Morelli in da house

Hurra, she's back!

Bush ÄR ett skämt

Tänkte kolla för säkerhets skull om jag kunde hitta klippet jag såg, där Bush var tvungen att titta ner i sitt manus för att säga något i stil med att: Vi kan inte ha erkänna en regering som vill utplåna vår bundsförvant Israel.

Hittade inte det på fyran, där jag förmodligen sett det.

Hittade däremot två klipp på SVT där han säger det. Han tittade dock inte ner på det första klippet jag såg, som incidentally råkar vara senare än det andra jag såg, och där säger han typ samma saker: 1. Hamas måste ta bort Israels utplåning från sin agenda för att vi ska erkänna dem. 2. Vi kan inte vara fredspartner med några som har en väpnad gren. På det tidiga klippet tittar han NER! Jag hade rätt! Och formuleringarna är exakt likadana. Dessutom sa han: "Jag kommer fortsätta upprepa ... eh... det jag just sa." Det tror jag vi kan slå oss i backen och stampa på, Mr President.

Andra bloggar om: Bush, Hamas, Israel

Bush är ett skämt

Var det någon som såg på tv typ igår? Eller det spelar ingen roll, kolla in Bush junior närsomhelst som han är framför talarstolen. Lägg märke till att han aldrig kan säga en halvlång mening med ett resonemang i utan att titta ner i manuset. Gubben har ingen jävla aning om vad han säger. Han läser bara det hans rådgivare stuckit åt honom.

Jag fattar inte att det amerikanska folket kan låta sig regeras av en sån pajas. Jag fattar inte att utrikeskorrarna skriver med respekt om honom. Vadå karisma? Pfffft!

Ibland håller jag med min man om att demokrati är ett lite för släpphänt politiskt system. Det värsta är ju ändå att han inte blev vald av majoriteten av amerikanerna som gjort sig besväret att gå till valurnan.

Men att han blev omvald. Herre min jesus.

Disclaimer: Måste klargöra bara att både min man och jag tycker att demokrati ändå är det minst dåliga av alla styrelseskick.

Andra bloggar om: Bush, pajas, demokrati

Taskiga komplimanger

Det finns inga som kan ge taskiga komplimanger såsom kineser. I söndags när vi var ute och gick med Lars och hans hund i solskenet på Skeppsholmen, stötte vi ihop med ett gäng kineser - mest tanter och en farbror - likt oss en utbrytargrupp från nyårsfirandet på Östasiatiska.

Vi stannade alla till vid en fiskare som just fått en öring på kroken. Han bad min man hålla i spöt medan han gick ner och slängde upp fisken som fastnat under kanten på isen. Alla vi stirrade fascinerat på händelseförloppet. Fisken sprattlade, lillan kunde inte slita sig från den.

Tillslut fortsatte vi att gå i alla fall och hamnade i en enda klunga. De visar sig vara personal på ambassaden. De frågar om mig och mitt liv här. Jag försöker diskret fråga ut dem, men det märks att de är ovilliga att prata om sina arbeten. De ber att få fotografera sig med lillan. Kineser är oerhört barnkära, liksom sydeuropéer och andra asiater (medveten felformulering, hehe).

Efter fotograferingen (med minst fyra olika kameror) säger en av dem till mig: "Din man är riktigt stilig - när man tittat på honom en stund." Först blir jag jätteglad och berättar för maken vad hon sa. Han tackar och bockar. Sen tänker jag tillbaks på formuleringen och vi blir båda konfunderade.

Sen kommer jag på fler sådana komplimanger. En kommer bara en stund efter, när vi gått tillbaka till Östasiatiska i hopp om att massan skingrats. Vid grönsaksskulpteringen träffar jag på en kvinna jag sett vid en middag, varpå hon utbrister: "Du har blivit snyggare!"

Likadant här att när den första glädjen över komplimangen lagt sig börjar man fundera på innebörden av hela meningen: snyggare... exakt hur ful var jag innan?

Kineser som sagt "vad tjock du blivit!" till mig är legio. Eller expediter som vägrat att ta fram plagg i andra storlekar: "Det är ingen idé, du kommer ändå inte i dem!" Men nu börjar jag skönja ett mönster även i komplimangerna: "Du har blivit smalare" med möjlig undermening: "Du var väldigt tjock förut".

Personligen tycker jag att det är en del av den kinesiska charmen att vara direkt och nästan otrevlig. På samma gång som man är väldigt känslig på andra områden och tycker västerlänningar far burdust fram. Kommer inte på några exempel just nu, men de dyker nog upp.

Har hört många program på radion om Kina dessa dagar. Vet ej om det har med nyåret att göra. Igår var det Torbjörn Lodén och Anna Gustafsson-Chen som blev intervjuade om myter om Kina. Ex v de uttjatade begreppen "kris", ansikte etc. Ja! ansikte är väl ett exempel på sånt som är känsligare för kineser än européer. Kanske. Det är svårt att motstå kulturella myter, som synes.

Min syster är ganska bra att utforska kinesiska kulturegenheter på. Hon var 14 år när hon kom och därför har hon behållit en hel del värderingar som jag aldrig hann skaffa mig.

Jag tror att min kinesiskhet begränsar sig framför allt till mitt matsmältningssystem. Sen har jag ganska stark känsla för familj och släktband. Förutom det är jag nog tankemässigt väldigt svensk. För svensk, kan jag tycka. Har den svenska ängsligheten, rädslan för att inte vara korrekt, tänka korrekt.

Ett annat program hörde jag idag, Vetenskapsradion, tror jag, där man besökt Chalmers som i likhet med många universitet världen över vill knyta kontakter med kinesiska lärosäten. Taiwanesiska gäststudenter intervjuades, svenskar som varit i Kina dito. Det är nästan alltid kul att få höra om Kina från svenska journalister, för de ser detaljer som jag för länge sen blivit blind för.

T ex att kineser skaffar sig europeiska namn när de kommer hit, och européer skaffar sig kinesiska namn i Kina eller Taiwan. Det hade jag inte ens tänkt på. Men visst är det rättvist?

Nu vill jag bara att Kungliga konsthögskolan hör av sig och ber mig förmedla kontakt med min gamla konstskola, som råkar vara en av två viktigaste konstakademier i Kina.

Andra bloggar om: komplimanger, kineser, Kina

Åh, saknad!

Saknar Jenny så himla mycket. Hon är typ den enda som ringer mig minst en gång i veckan nuförtiden. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att umgås med mina vänner.

Mia, vill inte du umgås med mig lite? Jag har ångrat mig massor att jag inte åkte till Tensta konsthall med dig då för tusen år sen när du frågade. Vet du, jag hamnade bredvid Gregor Wroblewski på Kurdos 40-årsdag, och han var jättetrevlig! Trots mitt och Lindas taskiga reportage om konsthallen.

Jag satt för övrigt snett mittemot Celia Prado också på Leilis bröllop. Nu börjar jag fatta att de kanske hade nånting bra där, för man hör aldrig talas om Tensta konsthall längre. Society of mediocrity, säger jag bara.

Och så saknar jag Zornkvinnan, eller the artist formerly known as Zornkvinnan. Hon verkar fira kinesiskt nyår mycket grundligare än jag. Inga nya inlägg på flera dagar.

Andra bloggar om: vänskap, saknad, Tensta konsthall

Japp, jag stinker

På sistone har jag luktat väldigt illa. Eftersom jag oftast luktar gott även när jag svettas (luktar väldigt lite under armarna men när jag gör det brukar doften påminna om yoghurt, vilket både jag och min man finner rätt angenämt) förvånar det mig. Men jag har märkt att humöret påverkar människors lukter. Jag minns min klasskamrat på konstskolan som jag fick ihop det med under de sista dagarna vi gick tillsammans, han luktade fantastiskt gott - dvs inte dåligt. Inte bara var han undantaget som bekräftade regeln att alla kineser i Kina har dålig andedräkt, mest förvånades jag av att han inte ens luktade illa när vi kysstes på morgonen efteråt.

Sen sågs vi inte på tre år. Samma kväll som vi återsåg varandra förförde han mig igen. Han var sig lik. Trots att han skaffat sig fästmö sen sist. Jag försökte tala honom tillrätta, mindre moralisk än så är jag inte, men han insisterade så jag tänkte: ”äh, vafan, han ansvarar för sina handlingar och jag har varit i celibat alldeles för länge.” Sen glömde jag ett litet plagg hos honom. Helt oavsiktligt, jag lovar på allt jag håller heligt! ”Det lilla plagget” som han formulerade det, var en bh.

–VA! Har din flickvän hittat min tuttkåpa?! Sa jag och benämnde objektet med det ord jag fått från mina päron. Han ryckte till inför mitt profana ordval och sa: ja, hon hittade ditt ”lilla plagg”…

Sen åkte jag på en resa genom Kina med Isse. När jag var tillbaka efter tre veckor var han hemma hos mig en gång, med en jagad blick som jag aldrig sett hos honom vare sig förr eller senare. Han var stressad. Han hade ångest. Han luktade illa ur munnen.

Jag var häpen, men måste inse faktum. Och jag hade inte den minsta lust att kyssa honom.

Det tog slut mellan dem efter den händelsen. Hon flyttade till Singapore. Han är numera gift och respekterad rektor för en av avdelningarna på skolan.

Och jag luktar illa. Lite disktrasa. Jag luktar bara så när jag har jobbat. Så det är nog stressen och prestationsångesten. Lukten är mycket lik den jag kände hos en kille i parallellklassen i gymnasiet. Han hade sitt skåp bredvid mitt. Jag var alltid tvungen att hålla andan eller försöka gå dit när inte han var där. Lustigt, för han var på många sätt the golden boy i sin klass. Han var duktig i gymnastik och såg väldigt bra ut, tyckte jag först, jag svärmade själv för honom. Han blev snabbt tillsammans med en tuff tjej i klassen. Jag sörjde, men i samma veva började jag känna lukten från hans skåp och honom. Sen åkte han till USA på ett utbytesår. När folk åker utomlands förväntar de sig saker. Och folk därhemma förväntar sig saker. Alla förväntar sig någon sorts förändring. Speciellt i den åldern. Då väntar man sig att personen som kommer tillbaka ska ha utvecklats. Helst ha blivit bättre än tidigare. Snyggare, smartare, självsäkrare, ja listan kan göras lång.

Han kom tillbaka och såg osäker ut för första gången. Jag märkte också att han inte var så smart eller verbal, vilket inte hunnit framgå tidigare. Då räckte det så bra med att han bara log och hejade på oss. Han gick en årskurs efter oss nu och hade inte längre sin golden boy-ställning att falla tillbaka på som han haft i sin gamla klass. Eller sina kompisar. Han hade köpt ner sig med sin resa. Det tog slut med tjejen som scorade ytterligare en tio-poängare just då i mina ögon. I samma klass dessutom. I vår klass hade vi inga snyggingar. Jo, kanske en då. Men han var verboten frukt för mig.

Jag kanske ska börja med deodorant.

Andra bloggar om: armsvett, otrohet, minnen

Utan nätkoppling försmäktar vi på denna ö

Den la av i lördags natt när jag ville blogga för första gången på ett bra tag.

Hela söndagen var vi ute och hade en underbar dag som började på Östasiatiska med lejondans. Träffade på två kinesiska tanter jag känner, lite farbröder också. Fick dit Lars, som köpt hund efter att flickvännen gjort slut. Lite ironiskt. En gemensam kompis skrev en gång en kort novell om Lars - efter många år i ensamhet tänkte han lägga förhoppningarna om kärleken på hyllan och skaffa hund. Då blev han ihop med en tjej som han var galen i. Men nu är de historia och hunden en realitet. Jag är rädd att han kommer isolera sig med hunden och tänker börja ringa honom och försöka dra med honom ut på grejor.

Promenad runt Skeppsholmen under värmande vintersol.

Middag med syrran och svågern på Deluxe. Hur nice som helst. Lillen var jättesöt också. Måste träffa dem mer.

Måste ringa familjen i Kina. De väntar sig en nyårshälsning. Jag visste att det var i helgen, men var osäker på om lördag eller söndag var nyårsafton. Det visade sig vara lördag.

Först ikväll har nätkopplingen kommit tillbaka. "Driftstörning" sa supporten. Blaha, blaha.

Andra bloggar om: driftstörning, kinesiskt nyår

skratt skägg kompis

Det finns människor som försvunnit ur ens liv, men som lämnat kvar spår i form av ett skratt, minnet av en kroppshållning, ett skägg eller en gångstil.

Det fanns en kille, pluggade vi ihop? Ja, det måste vi ha gjort. Förmodligen film. Han skrattade på ett särskilt sätt. Det lät lite ihåligt. Han var kompis till en kompis, men vem den kompisen var minns jag inte. Han hade ett sätt att dra upp axlarna och se väldigt belåten ut. Ändå trodde jag aldrig att han var belåten.

Jag undrar vad som blivit av honom. Han hade antydan till skägg.

Andra bloggar om: skratt, skägg, kompis

Pianist bestämd

Det blir Jan som är lärare på Musikhögskolan. Han känns lite överkvalificerad för detta uppdrag, men jag är väldigt glad för att han tackat ja. Kajfes far tackade nej när han fick höra den påvra summan - "det var inte mycket att hänga i julgranen för".

Eftersom Jan redan kan alla evergreens så ska vi bara öva helgen innan framträdandet. Jag är lite nervös för att det inte räcker, men huvudsaken är nog att jag fixar fram noterna. Och är skitsnygg.

Bitch-sexism-debatten har ett slut

Mia och Kristina får sista ordet (kommentarer som de lämnade i Deep Edition):

Tjoho, HADE vi varit hyfsat jämlika idag , dvs hade Mathimlen varti lagom överbetald och haft lite schysst power så hade denna kommentar aldrig yttrats.... sen önskar man ju alltid att man kom på den smarta/humordräpande kommentaren som tillintetgör allt motstånd så att man slipper ta till tråkiga åtgärder som får en att känna sig som en humorbefriad planka.
mvh
mia askerlund

Mathimlen hade ett tekniskt problem med sin dator och fick i stället för hjälp ett vulgärt svar, som anspelade på hennes kön. Hur kan det tolkas som någonting annat än sexism? Sexism är en parallell till rasism, och rasistiska vitsar är sen ganska länge oacceptabla. Så länge begåvade och trevliga människor som ni inte kan se likheterna, så kommer vi dessvärre att få stå ut med den här sortens påhopp i stället för respektfullt bemötande.
Kristina

Bitch-sexism-debatten har spridit sig

Jag var helt uppfylld av debatten igår kväll. Maken garvade åt mig och sa att han kände igen sig, och att det jag gick igenom har han upplevt många gånger bland annat i SKOM.

Själv har jag sen tonåren varit en försiktig själ som är rädd för att uttrycka mina åsikter (därför vågade jag inte uttrycka mig i SKOM). Livrädd för att tycka fel har jag knappt vetat om att att jag eventuellt hyst några åsikter, så det är fantastiskt att känna att jag nästan njuter av att debattera. OK, jag har fått några basebollsträn på mig, särskilt i kommentarerna hos Deep Ed. Men Deep Ed är snäll, hur snäll fattade jag inte förrän jag trampat i klaveret med mina svar på hans fråga. Men han skulle behöva tänka lite mer på det här ämnet och kanske snacka om det med sin fru.

Batbut har också refererat till debatten. Debatten pågår nu framför allt i kommentarerna. Det är roligt att ämnet engagerar så många så att folk bryr sig om att kommentera.

Och självklart har jag rätt. Hahaha. Skämt åsido, min slutsats är att sexism är något som är väldigt mycket en del av vårt samhälle och en del av oss, så det är väldigt svårt att få syn på. Om man har tur reagerar man på det när man själv drabbas. Ofta inte ens då, för man är så jäkla inlärd på att "så här är det bara, lite skoj får man väl ta, nu ska jag inte vara ett hysteriskt fruntimmer som urholkar ordet sexism". Det sista retar mig oerhört. Jag anser att man visst ska vara ett hysteriskt fruntimmer som urholkar och utmanar de normer och definitioner som oftast män satt upp. Det är så vi fått rösträtt, så vi fått jobb, och nästan lika lön.

Jag minns när min klassföreståndare (en äldre man, kanske 45 år då) i mellanstadiet gick förbi mig bakifrån och nöp mig i häcken. Jag var 12 år. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. Jag vet det knappt nu.

Kanske känner man igen vardagssexism på att det är en handling eller kommentar som den som gjorde det inte skulle göra mot en kvinna/man i mogen medelålder och med liknande eller överlägsen status. För jag tror att sexismen mest drabbar unga kvinnor och möjligen även unga män. Äldre har mer etablerade positioner och är farligare att göra narr av.

Ett annat fall: när jag började på min nuvarande arbetsplats fick vi in ett klagomål från en kvinnlig tittare. Jag och två manliga äldre chefer tittade på inslaget som gick såhär: "Vad många dom e, och så lika dom e, o så likadana frisyrer..." Till bilder av kvinnliga rumpor + bakhuvuden som åkte ut på en isrink.
Tänkte kopiera hela manuset och lägga här, men hittar det inte just nu. Det handlade om konståkning i grupp, en sport som mest utövas av kvinnor och som Sverige är världsledande i, men reportern (som var helt okunnig om sporten, men tydligen inte heller nyfiken på den) fann det mer relevant i ett inslag på 1.30 min att intervjua en vaktmästare om säkerheten kring arrangemanget:
- ja, vi vill att tjejerna ska känna sig säkra...
- Åker du själv?
- Nä...jag håller mig utanför rinken.

Inslaget avslutas med att det ryska laget får sjunga sin hejarramsa. "Nä, men det var väl harmlöst" sa de båda manliga cheferna.

Jag reagerade inte heller. Förrän 12 timmar senare. Då hade min hjärna liksom lagt ihop ett och ett. Jag och Sanna bad den kvinnliga redaktionschefen att få göra ett motsvarande inslag om rugby ("så många de är, och så lika de är, så likadana frisyrer och benskydd..."), men se det gick inte för sig, för det vore att peka ut enskilda medarbetare.

Jag tror att man måste peka ut enskilda medarbetare för att det ska bli någon ändring i min livstid. Och jag tror att Deep Ed måste inse att han trots sina medvetna ansträngningar härbärgerar sexism inom sig. Det är ingen förolämpning. Man kan vara schysst ändå, särskilt om man jobbar på att ge akt på det.

Andra bloggar om: sexism, bloggosfären, debatt

De bästa kinakrogarna

ska för övrigt finnas i Kanada, eftersom de bästa kockarna från Hongkong flyttade dit inför Kinas övertagande av den forna kolonin. Kanske jobbar en av dessa kockar här.

Andra bloggar om: mat, Kina, kock

Fantastisk kinakrog

Har just varit på restaurang Delux på Stora Nygatan 1. På kinesiska heter den "Di Yi Lou" vilket betyder Första krogen dvs den bästa etc. De var verkligen suveräna på dimsum; 20-30 olika sorter och jättetrevlig personal till skillnad från Lucky Garden med sin taskiga attityd till gästerna.

Jag pratade med en av delägarna och en servitör, fick fram att de haft krogen sen april/maj förra året. Inte velat göra reklam för att de inte vill ha för mycket folk, utan all marknadsföring har skett ryktesvägen. Själv fick jag nys om stället genom Adam, som driver resebyrån Världens resor. Jag är såå glad! Nu behöver jag aldrig gå till Lucky Garden mer!

Vi var där med Jonathan och hans ungar. Det var så härligt att höra bonussonen be om mer gröt med tusenåriga ägg, medan de andra barnen petade misstänksamt i den. Han älskar liksom jag den friterade tarotdumplingen och han åt en hel del av rättikakakan också. Och anka, som jag bitit bort skinn och kötthinnor från.

Lillan åt också med god aptit. Hon gillade även Tsai Siu Bo, ångbakta bullar med barbeque-fyllning.

Efteråt var vi en stund hos Jonathan. De har en jättefin lägenhet.

Jo, ägaren till restaurangen sa också att han varit på dimsum på Lucky Garden i många år innan han själv öppnade den hör krogen, och ibland fått vänta två timmar på maten. Två timmar! Jag berättade om min lilla kontrovers med servisen där och han gapade när han hörde att servitören skällt ut mig för att jag skällde på dem för förseningen. "Men du är ju gäst!" Ack, så härligt det är att möta förståelse...

Andra bloggar om: mat, Kina, dimsum

Rika barn leka sämst

Igår var maken och jag på en fest som två rika människor bjudit in till i samma lokal där jag i somras var på min bästa kompis bröllop.

Jag hälsade på värdinnan som inte gjorde en min av att känna igen mitt namn, trots det faktum att vi tills rätt nyligen delat en nära väninna. Den här väninnan har jag nu raderat från min telefonbok, eftersom hon ignorerade mig helt efter sin ankomst.

Jag hade på mig min Lagerfeldt-klänning igen, eftersom jag en halvtimme innan vi skulle åka inte hade en aning om vad jag skulle ha. Vad har rika människor på sig? Svart, visade det sig, så jag var helt rätt. Provade först vita spetsstrumpor och mina beiga, högklackade 70-talssandaler från Lisa Larsson, med tanke på vad Jenny sagt att Mia tycker, men hade absolut inget att ha till ovanför. Synd att jag gick ifrån ett guldskärp på NK:s Kookai efter att expediten där inte velat sätta ner en tröja ytterligare fast maskor hade gått upp på axeln. Hade behövt en vit tröja också. Eller beige.

Det blev alltså samma utstyrsel som på firmafesten. Jag kände mig jättefin, känner mig alltid jättefin när jag har Lagerfeldt-blåsan på mig. Det är något med den stora utstående 50-talskjolen som får mig att känna mig som en prinsessa. Röda läppar till och snedlugg, lite som hon i Doften av grön papaya.

I alla fall, välkomstdrinken bestod av sött, vitt bag-in-box-vin. Det var ganska äckligt. Kanske inte i kategorin söta vita viner, men jag är en spirande vin-snobb som är helt okunnig och bara går på smaken, bortskämd som jag är av svärfar och Tommy som jobbat på systembolaget.

Buffén bestod av tre sorters italiensk korv och parmaskinka, rucolasallad, gröna pimiento-oliver och pasta. Till detta fanns även en stor brieost. Jag hade som tur var redan ätit min egen rödkokt fläsk med fem kryddor 五香 plus Martins currygryta, en ohelig blandning, jag vet, men jag var tvungen att ha lite grönsaker till, även om det var sönderkokta linser och aubergine.

Jag okynnes-åt ändå lite parmaskinka och sallad. Till buffén kunde man fortsätta dricka bad-in-box-vinet och sodavatten, eller köpa i baren till självkostnadspris.

Jenny hade berättat för mig om sin ursinnigt rika skolkamrat som på 30-årsfesten lät vännerna betala 100 kr var. Och Sanna om sin rika faster i New York som efter att ha köpt en tavla på galleri för halv miljon dollar sätter sig på bussen och åker hem med den till öfvre Manhattan. Jag borde inte vara förvånad. Ändå är jag det.

Jag minns när värdinnans och min gemensamma väninna i ekonomiskt trångmål bad mig om ett lån, och inte kunde förmå sig till att fråga den andra.
"Men ni är ju bästa vänner, säger du?!" Utbrast jag. Jag kunde förstå att man inte vill be vem som helst i sin bekantskapskrets som har pengar, men en bästa vän ska man ju kunnda tala om ALLT med? Inte minst när man är i trubbel?

Jag lånade utan prut ut pengar till henne. Pengar som jag fick vänta i ett år med att få tillbaka. Efter tjat. Jag inser nu att hon inte ville riskera sin vänskap med den rika väninnan. Men vår vänskap kunde hon riskera.

Jag tvivlar på att hon någonsin skulle behandla den rika väninnan så som hon behandlade mig igår. För man är liksom mer rädd om sina rika vänner. I alla fall om de är snuskigt rika. För de är ju så ... sällsynta? Exotiska? Vem vill inte ha en rik kompis, bara utifallatt?

Problemet är nog att det väldigt sällan hjälper utifallatt. Det är inte de rika kompisarna som undsätter dig i nöd. Det är dina fattiga. För de vet hur det är.

Jag har själv ingen snuskigt rik kompis. Men jag kan inte förneka att jag gärna skulle vilja ha. Men gårdagen gjorde klart för mig mer än någonsin att pengar inte är samma sak som god smak, eller förmågan att ordna njutbara tillställningar för sig själv och sina vänner. För kostnaden av lokalhyran och maten kunde de haft en överdådig fest i sin fina bostad. Med gott vin. Till skänks för gästerna.

Andra bloggar om: klass-skillnader, Djursholm, tråkmånsar

Smarriga majsplättar

Anna H, Sally och jag ses väldigt sällan. Men vi har gjort till någon sorts tradition att en eller ett par gånger om året ses på långbrunch. Senast dök inte Sally upp, men Anna bjöd på jättegod mat och blåste såpbubblor med lillan.

Annas supersmarriga majsplättar:
(4 pers)

250g konserverad majs
3 dl naturell yoghurt
3 dl mjöl
3 ägg
2 tsk bakpulver
1 krm salt
en riven morot

Häll av vattnet från majsen och mixa den med en stavmixer.
Häll i yoghurten och rör om.
Rör ner äggen.
Blanda i mjöl, bakpulver och salt. Blanda väl med visp.
Riv en morot och rör om.
Häll i ca 1/2 dl till varje plätt som du steker i olja (Anna använde rapsolja, jag majsolja och hade bara i 1/4 dl åt gången)

Servera gärna lättstekt parmaskinka, fetaost och tomater till. Rucola är nog gott till också. Det blir väldigt många plättar, att minska mängden är en god idé om man inte är så många i hushållet.

Andra bloggar om: mat, frukost, recept

Tack gode gud - jag är en bitch!

Bevisas av två saker:

1. Tog med Sanna till Formosa, beställde à la carte min favorit Tofu Homestyle och den kom in som visserligen friterade, men tunna svampiga bitar tidigare fryst tofu som blivit halvsur nånstans på vägen. Sa till servitrisen. Hon snackade med kocken och jag behövde bara betala halva priset, dvs 55 kr.

2. Hur jag hanterade en sexistisk kommentar från en teknisk support-person igår. Se mejlväxling nedan:

Mitt mejl till teknikchefen:
Händelsen inträffade igår torsdag 12/1 vid 10-tiden: Jag satte mig vid S:s plats och märkte att musens scroll inte fungerade. Ringde tekniksupport. En Pontus svarade. När han dök upp undersökte han musen och förklarade att han skulle försöka få tag på en annan mus. Jag tipsade honom om att jag tidigare fått ny mus från dataavdelningen en våning ner. Han sa att då kunde ju jag hämta en, sen skulle han installera den åt mig.

Jag fann att hans servicekänsla lämnade övrigt att önska (han sa ju först att han skulle ordna en), men sa ingenting, utan hämtade musen själv. När jag kom upp efter en stund ringde jag igen och han kom förbi och installerade musen.

När han hade gått märkte jag att tangentbordet slutat fungera. Så jag ringde honom en 3:e gång. Denna gång svarade han med: ”Ja, det är musen?” I bakgrunden kunde jag höra en manlig kollega till honom fnissa.

Överrumplad mumlade jag fram mitt ärende, till vilket han svarade nåt i stil med: ”Jaså, har tangentbordet slutat fungera…?”

Då sa jag ifrån att jag inte gillade hans ton och att det mycket väl kunde hända att jag anmälde honom för sexuella trakasserier (det var det första ord som dök upp i huvudet, annars är väl sexism mer tillämpbar).

”Skämtar du? Jag skojar ju bara…”sa han märkbart nervös.
”Nej, och jag tycker inte det är roligt” svarade jag. ”Du är support, du ska supporta!”

Han dök upp i alla fall, för tredje gången. Vi var rätt sammanbitna båda två. När han åtgärdat felet så sa han:”Förresten ska du inte ringa mig för såna ärenden, utan datasupporten. Jag är faktiskt systemingenjör!”

Jag har tänkt lite mer på det här och jag är väldigt upprörd. Ska man inte kunde be om datorhjälp utan risk för att supporten ska göra narr av en? Dels genom sexistiska kommentarer, dels det allmänt absurda i att skoja om en användare/kund. Om jag var bra på datorer skulle datasupporten inte behöva finnas. Sen det där att jag skulle ha ringt datasupporten istället – varför sa han det i så fall inte redan första gången jag ringde, så hade jag sluppit ha med honom att göra?

Kanske kan det här ge upphov till en etisk diskussion som tycks behövas.

Teknikchefens svar:
Otroligt allvarligt. Jag vet vem personen är. (vikarie för en pappaledig)

Tar enskilt samtal med honom omedelbart samt tar upp frågan i gruppen på nästa avdelningsmöte. Kommer att hålla Utvecklingsamtal med samtliga på Jouren under nästnästa vecka och har då en punkt som absolut kommer att åka högre upp på dagordningen; servicekänsla och just sexism.

Efterord: Teknikchefen har tagit ett snack med killen under dagen. Jag vet inte vad de kommer fram till, men helt utan konsekvenser blev det i alla fall inte för honom att säga sådär till mig.

Andra bloggar om: bitch, sexism, noll-tolerans

Höjd lön! Och pianist

Har äntligen löneförhandlat. Det mesta äts upp av inflationen och jag har fortfarande 500 kr sämre än vad Maria fick i samma position här 2004. Men men, hon hade ju jobbat som reporter på en redaktion som fått Stora Journalistpriset, så jag får väl vara nöjd.

Jag gillar egentligen den här personalredaktören, men han var rätt hård. Och jag var dum som nämnde en låg första siffra. Igen. Måste komma ihåg att det INTE går att förhandla upp den första siffra man nämner. Det misstaget ska jag ALDRIG MER GÖRA OM!!!

Har hållit på med Birgit Nilssons död hela morgonen. Nu försöker jag ringa och boka in en pianist som ska kompa mig när jag sjunger jazzschlagers på Hembygsföreningens möte 8 februari. När hembygdsföreningens ordförande ringde mig var jag låg och förstod inte hur jag skulle orka stå inför publik. Tackade ja ändå, eftersom jag misstänkte att det kunde ha ändrat sig till dess. Nu håller jag på att försöka få Goran Kajfes farsa som pianist, så det känns skitkul. Min vanliga ackompanjör är nämligen bortrest.

Hoppas jag får honom!

Andra bloggar om: löneförhandling, jazz, Kajfes

Överdos av intryck

Kände det redan igår. Hade jobbat morgon 4-11. Var ovanligt nervös. Morgonpass brukar jag annars gilla och vara i mitt esse, men igår hade jag en f d praktikant som gick bredvid, och jag har fått för mig att hon är duktig, så jag = prestationsfobi. Men det gick ok ändå. Fick göra inslag av DN debatt (blä, men det var måndag och tunt med nyheter), alliansen vill satsa 5 miljarder på psykvården under 10 år. Jag ställde en bra fråga till Maria Larsson (kd): Hur mkt är det i relation till vad psykvården får idag?

Hon kunde inte svara på det. Konstigt att ingen ställt sig den frågan, eller kunnat föreställa sig att någon kan vilja veta det.

Försökte få förhandla lön med personalredaktören som sköt upp det till idag. Idag var jag hela dagen på Norrtäljeanstaltens avdelning för våldtäktsmän, så det får bli på torsdag när jag jobbar morgon igen.

På kvällen såg jag Commander in Chief - så bra! Njöt av Geena Davies tuffa och verbala kvinna. Det är därför som jag skulle vilja bli skådis ibland, för att någon ska ge mig bättre repliker. Vilken mardröm att promptern la av när hon skulle hålla installationstal till nationen! Så fruktansvärt tufft att hon inte ens pratade om det efteråt! Jag skulle ba: Fan, såg ni! Jag ba, den ba, jag ba, sen ba!

Efter de två inledande avsnitten var jag helt uppslukad. Tvekade att slå upp Enduring Love av Ian McEwan som jag kommit 50 sidor i, hade hellre velat skriva dagbok, men maken satt där och att skriva på papper innebär bara mer administration, så jag läste istället. Han skriver så bra! Han skriver precis, ganska precis såna böcker som jag vill läsa. Rätt lite miljöer, mycket relationer och interaktioner människor emellan. Mycket mänskliga ... mekanismer. En ganska bra återgivning av ett pargräl, bland annat.

Sen kunde jag inte somna förrän efter 01. Skulle upp 6.30. Mötte fotografen i stan och åkte direkt till Norrtälje. Fantastiskt att åka bil när det är så vackert vintrigt. Det låg älvdimmor på fälten längs Norrtäljevägen. Det verkade ännu vintrigare än i Sthlm. Trädens grenar var frostade. Vi såg en snöskoter på en släpvagn och kände oss som i Norrland.

Trevlig fotograf, Jocke. Han verkar intelligentare än jag först trodde. Var väldigt pedagogisk mot intervjuoffret. Pedagogik är bra.

Jag ville verkligen inte se några våldtäktsmän, insåg jag igår kväll när jag förberedde dagen. När jag var där hälsade jag på män som såg ut som folk gör mest. Svårt att förstå att de alla våldtagit. Avdelningen var ... exemplarisk. Det var avslappnat, inom peronalen och mellan fångar och personal. Jag tror att det är pga den fantastiska kvinna de har till chef, Anita Åhnberg-Strömberg. Hon verkar så totalt prestigelös och jordnära. Lite hönsmammig och om sig och kring sig, men no bullshit, liksom. Annars fixar man nog inte att jobba med sånt.

Hon var företagsekonom som halkade in i krimvården via sommarjobb och fastnade för det. Har även socionomutbildning och har byggt upp avdelningen från scratch sen 2000. De lyfts fram som exempel på fungerande kriminalvård. Det är dem väl unt.

Jag och Jocke var fascinerade. Hade tusen frågor. Men oj, vad det var skönt att åka därifrån sen. Vi var där 10-14.45. Det räckte. Fängelser är konstiga ställen. Det är konstigt att möta folk som har begått vidriga handlingar. Det är konstigt att det inte syns på dem.

Fick åka hem efter Norrtälje, tack vare att jag frågade min favoritredaktör Annika. Väl hemma satte jag mig att skriva ett långt mejl till en gammal klasskamrat som jag återsåg i somras. Påmindes då om hur sårad jag kan bli av henne. Hon smsade i natt och sa att hon skulle planera en fest kring när jag kunde komma söderöver. Jag blev oerhört smickrad, men skrev och berättade hur jag kände. Bad henne vara mer rädd om mig om vår vänskap skulle fortsätta. Det blev en snabb mejlväxling med starka känslor, hon tog det jättebra. Nu är jag helt utmattad. Godnatt.

Uppdatering: Maten i personalmatsalen var vedervärdig. Armsvettig fläskstek med deprimerad klyftpotatis och apatisk gräddsås. Glöm ej sönderkokta grönsaker à la Findus (ärtor, morotstärningar + haricots verts) också.

Önskeblogg

En blogg som handlar om vardagsmaten, med recept för att laga snabb och god mat åt barnfamiljer, när man har bråttom och bara vill slänga ihop något gott som barnen också gillar. Som inte är fiskpinnar.

Idag kom två såna matminnen till mig. Mamma brukade laga risnudelsoppa med köttbullshalvor i. Hon hade i nån grönsak också, men jag gillade framför allt köttbullarna.
Den andra rätten var snabbmakaronsoppa med bitar av vitkål och vanlig hotdog-korv. Näringsrikt och gott, som jag minns det.

Låg blogg tips

Jag har varit borta ett tag. Kände inte alls för att blogga. Flera orsaker. Mest att jag har varit låg. Låg energi, låg uppskattning av mig själv och min tillvaro. Av mina utsagor, av mina åsikter.

Flera gånger har jag känt att bloggandet är som ett lyckopiller. Ibland när jag känt mig på väg neråt så har det ändå gått att blogga. Den här gången ville jag inte ens försöka.

Men så läste jag ut ytterligare en bok och väntade mig lite grann den sedvanliga dödsångesten. (Att avsluta en bok är som att avsluta ett liv. Lite så också att se på film. Det är en ynnest att vi lever i filmåldern, när vi kan få uppleva så många andras liv inom loppet av vårt eget korta. Men dödsångesten kryper på mig efteråt.) Kom förbi skrivbordet, satte mig ner, började skriva, as simple as that. Skrev ett inlägg till en Murakami-mailinglista jag är med i. På engelska. På pin kiv. För att det var så skrämmande. Jag är skitskraj för att prata eller skriva på engelska när jag vet att engelskfödda personer ska läsa eller höra mig.

Men jag gjorde det. Och jag gör såna saker. Och ibland vet jag inte om det är en förbannelse eller min lycka att jag gör saker jag är rädd för. Faktiskt inte. Särskilt med tanke på att i vissa stunder är det så förbannat mycket jag är rädd för.

Boken var An American Pastoral av Philip Roth. Den var fantastisk första tredjedelen. Jag älskar när det går bra för människor. Speciellt i böcker. Jag ville ge Roth Nobelpriset.

Sen gick det utför. Och utför. Och han blev ordrik och dröjde sig kvar vid olika scener outhärdligt länge. Sista scenen höll på i säkert 30 sidor. Och lite för mycket naturbeskrivningar som jag har väldigt svårt för. Om det var på svenska kanske det hade varit lättare.

Jag är nog hopplös på det sättet att jag vill ha action. Jag vill att det ska hända saker. Vill inte vara inne i någons huvud alltför länge. Vill vara ute i bokens verklighet. Det får gärna gå utför men jag vill ha säcken ihopknuten lite grann i slutet.

Lustigt. I verkliga livet vill man ju komma bakom folks fasader, men i fiktion vill jag ofta bara att saker ska få vara så bra det går. Och ihopknutna säckar. Utan lik.

Någon gång ska jag skriva vad jag tycker att en bok bör ha. Tills vidare får ni nöja er med en lista på tips mot fotsvett. Och insikten att saffransglass understundom smakar fiskgryta.

Sömnlös i Fucking Åmål

Har läst I skuggan av ett brott av Helena Henschen. Förstår inte riktigt det rikliga berömmet Grabriella Håkansson öste över den i DN. Välskriven, absolut. Men inte den bok jag hade velat läsa om ett mord. Jag vet inte vilken bok jag hade velat läsa, eller om den ens går att skriva. Men det här var lite för förutsägbart, lite för romantiskt. Lite för psykologiserande. För lite fördömande. Eller kanske var hon precis så fördömande som det gick att vara.

Mäns galenskap ger så mycket oftare upphov till ond, bråd död för så många fler, kommer jag på mig själv med att tänka. Men jag förmodar att deras galenskap ofta kan ha sitt ursprung hos en kvinna. The Kvinna.

Har i alla fall slukat boken. Maken kom hem med den på beställning ikväll kl 18 (jag har gått och tittat på den i Pressbyrån och nu var jag desperat efter något att uppslukas av). Borde vara ett gott betyg. Betyder också att jag ej bemödat mig om att läsa vartenda ord. Det fanns gott om ungefär likadana ord i följd.

Började läsa en bok tidigare idag, Doften av vanilj av Lina Talvik som jobbar inom vården, säger baksidestexten, och som skriver därför att böckerna VILL bli skrivna. Släppte den rätt omgående efter att hon beskrivit den kvinnliga huvudpersonen såsom "tunn som en sommarbris". Jag är en hård, men rättvis läsare.

Falukorv. Har jag inte ätit idag. Konstigt, starkt och rätt så smaklöst curryris, däremot. Till middag.

Andra bloggar om: mord, mor