som var nära att vinna eller typ vann det året, tror jag.

Konstigt att Idol så totalt sopade mattan med FF. Vad berodde det på? Förutom att alla inte har trean och så. Det kanske räckte.

Andra bloggar om: Idol 2006, TV4, tv, Fame Factory, Bert Karlsson

Jag känner mig generös och exhibitionistisk

Det upphörde.

Atonement

För att glädja de närmast sörjande kan jag meddela att maken numera ser på vissa saker och ting ur mitt perspektiv. Det blir ingen skilsmässa den här gången heller och det var väldigt skönt att kramas igen och tiden hos familjerådgivaren Lennart ska avbokas.

Nuff is nuff

Har just cyklat hem i hällregn från en gudstjänst innan den hann börja. Såg ingen vits med att sjunga med i (och ngt förbättra) den nya kören som lät för djävligt utan vår ordinarie körledare (som var huvudorsaken till att jag åkt dit, för att smöra för henne och kompensera för att jag inte kan vara med på Den Stora Konserten i höst), när min stämma behandlade mig som pestsmittad (vi hade sidobänkarna reserverade för oss, ingen satte sig bredvid mig, alla satte sig en bit bort) och droppen var när en dotter till en väninna som jag hjälpt både finansiellt och känslomässigt, som jag bjudit med (plus kompis) till Grönan två år i rad och då gett åkband, matkuponger och godis, inte kom fram och hälsade utan bara nickade åt mig innan hon gick fram till sina rika konfirmandkompisar.

Mitt klasshat eldades under utan dess like.

Vem

Vem är det som läser mig i Ballwin, Missouri?

Dragon House - besök 1

Det är med viss tveksamhet man delar med sig av sina restaurangtips, men sen kan man ju också resonera som så att om det går jättebra för de restauranger som man själv tycker är bra, då kan man ge sig den på att andra krögare (alla krögare är opportunister) kommer att gå i samma spår...och sen dröjer det förhoppningsvis länge innan kvaliteten korrumperas, som på kinakrogarna, indierna, sushihaken. Kanske borde jag skrivit pizzaställena först.

Jag har varit på Dragon House. De har en buffé. Den vet jag inget om. Jag har bara smakat deras buffé-dumplingar (=jiaozi, det japaner fått till gyoza). De var helt ok. Lite för stora. Lite för torra och hårda i skalet, särskilt i hörnen där degen viks i flera lager. De är tydligen ångkokta, tycker det är lite överkurs. Jiaozi nykokta i vatten är svårslaget. De brukar till och med kallas för vatten-jiaozi. Men det kanske är svårt att hålla ett buffébord med nykokta jiaozi hela tiden.

Anledningen till att jag fick smaka buffé-jiaozi var för att mina kära väninna var där med sällskap, hon höggravida som jag var i Bordeaux med i juli.

De fick smaka våra tre rätter:
Vattenkokta kycklingskivor: jag hade hört talas om den här rätten innan från en annan kinesisk väninna som gjorde mig uppmärksam på denna krogs existens. Hon sa att deras kock var från Hangzhou, min hemstad, och att de kunde göra Dongpo(namn på känd poet från orten)-kött (marinerat helkokt fläsk som smälter i munnen). Men så fort jag kom in fick jag svaret att så inte var fallet, istället var kocken från Sichuan. (Jag förstår faktiskt inte varför Sichuanköket är så uppburet i väst, det är ju bara bedövande hett och pirrigt. Nej, tacka vet jag Zhejiangköket (min provins) där man låter råvarorna tala för sig själva.) Och det verkar också så på rätterna. Jag har aldrig ätit denna rätt förut, men den smakade för salt och rätt intetsägande i övrigt med inslag av sichuanpeppar. Kanske berodde det svaga pepparinslaget på att jag bett dem hålla igen på styrkan, men jag är inget fan av sichuanpeppar i alla fall, så.

Fiskdoftande aubergin:Den godaste rätten av de vi beställde, i mitt tycke. Välstekt aubergin (halvrå aubergin är en styggelse) med lagom sälta och mycket olja som gav auberginen den rätta isterkänslan, men jag hade gärna fått lite mer fiskdoft.

Sötsur revbenspjäll: Alla barn och vuxnas favoriträtt i min hemstad. Där kan man också få sötsur fläskfilé, vilket gör att man slipper gnaga av köttet från de ofrånkomliga benen på revben. Men i Kina tycker många att bengnageri är grejen med kött. Ordspråket säger: Köttet bredvid benet, dottern som lever med mamman. Vilket betyder att ska man käka kött ska man äta det kött som finns nära ben, för det är godast. Ska man ha en kvinna ska man välja en kvinna som lever med sin mor, eftersom det förmodligen är en tillgiven, huslig och vördande kvinna - för att inte tala om att hon med all säkerhet är oskuld.
Den här rätten var inget vidare. Inte tillräckligt söt, inte tillräckligt god. Men sötsur fläsk är sötsur fläsk. Den kan inte bli äckligare än att man gladeligen äter den till ris.

Dragon House kommer jag att besöka igen, och då tänker jag ta deras ångkokta fisk. Bland annat.

Ok, bara för att jag älskar er: Hornsbruksgatan.

Vad är kärlek eller att älska ytligt

Är kärlek dagliga kyssar och smek?
Är kärlek att utbrista flera gånger om dagen: "Jag är så lycklig som får vara med vackra dig"?
Är kärlek att hålla om, hålla nära
hålla av, berätta det.

Eller är kärlek att stå varandra bi i allt det världsliga?
Att göra matschemor, städschemor och inköpslistor?
Att gå på Ikea tillsammans och drömma ihop ett bekvämare hem?
Att gå ut med soporna fast det är den andras tur?
Att acceptera att: ja, det är jag som får bära och föda en unge om det ska bli nåt.
Ja, det är jag som får bli ungens livlina de första 7 månaderna om det ska bli nåt.
Ja, det är jag som får gå upp mitt i natten, var 3:e timme i början, om det ska bli nåt.
Är det kärlek att trösta, när den andra har det svårt?
Är det kärlek att acceptera att den andra kanske har svårare för att leva? Och göra vad man kan för att underlätta?
Är det kärlek att fråga vad man kan göra för att hjälpa, för att när man blir ombedd att hjälpa neka till det?

Jag tror att allt det där kan vara kärlek, men att visa kärlek genom det första, men inte genom det andra, det är att älska ytligt. Och ytlig kärlek har i varje fall inte jag någon fördragsamhet med. Hellre är jag ensam.

Ching Cheong Pling Plong

Ytterligare ett argument för att skippa transkriberingssytemet Wade-Giles och gå över till det så mkt överlägsnare pinyin:

Den fängslade Hongkong-journalisten kallas genomgående för Tjing-tjong i alla medier eftersom hans namn stavas Ching Cheong med Wade-Giles. På pinyin stavas hans namn Cheng Xiang. Det är två helt olika begynnelseljud, vilket inte Wade-Giles ger vid handen.

HATA WADE-GILES NU!

(Men jag håller med om att det är lite kul också, jag har fnissat lite åt det. En annan lustig sak i denna olyckliga historia är att gubben tydligen är känd bland sina kollegor som väldigt pro-kinesisk, dvs pro-fastlandskina.)

konsumerade medier

Hörde bästa partiledarutfrågningen hittills i Lantz i P3 med Maud Olofsson. Fan vad hon är bra, Annika. Förutsatt förstås att hon får vara som hon är - det är få förunnat att vara sig själv på jobbet i denna del av branschen. Lyssna på den på nätet! Hon sa bland annat om skattesänkning av hushållsnära tjänster(typ, minns ej ordagrant): Men det blir ju dom som är rika som tjänar på det, varför kan du inte säga som det är?

Jag vet inte varför hon inte funkade i tv. Kanske blev hon för styrd där.

För övrigt har jag gått igång på ett par saker jag läst i gratisblaskorna. City hade igår (onsdag 30 aug) på framsidan en puff: 28 sätt att göra om dig (självklart riktar man sig till kvinnor). I tidningen sen så är en en stor bild på naken fotomodell (inte ens en vanlig kvinna kunde de ha) från sidan med 28 pilar som pekar på olika styckdelar av henne. Jag tror att det skulle föreställa konsumentjournalistik. Sen fanns det typ en liten delartikel på 3 rader att se till att ha en bra försäkring. Konsumentjournalistik var det ju! Maken sa nåt bra när jag berättade: Men om man tänker på folk som är oattraktiva - inte hjälper det med skönhetsoperationer, det handlar ju om nåt annat.

I Metro idag (torsdag 31 aug) berättar man om en moderat politiker som skrivit en idignerad insändare om omvänd rasism till Länstidningen i Södertälje. Jag höll på att få blodstörtning. Nu läser jag att tung moderat fördömer och hon ska dra tillbaka sin kandidatur.

Men det är nog så att man ser det man förväntar sig att se. Jag lägger ofta märke till om det är etniskt rent svenskt i medier. Men medierna har blivit bättre och mer medvetna om det, så numera lägger jag oftare märke till hur de har med färgglada alibin. Jag ska kanske inte raljera om det. Någonstans måste man ju börja.

Ett annat exempel på att man ser det man tror sig se: I en insändare i tidningen Journalisten (tyvärr ej publicerad i nätupplagan) skriver en svensk-libanes att den svenska rapporteringen varit djupt orättvis med ingående skildringar av israeliska flyktingläger och uppräkningar av hur många civila dödsoffer som krävts på israeliska sidan men inte på libanesiska sidan.

Jag som själv rapporterat i ämnet tycker mig ha hört i inslag efter inslag, sett i text efter text, hur alla hela tiden betonat att libanesiska dödsoffer är 10 gånger fler än de israeliska. Sen undrar jag iofs också varför vi inte fått se fler libanesiska flyktingar/läger. Från Israel vet jag att Ekot gjorde ett flyktingläger-inslag efter flera veckors rapportering och jag minns att jag tyckte det var skönt med lite balans, inte bara berättelser om libanesiskt elände. Dessutom var det hyfsat osentimentalt för, let's face it, de hade alla bekvämligheter och led inte brist på vatten, mat och medicin. (Lustig detalj var att reportern missförstod en israelisk ung kille som sa (typ): I think a lot about Haifa ... I blubb blubb my buddi (på väldigt dålig engelska). Reportern översatte med: Hans tankar är i Haifa, trots att hans kropp är här. Jag råkade höra att det killen sa var: "I miss my buddies.") Men jag följer inte all nyhetsrapportering när jag är ledig.

Apropå den moderata politikern och hennes upprördhet över att Länstidningens skolreportage bara hade bilder på mörka barn: jag frågade mig, har hon rätt? Var det omvänd rasism? Jag tycker det är uppfriskande och oväntat med bara mörka. Men kanske har folk rätt att uppfatta det som omvänd rasism? Men måste man inte se till den stora bilden av Sverige, att trots all inklämning av invandrare i alla håll och kanter som det går så är det fortfarande inte riktigt jämnt? Hur många reportage är det som bara har lintottar?

Spelar det nån roll att det är så? Måste vi ha en rättvisande representation av invandrare i alla nivåer av samhället? Frågar ni mig är svaret ja. Det handlar om förebilder. Det handlar om att göra sig en bild av vad som är möjligt för ex v mig (när jag växte upp var det fantastiskt att se Sonja Björk leda ett ungdomsprogram), eller min dotter.