Den förlorade vännen

Såg henne på andra sidan övergångsstället på väg till bion. Vi log ett snett, ofrivilligt leende mot varandra. Vanans makt. Att le mot någon man känner.

Lustigt nog hade jag just tänkt på henne och festen. Så jag gick fram när hon gått över till min sida av gatan, och sa rakt på sak vad jag tänkt och vad konstigt det känts på festen. Om hon var arg kunde vi väl ha pratat innan?

Hon tyckte inte hon hade så mycket att säga mig. Jag bad henne sköta om sig.

Ibland, på sistone har jag saknat henne. Men just nu och för överskådlig framtid är hon ute ur mitt liv.

Andra bloggar om: vänner, vänskap, ovänner

Good Night, and Good Luck (plus fastfood)

Såg den ikväll, den var jättebra! Om jag hade sett den hemma i soffan vete fan om jag orkat hänga med i alla turerna i början, innan man kommer in i snacket.

Jag fick tillbaka tron på ordet, att ordet faktiskt kan spela så stor roll. Ed Murrows uttalanden i sina tv-program (om de nu var till punkt och pricka autentiskt återgivna) var så oerhört välformulerade. Som Tommy sa: Så oanstastliga, men ändå så skarpa. Så radikala ståndpunkter, men samtidigt så okontroversiella.

Han försvarade yttrandefriheten. Kanske är det en ganska lätt ståndpunkt att propagera för. I alla fall i rättssamhällen. Samtidigt var ju filmen en rak kick i magen på Bush-administrationen.

Fick tillbaka en tro på journalistiken. Och på politisk film. Hurra för George Clooney, som verkar vara en bra man (han och Steven Soderberghs serie Unscripted är ju också strålande), fast jag tidigare har avfärdat honom som en fånig såpaskådis som det uppstått tröttsamt åh-han-e-så-snygg-buzz kring. Tycker nämligen att Russel Crowe är tusen gånger snyggare. Fast Clooney var väldigt bra i O Brother, Where Art Thou.

Innan vi skildes åt bestämde Tommy och jag att inleda ett projekt för att på vårt vis påverka valet 2006. Det ska bli jättekul och framför allt känns det meningsfullt. Hoppas vi orkar genomföra det.

Så, nej, det blev ingen debatt på Kulturhuset för mig ikväll. Jag tror jag vet ungefär vad alla medverkande tyckte.

Vill gå mycket mer på bio.

Åt en äcklig Calamares i pitabröd på Grekisk fastfood vid Medborgarplatsen. Brukar käka deras souvlaki som är helt ok, men som inte kan mäta sig med den som jag åt i Amsterdam i stadsdelen Jordaan på nån Liliestraat. Den souvlakin var liksom så himla mör och brödet nybakat eller värmt på oljat stekbord så att den var väldoftande och med antydan till krispig fettporighet på ytan.

Många beställer falafel på Grekisk fastfood. Kanske värt att prova.

Beklagade för Tommy avsaknaden av bra snacksutbud i Sverige. Hade vi varit i Kina hade vi efter bion kunnat gå till nåt matstånd eller litet hak och okynnesätit lite ångkokta vetebullar med fläsk, eller skaldjur/snäckor av myriader slag, eller ett spett med grillad vaktel eller friterat bröd, stinkande tofu eller vad som helst. Nudlar kanske. Glas-, ris- eller vete-.

Varför kräver inte folk att det ska finnas annat att få ner ölen med på krogen än jordnötter och chilinötter?

Tommy hade ett bra förslag: låt alla asylsökande sälja mat i stånd under tiden som deras ärende behandlas. Jag är helt för. Otroligt för.

Jag grämer mig fortfarande över att jag tappat numret till den senegalesiska maten. Men jag har hittat mitt gamla SIM-kort nu, så bara jag får tag i en icke-operatörslåst mobil ska jag se om inte jag fört in numret där.

Undrar om det finns någon krog med senegalesisk mat i Stockholm?

Andra bloggar om: film, politik, mat

Glad igen

Känner mig glad igen. Var på Kulturhuset och läste i deras tidning en intervju som Jan Gradvall gjort med Joan Didion. Aldrig hört talas om henne tidigare. Blev intresserad när Gradvall berättade att Lloyd Cole & The Commotions skiva Rattlesnakes heter så för att Cole gillar henne.

Hon kommer till Kulturhusets internationella författarscen i april. Då ska jag gå och lyssna. (Ack, nu läser jag att det är inställt pga personliga skäl. Hennes dotter dog sex dagar innan intervjun med Jan Gradvall.)

I kalendariet på en av The New Yorker-tidningarna jag lånat av Jenny fanns en rad om att serietecknarna Adrian Tomine och Seth skulle snacka på en bokhandel. Blev så avundsjuk på alla som bor i New York. Men jag har hämtat mig nu.

Nån gång kanske de kommer hit till Serietekets seriefestival.

Ikväll kanske jag ska gå på debatt på K-huset om Mohammed-karikatyrerna. Christer Sturmark modererar Suad Muhammed (vem?), Maria Carlshamre och Dilsa Demirbag-Sten. DDS skrämmer mig med sin till synes osårbara yta. Vad tycker hon, månntro? Förmodligen att det var rätt. Då vet jag inte vem som ska tycka annorlunda. Jo, Muhammed förstås. Hoppas han/hon är vältalig.

Jag tycker förstås om yttrandefrihet. Samtidigt undrar konflikträdda jag om man verkligen måste hålla på och såra människor på det där sättet. Å andra sidan verkade ingen ha tagit notis om vad en skittidning i det lilla fjuttlandet Danmark (nu sårade jag kanske folk) hade publicerat, förrän en imam började turnera runt med materialet plus lite mer ovidkommande material.

Idag gillar jag människor, trots allt. Och tror inte att jag kommer få besvikna rynkor. Rynkor, jatack. Besvikna rynkor, nejtack. Så det gäller att hålla sina anletsdrag i schack, gott folk.

Hjalle och livsledan

Beställde hem Hjalmar Söderberg efter att ha läst Gregorius. Det är en samlade-verk-utgåva, så jag har plöjt Förvillelser som är hans debut, Historietter, som är korta noveller, Martin Bircks ungdom och håller nu på med Doktor Glas.

Det är ingen munter läsning, kan jag säga på en gång. Hjalmar verkade inte ha tyckt att det var mycket bevänt med livet.

Ibland kan jag sitta på tåget och titta på människor med besvikna rynkor. Tittar sen på andra, gärna tonåringar, med ett framtidstrots som verkar orubbligt. Undrar då hur livet kommer gå fram med dem. Ska den där unga välsminkade flickan med Paris Hilton-hund och som får vem hon vill idag, bli ensamstående mamma inom fem år?

Jag känner mig lite för besläktad med Hjalmar dessa dagar. Ofta känns han pubertal, så ock jag.

Det mest intressanta är hans käpphäst: det sexuella tabut mellan unga män och kvinnor i medelklassen. Det ställer verkligen till det för folk. Har man inte en god inkomst så kan man inte gifta sig, inte om man vill kunna upprätthålla någon sorts välnärd fasad.

Männen går under tiden till prostituerade, kvinnor som inte för med sig en stadig förmögenhet förtvinar hemma på kammaren.

När jag läser honom blir jag varse vilken enorm revolution som ägt rum och som vi knappt ägnar en tanke idag. Vad har vi för tabun idag som är omöjliga att rucka på?

Bita i surt äpple

Sitter och fyller i affärsplan. Måste ta tag i att starta eget. Efter lunch med Tommy är jag övertygad om att det är mitt största problem och mitt främsta ångestkälla just nu, att jag skjuter upp allt det praktiska kring att starta företag. Åt förresten min första inte goda lunch på Opus, sprödpanerad kummelfilé med nån gräddfilsås. Hade säkert varit ok, om jag mått bättre.

Men tillvaron känns faktiskt lite mer under kontroll sen jag fyllt i delar av mallen till affärsplanen.

Pratat med Tove och det var också trösterikt. Hennes röst har en lugnande effekt på mig. Likaså har I. När jag började jobba ringde jag Tove varje morgon efter att ha fått dagens uppdrag på morgonmötet. Först efter att ha talat med henne och fått peppning kunde jag börja ringa vilt främmande människor i ämnen jag inte hade en aning om och ställa dumma frågor.

Chop Sticks regerar

I helgen var vi på Chop Sticks. Maten motsvarade förväntningarna som jag fått från Filmmannen!
Vi tog fem rätter:
Crispy duck - strimlor av ankkött som friterats till stålullskonsistens. Sådär, men köttet kommer med små pannkakor, god sås och purjo och gurka, som man gör små goda rullar av. Kanske kan man istället be att få grillad anka och pannkakorna till.

Friterad biff med grönsaker - sötsur smak, röd sås. Syrran tyckte det påminde om familjens favoriträtt Sötsur fläsk 糖醋排骨, (slurp, bara den är värd en Kinaresa). Jag tyckte den var lite för osalt.

Tofugryta med salt fisk och kyckling - kvällens intressantaste val. Den torkade fisken gav ifrån sig en lätt rutten doft som avskräckte syrran, men inte mig. Maken trodde att lukten berodde på fisksås, men jag känner igen en välfermenterad firre när jag ser den. Ägarna är från HK, där har de lite andra sorters torkade fiskar än vi är vana vid i Zhejiang.

Ångkokt rödtunga - kvällens succé. En stooor hel fisk, de kunde ha klippt fenorna lite och ändå låta det goda fenfettet vara kvar. Lillan åt tre små skålar ris med fisk och sås. God sås (hur fan får de till den? Här behövs en matarkitektonisk wiz, Lisa?), fint strimlad purjo och ingefära. Övertygande.

Pak Choi med vitlök - Jättegod, precis som Filmmannen lovade! Rätt mängd socker. När jag äter pak choi på krogar känns det ofta som att de kokt bladen och sen hällt den goda såsen över. Grönsakerna kommer nämligen alltid in som hela blad. Själv brukar jag skära den i tumtjocka strimlor och woka den i het olja. Ibland har jag tur och bladen är spänstiga, ibland känns de tristare i smaken. Inbillar mig att det beror på hur fräscha pakchoi jag fått tag på.

Förresten! Jag lyckades äntligen få till de där mini-pakchoien. Fick en påse av syster när vi sågs på restaurangen och till middagen nästa dag tog jag bort bladen tills det bara var en liten kärna som återstod, sen wokade jag bladen och kärnorna ganska länge, hade i vitlök, salt och socker. Blev jättegott. Misstaget jag begick sist var att bara skära buketterna i halvor eller kvartar. Då kan man missa en och annan mask som gömmer sig och små sandkorn.

Till Chop Sticks går vi snart igen. Tänk att jag har missat den i alla dessa år! De hade en intressant rätt: jätteräkor med salt äggula. Låter spännande, men nästan lite läskig. De är såna, Hongkongare, äventyrliga. Jag önskar så att jag hade kommit därifrån och dessutom från en gigantisk släkt.

Jag minns en rätt som var kongxin cai (ihåliga bladgrönsaker) med fermenterad tofu (fu ru). Jag fick bara det som tips från min kompis Isse, vars mamma är en matguru, så jag hade liksom aldrig smakat originalet, hur den ska smaka. Min version var sådär.

Andra bloggar om: mat, kinamat, kinakrog

Dåligt Mathimlen-samvete

Då och då drabbas jag av hågkomsten att bloggen heter vad den heter. Sen kollar jag lite andra matbloggar och kommenterar lite lagom initierat i dem.

Idag fick jag lunch hos Sanna som är höggravid. Hon gjorde en frisk soppa på zucchini och purjo med äggule/ost-redning. Mycket gott. Min vana trogen försökte jag lägga mig i matlagningen. Eftersom potatis och purjolöksoppa är bland det bästa jag vet (särskilt den på Stadsmissionens stora och trevliga café vid Stortorget) föreslog jag lite försiktigt: Ska vi inte ha i lite potatis?

-Nej, inte i den här soppan. Sa Sanna bestämt. Det är så skönt när någon tar kommandot sådär över matlagningen. Då förlorar jag alla mina tvivel och liksom bara lägger min kommande smakupplevelse i den andras händer.

Då gäller det verkligen att den andra förvaltar mina förväntningar väl.

Och det gjordes de i det här fallet. Soppan fick fram den där lite speciella äggiga, men samtidigt gräsiga smaken som zucchinin kan ha i bästa fall. Någonstans mellan pumpa och vintermelon.

Andra bloggar om: mat, sopplunch, vintermelon

Plåster på såren

Maken hade gjort jättegod grillad revbenspjäll med coleslaw (aningen för mkt majonnäs). Barnen hyllade den och jag med. Smaken var liksom sådär härligt fläskig med brunmeckig sky, mycket sälta och antydan till sötma. All mat som är god har en bra avvägning mellan salt och sött, har jag läst i en kokbok nånstans.

Folköl till. Det är nyttigt att dricka öl till grillat, har jag också läst nånstans. Förmodligen i en tidningsartikel. Undrar hur mycket konstiga saker man har för sig pga skumläsning av tidningar.

Tårar på jobbet

Har gråtit floder idag. Håller på med ett svårt, diffust och jobbigt knäck och gjorde en intervju med en person som inte ville prata om samma sak som jag. Blev uppläxad efteråt av personen och dennes entourage, och tyckte själv att det var fruktansvärt obehagligt, då jag är en icke-konfrontativ och allmänt konflikträdd person. Tyvärr har jag det yrke jag har.

Kanske är jag fel kvinna på plats. Men jag vill tänka att det ska finnas plats för såna som mig också i den här branschen.

På vägen tillbaks tänkte jag att jag behövde en debriefing, och det fick jag med besked. Att säga att jag har lätt till tårar är en underdrift, så det behövdes inte särskilt mycket för att tårkanalerna skulle stå vidöppna när jag redogjorde för vad som hänt och hur jag kände mig.

Tårar är en lustig sak på arbetsplatser. Starka känslor över huvudtaget. De skapar i det närmaste panik. Jag har gråtit på arbetsplatser förr. Nu fick jag prata med alla chefer, närmare bestämt min närmaste först, sen två till och sen kom högsta chefen för avdelningen och visade sitt deltagande och stöd.

Min skräck för att prata med chefer fick jag snabbt göra avkall på. Det är lättare när jag är riktigt upprörd, att prata öppenhjärtigt med chefer. Svårare när man är samlad igen och ska vara sakligt resonerande.

Jag ifrågasätter inte att vi ska vara granskande och ifrågasättande, men jag undrar om jag var rätt person för att göra det. Och i slutändan leder det bara till att jag ifrågasätter mig själv. Om jag kunde ha gjort det på något annat sätt. Bättre, förstås.

Men ett jobb ska det bli, och riktigt bra tror jag att det blir också, trots allt. En av cheferna sa att jag måste kunna säga ifrån när jag tycker att ett jobb är för svårt eller för läskigt för mig, men HUR ska jag kunna göra det? Kanske när jag är 50 år kommer jag vara så rutinerad att jag vet när jag tar mig vatten över huvudet, men nu vill jag ju bara vara så jävla duktig så att jag ska få jobba kvar så länge som företaget tillåter.

Fast lite skönt tycker jag att det var att bryta ihop också. Fler ihopbrytningar i vårt samhälle, tack.

Hoppas jag inte får anledning att ångra det bara.

Gregorius

Har läst Gregorius. Den var jättebra. Den var liksom som Proust light, vilket är en stor komplimang.

Det känns som att Bengt Olsson verkligen kunde identifiera sig med Gregorius och med honom som verktyg utveckla små resonemang om livet och människorna som han samlat på sig genom åren. Det finns några såna fina iakttagelser (som jag nu inte kan återge så bra, tyvärr), som ett där Gregorius går förbi nån uteservering där några män sitter och prålar. Eller ett där han i några meningar beskriver hur vissa män drar all uppmärksamhet till sig, andra män tystnar, och alla kvinnor tittar på de högljudda männen med åtrå eller annat. Jag undrade ifall det är så fortfarande, jag vet att det är så, men tror samtidigt att det är fler kvinnor som är med och slåss om uppmärksamheten nu.

Jag vill läsa om Dr Glas och sen Gregorius en gång till.

Firmafest i fredags

Tänkte skriva något om status, som Jenny också varit inne på. I fredags var jag på firmafest. Till min förvåning blev jag medbjuden på en fördrink. Jag ville verkligen inte missa den fördrinken, så jag skyndade mig som attan för att bli klar på jobbet och sen tog jag en taxi dit.

Såklart var det inte värt det. Det är väldigt sällan som någon tillställning är värt besväret/taxiresan dit. Minns någon att jag var där? Spelar det någon roll för någon? Hade någon lagt märke till att jag INTE var där?

Hon som bjöd med mig. Jag var helt häpen över att hon bad mig medan en annan kollega hörde på. Utan att kollegan blev medbjuden. Men sen så var kollegan där ändå, så antingen måste hon ha blivit bjuden före mig, eller så blev hon bjuden när jag inte hörde det.

Undrar om jag borde ha sagt något då när jag blev bjuden som typ: Kul, eh, ska inte du va med också? Fast man har väl inte riktigt mandat att bjuda med folk till en fördrink som man själv blivit bjuden till, eller?

Hursomhelst.

På festen var det också så tydligt att vissa umgicks med vissa. De flesta höll sig till dom som de känner. Så ock jag. Men jag snackade rätt mkt och dansade jättemkt med en kollega som är mörk och lång och har en egen hemsida där han bl a lagt upp roliga julkort med sig och sin fru. Kul att känna att man kan bluddra på med någon, utan att vara orolig för status och grejor.

Jag blir inte klok på vissa kollegor på jobbet, som liksom känns undflyende och vänliga på samma gång. Men kanske är det samma sak med mig. Jag är en vikarie, och vikarier umgås med vikarier. De som är fasta, men inte sen urminnes tider, kanske inte vill förknippas för mycket med vikarier för vi har lägre status.

Det är inte lätt i livet. Mina kinesiska vänner brukar säga: Åh, tacka din lyckliga stjärna för att du bor i Sverige, i Kina är de mänskliga relationerna så himla komplicerade så man bara döööör.

Jag tror att de har fel. Möjligen finns det utrymme för lite rakare kommunikation här, men i stort sett tror de att det är lättare här för att de inte har känselspröten ute, de vet inte vad som pågår här. Det är bara olika helveten, inte ens olika grader.

Jo, men jag hade trevligt på festen, det hade jag! Dessutom serverades en kycklingleverpastej som bara smääääälte i munnen.

China Business Forum

Var på en Kina-konferens. Hannes Sjöblad från Toppkandidaterna jobbar för Globe Forum som arrangerade det hela. Han ger ett intryck av att ingenting kommer åt honom, teflon, gås. Han verkar vara en trevlig och glad person. Punkt. Och ett UFO. Jag önskar honom allt gott.

Jag förstår inte varför jag envisas med att gå på Kina-konferenser av den här affärsmässiga, näringslivstypen. I botten finns det kanske fortfarande en önskedröm om att bli upptäckt av ett företag som gör något jag kan acceptera och där jag kan bli en tillgång. Få ett fast jobb. Göra karriär.

Den dominerande sidan av mig inser allt tydligare att jag inte vill och inte kan göra karriär. Jag är inte den typen. Jag vill bara lalla omkring och läsa lite, käka lite, umgås med familjen, gå på bio och träffa kompisar etc.

Det är en sån helt annan värld att delta i såna konferenser. Människorna där känns ofta väldigt jagade, så även jag säkert. Ständigt flackande med blicken för att se om det finns någon Very Important Person man skulle kunna stifta avgörande bekantskap med. Råkar man i samspråk med någon börjar man genast se sig om efter någon ännu mer "intressant" person som man borde tala med.

Det mest pinsamma med sådana tillställningar är nog att det väldigt sällan sägs något av värde eller intresse, eller något jag inte visste förut. Plus alla prover på dålig engelska som folk utan att skämmas för ger från scenen; ambassadörer och företagsledare. Särskilt utmärkte sig den kinesiske ambassadören, den svenske ambassadören i Kina samt Ericssons chef i Hongkong Johan Adler. EF:s Kinachef Louise Julian talade ganska bra, förutom att hon sa "particuly" ist f "particularly". Disneys Asienchef, en latino, talade också fruktansvärt dålig engelska. Eller så blir engelskan sämre när man talar i mikrofon till en stor publik.

När jag vistas i såna sammanhang tvivlar jag mer än någonsin på att det är kompetensen som fört dessa människor till deras positioner. Däremot handlar det väldigt mycket om just den egenskapen som utmärker Hannes Sjöblad, en förmåga att låta saker rinna av en, inte ta åt sig, inte tänka för mycket på sina egna brister, inte blotta sina brister eller om man gör det, inte låtsas om det.

Till lunch serverades ur pappersförpackningar Unkel Ben-ris med massor av nästan rå rödlök och bleka kokta sidfläskskivor med svål. Jag har just lärt mig göra en mycket god rätt med svålförsedd sidfläsk, så det blev extra mycket av en förolämpning mot mina smaklökar att få den maten. Det blev mycket mat till grisarna den dagen.

Andra bloggar om: China Business Forum, Kina, pampar

Engrish

Innan jag berättar om min vecka vill jag bara dela med mig av det här, kommer från min man som uppskattar Engrish lika mycket som jag. Det är ännu roligare om man kan läsa kinesiska, namnen är ofta mer begripliga då, fast vissa är gåtfulla även för mig.

Uppdatering: Kan dock ej förneka att jag blir sugen på flera av rätterna när jag läser dem på kinesiska. Ex v Fragrant eggplant in fish pot.

Mongoliska flyktingar

Skulle tolka i en tingsrätt idag. Var lite nervös för det och pluggade på rättsliga termer så gott jag kunde i min lilla gröna tolkordbok på vägen. Det visade sig vara onödigt, eftersom de tilltalade inte dök upp. Det har hänt tidigare, ofta på Migrationsverket, en gång när jag var bokad hos en advokat.

Lättförtjänta pengar, men kostsamt för staten.

Började istället prata med en mongolisk tolk som kunde lite kinesiska också. Hon var jättetrevlig, tilltalade mig mycket. Var finlemmad och hade tunn hy och en väldigt vacker blå polotröja på sig. Jag drabbas ofta av ögonblicklig förälskelse i människor. En avgörande faktor är att de inte får ha dålig andedräkt. Jag är mycket känslig för dålig andedräkt.

Vi hade sällskap tillbaks till stan och pratade hela vägen. Hon var väldigt upprörd över flyktingpolitiken. Hon har tolkat åt många mongoliska asylsökande, som hon menade nästan undantagslöst ljög om sin identitet. Först uppfattade jag henne som hård och fördömande, men sen verkade det som att hon snarare fördömde systemet för att det är uppbyggt så att det i princip är omöjligt att få komma till Sverige om man inte åberopar flyktingstatus.

Alla vägar till att legalt arbeta här i några år är stängda för utomeuropéer utan kontakter, menade hon. De få möjliga vägarna att komma till Sverige är ex v om man gifter sig/sammanbor med en svensk. Om man har en mycket hög utbildning och blir rekryterad av ett företag går det nog också bra att invandra. Men om man bara är en vanlig människa i ett land där möjligheterna är små att få ett bra liv, och vill komma till Sverige för att jobba ihop lite pengar och åka tillbaka till sitt land, så går det inte.

De som kommer hit får veta av luttrade landsmän att det enda sättet att få stanna här i några år är att söka asyl, för då ska allting utredas i evigheter, sa hon. Under tiden får man hjälp från flykting- och migrationsmyndigheterna och kommer inte in i samhället, ens moral rasar, som hon uttryckte det.

Hon berättade att många mongoler påstår sig vara kineser för att få flyktingstatus.

Mina föräldrar kom till Sverige för att få ett bättre liv. Jag kan inte klandra någon för att sträva efter det. Frågan är varför det inte går att ha sådana regler i invandringspolitiken. Herregud, det ordet finns väl inte ens längre? Utan det heter bara flyktingpolitik, för det är det enda Sverige har/vill ha numera.

Jag fattar inte. Vem som helst kan ansöka om visum för att åka till Kina, som ju är ett Klondyke just nu för den som är arbetssam och ambitiös (och dödsföraktande inför det kinesiska språket), varför ska inte vem som helst kunna åka till USA eller Europa och försöka skapa sig en tillvaro?

Varför fick inte min faster visum för att komma hit och besöka mig? Jag är helt övertygad om att en svensk faster skulle få åka till Kina och besöka sin svenska brorsdotter. Förmodar att orsaken stavas pengar. Kina fattigt (än så länge) vs. Sverige rikt.

Därav rasismen. Vita rika vs. svarta fattiga.
Mina erfarenheter i väst guld värda i Kina, mina kinesiska erfarenheter vatten värda i väst. Allt handlar om pengar.

Andra bloggar om: mongoler, Mongoliet, flyktingpolitik, fortress Europa

Läser vi alla samma sak?

Eller tar vi bara åt oss bara för att vi bloggar? Zornkvinnan har i alla fall läst samma text som jag, som var publicerad i SvD och inte DN K. De är ju så intill förvillelse lika.

Tycker nog ändå att det brukar finnas lite mer (oväntat intressant) att läsa i SvD K, medan DN:s känns rätt så substanslös och förutsägbart ointressant - många stora bilder och få ord som betyder nåt.

Jag läser Björn Elmbrants Palmebiografi. Han verkar älska Palme. Kanske måste man älska en person för att vilja skriva om den personen, eller i alla fall vara helt fascinerad. Om det nu är någon skillnad på de två.

Läste först en Palmebok av Christer Isaksson, som jag inte hört talas om. Den var otroligt dåligt skriven, fattar inte att han kunde få den publicerad. Men den var väl efterfrågad, har hört/läst nånstans att det skrivit förvånansvärt lite om Palme. Nåt inslag i Rapport, var det nog, och att det först nu börjar dyka upp forskning om honom.

Elmbrants bok är i alla fall väldigt välskriven, även om jag inte alltid hänger med i de politiska turerna som han ofta har väldigt behändiga uttryck för (typ sträcka i långbänk, men andra, mindre kända, ska försöka hitta nåt exempel senare), så förstår jag tillräckligt för att vilja läsa ut den.

Andra bloggar om: bloggare, Palme, Björn Elmbrant

Lyxlunch hos syrran

Var och hälsade på min storasyster och hennes bebis. Han var jättetjock och söt. Man blir så glad av barn. Och trött.

Syrran gjorde risnudlar på fläskbensoppa med färska spenatblad åt mig. Vad kallas den där känslan för som spenat lämnar på tänderna? Det blir liksom jättesvårt att fara med tungan över emaljen. Jättemycket friktion. Sharonfrukt har ibland samma effekt, särskilt de kinesiska, men inte de jag köper från ICA. Apelsiner är väldigt goda just nu.

Syrran tipsar om mini-pak-choi som säljs i Kinaaffärer just nu. Knappt en decimeter höga. "Urgoda", säger hon.

Alla meningar jag skriver börjar jag instinktivt med "jag". Det blir min nya utmaning att hitta på alternativa startord.

Att blogga eller inte

Nej, Jenny, jag har inte startat en ny blogg. Men jag lider av problemet att jag inte vågar skriva helt hämningslöst här, och verkar ha glömt hur skriva lite luddigt och ändå kunna uttrycka det jag känner.

Känner mig inte särskilt uttrycksfull överhuvudtaget. Och så tar jag åt mig av en krönika som någon skrev i DN Kultur igår (verkar inte finnas på nätet) om att de flesta bloggare bara vill framställa sig själva i så god dager som möjligt. Gör dom? Eller jag?

Jag tycker bara att man får tillgång till en massa mänsklig skröplighet, men ändå på ett positivt sätt. När man läser om någon annans vardag, så känns det som att de kämpar på, precis som en själv.

Jag har i alla fall slängt iväg lite jobbansökningar idag. Försent, men ändå. Känner mig lite effektiv i alla fall. Får jag inget jobb i sommar så ska jag njuta av att vara ledig. Och leva snålt på pengarna jag kan tjäna in till dess.

Lördag med snökaos

Tack Filmmannen för närmare info om Yu Bibimbap och vad man ska välja på Chopsticks.

Mina ögon är torra. Särskilt med linser. Ögonläkaren sa att det kan bero påhormonförändringar efter barnafödsel.

Imorse hade jag bara en enda rad i huvudet: Jag hatar utmaningar. Men nu känns det ganska bra. Kanske leder dagens genomförda utmaning till att jag får ett nytt jobb. Hoppas det.

Jag var så mejkad efteråt så att folk stirrade på mig. En gammal rynkig man som såg icke-svenskspråkig ut tittade oavvänt på mig, när han steg av vid Skanstull gestikulerade han genom fönstret att jag skulle kliva av och ta en fika med honom. Snacka om att vara bra på teckenspråk.

En gång när jag inte kunde komma på ordet för teckenspråk sa jag "handikapprörelser" istället.

På måndag väntar en ny utmaning. Den känns redan lättare eftersom dagens gick bra trots att jag hade alla odds emot mig. Dålig dagsform, försening, stress, osäkerhet, torr i mun, ont om tid, finne på överläppen etc. Men jag ser inte fram emot den heller.

Trafikkaos omintetgjorde dagens övriga planering med ett styrelsemöte i Högdalen bland barn och makar, istället blev det en matig fika på McD vid Slussen. Då hade jag redan glufsat i mig en korv med mos i snöhärjad kö vid ersättningsbussen till Högdalen. Folk tittade då också. Det är något som är väldigt intimt med att käka offentligt. I Singapore lär det vara förbjudet. Det tycker jag är fascistiskt.

En gång när jag avslutade en souvlaki hos en terapeut tolkade han det som att jag ville bli kompis med honom.

Andra bloggar om: äta offentligt, raggningar, handikapprörelser

Jag lever

Ska titta på Chicago på SVT om ett par minuter. Blivit äldre. Haft ångest. Inte ätit nåt speciellt gott.