Cesarsallad på Rolfs kök

Matälskaren har efterlyst stans godaste Cesarsallad. FastFoodLovers har hörsammat hennes rop och gått igenom några ställen. Jag kan idag bidra med Rolfs kök. Salladsdressingen var god, men mesig. Kände inga sardeller whatsoever. De använder rödlök, men jag tycker lök piggar upp när ngt är intentsägande. Kycklingen påstods vara av majs-sort, men jag tyckte den var överstekt och smakade bara fritös. Krutongerna var hårdrostade tunna baguett-skivor som inte heller lockade mig. Jag åt bara salladsbladen.

Rolfs kök har funnit i evigheter, ända sen jag började intressera mig för krogar har jag tänkt gå dit. Idag var första gången och intrycket är att det inte är akut med ett återbesök.

Mitt lunchsällskap var en kinesisk barnsdomskompis som har krog i närheten av Karlaplan. Hon tyckte inte heller det var gott. Hennes teori är att vi som har kinesiska rötter har ofta ätit så myckt gott så vi är lite mer kräsna än andra.

Blogg-enkät

Bloggen Media Culpa genomför sin andra undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Svara på enkäten genom att klicka på länken och uppmana gärna fler att delta: http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=956142272223

Låååång text om mormoster

Började skriva detta 1998. Ofärdigt, som det mesta jag skriver.

Yi Po betyder mormoster. Min är en otroligt liten tant som närmast påminner om en vätte. Hon har ett toppigt huvud direkt på en rund tunna till kropp, även om tunnan minskat i omfång de senaste åren - och smala, smala vador på smala, smala vrister till skrovliga och torra fötter som aldrig blev bundna som min farmors. För YiPo var bondkvinna, och som sådan kavat eftersom hon dessutom var äldst. Hon var ökänt ful i mun och otrevlig mot sin 17 år äldre man som hon giftes bort med som 19-åring för han hade blivit påkörd i Holland och då fått en större summa pengar tack vare vilka han kunde skaffa sig en brud sedan han återvänt till Kina.

Det var mormosters stora sorg i livet att hon blev så olyckligt gift. Inte för att hon någonsin påstått sig varit förälskad i någon annan, eller upplevt passion som något eftersträvansvärt. Därtill är hon alltför praktiskt lagd. Känslor, kan jag tänka mig att hon fnyser: ”är ett otyg, besvärligt som förkylningar”. Men guld, det är nåt som håller!

Ändå klagar hon fortfarande bittert över sitt misslyckade äktenskap. Han var halt efter olyckan, och hon med sin stolthet och sin smala, höga västerländska näsa kunde aldrig förlåta sitt öde för att ha blivit gift med en sån ofullkomlig man. De fick aldrig några barn.
Hon skämdes för honom. Det enda goda han förde med sig var de några tusen silverpenningarna som han växlade in sin holländska olycksersättning till, av dessa gav han ett betydligt antal till mormosters föräldrar som brudköpskilling, det återstående hundratalet gav han sin unga hustru att förvalta. Han anade kanske ännu inte hur mycket hon skulle komma att hata honom för det liv han tog ifrån henne, och hur litet hon skulle kunna älska honom.

På sätt och vis påminner min mormoster om Jesus. Hon såldes visserligen dyrare än Guds egen son, men då får man ju räkna med nästan två tusen års inflation också.

Av dessa silvermynt, tunga och prominenta ännu idag, med General Yuan Shi Kais kala huvud innan han utropade sig till kejsare och regerade i den 100 dagar korta dynastin, återstår nu endast ett tjugotal.
De ligger i små röda guldornamenterade papperspåsar som snabbt slits ut av silvertyngden. I fyra påsar är de uppdelade, så att vi fyra syskonen ska få varsin påse när vi gifter oss. Alla mina syskon har redan fått sina. Men min behåller mormoster ännu hos sig.

(OBS: I april 2000, några dagar före vårt 20-årsjubileum i Sverige, dog mormoster. Hon blev 82 år, tror jag. Jag såg henne senast 1997. Jag hade ingen aning om att det skulle bli sista gången jag såg henne. Jag drömde om henne strax innan jag fick dödsbudet. När vi fick veta det hade hon redan varit död en kort tid. Mamma hade inte velat oroa syster2 som var på väg till Sverige. Syster2 berättade för mig så fort hon fått veta.

Vi var chockade. jag kan ibland fortfarande inte förstå att det är sant, att jag inte fick ta farväl av henne. Men jag har ju alltid avskytt avsked. Efter hennes död såg jag filmen Sjätte sinnet, och blev ordentligt uppskrämd av den. Drömde bland annat att en liten pojke stod i vårt kök och det kändes så verkligt, men jag visste att han var död och vaknade skrikande. Sen vågade jag inte gå på toaletten själv för jag tyckte att det kunde gömma sig spöken i alla klädbylten.

Men i den dröm jag hade om Yipo hade hon tagit gestalt i en annan tant som brukade sitta vid hörnet vid korsningen marknadsgatan/vår gata i Hangzhou. Så tog jag hennes hand och sa tårögt: Yipo… Och hon svarade: Tänk att du känner igen sig. Vi grät båda två.
Mamma fick representera hela familjen vid hennes begravning. Ingen annan kunde närvara. Jag, syster1 och syster2 var ju i Sverige och pappa och bror hade för mycket att göra. Mamma kunde inte hitta den lilla röda påsen med mina fyra silvermynt. Jag funderar på att be de andra skänka mig varsitt så att vi alla har tre.)

Det var hon som tog hand om oss när vi var små. Hon som torkade stjärtar, bytte tygblöjor och tvättade dem i strängaste vinter och kallaste kranvatten. Hon som fick såriga händer mot tvättbrädans ännu inte nedslitna ränder Hon som lagade mat i alla väder och rensade fisk och plockade fjädrarna av hönsen, såsom en kvinna från landet ska och borde göra. Men vår kvinna hade en känslig själ och kunde sedan inte för sitt liv äta en tugga av de stackars fäna.

Jag har senare undrat över om det mer var för att hon inte tillät sig att äta av den goda och närande maten som var så dyr och som bättre borde gå till oss barn och unga människor i sina krafts dagar. Jag vet inte. Det är omöjligt att veta när mormoster talar sanning och när hon bara upprepar något som hon aldrig ifrågasatt som sanning. Jag vet inte om hon någonsin känner efter vad som är hennes alldeles privata känslor och vad som är det bästa för familjen.

Fast på senare tid nådde mig bud från Kina att Yipo började bli snål och avundsjuk och girig. Hon vill alltid skrapa åt sig lite att lämna efter sig till vår yngsta “morbror”, Yipos yngsta systers yngre son, hans fru och deras tre barn. Yngsta morbror växte upp hos Yipo för hon hade ju inga egna barn och hans egen mamma hade redan två andra.

Jag har aldrig kunnat tro att yngsta morbror betraktar Yipo som sin mor, men Yipo känner för honom som sin egen son. Allt som hon sparat kommer att gå till honom. Och jag känner ingen avundsjuka. Eller är det en lögn?

Hon har guld och armband och ringar och halsband som vi köpt åt henne i omgångar. Reser man till Kina måste man ha med sig en present i guld till Yipo, så är det bara. Tyvärr godtar hon heller inte 18 karats guld, som är det enda som finns att få tag i här i Europa, så då får man ge sig av till Hong Kong och köpa riktigt guld åt henne - mjuk, lätt orange 24 karats guld vars mönster snart suddas ut av huden och som böjer sig efter armledens och fingrarnas benkonturer.

Yipo är värd allt det där och mycket mera. Vi kan aldrig återgälda den livslånga gärning hon utfört för oss. Hon i sin tur kan i goda stunder säga att utan oss skulle hon inte ha levat ett så bra och bekvämt liv som nu, ha så gott om pengar på banken och i sina outgrundliga gömmor. Fast mer säger hon inte. Hon stryker en nästan geléartad tår från sina rinniga ögon och säger: Det är allt jag begär, att ni ska vara goda mot er Yipo som älskar er så mycket. Fast hon säger inte älskar, för det finns inte på hennes bergsdialekt, men det är vad det betyder. Älska = vilja ha.

Det är också ett liv. Ett givande och ett tagande. Det är nästan som att vi alla har ingått i ett livslångt äktenskap med vår Yipo. Att vi är den fullkomliga och perfekta brudgum hon önskat sig men aldrig fick – som går utan att linka. För hon kan flörta, gud, så hon kan flörta. Ett slags naturligt, medfött flörtande som är oefterhärmligt! Hon blinkar och så kisar hon ihop sina gamla såriga ögon så att det bara blir ett gytter av glitter i dem och hennes leende blir så blygt och så genomlyst med perfekta tandrader lösgom att man bara inte kan låta bli att tjusas.

Så har hon flörtat sig igenom över trettio år i staden långtifrån hennes bergsby, utan att någonsin ha lärt sig dialekten som talas här. När hon gick och handlade på marknaden trodde folk (så berättar familjeminnet) att hon var en “utländska”, dels på grund av hennes raka, fina näsa, dels på grund av hennes språk som ingen av torghandlarna förstod, trots att bergsbyn bara ligger en dagsresa från staden.

Tog min mamma efter henne genom att aldrig någonsin lära sig svenska? Det var inte medvetet eller av ointresse, det bara aldrig slog dem att de skulle kunna tillägna sig ett helt nytt sätt att forma orden och sina munnar. Tanken framstod som absurd, likgiltig då den var alltför fjärran verkligheten.

Post scriptum:
2002-05-26
Hej mina kära vänner!
Jag har det jättebra här och jag mår jättebra. Idag, söndag, har vi suttit på en uteservering vid Västra sjön hela eftermiddagen och druckit te (därför är jag fortfarande vaken, kl 02.12 på natten till måndagen), knaprat solrosfrön samt spelat kortspel. Jag har även följt mitt äldsta syskonbarn Emma, 9 ar, till hennes bildkurs på min gamla lågstadieskola Nanshan Er Xiao. Jag kände inte igen någonting. Jo, litet grann skolgården, där vi brukade stå i raka led och göra morgongymnastik till en skränande högtalarröst. Ögongymnastik gjorde vi också, som skulle förebygga närsynthet (vilka påhitt kommunisterna hade för sig va? Förmodligen ville de göra litet besparingar på detta. Tji fick de, i alla fall i mitt och mina syskons fall, fast vi blev ju sponsrade av svenska staten...). Men det gjorde vi i klassrummet.

Pa skolgården finns numera pingisbord av cement. Även nätet är av cement. Det verkar funka bra med studs och så, efter vad jag såg.

Jag äter mindre än jag trodde och planerade att göra. Kan ha att göra med värmen, idag var det 30 grader (i skuggan). Men det är ok. Visserligen svettades jag från knävecket redan vid denna temperatur, men det var bara for att jag hade lagt ena benet över det andra.

För första gången någonsin känner jag mig riktigt snygg här i Kina. Tidigare har jag alltid känt mig FEL. Fel därför att jag varit direkt överviktig jämfört med andra kinesiskor, haft konstiga kläder (ej moderiktiga enligt deras trend), glömt ta med mig bh från Sverige (och tvingats köpa bh på något lokalt varuhus, vilket leder till en oroväckande toppighet, om ni har sett Christina Schollin påklädd i filmer från 50-talet sa vet ni vad jag menar), varit alldeles for brunbränd, finnig och allmänt letargisk av värmen och kulturskillnaderna.

Men nu är Kina mer och mer som utlandet. Unga människor klär sig modemedvetet, de surfar, till och med hitlistorna på tv eller radio är de senaste låtarna från USA/Europa, heterosexuella par klänger på varandra offentligt, och DE HAR GÅTT UPP I VIKT!!! Ngt som för mig är en enorm lättnad, då jag alltid känt mig som en mindre flodhäst bredvid bengetterna från min hemstad. Nu känner jag mig endast kurvig. Visserligen säger butiksbiträdena fortfarande till mig att jag ska ha LARGE eller EXTRALARGE om jag vill prova något plagg, men nu kan även en del av dem se en viss charm i att en "småmullig" person som jag vågar visa upp köttet. (En butiksinnehavare sa: Innan var det en kund här som var tjock och därför klädde hon sig som en tant, men jag tycker det är mycket snyggare när tjocka människor vågar klä sig häftigt - som du till exempel!) Kanske ska även de lära sig att uppskatta valkar en dag. For att inte tala om solbränna och fräknar. Det spelar ingen roll hur jag försöker förklara att i utlandet är det ett tecken på hälsa och välstånd att vara solbränd. De tittar oövertygade på mig och inser att jag talar i egen sak.

Vad mycket jag skriver...

Men tydligen så har nyligen en kinesisk mannekäng/modell vunnit en modelltävling (jag tror att den var internationell till och med), och när de kinesiska fotograferna skyndade fram för att fånga den nyutkorade skönhetsmissens nuna, sa blev de så förargade att de slängde sina kameror till marken: hon var fräknig och hade "små" ögon, förmodligen sådana som ser ut som om de är utskurna snitt i melon, eller mongoloida eller vad man säger. (Jag är säkert otroligt icke-PK nu...)

Snacka om wind of change ... hör historiens öron flaxa.

För övrigt så har jag varit i Qingtian, min mammas födelsetrakt. Det är ett bergigt och fattigt område, som nu utvecklas trots sin otillgänglighet p g a de många hemvändande emigranterna. Det är fortfarande väldigt lätt att backa i tiden där. Det är bara att lämna Qingtian stad och åka (= guppa fram på gropiga grusvägar + gå, gå och gå ) upp i ett av bergen. Där består toaletterna fortfarande av en grop i marken, sen sitter man på en eller flera enkla brädor i bästa fall ovan primitiva bockar.

Det uschligaste är att dessa utedass (som verkligen är helt vedervärdiga att se in i, det är liksom ingen som bemödar sig om att hålla rent eller göra litet mysigt som i Sverige, fast det är klart, jag vet inte hur det var i bondesamhällets utedass) ofta vetter mot en liten huvudgränd genom vilken man kommer till den enda affären till exempel. Jag gick där och hade dass med dörrar i bästa fall på glänt på bägge sidor. Jag kunde studera de olika varianterna av dass, jag kan inte saga att variationen var särskilt upplyftande. Det var då jag insåg att min vision av helvetet nog är just att man vadar i skit och inte kommer därifrån. Ett hus vi besökte hade dasset precis mot stora ingången i bostadshuset, dörröppningarna låg typ 1,5 meter ifrån varandra. Usch, jag kan kanna lukten i näsborrarna nar jag skriver det har. Dessutom undrar jag: har de aldrig hört talas om fengshui?

Men jag måste också säga att det var hemskt vackert där. Qingtian betyder grön åker. Det är ett namn med viss ironi, eftersom stället är känt för sin magra jord och fattiga befolkning. Men de få åkrarna är förvisso gröna. Odlingsterasserna längs med bergen kan med viss efterbearbetning platsa i turistbroschyrer, särskilt när solen gör dem till speglar. Förutom åkrarna är där också lummigt och frodigt.

Jag besökte min mormosters grav först. Hon gick bort 2000. Sedan hälsade jag även på mormor och morfars grav (som låg i ett helt annat berg 2 timmar bort), eftersom jag ändå var i trakten. Det var 9 år sen sist (1993 var första och enda gången). Vid mormosters grav kom gråten utan att jag kunde göra något åt den förutom att inte snyfta alltför högt, men vid andra graven kände jag hur underbart det är med ritualer. Jag hade sett och deltagit litet grann nar de gjorde dem vid första, men nu tog jag aktiv del i processen.

I affären, dit man kom via den trånga golgatan kantad av utedass, hade min morbror (egentligen min mammas kusin) och moster (hans fru) köpt röda stearinljus, rökelse samt gula papperspengar. Vid graven sa moster först: "Moster (min mormoster), har är (Space babe) for att hälsa på dig ända från Sverige. Var snäll och beskydda henne och hela familjen från olyckor, gör så att de får vara friska och gör att deras affärer går bättre och bättre." Sen började hon mumla litet tyst (jag misstänker att hon bad för sin egen familjs del). Jag kunde bara sitta på gravkanten (graven är som en ... mindre pyramidliknande grej nedsänkt i ett kar, jag satt på karkanten) och tänka på sista gången jag såg Yipo (1997), hur litet jag anat att det var sista gången och hur jag hade drömt om henne bara litet innan vi fick veta att hon gått bort.

Moster började sära på och vika de gula pappersbuntarna. En liten hög rev hon i halvor. Dessa halvor lade hon på gravens kanter och hörn med små stenar som tyngder på för att de ej skulle fladdra bort. Morbror tände ljusen och rökelsen. Han offrade även till jordguden som vaktar marken. Sedan tog de resten av papperspengarna och vek dem i asymmetriska trekanter så att de skulle stå bättre tror jag. De hämtade litet blöta lövruskor som de lade underst, sedan tände de pengarna på ljusen och ställde dem på det blöta underlaget (för att skydda mot brandfara, tror jag). Jordguden fick väl ett tionde av pengarna ungefär.

Vid den andra graven var jag pigg och stärkt av den timmeslånga promenaden på kullrig bergstig och satte genast igång med att lägga pengar under stenar runt hela graven. Nar jag var där förra gången med pappa gjorde vi inte så. Men sa är han ju också en stadsbo från Shanghai...

Skriver mer sen (det är inget löfte, det är ett hot).

Kramar,

Madonna i mina drömmar

I natt drömde jag att jag var med en kompis som känner Madonna. Madonna var också med och jag försökte få fota henne, lite diskret, för hon var väldigt paranoid av alla paparazzi som ständigt jagar henne. Hon hade stenkoll på varenda bild jag tog. Det blev mest dåliga bilder på lite avstånd, för jag kände mig lite blyg. Precis när jag ställt upp henne och kompisen en bit ifrån varandra och skulle knäppa en bra bild kom några män förbi, varav en satte sig på huk framför mig precis så han dolde Madonna.

Jag blev skitfrustrerad, påminde lite om frustrationen i drömmar där jag inte får äta jättegod mat som jag mycket väl kan se finns tillgänglig. Jag flyttade lite på mig och knäppte tre, fyra bilder på rad (hade digitalkamera). Madonna reagerade genast och undrade varför jag hade tagit så många bilder. Jag lovade och svor att jag skulle radera alla utom den hon blivit bäst på.

Inombords var jag lite besviken på hur lite fotogenic hon var, för hon såg mest av allt ut som Sara Sommerfeld.

Mormoster

Häromdagen fick jag blodtrycksfall när jag reste mig upp efter en tupplur och svimmade. Benen måste ha bara vikt sig. Efteråt var jag helt skakis och mådde illa. Slog mig rejält på bl a framtänderna. Jag är glad att jag har kvar dem, men det har varit ganska onjutbart att äta. Jag förstod hur det måste ha varit för min mormoster som hade dåliga löständer mot slutet av sin levnadsbana. De gled mest runt i gommen på henne. Jag önskar att vi hade kunnat forsla henne till Sverige och satt tandinplantat på henne.

Hon var den som tog hand om oss när vi var små. Hon var vår hushållerska och extramamma. Jag skulle kunna skriva mycket mer om henne. Jag har skrivit mycket mer om henne, men jag blir lite ledsen nu, så jag låter bli.

Världens slum

Rasmus Malm skriver i dagens DN om en bok som handlar om världens slum. Mycket intressant, särskilt de inledande exemplen om vardagen för många av dessa sluminvånare. Jag har upplevt något som gränsat till detta under mina år i Kina. Det är en enorm lyx att vi har tillgång till rena, snygga toaletter.

Men det är något som stör mig ändå med Malms text. Den känns alltför enkel och plockar liksom alltför självklart vårt världssamvetespoäng. Udden riktas alltför enkelt mot Världsbanken och IMF.

Som meningen Jorden skiftar just nu färg, från grönt till grått. Är det verkligen så? Var allt verkligen så paradisiskt innan världskapitalisterna sabbade allt? Tror inte det. Det har kanske förvärrats, men problemen var nog legio redan innan. Vilket gör det hela så mycket hemskare.

Makens specialmåltid

Nyligen var maken med till kinaaffären Nordic Chines (sic) på Herkulesgatan. Då köpte han en burk kimchi. Den inspirerade honom att göra bulgogi efter recept från www.kimchi.se.

För er som är lika okunniga som jag, är bulgogi alltså en koreansk rätt där man marinerar tunt skivad entrecote i massor av soja, vitlök, farinsocker etc. Sen steker man köttet och äter det hoprullat i salladsblad med kimchi och ris.

Jag varnade maken för att göra marinaden alltför söt, och han var klok nog att bara ha i en tredjedel av farinsockret som förespråkades i receptet. Nu blev det precis lagom avvägt mellan salt och sött. Mums! Tyvärr hittade inte jag såna dära salladshuvuden som är runda som isberg, men med mkt lösare sittande blad. Det blev kruksallad, vilket maken tyckte var helt ok, men jag tycker de är lite sämre att rulla i.

Medan jag rullade och åt i godan ro fick jag minnesfragment av att ha ätit denna rätt tidigare. Det plågar mig lite att inte kunna placera det minnet, eftersom jag brukar skryta med att jag minns alla mina lyckade måltider. Uppenbarligen gjorde den inget djupare intryck den gången.

Är den någon mer än jag som sörjer den koreanska krogen Shilla? Den låg på Linnegatan. Jag åt en sån underbar skivad marinerad fläsk där som bara smääääälte i munnen. Jag hade ju tänkt gå tillbaka och prova deras ostronrätt etc. Men ack, allt gott är förgängligt. Nu har ju samma ägare en liten lunchrestaurang som Filmmannen tipsat om, I(hjärta)Bibimbap på Folkungagatan, men jag har inte hunnit prova den än.

För att återgå till bulgogin:
- Putsa köttet ordentligt, det gjorde inte jag och nu får vi sitta och spotta ut seniga slamsor lite då och då.
- Jag hade gärna haft lite färsk vårlök inte bara i marinaden utan även i rullarna.
- Dipsåsen kan man skippa. Den gjorde varken till eller från. Köttet är ju redan så smakrikt av marinaden.

Bulgogi på er!

Exotiska poänger

Maken tycker jag ska plocka en exotisk poäng genom att blogga om anklevergröten som min mammas väninna tant Li gjorde. Tant Li kommer ibland och lagar mat åt mig. Tar med sig fläskfärs som hon malt hos en väninna från Hongkong som äger en köttkvarn, hon tycker att det gör världens skillnad med hemmalt kött och industrimalt. Jag kan inte påstå att jag gör det. Sen gör hon dumplings som jag fryser in och som håller mig vid liv ett tag framåt.

Sist hon var här gjorde hon alltså anklevergröt också. Hon kokade tunn risgröt, sen hällde hon i anklevern som hon skurit i tunna strimlor och marinerat i salt, vitpeppar, lite soja och potatismjöl. Jag vet inte om anklever finns att köpa i saluhallar, men hon jobbar på en kinakrog i en förort, och de hade just fått en leverans med ankor inklusive inälvor, så hon tog hit en påse med bara lever. Sen hade vi i en tärning grönsaksbuljong, hackad spenat och gröna ärtor.

Det smakade sådär. Men jag tror det mest beror på att hon saltar för lite. Jag ska prova att salta mer och koka egen buljong. Anklevern är i alla fall väldigt mör och fin. Enligt tant Li är grislever och kycklinglever yang medan anklever är ying, vilket gör den lämplig att förtära på sommaren när det är varmt.

Andra bloggar om: mat, recept, anklever

Hemgjort spa och ingen por-tömning

Sparadiset är sådär. Inredningen kändes lite tafflig och hemgjord. Service-attityden var inte superbra heller. Alla där kändes ganska unga och oerfarna. Som glada amatörer. Hon som gjorde behandling på mig var väldigt lätt på handen, det kändes knappt att hon rörde vid huden. Jag somnade. Men innan dess hade jag hunnit bli upprörd över att inte por-tömning ingick. Det tycker jag är själva grejen om man pratar om djuprengöring av huden. Men nä. Jag borde väl ha läst noggrannare på erbjudandet, men jag trodde verkligen att det var standard. Det är det i alla fall i Kina.

Alla var som sagt unga utom hon som vaxade mina vader. Hon var ganska gammal. Men hon var inte heller superbra på service. Så dit går jag nog inte igen. Utom möjligen för att vaxa (halva) benen, för det kostar bara 250, så det kan man ju kosta på sig nån gång per sommar.

På vägen därifrån köpte jag två par skor i en kombinerad hälsokostoch skobutik ägd av en pakistansk kvinna. Fick då tipset om en kinesisk kvinna som masserar billigt och bra om man får rekommendation med sig. Ena paret skorna hade jätterolig klack.

Notera de små strasspärlorna i hörnet vid stortån. Jag såg dem först nu när jag fotade.

Efter lunch på Akki med Tommy låg vi på gräset vid Bofills båge och filosoferade. Jag blev påmind om hur härligt det är att ha vänner som man kan tala med om allt annat än vardagen. Också.

Andra bloggar om: skönhet, shopping, vänskap

Lyxliv i värme

Strax ska jag ge mig iväg på ansiktsbehandling för 100:- som jag fick kännedom om via Annas blog feat. Mel E. Fantastiskt pris. Får se om det känns lika bra efteråt.

Just nu känns mitt liv som i Kina, där brukar jag också bara roa mig, äta gott och gå på ansiktsbehandlingar med syrran. I värme. Värmen är nog det som framför allt får mig att känna mig som i Kina.

Har just sett Guds stad. Den var otroligt snyggt gjord. Historien var rätt plågsam. Jag avskyr realistiskt våld (gillar däremot våldet i gamla kungfu-filmer, den teknik som används i Crouching Tiger och dess efterföljare är bara pinsam.). Borde inte se såna filmer alls. Gör skitont i mig när de dödar folk sådär urskillningslöst och som ingenting. (Särskilt plågsam var en scen där filmens huvudsakliga bov lät två små pojkar från gänget De små välja att bli skjutna i foten eller handen.) Samtidigt är det ett sätt att vara nära döden för mig som får mig att se mitt liv i ett nytt ljus. Uppskatta min egen situation så mycket mer.

Vi är så jävla lyckligt lottade här i Sverige! Tänk att folk har det såhär. Tänk att majoriteten av världens befolkning lever i någon variant av det filmen skildrade.

Det är så lätt att klaga på sin tillvaro, men efter en sån här film eller artikel så förstår man att man får vara glad över att ha någon hyfsad tillvaro alls.

Idag var tillvaron fantastisk. Lapade trädskugga i Rosendals trädgård, snackade om relationer och livet med en kinesisk killkompis som jag inte trodde jag kunde ha något större utbyte av, men han hade väldigt intressanta tankar och berättade om bl a sin barndom då han var mycket sjuklig. Lite proustskt. Sen anslöt sig den mongoliska tolken med sin kinesiska väninna.

Rosendal var full av vita medelklass-svenskar. Jämt när jag är där springer jag på mitt chokladbruna ex med kulturkoftestatus. Dock inte idag. Synd, för jag kände mig elegant i en svartvitblommig wrapklänning från, hör och häpna, – H&M Rowells.

Maten på kaféet är sådär. Jag åt en röktmakrill-sallad som var precis var det lät som. Tycker de kunde lagt i lite roligare grönisar än marinerade morötter, tomat, gurka, paprika och sallad. Rödbetsröran till var ok med sin milda smak, men tillförde inte så mycket som man kunnat hoppas.

MEntal StREESS

Jag älskade Martin Jönsson när han var på Journalisten. Tyckte han alltid skrev välformulerat om intressanta saker och träffande om aktuella händelser. Dessutom läste han böcker som jag blev nyfiken på.

Hans blogg läser jag inte så ofta, men idag gjorde jag det och hamnade på Gradvalls intervju med Ebba från Publicistklubbens årsbok 2006.

Jag är nog som de flesta lite skräckfascinerad av Ebba von Sydow. Efter den här artikeln har jag fått mer respekt och mer skräck för henne. Hon verkar vara rena perpetuum mobile som aldrig behöver vila och aldrig får några svackor eller depressioner. För då får man inte så mycket gjort, kan jag berätta.

Jag blir lite stressad av henne, tror jag jag försöker säga. Och av Gradvalls analys av vad man egentligen behöver göra för att lyckas klara sig som journalist idag.

"Det finns en gammal föreställning bland skrivande journalister att jobbet är klart när texten är klar. Ebba von Sydows karriär är ett tydligt exempel på motsatsen. I den nya medievärlden – hallå! den vi lever i just nu – är mediekonkurrensen så stor att om man som journalist ska nå ut så måste man även lägga sig i arbetet hur ens text ska nå de tilltänkta läsaren

Det är bara första delen av jobbet som handlar om att skriva artikeln. Andra delen av jobbet handlar om att sprida den. Detta är självklart för blivande journalister eller frilansare som aldrig haft fast anställning. Om man inte själv ser till att visa sig är det ingen som upptäcker den. Men tiden efter den digitala revolutionen – hallå! fortfarande just nu – gäller det i högsta grad även etablerade journalister och etablerade dagstidningar."

Byt ut den mot dig i meningen "Om man inte själv ser till att visa sig är det ingen som upptäcker den.". Kanske är det här förklaringen till att alla vill bli programledare någonstans, långt inne. För då syns man ju. Och sen kan man få göra allt det andra man vill. Kanske.

De finaste plaggen ur gårdagens skörd

Den fantastiska svarta sommarkappan över blå Stella Forest-klänning

Chokladbruna Stella Forest-klänningen

Klänning i grovvävt tyg som en äldre kvinna tyckte jag skulle prova

Rosa roligt skuret linne i samma slinkiga material som nästa, kjol i papprigt tyg likt den gröna jag köpte för ett tag sen (som jag nu har en miniversion av till lillan! Också fyndat igår!)

Rosa slinkigt linne, byxor i linne med gula sidenrevärer

Gul sidenklänning

Vit topp med stickade ärmar, byxor i mönstrad siden

Andra bloggar om: mode, fynd, designerkläder

Jag är en stammis

Just nu frekventerar jag Akki sushi vid Medborgarplatsen ca varannan dag. De har verkligen den bästa sushin. Jag var där en gång för ett år sen och var inte impad, men gick tillbaka med Jenny för ett par månader sen och blev helt hooked.

Det är två bröder som jobbar där som är oerhört lika varandra. Det är de som brukar ta hand om kunderna. Den ena är lite yngre och gladare, den andra är lite längre i ansiktet och har lite mer flyende haka.

Resten av personalen är ganska lågmälda killar och en sushimakar-tjej med lockigt hår och skarp blick, jag inbillar mig att de pysslar med musik på fritiden och är skitcoola och jag vill vara med och sjunga i deras band och fira midsommar med dem och bröderna.

Alla är bra, utom en asiatisk tjej som jobbade där en gång när jag var där, fyfan vad hon var jobbig. Hon pratade typ hela tiden med sin sexigt småhesa, nasala röst och dessutom med ett oerhört självgott tonfall. Det kom in en kund med en valp och hon gullade med valpen på ett kuttrande sätt som gav mig gåshud. Det hjälpte inte heller att hon glömde ge mig 20 kronor tillbaka i växel och när jag påminde om det så glömde hon det igen...

Besvärlig kund

Läser hos Hedgehog att hon begärt pengarna tillbaka för dåliga Pringles. Häromdagen slog jag nog rekord i besvärlig-kund-beteende. Skulle lunchträffa Rickard på Teaterbaren, beställde in en av dagens rätter: fläskkarré med barbequesås och ugnstekt potatis. In kommer en fesljummen rätt bestående av några skivor segt fläsk och sega, skrynkliga potatisar. Barbequesåsen är nog direkt upphälld från nån flaska. Jag vet inte. Jag gillar inte BBQ-såser.

Jag försökte. Jag ät kanske två tuggor. Sen gick det bara inte. Jag gick till flickan bakom disken och sa som det var. Hon var jättevänlig och erbjöd mig en ny rätt eller pengarna tillbaka. Helt rätt attityd. Jag var tveksam, men hon sa att fisken (sejfilé med räk- och vinsås) just kommit ut ur ugnen och jag såg ju hur det ångade om den och jag var ju utsvulten (hoppat frulle som vanligt).

Hon sa särskilt åt mig att komma tillbaka om inte heller fisken smakade.

Efter ett par tuggor av fisken gick jag tillbaka. Fisken smakade som var målgruppen magsjuka pensionärer på dagcenter. Hur jag än försökte funkade det inte. Jag fick pengarna tillbaka. R käkade inte heller upp sin mat.

Jag drack en iste på Tehuset i Kungsan. Den var inte heller god, men jag orkade inte klaga mer den dagen.

(Är det nån mer än maken som noterat de många undermeningarna i rubriken: "Marie Laveau får godkänt!"?)

Uppdatering: Varför var isteet inte gott? Jo, för det smakade inget. Fick hälla i skitmkt socker och citron, men te smakade det ju fortfarande ej. Tycker faktiskt Liptons iste på flaska är godast. Mkt bättre än Nestlés.

Framgångsrikt klädinköp

Jag är så nöjd. Igår fattade jag det avgörande beslutet att åka in till stan på Jennys enträgna tjat om att Lokalen har 50 % rea på allt i butiken. Jag var trött, hade handlat massor med kläder till lillan från mitt stamställe (en fantastisk secondhand-butik för barnkläder), hade bara sovit 3 timmar natten innan och var verkligen inte upplagd för shopping – men jag åkte ändå.

Resultatet består av 16 plagg till det facila priset av 4500 kr ungefär, vilket gör ett snittpris på 280 kr. Och det här, mina vänner, är inte några H&M-kläder, utan provkollektioner från Italien och Frankrike. När jag kom hem och sa hur mycket jag hade spenderat sa min man bara: ”Jaha.” Med ett svårtolkat ansiktsuttryck. Jag log brett mot honom och sa: ”Åh, vad jag är glad att vi har separata ekonomier!”
- Samma här, sa han.

Men när jag visade upp alla mina kläder, så blev till och med han imponerad. Alla plaggen är originella utan att vara direkt konstiga, alla sitter skitbra på mig och de flesta är gjorda i bra material som siden eller bomull.

Särskilt ett plagg är jag nöjd med: en svart halvlång jacka i sandtvättat siden med chiffongliknande foder inuti. Den fladdrar så härligt och är så fin som ytterplagg nu på sommaren över klänningar och andra tunna kläder. Jag känner mig som en hjältinna ur någon Hongkong-film när jag har den på mig. Kommer att sitta perfekt när jag åker till Kina i höst också.

Jag måste ge en eloge till butiksföreståndarinnan/biträdet (ej ägare, den som äger butiken är Maritza som har butik bredvid Gudrun Sjödén på Götgatsbacken) som var otroligt service-inriktad och frågade direkt om man ville ha hjälp att hitta något speciellt. Det som kom ut av det var att jag provade massor med klänningar och linnen som jag själv inte hade ägnat en blick, därför att jag kollar efter vad jag alltid kollar efter, medan hon kunde ge mig saker som jag aldrig hade trott skulle vara snygga på!

Jag har köpt en gul råsiden-klänning som jag bara känner mig sååå fin i. Om jag skulle på en societetsmiddag skulle jag ha den. (Jag skulle förmodligen inte känna igen en societetsmiddag om jag så fick den upptryckt i ansiktet.) Två olika gammelrosa linnen i nåt slinkigt material som faller tungt. En stor, men ända åtsittande, genomskinlig vit topp med långa stickade ärmar och fransiga nederkanter. Två vardagsklänningar i tunntunn bomull av Stella Forest i samma modell med livstycken, bara för att jag inte kunde bestämma mig vilken färg jag passade bäst i – ljusblå eller chokladbrun. Också det en klänningsmodell som jag aldrig kommit på tanken att prova. Blir fantastiska att jobba i och man kan komplettera med en långärmad topp under när hösten kommer.

Ja, det borde ej beskrivas utan fotobloggas här. Jag ska se om jag orkar.

Andra bloggar om: mode, fynd, designerplagg

Bönder

Igår på väg hem från jobbet hamnade jag i samma vagn som två farbröder bekanta med mina föräldrar. De eller deras släktingar har på ett eller annat sätt haft kinakrogar ihop med mina päron. De hade åldrats. Jag mindes inte vad någon av dem hette. Jag inbillade mig att jag såg helt annorlunda ut än den tonåriga jag de sett senast.

Jag visade foton på min dotter i mobilen. De hade svårt att se pga långsynthet.

"Söt!" Sa de artigt.
"Hon är en kopia av mig..." sa jag försent för falsk blygsamhet.

De frågade om mina föräldrar. Jag sa att pappa jobbar sex dagar i veckan och de ojade sig. Jag ville inte fråga hur mycket de jobbade, men den ena jobbar på en koreansk krog och från krogjobb åker man hem ungefär som jag från sena pass.

Jag frågade om en barndomskamrat, ett brorsbarn till den ena.
"Ja, hon är klar med utbildningen till tandsköterska eller tandläkare, jag vet inte vilket... Och så har hon en utländsk pojkvän från jag vet inte var, så här krokig näsa har han" visade han med handen och fnös missnöjt.

"Huvudsaken är väl att han tycker om och är snäll mot henne" sa jag. Sen skildes våra vägar. Tankarna på dem stannar kvar hos mig. Mitt nu är så långt från mitt då. Jag känner mig ofta väldigt väl till mods med dessa människor från mitt förflutna, de känns välbekanta och ofarliga.

De är bondska. Ofta analfabeter. Som levat sina liv här i Sverige med så lite inblandning i svenska samhället som möjligt. De har diskat, städat, lagat mat. Tjänat pengar. Dricker lite efter jobbet. Får rödsprängda ögon. Spelar kort med andra kineser. De ingår i ett nätverk. Det nätverket är stabilt. Det händer inte så mkt i det nätverket. Jag upplevde det som kvävande. Nu när jag inte ingår i det längre kan jag sakna det. Mitt bondska jag.

Brev till svärfar

Hej svärfar, efter allt rabalder om fågelinfluensa så har EU lagt restriktioner på import av salta ankägg från Asien. Jag har svår abstinens.

Enligt en innehavare av kinaaffär i Sthlm jag talade med idag så tillverkas salta ankägg i England. Om du har vägarna förbi Chinatown, skulle du vilja gå in i en kinaaffär och köpa 6-12 stycken ankägg åt mig? De får gärna vara stora och kosta ca 1 pund styck. Du får gärna hårdkoka dem, om det känns lugnare att frakta hem dem i det skicket till Sverige. Förvara i kylen så de håller sig så länge som möjligt...

Alltså, gör endast detta om det inte innebär för mycket besvär för dig! Skräcken för en pandemi verkar ju i stort sett vara över. Mina dagar utan salta ankägg är förhoppningsvis räknade.

Hoppas allt är bra med dig och att vi träffas snart, med eller utan ankägg.

Kram
Space babe

Marie Laveau får godkänt!

Läge: Hornsgatan 66
Priser: 130 kr och uppåt för förrätter, varmrätter kring 250.

Jenny hade talat sig väldigt varm för ML, så mina förväntningar var skyhöga. Det första jag märkte var att lokalen var genomsyrad av en lätt kloakstank. När jag frågade vår kypare om det, komplimenterade han mitt luktsinne och sa att jag var en av få gäster som varit ärliga och sagt till om det. Lukten är ett mysterium som de lärt sig att leva med.

Jag kände mig mycket smickrad av hans positiva reaktion. Till att börja med hade jag nämligen känt mig lite bortkommen som jag kan känna mig i en helt ny lokal, men nu kändes det som att vi visste var vi hade varandra: jag, en gäst med fantastisk förmåga till smak- och doftförnimmelser, han, en budbärare av dessa upplevelser.

Jag var också väldigt nöjd med att inte ha blivit avfärdad som lukthallucinatorisk, vilket man ofta riskerar att bli när man har en mycket känslig näsa. Folk sniffar förgäves med sina bedövade organ och tycker att jag är sjåpig och fånig som klagar på dålig lukt.

Men låt oss nu komma till maten: de hade väldigt få rätter på menyn, vilket de flesta finkrogar verkar ha. Tre förrätter, två kött, två fisk, två vegetariska, ungefär så. Fiskarna var långa och lax. Lax känns för vardagligt, och långan är fisken man gör lutfisk av, visserligen älskar jag lutfisk men bara en gång om året, maken sa att färsk långa smakar som sej ungefär, och det äter vi också en gång i veckan, så det blev skogsduva med ugnrostade morötter och citruskrydda. Men vänta, förrätten glömde jag. Maken valde makrillfilé (små råa bitar) med blackebergsallad och löjrom. B-sallad var helt enkelt sallad som kocken plockat med sig från förorten. Det tyckte jag var mycket charmigt. Ett litet maskrosblad, en stängel gräslök och lite rölleka.

Jag hade valt grillade pilgrimsmusslor med kalvtunga och laktritssås. Vinet jag fick Sancerre Blanc 2004 var sådär, lite för smaklös och sur, den funkade faktiskt bättre till makrillen. Ja, vi bytte. För jag insåg plötsligt att jag vill att förrätter ska smaka friskt av sommar och hav, inte alltför tillagat och mustigt.

Åsynen av varmrätten lovade först inte gott: två små bitar duvlår med två korslagda (typ) tunna rostade primörmorötter, det jag irriterade mig mest över var ett sånt där skedformat ”ägg” av rårivna morötter. Men hallå! Jag betalar faktiskt inte för att få rårivna morötter på restaurang, riva morötter gör jag så mkt bättre själv hemma! Skogsduvan smakade lite som anka. Gott, men lite för rosa i mitten. Kunde stekas en liten stund till.

Som sagt, jag trodde inte jag skulle bli mätt, men det blev jag faktiskt. Det röda vinet jag fick till detta var jättegott! Jag tror att det var Bourgogne Rouge 2002. Det var i alla fall väldigt mjukt och lättdrucket.

Maken åt lammlägg som såg mycket imponerande ut i sin kvantitet. Han var nöjd och det blev mat kvar.

Vi åt ingen efterrätt. Jag tycker menyn är lite prettoskriven, gillar mer när man inte bara listar huvudingredienserna åt gästernas egen fantasi, utan beskriver något vad man gör med dem.

Vart är du på väg?

När jag väl börjat skriva ur mitt hjärtas djup har jag svårt att sluta.

Jag längtar mycket efter att resa. Helst till Kina. För på de resorna brukar jag få så många tankar i huvudet. Jag brukar påminnas om egenskaper hos mig själv och andra människor som man glömmer i det vardagliga livet. Eller kanske är det samma mekanismer, men de tar sig helt andra uttryck. Som statusspelet, det finns även på flygplatser. Hur ser du ut, är du världsvan, vad har du för väska, vad talar du för språk, vilket lands pass har du, vilken passkontrollskö ställer du dig i? Gillar du flygplansmaten? Ber du om vin till maten? Har du flugit förr? Vart är du på väg?

Yxmördare

Har just lämnat barn på dagis. Ville ge mig själv en helt ledig dag idag. Inte tänka på jobb och andra måsten. Men inser att jag måste skicka ut massmejl om eventuella nya visningar på filmklubben, översätta ett par dokument åt en entreprenör, blogga, handla mat, ringa min syster i Kina etc.

Sätter igång datorn. På skrivbordet har jag skärmdumpar (använder jag ordet rätt nu?) med rubriker som yxmördare(han som dödade sitt ex i Umeå), men are the losers (när de blir ensamma utan partner) och mäns våld mot kvinnor. Leker med tanken att om jag skulle bli en mansmörderska nån gång så skulle polisen kunna hitta inspirationen till mina mordiska tendenser här.

Fast egentligen sökte jag på de där artiklarna för att jag var intresserad av varför det är så att de flesta mord sker inom bekantskapskretsen, eller till och med inom den närmaste familjen. I synnerhet var jag intresserad av mord av en äkta hälft. Hur utvecklas en relation från kärlek till hat?

Jag minns en notis förra året om en 80-årig man som hade dödat sin några år äldre maka någonstans i Sverige. Han sade sig ha gjort det av barmhärtighet, men enligt polisen såg det inte ut som ett barmhärtighetsmord. Man kan bara fantisera.

Från den första förälskelse kanske under en dans i den lokala folkparken, till det dödande slaget han fäller över henne.