Apartheid i Kina

Är skitdålig på att hålla mig uppdaterad om Kina, men kollade på Danwei i min sharpreader och fastnade på det här - Ayi-gate. Det verkar som att västerlänningarna gör en hel del nytta i Kina.

Andra bloggar om: Kina, apartheid, orättvisor

Åk inte till Landet!

Läge: Telefonplan
Pris: 55 kr för fem små färskpotatisar och en bytta översur hollandaise. Tonfisksallad för 149 kr. Biffstek 185 kr.

Vi skulle gå på Konstfacks utställning och tänkte passa på att äta på Landet, som det stått så mkt om i tidningar. Vilken besvikelse. Dålig service och dålig mat. Men jag är inte förvånad. Jag gillar sällan samma krogar som recensenterna. Halv trappa sågade jag jämns med fotknölarna i Alltomstockholm.

Men tillbaks till Landet: vi anlände strax efter öppning. Där satt ett par som såg ut att redan ha beställt och en annan barnfamilj anlände samtidigt som oss. Det dröjde en kvart innan vi fick en meny, som var solkig btw. Det fanns endast en handfull rätter, och Moules Marinière gick inte att uppbringa, för musslorna var slut. I ett svagt ögonblick – jag var utsvulten och paret fick just in sina – tog jag Sallad Nicoise med grillad tonfiskfilé.

Jag borde veta bättre, jag vet, för hur god kan en tonfisksallad bli?

Maten tog minst 40 min på sig att komma in, och det berodde nog inte på att de kastat in potatisen i grytan i samma stund som de fått beställningen. Under tiden skulle man kunna underhållas med lite bröd, men nej, den får man tillsammans med maten.

Efter en lång stunds väntan bad maken bad en servitris att ge oss bröd. Denna bön som omedelbart hade kunnat tillfredställas gav inget resultat förrän fem minuter senare, för pajasen springer runt som en yr höna med brödkorgen till alla andra innan hon kommer till oss och går varje gång tillbaka till köksluckan och hämtar en assiette med pretto-smör-jox istället för att ta två eller tre, fyra åt gången.

Brödet var dessutom jättesalt! Helt oätligt, enligt min mening.

Maten kom. Den grillade tonfisken var en ljummen, vattnig gäspning. Resten smakade för skarpt av mångfalden små hårda svarta oliver med kärna och burk-kapris.

Maken hade valt biffen och för ett ögonblick var jag grymt avundsjuk på honom, men till och med han (som aldrig uttrycker missnöje om mat) klagade på att köttet var segt och senigt. Jag smakade en tugga och fick spotta ut hälften som bestod av hinnor och annat. Till lillan hade vi beställt färskpotatis med hollandaise; såsen smakade enbart surt, som om den till hälften bestod av vinäger. Maken skickade ut den, men servitrisen återvände med budet från kocken att den smakade som den skulle. De satte i alla fall inte upp den på notan.

Jag hade jobbat morgon och inte ätit frukost, så jag kastade raskt i mig salladen utan att känna efter för mycket. En servitris frågade hur det smakade. Sådär, sa vi båda. Hon insisterade på att få veta vad det var som var fel, så det fick hon. Maken hade väldigt konkreta saker att säga, medan jag var mer luddig, efteråt formulerade jag detta för mig själv: jag har ätit många tonfisksallader i mitt liv, och den här var inte den godaste, men definitivt den dyraste. Det är ingen bra kombination.

Plus i kanten för att de snabbt ordnade barnstol. Till Landet åker jag aldrig mer.

Tant Mathimlen säger ifrån på skarpen 3

Min tillsägelseiver börjar bli en ovana. Denna gång var det ett par överklasskillar som verkar vara helt inne i studentskivesvängen. Ena var otroligt bildfager. Tänk Joaquin Phoenix + Johnny Depp. Jag kände mig ömsom obekväm med att sitta mittemot en sån vacker person och ömsom glad över att få snegla och dregla. Han hade sammetsögon i någon grönaktig färg med täta bruna ögonfransar, en lagom lång rak näsa och nu till det enda lite tveksamma i paketet: ett par ganska smala läppar à Thomas Bodström, med väldigt många tänder att täcka. Men det är charmigt när någon inte är helt perfekt heller.

Jag fascinerades av den nästan gröna färgen på hans tänder när han skrattade återhållet med sin kompis. Erinrade mig plötsligt det min lärare/älskare på konstakademin sa: Grönt som väldigt unga människors tänder.

Blir vissa tänder vitare med åren? Min bonussons vita mjölktänder håller sakta på att ersättas av mer gulaktiga vuxentänder. Mina föräldrar hade världens vitaste tänder i mitt tycke. Nu har de börjat bli missfärgade i mellanrummen. Jag försöker pracka på dem tandtråd.

Den andra killen var mer alldaglig. Tre tjejer gick förbi och hejade på honom, om jag var tjejerna hade jag blivit skitintresserad av den fagre. Den andra frågade honom hur man åker till Djursholm, de kom fram till att man nog åker buss från Mörby centrum.

- Har du nån tjej nu? Frågade den fagre.
- Nä, det e ingen som står ut med mig. Men min farsa säger att han var likadan, han festade och söp tills han var 39, sen skaffade han sig familj. Det är klart att det inte går om man jobbar som kontorsråtta, men om man jobbar med kunder bla bla bla...

Jag tjuvlyssnade hårt, med öronsnäckorna från mobilens radio instoppade som kamouflage. Kunde dock inte fånga upp allt. Överklassen talar så diskret. Det framgick i alla fall att den andre skulle sommarjobba på sin farsas kontor och svara i telefon när det var semesterstängt, för det är trevligare än en telefonsvarare.

Några stationer före min hållplats sätter han plötsligt upp fötterna på sätet bredvid mig.

- Ursäkta mig, men jag tror inte det är meningen att du ska ha fötterna på sätet, säger jag.
Han tar genast ner fötterna. Sen var stämningen något spänd tills jag gick av.

Blogger-problem

När man sparar en draft och sen skriver klart så publiceras den under datumet den först skapades. Lite dåligt. Man borde kunna välja att få upp den som det senaste inlägget.

Papier mache cut

Den enda bild som kom upp när jag googlade på "papier mache cuts".

Potatistryck

En bieffekt av kvinnokampen?

Akut Insikt refererar till en krönika av Natalia Kazmierska och har vettiga synpunkter.

Det hör ihop med ett senare inlägg om Zlatan. Tycker jag.

Det är något med självsäkerhet som vi människor är biologiskt betingade att attraheras av, tror jag. Och sådana prestationer som Kazmierska nämner har traditionellt ansetts göra män av pojkar eller nåt liknande - mandomsprover.

Även jag attraheras av säkerhet, tyvärr, är jag benägen att tillägga. Jag ogillar den sidan hos mig. Samt min/vår förakt för svaghet.

Samtidigt kan jag känna mycket ömhet för folk som blottar svagheter, och i media kan man ju ofta se att makthavare som vågar blotta sina mänskliga sidor också kan komma lindrigare undan, se Gudrun Schyman. Men det finns ju också de som kan bara helt bortse från all kritik och leva mkt gott, se Björn Rosengren, som satt kvar efter porrbesök.

Usch, ostrukturerade tankar. Men jag fortsätter.

Jag tänker att prestationsångesten måste ha ökat så enormt bland kvinnor i och med frigörelsen från hemmets ok. Nu när vi i likhet med män ska vara ute i samhället och slåss för en plats i det. (Å andra sidan kanske vi slipper lite klaustrofobisk ångeest av att sitta hemma och virka, men dock. Man skulle ju kunnat måla och läsa också...hör ni den bakåtsträvande kvinnan i mig?)

Även bland kvinnor finns ju numera den här kampen för en bättre position, ett eget tv-program, en direktörspost, en saftig lön, en fallskärm som överskuggar företrädarens etc. På mitt jobb kom en ung kvinnlig vikarie som snabbt blev mkt uppskattad och fick redaktörsuppgifter, hon deklarerade vid en lunch att hon helt slutat laga mat hemma och levde enbart på portionsrätter för att hon bestämt sig för att "fokusera" och satsa på karriären.

Den där svenske äventyraren som skulle åka skidor nerför Mount Everest och som dog på kuppen (surprise!) måste ju ha varit gravt ångestfylld för att enbart kunna må bra om han sätter sitt liv på spel i 90 graders lutning.
- Ett lyckat självmordsförsök, konstaterar min vän Tommy som väljer ett annat sätt att få vara nära döden för sina känslomässiga kickar.

...Ibland ser jag unga spolingar på tåget och undrar hur fan de ska klara sig som vuxna. Jag undrar hur fan jag klarar mig och ska klara mig. Konstigt att titta ut över en folkmassa på Sergelgatan och tänka sig att: ja, de flesta här försörjer sig faktiskt och lever över existensminimum.

Blir människor snyggare av framgång eller är det framgången vi tycker är snygg?

Smått o gott

Jag får aldrig några kommentarer!

Har lite paltschwimm efter att ha ätit gårdagens middag till frukost. De svarta kornen från Uzbekistan smakar nötaktigt; först som sesam, sedan lite rostad fisk.

Jag är helt inne på potatistryck efter att ha gjort det med barnen igår och idag. Gör mest ansikten, men nyss gjorde jag mitt familjenamn på kinesiska. Det blir sååå snyggt! Använder olika färger i samma tryck, så det ser rätt avancerat ut. Har tagit massa bilder, ska lägga upp dem när jag kommer hem.

Potatistryck, potatistryck, det är mitt nya medium.

Exotisk mat

Vi är på landet och våra gäster, den mongoliska tolken och hennes sinolog till husband stod för maten. De bjöd på smörgås med saltad laxrom från den finaste gourmetaffären i S:t Petersburg som fanns redan på tsartiden. Varmrätten var grillspett på lamm och merguez kryddade med bl a stark chilisås som en tant i Tblisi gjort och som husbandet strödde sumak (rödaktigt pulver som även kan upplevas på persiska restauranger) på när de var klara. Till det pilaffris med strimlade morötter och sultanrussin (gula) och en svart krydda från Uzbekistan som han först stekte i olja.

Det smakade fantastiskt starkt, gott och intressant, men det roligaste var berättelserna om maten medan vi tillsammans hackade och stod i; att det egentligen borde vara gula morötter, och den måste vara mkt finstrimlad (därför hackade jag den och inte min man, ojdå, dubbeltydigt...) och eftersom alla äter pilaffris varje dag i Uzbekistan men ingen orkar finstrimla de gula morötterna så säljs färdigstrimlade morötter på marknaden i enormt stora högar som man först inte fattar vad de är.

Fler såna matupplevelser!

Btw:
- Han e ju inte bara sinolog den karln, han verkar ju vara total asiatisk språkbög, säger maken. (Karln kan nämligen typ 10 språk, däribland mongoliska, ryska, uzbekiska, georgiska, miao etc)

Andra bloggar om: mat, exotisk mat, matupplevelser, nya vänner

Dum fråga 2

Kolla bara in min profilfråga.

lunch på Grill

Läge: Slutet av Drottninggatan, nära Tegnérgatan.
Pris: buffé med flera olika varmrätter 97 kr, 75 för avhämtning, dryck kostar extra

Grill har schysst inredning, just nu går den i guld, det hängde bl a ett par förgyllda rullskridskor över en fåtölj. Maten är tyvärr tristare.

När jag var där serverades skaldjurspaella: För snål med saffran, för generöst med salt och rätt intetsägande som helhet, tycker gott de kunde kastat i ett par kycklingbitar som kanske hade mjukat upp smaken lite. Precis när jag - helt utsvulten efter att som vanligt ha skippat frukost - skulle ta för mig av paellan grabbade en köksperson hela kantinen och välte ner innehållet i en ny kantin med mer paella, la på ur en påse färdigskalade räkor (urk) och strödde över lite dill (que pasa amigo?) och de många halvor stora blåmusslor hjälpte tyvärr inte. Stekt fläskfilé: Smakade kol och rök, var stenhårda, gick knappt att skära med vanlig bordkniv utan sågtandad egg.
Klyftpotatis: Gott! Nyutkommen från ugnen, mjöligt innanmäte och seg i skalet, det bästa på hela buffén.
Pasta carbonara: Full av missräkning inför storkökspasta tog jag endast en liten slev, men det var paradoxalt nog det enda jag tog om av, vilket iofs säger mer om resten än om pastan. Men den verkade hursomhelst hemgjord och var dessutom inte överkokt. Vem har sagt att jag har höga krav?

pläkk o jiis

Lillan och jag leker i sängen. Vi låtsas att vi åker till mormor och morfar. De bjuder oss på mat.
- Vad får vi för mat? Frågar jag.
- Pläkk o jiis. Säger lillan resolut.

Dum fråga?

På tal om frågan i förra inlägget, vad är det för dumma frågor som Blogger erbjuder en i profilerna? De kan vara i stil med: Vad föredrar du att porträtteras i - papier maché eller lera? Svar: Jag har inte varit i Disneyland i hela mitt liv.

Lyckad visning

Jag har startat en lite filmklubb ihop med några andra, förra veckan hade vi en mycket otursdrabbad premiärvisning som slutade med att DVD-skivan slutade funka. Denna veckas visning gick bättre, tack och lov.

När man inte pratar på länge får man dålig andedräkt. Folk som pratar mkt bör alltså ha god andedräkt?

Störande sångerska

Säkert finns en god portion avundsjuka med i sammanhanget, men nej, vore hon bra skulle jag verkligen unna henne att kunna försörja sig på musiken, fett har hon det säkert inte hon heller.

Det handlar om Rigmor Gustafsson, jag hörde henne en gång live i Västerås 1999. Jag undrade redan då varför hon stod där på scenen. Det fanns ju inget i hennes röst? Länge kände jag likadant för Victoria Tolstoy, men senast jag hörde henne, då när Melodifestivalen firade 50 år på Cirkus och hon sjöng nån jazzig låt i vit eller rosa 50-talsklännning, då hade hon plötsligt det!

I fredags var Rigmor Gustafsson med i Så ska det låta (jag ser andra program också) och maken lyssnade med ett halvt öra och sa: Fan, hon har ju inte mer kontroll över sin röst än vad jag har över min.

Jag håller med. Hon är rutinerad, absolut. Så pass rutinerad att hon vet precis hur hon ska hålla igen så rösten inte spricker (hennes register verkar ytterst begränsat), men fan vad ansträngt alla toner låter. Anders Lundins fru var ju rena Annie Lennox i jämförelse. Hon hade faktiskt jättebra röst. Jag undrade först vad det var för en svensk Alannah Myles-lookalike som satt där, tills jag insåg att de var så samspelta så de måste vara ihop.

Såg förresten Short Cuts igår. Zappade mellan den på TV4, ESC-finalen och temakväll på SVT2 om genmanipulerad mat. Short Cuts håller än. Förutom dateringen att ingen har mobil utom poolkillen som är gift med hon som säljer telefonsex - han har en stor och otymplig en. Otroligt att Julianne Moore visar musen. Det måste ju ha varit så stort i USA.

Tänk om jag bott i USA. Då kanske jag också smusslat med min nakenhet framför barnen. Fast förr eller senare måste man kanske börja skyla sig framför barnen, men inte förräns de är 13 år va? Eller vad säger ni som har erfarenhet?

Månadsspecialen 2

Dags för makens månadsspecial, och denna gång hade han den strålande idén att göra lapskojs som jag har tjatat på honom i åratal att göra.
- Varför gör du den inte själv? Har han frågat ett antal gånger. Tror du att jag är etniskt predestinerad till att göra lapskojs?

Nu föll han alltså till föga.

Jag minns min barndoms lapskojs från skolbespisningen som ett ljuvligt lent potatismos med små köttrådar i. Jag älskar mat i puréform. Det är comfort food för mig. Det är nog därför jag älskar gröt kokt på buljong och som det bara är att sleva i sig sked efter sked av: allt finns redan med, basfödan och köttet/fisken, såsen och smaken - helst lite grönsaker också.

Maken har gjort lyxlapskojs på rimmad oxbringa som jag inhandlade i Hötorgshallen igår. Köpte då också massa snacks, bl a honungsrostad mandel, saltrostad mandel, tranbär (väldigt friskt och lagom sötsurt!) och torkade mangoskivor (smakar lite som torkad sötpotatis).

Nu har jag ätit lapskojs till lunch, mellanmål och middag. Det känns som att det ska komma lapskojs ur öronen på mig. Det var jättegott, särskilt med stekt ägg och rödbetor till. Utan tillbehör tenderar den att smaka lite för mycket oxe för min smak. Hade det varit fläsk vore det en annan femma.

TV jag missat under året

Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Babel, Bokbussen, Kobra, Dokument inifrån och utifrån, Drevet, ja, det mesta som anses vara kvalitetstv helt enkelt.

Det enda jag följt slaviskt är Six Feet Under. Little Britain och Extras försökte jag följa också. Och Filmkrönikan. Chappelle's show gav jag upp.

Vaför känns samhälls- och kulturprogrammen ofta så undgängliga? När jag nån gång råkar hamna framför dem så finns det ofta saker som är bra. Josefssons första program där han återbesöker den rasistiske raggaren som hjälpte en 11-åring från Balkan att stanna i Sverige, den var jättebra.

I Plus häromdagen fick jag veta att galltvål är en effektiv fläckborttagare man kan använda när inget annat biter.

Igår skrattade jag flera gånger under Carina Bergs program Lilla vi (tar stor plats). Hon gör SVT-humor i fyran. Heja Carina!

Jag ska försöka se Babel nån gång snart. Det ska ju va helt fantastiskt och formmedvetet osv. En gemensam nämnare för nästan alla kvalitetsprogram jag missar är att de börjar kl 20. Vilken småbarnsförälder kan titta på tv då? Barnen ska ju precis läggas och sjungas för.

Och så tänker jag se programmet om Georg Riedel på tisdag 21.00.

ps. Något som verkligen fick mig att garva hejdlöst var BBC-klippet som snurrat i medierna den senaste tiden, alltså, karlns ansiktsuttryck när han inser att de tagit fel på honom och dataexperten! Obetalbart!

Jag känner för att shoppa. I fredags köpte jag i den lilla butiken med franska provkollektioner på Högbergsgatan en grön kjol med papperskänsla och en tunn gammelrosa kofta som är väldigt konventionell, men säkert mycket användbar. Måste bara sy ihop några maskor i den först. Så oerhört skör.

Jag gillar oerhört sköra kläder. Den där fina gröna sidenblusen jag köpte när jag shoppade loss med Jenny en gång är en stor favorit, men jag kan inte hitta den. Senast jag hade den var på resan till Malmö och jag vet att jag inte glömt den på äckliga Formule 1 i Malmö.

Igår shoppade jag med maken. Han har slitit ut alla sina kläder. Senast vi shoppade ordentligt åt honom var nån gång på 90-talet. Han är den enda jag känner som sliter hål på sina koftors armbågar, om ni förstår. Han skulle behöva såna läderlappar på ärmarna som vissa modeller plägar ha.

Där var det många ä-n.

Maken var tråkigt shoppingsällskap igår för han köpte bara precis det han behövde och det skitsnabbt.

Till gårdagens middag gjorde jag en fantastisk Chicken Kung Pao. Jag kanske lägger ut receptet.

Köpte tre kokböcker i Kina när jag var där sist (Kung Pao:en kommer från den om Szechuan-köket) och har faktiskt haft stor nytta särskilt av en av dem: Maken i köket. Utgångspunkten är alltså att männen i äktenskapen inte kan laga mat. Stämmer på vissa, men de män jag haft att göra med har alla varit duktiga kockar. Påfallande ofta är konstnärliga typer också passionerat intresserade av mat. Min teori är att matlagning handlar om sensualitet. Antingen har man det, eller inte.

Män och smink

Det är nåt konstigt med män och smink. Eller så är det så att naturlig skönhet kräver studium under längre tid och på nära håll.

Om jag har smink så får jag blickar. Om jag dessutom har rött läppstift så blir blickarna väldigt många och långa. Min man påpekar att det nog är en särskild kategori män som beter sig så. Ja, kanske ligger genomsnittet på 35+, men hur funkar det då, blir män mer attraherade av röda läppar ju äldre de blir? Eller kommer den här rödläppsgenerationen att dö ut så småningom?

När allt kommer omkring handlar det kanske bara om blommor och bin. Ju starkare färger, klarare kontraster; desto mer tilldragande blomma/kvinna. Ju äldre bi, desto mer närsynt och desperat.

Rollspel

Igår deltog jag i ett rollspel med 250 politiker. Det gick bra, jag var nöjd över förväntan med min egen insats. Men jag kände också att jag verkligen inte hör hemma med de här människorna.

Människor som bedömer andra utifrån vad folk har för position.

Mina fördomar mot professionella skådisar bekräftades också. Jag tyckte till slut mycket illa om den skådis som jag jobbade med.

Jag tycker också illa om kvinnliga, finniga mångfaldsdirektörer på stora mejeriföretag som vänder sig till tre fjärdedelar med ryggen mot någon som försöker komma in i ett samtal. Jag ogillar också när chefer för framgångsrika konsthallar med överklassbakgrunden maskerad under klädsamt skrynkliga kakhikläder ska stå för nytt, kreativt tänkande. Jag avskyr politiker som ser självgoda ut, i synnerhet moderata sådana som är oppositionsborgarråd i Stockholm.

Det är lustigt när segregation omtalas i ett rum till 99 procent befolkat av vita människor i varierande grad av medelålder. Och ingen tilltalar den kanske enda invandraren i hela församlingen under återstoden av dagen.

Ja, jag var alibit, ytan, utseendet. Men jag måste faktiskt försörja mig jag också.

ps. Maten var skitdålig. Undvik Hotell Utsikten i Nynäshamn, eller ät åtminstone inte där.

My heart will go on and on and on and on

Grannen har just spelat Titanicslåten fem gånger i rad, de tre första sjöng hon med av hjärtans lust. När introt började för fjärde gången kunde inte ens jag som är milt deprimerad låta bli att dra på smilbandet och fnissa lite. Tack granne. Men nu räcker det!

Killarna är tillbaka

Med en låt på kinesiska. Ska se om jag kan hitta originalet.

Här kan ni se deras första verk.

Röd curry på Sawadee

Åt en kyckling med kokosmjölk och röd curry för 52 kronor till middag på Sawadee vid Olof Palmes gata. Jag brukar aldrig komma ihåg om det är deras gröna eller röda curry med kyckling som går bäst (= är mest prisvärt), flickan bakom disken sa att de är ganska lika, men att den röda var något mildare. Så det blev den.

En gång ville jag vara äventyrlig så jag beställde en biff med bambuskott. Den var fruktansvärd. Iofs går det väl knappt att lyckas med seg biff och burkbambuskott, men jag tänkte att ingen regel utan undantag.

Bamboo Palace eller Garden (kan aldrig hålla isär kinakrogarna med genrenamn), den som ligger på Kungsgatan bredvid Golden Hits och har buffé med både sushi och dumplings (Snacka om helgerån! För att inte tala om deras skylt på kinesiska med bambu + en liten japansk flagga! Ägaren hyser med stor sannolikhet anti-japanska känslor (den pragmatiska hållning kineser har till sina övertygelser bör bli en inspiration för alla sorters fanatiker), han är mina föräldrars gamla polare som sedermera blev en antagonist - lärdom: ha aldrig affärer ihop med dina bästa kompisar): de har faktiskt emellanåt en rätt god biff med bambuskott, förmodligen för att de piffar upp den med lite strimlad zha-cai - salt, inlagd och chilikryddad kålrot. Jag borde fattat att jag redan hittat undantaget.

Enligt DN är mat numera högsta mode. Jag fick riktigt dåliga vibbar av artikeln. Den kändes så köpt och billig. Varför är det aldrig någon som på allvar ifrågasätter den där eviga Li Edelkoort? Vadå vitt vitt vitt? Är det nytt? Och yoghurtvitt till skillnad från sjukhusvitt - ja tjena. Susanne Pagold verkar vara en privilegierad modeskribent som har bra kontakter på DN och därför kan sälja in såna här totalt intetsägande artiklar och kalla det journalistik. Hon har hållit på med det i många år nu. Kan inte någon få ersätta henne? Jag, t ex.

Nu ska jag googla lite på självkänsle-experten Mia Törnblom och se vad för droger hon egentligen konsumerat och hur illa däran hon egentligen varit.