Bästa kinakrogen i Stockholm (/asiater öht)

Finns inte. Sorry, Isaspisa. Men enstaka rätter på enstaka ställen är helt ok. Ångkokt fisk (ring och kolla att de har fått leverans) på Formosa. Deras Tofu Homestyle går heller inte av för hackor. Eller två gånger i grytan-kött är också helt ok.

Hsiang Garden vid Katarina Bangata har nog tyvärr lagt ner, men de hade också en del geniuna rätter.

I helgen fick jag tips av en film-man som är gift med en japanska att Chop Sticks är riktigt bra. Jag har inte varit där sen de öppnade för flera år sen. Då åt jag ingenting minnesvärt. Han rekommenderade särskilt deras wokade pak-choi (bladgrönsak).

Restaurang Aroydee (aka Delux) vid Stora Nygatan 1 har bra dimsum. Deras övriga rätter vet jag inte så mycket om, men ska testa vid tillfälle.

Pad Thai på Sawadee längst inne i Kungshallen, de har även andra bra nudlar. Sist jag var där satt en kille och slurpade i sig deras Sawadee special som såg god ut. Stark och sur, enligt menyn.

Gamla Shilla var fantastisk, hörde av samma filmman att ägarna nu driver en snabb-korean vid Folkungagatan. Missa inte! Bibimbab. Eller var det heter.

Varning för upphaussade Ho's vid Bergsundsstrand. För att inte tala om Videgårds Halv trappa som vem som helst med tillstymmelse till smaklökar måste genomskåda. Som tur är har han lagt ner verksamheten. Gillade heller inte uppskrivna Hanoi (tror jag) i slutet på Birger Jarlsgatan.

Smaklig spis!

Del i kakan åt mig tack

Jag och en kollega bekände för varandra igår att vi går upp och ner. Dvs båda har en dragning åt det manodepressiva hållet, fast när vi är maniska är vi liksom så som vi skulle vilja vara jämt: tycka att livet är underbart och spännande, vara snabbtänkt och finna människor mestadels intressanta. Tyvärr brukar jag bli så speedad och hjärnan gå så på högvarv att jag har svårt att sova då. Därför är det rätt bra med mina låga perioder så jag kan vila upp mig.

Med åldern har jag blivit bättre på att hantera mina humörsvängningar och accepterar alltmer att jag är som jag är. Så pass så att jag skulle kunna säga det till en kollega och dessutom få ett liknande förtroende tillbaka, det är verkligen nånting! (Gud, jag är så amerikaniserad i mitt språk...)

Apropå Elit-debatten vill jag bara säga Mustafa Can: Alltså, om Bard skriver som mejlinglistans credo att bara de som är fysiskt och mentalt perfekta får vara med, så måste man ju nånstans inse att det inte är på allvar, det är ju bara att kolla på hur Bard ser ut själv?! Pleeeeeeaaaasssse.

Andra bloggar om: Übermobbning, Elit, Alexander Bard

post-schlager 1

Alltså, Hanna Graf var ju skitbra! Låten framför allt var ju den bästa i hela deltävlingen! Hennes röst var lite för vek, men det passade låten och också imagen som framträdandet hade.

Så typiskt att den åkte ut direkt. Det är bara en massa lantisar som röstar, som inte fattar det där coola, lite ironiska jazzgunget, och hennes fantastiska klänning som är en pastisch på Jessica Rabbit, Rita Hayworth i Gilda och gud-vet-allt. Jag är hur svag som helst för sånt, för min dröm är att själv stå där i ett sånt fodral och sjunga andtrutet med väsande toner.

Hanna Graf imponerade på mig. Trodde aldrig jag skulle skriva det.

Andra bloggar om: schlager, Hannah Graf, Melodifestivalen

Serier och annorlundaskap

Har lånat hem jättemånga böcker från Serieteket. Jag får ibland information-overload-panik, så där att jag plötsligt inser att det finns så himla mycket saker jag inte vet något om, ännu hemskare att det finns saker jag faktiskt är intresserad av, men ändå inte vet så mycket om.

När Serieteket låg på Kocksgatan gick jag dit en gång och lånade nån Sandman och nåt Bone-album, men tyckte egentligen de var rätt trista. Jag var överväldigad av känslan att: oj, här finns säkert jättemånga bra serier, men jag vet inte vilka de är.

Jo, Maus av Art Spiegelman läste jag under den här tiden.

Sen när Serieteket blev granne med Lava så trodde jag att jag skulle få ännu mindre anledning att gå dit eftersom det var längre bort från mina kvarter. Jag hade fel. Omedvetet (sort of) har jag gått dit och utforskat hyllorna där och rätt så regelbundet kånkat hem travar med böcker. Nu börjar jag snarare känna att deras hyllor inte är tillräckligt välfyllda för mig. Särskilt Realism-hyllorna är oroväckande glesa. Men det beror nog snarare på att de böckerna är mest populära.

Jag minns aldrig vad serietecknarna heter, men så sist jag var där fick jag tag på en bok som hette Sleep Walk and other stories som gjorde stort intryck på mig, för det var så häftiga korta historier med abrupta slut, ibland på bara en A4-sida, liksom utsnitt ur olika livsöden.

Imorse när jag klev upp 3.10 för att åka till jobbet såg jag att Svenskan hade en artikel om den serietecknaren. Han heter Adrian Tomine. Så idag har jag varit på Serieteket och lånat mer av honom.

Jag skulle själv vilja teckna en realistisk serie. Typiskt också, det där med realismen. Att man (jag) är så icke-originell. När alla ville jobba med media och plugga till journalist, visst var jag där och nosade också. När alla ville bo i innerstan, visst ville jag det med. När alla vill läsa realistiska serier, dammsuger jag Realism-hyllorna på Serieteket.

Jag tröstar mig med att jag är konstig på många andra sätt. Och att jag ju egentligen inte vill vara konstig. Det finns en sån stark motsättning i mig, att å ena sidan vara originell, å andra sidan vill jag inte avvika det minsta. Det är väl så att man (jag) skulle vilja avvika på ett bra sätt som gör att man väcker andras beundran. En fd pojkvän sa en gång: Varför bemöda sig om att göra intryck på folk överhuvudtaget? Det tyckte jag var en sån häpnadsväckande sak att säga. Tanken hade aldrig fallit mig in och hade nog aldrig gjort det om inte han sagt så. Det han sa har aldrig hjälpt mig eller förändrat mitt sätt att vara, men jag tänker på det ibland. Att man kan vara så olika.

En annan serietecknare jag kollar in är Jiro Taniguchi. Han finns bara översatt till franska på Serieteket, så jag borstar upp mina gymnasiefranska med hans verk, känns nyttigt och roligt, fast det är jävligt frustrerande att inte fatta vad man läser också...

Såg honom i en fransk dokumentär om manga på SVT för ett tag sen. Han appellerade till mig direkt. Har nu läst ett album av honom i serien Le journal de mon pere - la separation. Den handlar om nåt så prosaiskt som när huvudpersonens (det känns som att det är självbiografiskt, men jag vet inte) föräldrar skiljer sig. Man sliter sitt hår som modern medborgare av jämställdast-i-världen-Sverige, när man får sig till livs en skilsmässa där den femåriga pojken aldrig får träffa eller prata om sin mamma som skaffar sig ny man och unge.

Nu ska jag läsa Persepolis del 4 av Marjane Satrapi som jag inte tycker är så himla bra som recensenterna verkar tycka av de infällda citaten att döma. Persepolis-serien känns lite konstlös och endimensionell. Jag förmår inte läsa in särskilt många nyanser i de rätt så grova och uttryckslösa teckningarna. Men det är intressant att läsa en vardagsskildring från Iran.

Andra bloggar om: serier, Serieteket, konformism

Sjukskrivning

Har sjukskrivit mig idag. Det är så jobbigt att ringa och säga att man är sjuk när man är vikarie. Och är man dessutom bara sådär diffust förkyld och krasslig, så är det ännu värre.
Men de är rätt schyssta på arbetsplatsen. Det är inga sura miner. Var också obeslutsam när det gällde lillan imorse. Hon har varit oregerlig när jag hämtat henne de här två dagarna, och jag misstänker att det är något straff för att vi (jag) varit borta. När hon var svårväckt imorse ville jag hålla henne hemma också så att vi ska få se lite mer av varandra, men så vaknar hon tillslut och är hur pigg som helst och jag bara känner att: jag orkar inte...

Så nu är hon på dagis, och jag har dåligt samvete. Men jag är ju faktiskt sjuk. Själv.

Ibland känns det bara som att man ser så lite av sina barn. I bästa fall ses vi en halvtimme, timme vid frukost (jag har en bra make som nästan alltid tar morgnarna och skjutsar till dagis), sen ses vi några timmar på kvällen. Är det verkligen så det ska vara?

Jag återkommer till min önskedröm om en arbetsplats där barnen leker i ett hörn. Men tror inte att det är möjligt, för lillan skulle slita och dra i mig. Eller så skulle hon upphöra med det när jag faktiskt var tillgänglig oftast. Eller inte.

Det är en sån dag idag.

Jag - matpatrull? YES!

Jag blev uppringd idag av en kompis till Mia, äntligen har bloggandet gett resultat, jag kanske ska få bli matpatrull i en ny, obskyr tv-kanal! Hurrahurrahurra! Ok, man vill ju ha deg också, men gratismiddagar är inte dumt det heller. Ändamålet tjänar sina syften, eller vad det nu heter.

De ville också ha någon motpart som liksom var helt olik mig på matfronten, nån som inte bryr sig särskilt mycket om vad han äter, tycker inte om nåt särskilt, helt novis när det gäller smaker, inte särskilt bevandrad i drycker (som om jag är det). Så jag föreslog maken och hon som ringde tyckte inte det var så dumt.

Jag bara undrar hur det ska gå till rent praktiskt. Ska vi vara förklädda? Självklart kommer vi ju att bli stora auktoriteter på området, särskilt jag, så folk kommer ju att känna igen oss tillslut. Jag ser iofs helt annorlunda ut när jag är sminkad, enligt mig själv och en del andra. Så kanske kan jag gå helt osminkad på krog och sminka upp mig i tv. Maken är dock ett problem. Han föreslog damkläder, eller kanske maskering i tv, för han vill inte bli igenkänd.

Framtiden är måhända ljus, för en gångs skull. Tända ljus på romantisk betald middag för två.

zornkvinnans gästhus

Det går inte att lämna kommentarer hos Zornkvinnan, så jag får skriva här istället. Hon vill ha besök. Jag är sååå sugen. Jag funderar på fem dagar i Hanoi (är det där du är, Rosita?) på vägen till familjen i Kina. Men kan man verkligen göra så? Våldgästa en bloggare bara sådär? Tänk om vi inte alls gillar varandra i verkligheten. Man kanske borde ha ett hotellrum på lut. Jag vet inte. Vet ni?

Jag tappade förresten mitt gamla SIM-kort när jag bytte mobil vid nyår. Där hade jag numret till den senegalesiska maten, f'låt, taxichauffören som hade en dotter som kunde laga maten. Nu hoppas jag bara att ödet för oss samman igen. Chauffören, maten och mig, alltså.

Tillbaka från mat i Malmö

Har suttit med en översättning åt Sony Ericsson hela dagen. Det gjorde jag även i torsdags. Åh, vad jag önskar att jag haft mer tid för det är ett ganska kul jobb. Marknadsföringsprylar.

Malmö var najs. Det var tyvärr inte hotellet vi bodde på. Formule 1. Bo aldrig där. Det var som en blandning av vad var det maken sa: en finlandsfärja (D-E-F-hytter) och ryskt arbetsläger. Jag har aldrig i mitt liv vantrivts så mycket på ett vandrarhemsliknande ställe, och då snackar vi någon som sovit mellan solkiga lakan och illaluktande madrasser på kinesiska syltor för 5 kr natten. (Fast det var mina svenska medbagpackers som propsade på det. Efter den natten krävde jag att vi tog in på ett betydligt finare gästhus med bungalows som kostade furstliga 35 kr natten. Jag förstår att det var oemotståndligt för kulturvänstersnåla svenskar att prova den där för fem spänn, men till vilket själsligt pris för mig???) Nå, nu har den syltan mött sin överman i kategorin Minst trivsamma övernattning.

Men vi har ätit väldigt gott. Jag fick äntligen Krua Thais glasnudlar. Den hade försvunnit från menyn, men fanns kvar i mitt minne och jag lyckades få in den. Denna idealiserade drömrätt skapades av den tugga glasnudlar jag fick smaka från Tommys portion första gången han visade mig Krua och jag beställde in nån menlös kokossåsrätt. Jag minns den som - förstås - paradisisk och ouppnåelig. Men glasnudlarna jag fick in hade tillstymmelsen till likhet i smaken med min drömda glasnudel, så jag var nöjd. Ingen kan komma och påstå att jag är svårtillfredsställd. Hehe.

Maken satt och studerade mig medan vi väntade på maten (jag: Nåja, det tar tid och det är ju alltid ett gott tecken...) och utbrast tillslut: Du har snörpt på munnen oavbrutet sen vi kom in här!
Jag började gapflabba, för jag kunde verkligen känna det själv, den där skepticismen som intar mig så fort jag går in i en restaurang som jag har ett gott intryck av, som jag har förhoppningar på. Jag börjar genast se symptom på förändring, till det sämre naturligtvis. Ny inredning? Ny ingång? Ny personal? Oroväckande... betyder kanske Ny ägare = Ny kock = Ny dvs Degenererad mat. Jag till och med frågade vår servitris (mer om henne nedan) vädjande: Har ni nyligen bytt ägare?

Men den här gången blev det alltså en glad överraskning. Trots expansion och ny personal bl a i form av en otroligt blasé indisk tjej som tuggade tuggummi och gick slängigt, släpandet fötterna efter sig och svängde med armarna till och med bärandes på två rykande maträtter. Jag hade gett henne sparken bums. Snacka om ingen respekt för maten, gästerna och framför allt, för sitt eget jobb!

Den andra goda materfarenheten var ett tips från Lisa. När hon fick veta att vi styrde vår kosa mot Malmö sa hon åt mig att gå på restaurang Asien och be att få det hon brukar ta in. Inga små pretentioner, tänkte jag, men vem är jag att tvivla? Ingen, för det var faktiskt som hon sa. Jag frågade servitrisen, en mullig kvinna som talade ömsom kantonesiska, ömsom currycurryduttaspråk aka vietnamesiska, och hon pekade på tre fyra rader i menyn med "vietnamesiska delikatesser" och sa: ja, Lisa brukar ta den, den eller den, eller den. Så jag tog den, och den var supergod! Den bestod av risnudlar med mustig, klar, oxköttsbuljong med skivor av nötkött och grillad fläsklimpa. Fläskskivorna var superba. Allt detta plus massa färsk koriander, böngroddar, smak av fisksås och precis lagom mycket chili. Jag var tuff och härdad efter gårdagens glasnudlar som var brännheta. Men goda.

Nudelsoppan påminde om, var helt klart av samma slag som de vietnamesiska nudlar man kan få i Kina, som kallas "över-bron-risnudlar". In kommer en balja kokhet buljong som man sopar ner förvällda nudlar, lövtunna skivor kött och grönsaker i. Suveränt. Gud, jag blir hungrig när jag skriver om mat. Allt var så billigt i Malmö också! Nudelsoppan jag tog kostade bara 70 spänn. Tänk om det fanns något liknande här... Varför flyttar de inte hit istället, de där förbaskade etniska krögarna?

När vi betalat fick vi menyn med kvittot som åminnelse. Då såg vi plötsligt en rätt som hette Nudlar de Lux och skröt med att innehålla: senor, kött, etc. Men senorna var alltså det viktigaste och sålunda det som gjorde nudlarna delux. Sönderkokta, klibbiga senor... Medan maken tog sig för pannan i oförstånd kände jag snålvattnet börja rinna igen.

jazzkarriär nästa

Nu är det gjort. Och det gick över förväntan. Jag var lite nervös första låten, gjorde lite småmissar på alla tre, men i stort sett gick det ändå väldigt bra. Rösten tuppade inte en enda gång och jag spikade i princip alla toner. Ibland tycker jag att ju äldre jag blir, desto mer falskt sjunger jag. Min yngre röst var klar som källvatten.

Publiken var den lättaste tänkbara: snälla vithåriga tanter och farbröder från hembygdsföreningen. Jag och pianisten träffades där en halvtimme innan och drog igenom låtarna. Vi kom i otakt hela tiden på första låten In the still of the night och jag blev mer och mer nervös. Men sen ordnade det till sig när han spelade lite fortare.

Nästa låt var Always true to you darlin' in my fashion och då kände jag mig redan mycket tryggare. Glömde tyvärr en vers på slutet som handlar om herr Fritz från Milwaukee. Läs texten, den är väldigt rolig. "Cornered corn" är inte hälften så ekivokt som det låter, det betyder typ att ha monopol på majs.

Sen spelade pianisten själv en låt av en Cikoria(?) och sen avslutade vi med Everytime we say goodbye. Den gick också väldigt bra och jag kunde nästan känna något likt den förtrollning jag känt några gånger i min barndom när jag sjungit och hela rummet liksom bara håller andan.

Jag har en bräcklighet i rösten, det kanske gör sitt till också.

Puh, vad jag är glad att det är över. Samtidigt som det alltid ger mersmak att framträda när det går bra.

Jag var helt beredd på att göra bort mig, såsom jag gjorde på Kulturföreningens möte i biblan i somras. Men jag lever efter devisen att jag är för gammal för att inte göra bort mig. Den funkar.

Världens sämsta sushi

serverades jag idag på restaurang Shogun i Gamla Stan. Den har tagits över av kineser och jag var där en gång 2002. Det finns en god anledning till att jag inte varit tillbaka sen dess - sushin då var inte heller av tillfredsställande kvalitet, men nu var jag desperat och jättehungrig.

Jag beställde en liten sushi, den kom in på momangen, vilket gav vid handen att den inte var à la minute, men ok. Började min vana trogen med en rulle, och riset nästan knastrade mellan tänderna. Jag övervägde att äta utan att klaga, då jag var utsvulten och en kompis väntade på mig i en tatueringsbutik strax intill, men fann att det var omöjligt.

Så jag gick med tallriken till disken och sa som det var (på kinesiska), varpå den äldre servitören säger (på kinesiska med kantonesisk brytning = han är från Hongkong): Riset för hårt? Det är omöjligt.

Inte en bra sak att säga. Men han säger att han ska ordna saken, så jag sätter mig. Är lite orolig för att de ska spotta på maten innan den kommer ut till mig, men försöker behärska min paranoia.

Efter 30 sekunder kommer han ut med min tallrik, de har bytt ut alla rullar till laxsushi. Jag känner mig inte gladare när jag smakar på en och riset är nästan lika kallt, hårt och torrt som rullens. Servitören kretsar runt mig som ett moln efter att han satt ner tallriken och spyr ut en fruktansvärd andedräkt medan han förklarar att jag har fel i att riset är hårt ("Smaka på en själv", säger jag. "Det har jag gjort", säger han.). Jag håller på att förgås av andnöd och försöker vifta iväg honom med ett återhållet: "Tacktack." Allt för att slippa den andedräkten.

Sen fyllde jag min buk med laxsushin, tuggade lite på räksushin och spottade ut den igen, den smakade lite sur. Omelettsushin smakade ... som om den stått i kylskåpet lite för länge. Snart kommer en vederbörlig sågning av nämnda general. (Shogun betyder general på kinesiska och förmodligen japanska, det är i alla fall de kinesiska tecknen för general.)

Extra info: De tecken som många västerlänningar kallar för japanska tecken är i själva verket kinesiska tecken. Till och med japanerna själva kallar dem kanji = kinesiska tecken. Sen finns det japanska tecken också, men de är mycket enklare och går inte att förväxla med "riktiga" tecken. Inte för mig i alla fall...

Andra bloggar om: dålig mat, sushi, Shogun

Märk hur vår fastfrusna tunga

Nu har hon gjort det. Erfarenheten som varje unge på denna breddgrad är förutbestämd att göra. När Tommy och jag tog vår efter-middagen-röka på balkongen propsade lillan på att få vara där med oss, så maken klädde på henne overallen och släppte ut henne.

Vi står där och röker i godan ro, när jag plötsligt hör ett litet tyst snyftande. Vid lårhöjd finner jag min lilla gris fastfrusen vid balkongräcket. Jag ser att hon försöker slita sig, Tommy går in efter vatten och jag skriker åt maken att hämta också, samtidigt som jag försöker trycka fast henne vid balkongen.

När vattnet äntligen kommer efter vad som känns som en evighet och jag har stått där och hållit om henne och både vill skratta och gråta, så lossnar hon direkt. Vi tar in henne och tittar på tungan. Den är blodig på sidorna och stora hudslamsor hänger. Jag tar en vår bra-iga pyttelilla babynagelsax från Japan (inköpt på fint varuhus i Kina) och klipper bort dem, så att inte hon ska dra och slita bort ännu mer av tungan.

Nu har jag fotat av hennes tunga för att påminna henne nästa vinter så hon inte begår samma misstag igen. Själv var jag för gammal och vis när jag kom till Sverige för att bli denna erfarenhet rikare. Det är jag ganska glad för.

Maken, jag och Tommy tänkte förstås genast på öppningsscenen i Populärmusik från Vittula. Den var bra den.

Champagne med fantastisk sås

Som matgalen åker man ibland på blåsningar. Speciellt om man själv egentligen inte är någon jättebra eller superrutinerad kock, utan kör mest på känn och intuition.

De flesta goda maträtter jag gör bygger på att steka fräscha råvaror i olja och krydda med salt och socker till en bra smakbalans. Vin och vitlök använder jag mycket också. På det sättet kan man få väldigt goda enkla vardagsrätter som typ wokade sockerärtor, broccoli (gjorde jag mycket när jag var singel och nyss flyttat hemifrån, men tröttnat på sen länge och gör inte så ofta längre, har liksom glömt vad som gjorde den rätten god.), rödkokt fläsk, ugnsstekt kyckling (nu har vi gått från woken till ugnen) etc.

Häromhelgen publicerade SvD ett helt tvåsidigt mittuppslag om Hiram - nyligen bortgångna matlegenden Märit Huldt. Där fanns några enkla recept som jag genast kände mig sugen på att prova. Jag älskar enkel mat som förvånar genom sin goda smak. Särskilt sugen blev jag på receptet med räkris. Jag har sen tidigare ett recept på räkris från Elin, den rätten består av skalade räkor (skala själv), ris, massor av dill och persilja samt curry. Jag tycker den är god, men lite ... trist och gräsig i smaken, saknar nån sås till.

Så "heureka!", tänkte jag när jag intill Hirams räksrisrecept ser ett dithörande recept på sås. Den består av majonäs, GRÄDDE (denna exotiska ingrediens!) och ketchup, dill och sen slutar jag läsa, för grädden har övertygat mig, detta är en fantastisk sås som kommer ge mig hittills aldrig uppnådda smaksensationer. I receptet står för övrigt: Gör mycket sås! Alla kommer vilja ta mer av den!

På lördagen hade jag bjudit hem Tommy på middag med champagne, eftersom jag beslutat hörsamma gästbloggaren i Matälskarens uppmaning att dricka mer champagne till vardags, dvs inte bara vid nyår och fest. Jag hade tänkt bjuda på musslor till, men så var det slut i affären, då dyker snilleblixten upp: Jag gör Hirams fantastiska räkris!

Allt går jättebra. Tommy och jag skalar räkor och maken gör såsen. Vi öppnar champagnen som är torr, kall och nästan gratis eftersom jag köpt den med systembolaget-checkar som maken brukar få som betalning från hembygdsföreningen för väl utförda tjänster. Tyvärr råkar han också vara helnykterist, men det är inget som hembygdsföreningen känt sig hämmad av.

Där höll det förresten också på att krångla till sig, för några av checkarna saknade namnunderskrift och datum, vilket fick systemkillen att se mycket misstänksamt på mig, trots mina bedyranden att jag personligen inte stulit dem från någon systemkassa.
- Varför kollar inte din man att de här checkarna är giltiga?
- Han är nykterist, han skiter fullständigt i om de är giltiga, försökte jag säga.

Hursomhelst, tydligen lyckades jag vara någorlunda trovärdig i alla fall. Så det blev en Bollinger, en Pongrasz och en Fetzer, den billigaste.

Bollingern var alltså öppnad och jättegod, den sprakade i munnen ända ner i magen. Då börjar vi äta.
- Hm... säger Tommy, är det här Rhode Island eller?
- Näe, det ska vara en jättegod sås. Säger jag. Oskuldsfullt. Sen smakar jag. Och såsen smakar som Rhode Island. Precis som Rhode Island. Det är Rhode Island.

Maken: Såsen innehåller majonnäs, grädde och ketchup, vad väntar du dig?
Ja, vad väntade jag mig? Jag hoppas alltid på oväntat lyckade äktenskap mellan till synes vanliga ingredienser som ska ta fram det allra bästa ur varandra, egenskaper som ingen trodde fanns hos dem. Så som soppa på torkad shitake-svamp och torkad pilgrimsmussla tillsammans utgör en större helhet än summan av delarna.

När jag har ältat denna matkatastrof med maken efteråt har jag förstått att Rhode Island var nytt, hippt och jätteexotiskt på Hirams tid. Så var även räkor och ris! Ofattbart men sant. Så jag har slängt Hirams receptuppslag. Vem sa att vi människor inte utvecklas? Intet nytt under solen? Mycket nytt har hänt under matsolen och mycker mer kommer att hända. Och aldrig mera ska jag laga Rhode Islandsås. Eller bjuda stackars Tommy på den.

Nu har vi en stor bytta med RI-sås i kylen. Den som känner för att äta en nostalgisk risrätt kan mejla så möts vi nånstans och jag överlämnar resten av såsen med varm handskbeklädd hand.

Buggar i Blogger och nudlar

Något är inte som det ska. Ibland får jag kommentarer som inte kommer till min epost. Det är helt mystiskt.

Jag fick världens bästa affärsidé som jag ville ge(kind of) en kompis, Pinne, som kämpar med att starta upp ett IT-företag sedan några år. Tänk om man skulle kunna posta inlägg till sin blogg via mobilen, vore inte det fantastiskt? Det är ju medan man sitter på tåg, buss och annat som man har tid att blogga. Och som man får sina briljanta idéer. Sa det till maken som sa: Det kan man redan.

Jag ba: Tillåt mig tvivla. Men det kan man. Det är skitenkelt. Kolla på "settings", sen "email". Där finns ju en epostadress man kan mejla till och publicera sitt mejl. De flesta operatörer har en funktion där mobilen kan mejla epost. Så det är redan fixat. Varför är allt man kommer på redan gjort? Nä, riktigt så illa är det väl inte. Men jag hade ju tänkt bli rik på det där.

Jag tror på mat och kläder. Särskilt mat. När det gäller affärer, alltså. Om min pappa hade startat en fabrik som tillverkade livsmedel hade den säkert tiodubbel omsättning vid det här laget. Men han skulle prompt hålla på med acid dyestuff. Som INGEN i familjen visste något om. Inte ens han.

Jag föreslog en kompis idag som är ihop med en kinesisk kille från Beijing, att hon ska öppna en nudelbar. Det var ingen dum idé, för hon visar sig vara galen i nudlar. Sa att första gången killen gjorde nudlar åt henne så kunde hon inte sluta äta, så tillslut låg hon på rygg på golvet och typ hade kramp. Han är från Beijing, mind you, de kan det här med nudlar. Hon sa också att det var skittrist när släktingarna där skulle bjuda på fin restaurang, när allt hon ville var att få köpa en skål nudlar i gatustånden.

Åh, jag minns mina stunder med nudlar i Beijing. De där nudlarna som serverades i ett litet skjul. Det var januari-94. Jag, Maria L, Dado hade just mött upp Maj och Jenny. Beijing var Dados område. Vi kom från Hangzhou, jag och Maria. Han tog oss till det här lilla skjulet och in kommmer fem små baljor med nudlar. Ok, stora skålar då, men de kändes som baljor. Ångande varma färska, nykokta nudlar i mustig, klar buljong med en stor biff på varje portion och färsk koriander som pricken över i:et. Det var mitt första möte med färsk koriander. Jag tyckte det smakade disktrasa, men maten var himmelsk ändå. Det var något i kontrasten varm, omsorgsfullt tillagad mat i kombination med den isande kylan utanför som gjorde njutningen extra stor.

Jag kan i princip aldrig äta fil/yoghurt till frukost, men särskilt inte på vintern. Det talar mot vad årstiden kräver. Min dotter får yoghurt med flingor varje morgon. Jag tillåter denna barbariska vana att äta kallt på morgonen, eftersom jag vill att hon ska få det lättare än jag haft med mina frukostar i Sverige.

Ge bara mig nudlar till frukost, eller en god gröt med massa gotter till!

TV igår är ju så bra

Inläggen på bloggen TV igår är sällsynta men nästan alltid mycket läsvärda. Förutom att de uteslutande(?) ägnar sig åt min favoritgenre - sågningar, så är deras analyser förvånansvärt (jag är (senare: inte) för trött för att leta synonymer) skarpsynta. Sen gillar jag deras alias också, satan och Tom Ass.

Nu skriver TV igår om Toppkandidaterna, och jag tror att programfolket kan känna sig väldigt träffade. Jag tror att TV igår har rätt. Jag kände ju direkt mest sympati för killen de utsåg till vinnare. Undrar vad de menar med Lidingö-mun, det känns redan som ett mycket bra (bra, bra, bra, god, fin, finfin, prima) och användbart begrepp. Som ni märker är jag ambivalent, jag är född sån.

Jag är lite besviken på den yngsta invandrarbruden, hon verkar helt bombad, förutom att hon har den letargiska personlighetens förmåga att vara lugn i alla lägen. Kanske kunde man förstå det redan när hon sa att Muhammed Ali var hennes förebild för att han hade åstadkommit så mycket så att han kommit dit han är nu ... hallå, tjejen, har du sett Ali skaka i tv-rutan det senaste decenniet? Men jag ville inte ge upp hoppet riktigt än.

Trodde inte mina ögon när jag såg programledaren Alexander Norén på trailern. Jag har sett honom nån gång förut blixtra förbi i SVT24. Han verkar för all del vara mycket stabil och duktig, men tv-mediet är nog tyvärr av den karaktären att den kräver nåt mer. En relation till kameran. Hans ögon är döda. Norén har noll karisma. Han skulle kunna vara KG Bergström som ung. Kommer säkert bli en maktfaktor på SVT och jag får bittert ångra mina utsagor.

Men jag tror faktiskt att SVT kommer uppnå sitt mål, att få många tittare till programmet och att den kommer väcka fler ungas politiska intresse. Den har åtminstone väckt mitt tittarintresse. Tyckte det var gulligt att queertjejen Clara verkade helt förkrossad över att Mattias/Martin? fick lämna, han som av sina vänner fått epitetet "den mest gayiga straighta killen i Sverige".

Var inne på Toppkandidaternas hemsida, har inte Parasto också en Lidingö-mun?

Andra bloggar om: TV igår, Toppkandidaterna, ånger

Skadeglädjen en sann glädje

Var på två trevliga kompisluncher idag. En med Tommy på Aroydee/Deluxe (vi fick dimsum för att vi kom före lunchrushen! Snacka om service!), och en med Maria. Maria tipsade mig om att Johan Croneman sågat Toppkandidaterna - SVT:s hårt lanserade dokusåpa om unga som vill bli politiker, för er som undviker kvällstidningar, tv-bilagor och allt annat utom bloggar. Visserligen har jag nyss hyllat programmet eller i alla fall gett det klart godkänt, men ingenting är så roligt att läsa som en bra (snälla nån, ge mig en synonym till "bra"! Intelligent? Klyftig? Ordekvilibristig?) sågning.

Marias mat på Saline (varför heter den så? Var det Anna "Saline" Sahlins kille som startade den eller? Hon var med i Barnen i bullerbyn av Hallström, den var underbar.) var tråkig: menyns rimmade oxbringa med glaserade grönsaker kom in som torra skivor kött med isbergssallad som simmade i nån ljummen buljong. Jag uppmanade henne att klaga när hon berättade att den kostat 90 spänn. Så hon klagade och in kom en ny rätt: helt ok varm lax med couscous eller bulgur, dessutom fick hon 10 spänn tillbaka. Bra va? Det lönar sig att vara kinkig och besvärlig.

Jag fick en god kopp kaffe. Bra servitör.

Handlade roliga presenter till två barn som fyller år. Nanas A och dagiskollegan Max. A fyller ett år, hon ska få en liten röd väska med ett munspel i. Max ska få en jättefin sopskyffel och sopborste. Först tänkte jag att lillan skulle få det, men ville göra en feministisk insats. Lillan kanske får en så småningom. Jag uppmuntrar allt slags barnarbete i den burgna medelklassen.

Förresten så var jag på banken kl 10 idag för att få ordning på mina fonder som jag inte brytt mig om sen jag började spara 1997. Slutade månadsspara under nedgången (dumt, jag vet) men äntligen har fonderna återhämtat sig och jag känner mig riktigt förmögen. Ett par av fonderna har gått upp 20-40 procent! Så nu ska jag börja månadsspara igen. Kanske dum tidpunkt igen, men bra i längden. Förhoppningsvis.

Min fondrådgivare var en blond stekarspoling vid namn Carl (han kanske stavar med K, men det kändes som Carl med C). Bakåtkammad page. Kan det bli värre? När jag frågade honom om 500 kronor i månaden var mycket att spara svarade han:
- Det kan bara du avgöra.
Jag hade lust att fråga: Men hur mycket sparar andra? Så jag gjorde det.
- Det är väldigt olika, sa han intetsägande. En del sparar ju inte alls, fast de kanske borde.
Jag nöjde mig med det, men tänkte: Men hur mycket sparar de som sparar? Säg mig! Jag är en konformist! Det hade varit en ganska kul grej att säga till en som ser ut som han.

Lillan är jättepopulär på dagis. Max mamma ringde särskilt och frågade om hon kunde komma på Max kalas, för kan inte hon och en annan viktig tjej så är det liksom ingen idé med nåt. Ha! Min dotter societetslejoninnan.

Nu står bonussonen och flåsar bredvid mig för att få tillgång till datorn. Ska han få det, tycker ni? Ok, då.

Disclaimer: - Nä, jag vill bara läsa din text, säger han. Jag tycker den är kul.
Den sötnosen.

Andra bloggar om: luncher, Toppkandidaterna, barn

Toppkandidaterna igår

Var det nån som såg, förutom jag? Skulle tro det va, så mycket förhandsreklam som de fått.

Jag tyckte första programmet var mycket lovande. Jag vill se resten också. Gillade juryn, Dominika Pezcynski är en sån där svårkategoriserad person som jag tycker kan vara intressant. Såg henne en gång på Bistro Sud, hon satt där med en man och ett barn och verkade mycket sorgsen. Kedjerökte. Jag tyckte synd om ungen. Bra med rökförbudet sen dess.

Christer Sturmark är jag mer skeptisk till, men han verkade funka bra i den juryn. Zanyar Adami är så himla charmig. För charmig. Han fick inte en syl i vädret.

Påminn mig om att skriva om kurder nån gång. Jag är helt fascinerad av alla dessa starka kurdiska ungdomar som bara kommer från ingenstans och är såååå jäkla självsäkra. Hur blir man sån? Vad gör de kurdiska föräldrarna rätt? Vad är det i deras kultur som fostrar så många starka personligheter? Jag skrev en krönika som typ sa: Vadå blattevåg, det är ju en kurdvåg. Men Metro köpte den inte. Strange. Not.

Det fanns förstås en kurd, en tjej, bland kandidaterna. Men min favorit just nu är han som pluggar juridik för att kunna försvara vänsterradikala demonstranter i framtiden. Han verkar så himla bra! (Och vad jag är bra på att uttrycka mig...kan så många ord, typ.)

Någon borde ha sagt åt Clara, den queerfeministiska högerliberalen, att pudra pannan och näsan innan hon satte sig framför kameran för en enskild intervju. Sen är jag nyfiken på hennes riktiga hudfärg. Men jag gillar hennes Dita von Teese-stajl.

Andra bloggar om: Toppkandidaterna, SVT, dokusåpa

Vad gör de på myndigheten efter tre?

Otaliga är de gånger som jag ringt personer på myndigheter och de inte varit på plats. Ibland kan de ju ha laga förfall som lunch, möte eller konferens, resa, sjukt barn, sjukdom etc. Men en del gånger uppger växeln att de har gått hem fast det är strax efter lunch.

Jag får en smygande känsla av att det är rätt mycket av en sinekur att jobba på statlig myndighet. Man märks inte så mycket. Det är inte så mycket strålkastarljus riktat mot en, arbetskamraterna fikar, många raster, man får lite gjort.

Därmed inte sagt att man inte jobbar djävligt hårt på sina ställen, vad jag menar är kanske att om man vill lata sig så har man goda möjligheter att göra det ostraffat på en statlig myndighet.

Herregud. Jag skriver så stapplande och haltande idag. Inget flyt. Och jag som i morse slängde iväg ett mejl till en redaktion med världens bästa läsekrets att de ska titta in här och kolla mina välformulerade kåserande inlägg...

Kåsera my ass.

Uppdatering: Hemliga pappan som det talas mkt om i bloggosfären idag har tydligen också varit med om det.

Andra bloggar om: myndigheter, latmaskar, stilistik

Hemspråk och modersmål

Har ingen större uppgift idag heller, så ägnar mig åt att surfa. Kollade lite på hemspråk och modersmålsstöd för förskolan, hittar bland annat en sverigedemokratisk sida där man inte ens kan lämna en anonym kommentar och säga att de är vidriga.

UR är så bra. De har sagt allt som kan sägas om modersmålsstödet för förskolebarn i Sverige idag. Se denna länk. På den här redaktionen sökte jag jobb, men fick inte. I och för sig rätt skönt, tror jag. Jag vill hellre ha ett liv än en karriär.

Andra bloggar om: Om barn, modersmål, Utbildningsradion