Jag är glad!

Ville bara dela med mig!

Läs det här istället

Jag orkar inte skriva. Men Norman har skrivit om det nya stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, och det är läsvärt.

Lotta Edholm, skolborgarrådet, är också en sån som verkar ha en lucka där bak. Jag önskar mig politiker som vågar vara sårbara. Matz Hammarström verkade vara en sån. Om någon minns. Nu är han generaldirre för Djurskyddsmyndigheten som jag är lite tveksam till. Jag minns bara en P3-intervju med honom där han framstod som oerhört ... schysst. Två andra politiker jag träffat som jag känt intuitivt att de var bra - Pär Axel Sahlberg (som inte verkar sitta kvar i riksdagen, och Lars Dahlberg på landstinget.

Inför det nya året önskar jag mig mer tid och mer intelligens för att hinna bli mer påläst och förstå bättre det jag läser inför jobb. Jag önskar också att bli bättre på att ställa frågor som politikerna inte kan slingra sig ur så lätt.

Men först måste jag kolla var Norman fått sina siffror.

Lux är ... OK

Underbart läge vid vattnet, men en massa andra minus. Jag vill inte räkna till 6, 7 olika ansikten som servar mig, däribland flera som är rätt sura och oproffsiga. Det kändes inte som att vi var prioriterade gäster. På en bra krog borde personalen få alla gäster att känna sig speciella.

Maten. Kanske beställde jag fel rätter, jag ska nog sluta beställa fisk även på fina krogar. På både Fredsgatan 12 och nu Lux har de kommit in som mesiga fyrkanter med smak av smör. Jenny tog Decembermenyn, och de tuggor jag fick smaka var mkt bättre än mina rätter.

Hennes Hummersoppa med havssallad, mousseline och krutonger till förrätt var till exempel mycket trevlig. Ganska tunn (Jenny tycker Sturehofs är bättre, rikare i smaken och tjockare i konsistensen, men jag gillar när mustiga soppor är lite tunna) med kraftig hummersmak.


Alltför sent insåg jag att Kalixlöjrom med mandelpotatisplättar och citroncrèmefraiche inte går att misslyckas med. Men varmrätten Fjällröding med pilgrimsmusslor, gravad citron och kryddkokt fänkål var faktiskt skittråkig.

Den var inte svår att äta, alls inte, men heller inget större nöje. Och potatismoset de två fiskbitarna låg på var inte heller spektakulärt mkt bättre än lunchmatsalens på jobbet. När jag sen fick smaka på Jennys Stekt lamm från Horsvikens Gård med Karl-Johansvamp, rostad pumpa, vitlök och dragon blev fisken ännu svårare att fördra. Snål som jag är åt jag förstås upp vartenda gnutta på tallriken ändå.


Vi delade på Jennys dessert Aprikossufflé med Chau-chokladtryffel och aprikossorbet, sufflén var för sur för min smak, men sorbeten var frisk och god. Det hela gick på ungefär 500 kr/pp.

Efter lunchen sprang jag på Maria L, som jag gick på konstskola i Kina med. Vi gick en promenad på Reimersholme och pratade om livet. Allt som allt var det en underbar dag. Sen kommer jag hem och surnar till när maken bara värmer rester till middag. Vi provar ett matschema som går ut på att jag lagar middag måndag och tisdag, han onsdag och torsdag. Nu har jag bett honom laga (mycket) mat under helgen så att jag får två lugna matdagar.

Not recyclable

Apropå miljödebatten som pågår nu, i Kina såg jag många sopkorgar som var uppdelade i återvinningsbart och icke. Och enligt kinesernas definition så är bananskal och annat komposterbart alltså INTE återvinningsbart.

Påminner mig om en nostalgisk ljudbild som numer bara hörs ytterst sällan i Hangzhou, i alla fall i mina föräldrars nuvarande bostadsområde: skrotsamlare, papperssamlare, kartongsamlare - sköldpaddsskalssamlaren var min favorit; jag minns fortfarande hans rop: Määää - jia yu kå (Kööööper - sköldpaddsskal!). De bästa var riktiga sångkonstnärer, deras melodislingor fastnade även fast de var så entoniga, det var ju deras varumärke. Det var egentligen inga melodier, utan mer talade meningar som de liksom gjorde till sina egna personliga vinjetter.

Inget för Insidan

Nu har jag fått det definitiva svaret på min fråga. Det blir ingen djuplodande artikel i ämnet från mig.

Hej Space Babe!

Ville kommentera ditt inlägg ”Något för insidan”, men lyckades inte klura ut hur man skulle göra det på din hemsida. Så jag gör det per mail i stället. Jag tror själva frågeställningen är fel. Det är nog ett fåtal män som ”drivs” till att bli gynekologer. Fast bland dom som gör det kan man nog hitta en samling perversa typer. Som läkarstudent har man i allmänhet mycket lite kunskap om vad yrket verkligen handlar om och det är ofta slumpen som leder till att man hamnar inom en viss specialitet. Kanske tycker man att stämningen är trevlig på avdelningen, det råkar bli ett vik ledigt, kanske kursen var ovanligt trevlig eller någon frågar om man vill komma tillbaks och arbeta på avdelningen . En faktor som jag dock vet har bidragit till att många (både män och kvinnor) fastnar för gynekologi som specialitet är att det är ett ganska brett och varierat område (eller var åtminstone när jag läste medicin). Lite medicin, lite operation, förlossning och en hel del psykologi.

”Gynekologistuderande” har alla läkare varit någon gång, det ingår i kurserna för att bli legitimerad läkare. Specialist kan man bli först efter att man är legitimerad. Risken att man skall bli ”avtänd” är nog inte större inom gynekologi än inom de flesta andra specialiteter. Under studiernas och yrkets gång tvingas man umgås med skröpliga och oestetiska människokroppar så ofta och på ett sådant sätt att man helt enkelt måste lära sig att hålla det utanför ens ”estetiska” och privata sfär – annars skulle man aldrig få upp den!

Bästa hälsningar
Hugo
Snaskig bakterilog

Matbilder från Kina

Nu har jag äntligen lagt in mina mobilbilder i datorn, så här får ni.

Jag tog tyvärr bara tre matbilder, alla under syrrans och mitt besök på Macau Street i Hangzhou, där de serverar dimsum Macau-style. Ni ser här hönsfötter med hackad kimchi (de bästa hönsfötter jag ätit), krabba med rispudding (nian gao) i currysås (alla i min familj älskar curry för det får de så sällan i Kina) samt vanliga gröna bladgrönsaker, kanske heter de choi sum? På mandarin cai xin, som betyder bladgrönsaks-mitt/hjärta.

Hattori Sushi Devil

Nu har jag också varit där. Jag kan inte säga att Sushi Devil är bättre än Akki. Tycker nog faktiskt att Akki ändå är snäppet bättre. Men redan det är ju i särklass, här i Sverige.

Jag blir lite nervös när servitörer under en lunch kommer fram och frågar hur det smakar. Det kan bero på min sinnesstämning just i dessa dagar. Sen tycker jag att de bör byta ut sojaflaskorna som visserligen ser bra ut, men läcker irriterande när man häller.

För övrigt är jag jätteavundsjuk på att Jennys mobil verkar ha direktkontakt med Blogger. På nåt sätt har hon en Blogger-logga i sin skärm och när hon tar en bild så kan hon välja "publicera" så hamnar den direkt på hennes blogg. Jenny säger att det är "...3G-teknik" (med skälvande röst). Min make säger att jag måste gå till en mobilbutik och be dem uppdatera min mobils firmware. Jag hade aldrig hört talas om ordet tidigare, men han säger att det är ett nånting mellan software och hardware. Jamen, dåså.

Något för Insidan

Vad driver en man till att bli gynekolog? Helt seriöst så förstår jag inte, och jag blir lika nyfiken varje gång jag träffar en manlig gynekolog. Jag skulle vilja göra en djuplodande (funderade lite på penetrerande, men nej) artikel där jag talar med såväl gynekologstuderande som utövande gynekologer.

Lite perversa måste de väl vara?

Sushi & jobb

Oj, sushi! Norman, jag är verkligen ingen expert. Jag bara äter. Kolla istället in Fastfoodlovers bloggpost om det där jag först läste om Hattori. Jag tror jag begår många kardinalfel.
1. Jag tar förmodligen alltför mkt soja. Försöker skära ner på det. Men jag har slutat mixa in wasabin.
2. Lyckas fortfarande inte vända på sushibiten så att fisken hamnar på tungan där alla smaker ska explodera. Som inbiten pinnanvändare från ätpinnarnas ursprungsland så tycker jag det verkar lite barbariskt att äta med fingrarna, för att inte tala om hur smutsigt. Konstigt, det går ju bra för mig att greppa en macka... men sushi är ju så klibbigt, det hinner fastna mkt mer skit på dem från händerna.
3. Äter nästan aldrig ingefäran, den är så stark och söt!
4. Äter gärna misosoppan till min sushi, aldrig före eller efter.

Annars har jag faktiskt haft jättetrevligt på jobbet idag. Folk är jäkligt trevliga där alltså, för att vara personal på en halvstor nyhetsredaktion. Jag fick ett uselt utlägg som jag först bara tyckte: Blä. Jag kände mig verkligen icke-uppskattad och förbisedd. Samtidigt var vi bara två reportrar som chefen hade att välja på. Den andra fick det mer prestigefyllda och roliga jobbet. Men sen fick jag jobba med ett geni till redigerare som bara lyfte mig och mitt jobb till oanade höjder. Då mindes jag plötsligt återigen varför jag någonsin sökt mig till det här yrket. Det var härligt!

Dessutom hade vi bilder från en underleverantör där jag jobbat en sommar och fotografen var mycket riktigt den duktiga människan jag jobbade med där och som jag bad filma mitt bröllop, fast sen blev det en annan bröllopsfotograf.

Igår hade jag sällskap till stan med en granne som går skrivarkurs och har mediadrömmar. Han tycker att jag är cool för att jag jobbar där jag jobbar och "inte har ett vanligt jobb". Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Att jag ibland skulle kunna ge vad som helst för att istället ha ett vanligt jobb (fast inte vilket som helst förstås, men typ ekonom (urk)...verkar rätt soft). Har ni lagt märke till att typ alla jobbannonser går ut på att man ska ha ekonomutbildning? Fan, varför lyssnade jag inte på mina päron?

Jag sa att det är upp och ned, som alla jobb. Idag är det upp och jag ser fram emot firmafesten på fredag.

Ibland tycker jag arbetsplatser är liksom ställen man måste nöta in. Och vissa människor är sådana som man måste nöta sig mot. De måste bli vana vid en. Man måste bli en inventarie. Först då kan de acceptera en. Börja se en. Därför hatar jag vikarietillvaron, för man hinner aldrig igenom den där processen. Ibland på jobben kunde jag se folk som varit där i en halv livstid och inse att: "Fan det där att deras hem." De är så jäkla trygga där. Då avundades jag dem.

Men så finns det förstås andra också. De finns alltid.