Kimchi craving

Har varit jättesugen på kimchi i flera dagar. Tips på den godaste färdiga kimchin eller bästa kimchi-receptet mottages tacksamt.

När jag var som mest desperat och kimchilös sent i onsdags kväll hallde jag massor av sriracha hot chili sauce i mina snabbnudlar med kokt kinakål. Det var en klen ersättning. Samma kväll satte jag igång en egen kimchiprocess, försökte hitta något recept på supersnabb kimchi (typ en kvart?) men det blev denna.

Köpte nästa dag två burkar kimchi, båda av märket Wang (men det står att de är tillverkade i Sydkorea), för dyra pengar (60 kr för 400 g och 20 spänn för 120 g!) på den där kinaaffären direkt till vänster när man kommer upp ur Hötorgets t-bana på Olof Palmes gata. Och den stora burken smakar inte ens bra! Kålbitarna är inte krispiga utan känns kokta... skitsegt alltså.

Innan detta köpte jag, också då i desperation, kimchi från Yu(hjärta)Bibimbap. Förfärades då av priset (25 kr) för kimchi som räckte till två portioner snabbnudlar åt mig. (Ja, jag erkänner, jag äter väldiga mängder snabbnudlar. Men det går i perioder. Vårt Ica har sån god sort som heter Samyang Ramen. Till och med bonussonen känner skillnad på den och annan ramen. Han är en riktig snabbnudelskonnässör...det var typ en av de två, tre rätter han åt frivilligt fram tills nyligen.)

Jag oroas också av att bägge kimchiburkarna innehåller natriumglutamat(MSG) Frågan är om det är MSG jag är beroende av eller kimchin? Nåväl, kimchin är så dyr så jag kommer nog mest försöka göra egen hädanefter. Utan MSG.

För övrigt förgylldes vår rödkoktfläsk-middag av Lagers prig poon nam pla ikväll. Jag var lite orolig för att vi inte hade rostat chilin, men som maken sa: lime, fisksås och chili - hur kan det gå fel?

Lose him, girlfriend

Hon satt och sminkade sig på tunnelbanan. Blek läppglans på läppar redan bemålade med så färglös rosa att den ser vit ut mot hennes orange-tonade underlagskräm. Läppstiftet är ett sånt som man kan öppna i bägge ändar uppdelat i färg och glans. Så ringde telefonen:
- Heeej, asså du anar inte. Jo, jag ringde honom igen och tillslut så svarade han igår kväll. Jag ba "eh hej", han ba skrattade: "Vad e det me dig", jag ba: "Skönt att höra att du mår bra i alla fall, för jag blev faktiskt orolig", han ba "det har varit så sjukt mkt", han hade typ inte orkat svara i telefonen i flera dar för så många hade ringt o stört honom så han kunde inte va i fred på lektionerna, sen hade han typ somnat hos sin bror igår och sen gått hem och bara däckat igen, jag ba "aha, men kan du ses imorrn kväll eller", han ba "det e kört asså", men han sa att jag kunde komma på morgonen, jag ba: "va", jag har typ aldrig gjort nåt sånt förut, o min brorsa ba: "Drömde jag eller var du uppe skittidigt", men jag stack faktiskt till honom. Kolla, jag tog tåget klockan sju, sen ringde jag honom från porten och han fick komma o öppna, han låg fortfarande o sov, men jag ba: "Nu får du komma ner och öppna". Å det va skitmysigt, du vet hur dom e när dom e nyvakna...Han var värsta söt... Jag var där från kvart i åtta till tie. (paus) Jag tittade till och med i hans lådor och skåp, för jag lagade lite mat. Jag ba: "Fick du några klappar 'ra på din födelsedag?" Han ba: "Nä, inte en enda." Men han tittade typ konstigt på mig, o när jag vände mig om o tittade igen så log han skitkonstigt. Jag vet inte om han bara håller masken o låssas att han inte fick paketet. För han tittade till och med i brevlådan när vi stack och den var tom...

Då var jag framme vid min station och klev av.

Killar som inte ringer är inget att ha. Men det var helt fascinerande att lyssna. Lite enerverande också om jag ska va ärlig. Men jag ville veta mer.

Ohyra

Har hittat vad som liknar platt-, bröd- och tobaksbaggar i skåpen, framför allt "kinesiska skåpet" där jag förvarar kinesiska torrvaror (torkad bambu, shiitakesvampar, vita och svarta träöron, etc) som mina föräldrar eller jag själv då och då släpar hem.

Uräckligt.

Måste jag verkligen göra som Sthlm stad förespråkar, ta kontakt med min hyresvärd och framstå som en sunkig kines? Finns det inga andra sätt att få bort dem, några tips?

Ett lunchtips till

Jag samlar på bra lunchställen. Åh, vad jag saknar Opus. Efter ägarbytet har de visserligen fortfarande lunchöppet, men inte längre en ständigt varierande lunchmeny.

Bra lunchställen är enligt mig ställen med goda luncher. Sen skiter jag fullständigt i GI och fettsnålhet etc. Iofs så tror jag inte att jag skulle (i längden) gilla mat som dryper av fett i onödan. Fettet ska spela roll.

Jo, Smarta Sara rekommenderar Pontus by the sea (Skeppsbron 2). Den lunchen är dessutom billigare (89 kr) än Morningtons och ligger praktiskt taget på söder!

F&S

Alla går på Friskis och Svettis!

När Isse var här sa hon att Stockholm verkar ha drabbats av jympavurm. Ibland kan jag avundas henne som bor utomlands för då ser man såna saker, eller att folk är visserligen väldigt pigga på mode i Sverige eller Sthlm, men att det lätt blir ett uniformerat mode.

Jag skämdes väldigt mkt när hon kom för ett par jular sen och jag hade (för att vara extra fin) på mig mina nyinköpta (jag var ganska sen med det) bruna stövlar över smala jeans när vi skulle träffas och hon kommenterade just den modeuniformen.

Fast vad ska en stackars småbarnsmamma i förorten göra? Det har i alla fall påverkat mig i så måtto att jag inte längre desperat köper första bästa grej jag ser är modernt. Vilket jag iofs inte brukar göra (för jag brukar inte komma iväg och shoppa mer än kanske en gång varannan månad), men hade en period när jag inte visste var jag hade mig själv klädmässigt, då köper man lätt på sig helt fel saker. Det har gått över lite.

Men det skulle ju handla om F&S. Jag känner så dubbelt för det stället. Å ena sidan så tycker jag det är helt underbart, för det är så billigt och tillgängligt för alla, å andra sidan känns det just därför lite epa att träna där. Det är mina elitistiska sidor som visar sig i denna ambivalens. Att jag å ena sidan verkligen vill hylla dem för att det känns så demokratiskt och schysst och så icke-utseendefixerat (det är ju ofta så många på ett jympapass så man behöver liksom aldrig känna sig konstig eller fult/fel klädd, det finns alltid nån som ser konstigare ut) samtidigt som jag liksom känner självömkan och medlidande med alla jag ser där, att just vi tränar just där.

Men det är en tröst att Horace Engdahl också tränar där. Tjänar han inte bättre som ständig sekreterare, eller är han bara väldigt ekonomiskt sinnad?

ny post av borttagen post - Äktenskapsråd

Tog bort den här direkt efter postning i lördags, för den ledde ironiskt nog till stort gräl med maken. Det blev dock bra ganska snabbt. Jag ska våttorka resten av lgh tre ggr per år och han tre ggr.
----------------------------
Maken har dammsugit hela lägenheten. Så skönt!

För ett par år sen var vårt äktenskap i djup kris. Dotterns ankomst innebar att många problem trädde i dagen (för mig), som att vi inte hade någon matplanering och inte heller städade regelbundet.

När maken handlade maten köpte han exakt det som stod på listan, varken mer eller mindre. Jag för min del försökte tänka ett par dagar framåt och köpte ofta säsongsgrönsaker eller frukt som inte var uppskrivna.

När dottern började vistas alltmer på golvet såg jag hur smutsigt det var. Makens ideal var att dammsuga en gång i månaden, eller helst varannan (om vi delade på jobbet), samt att skura det en gång per år eller varannat år.

Efter drygt ett år av att aldrig veta om vi hade något att snabbt laga till plus att jag skurat golvet majoriteten av gångerna höll jag på att bli tokig.

Vår äktenskapsrådgivare bad oss dela upp hushållssysslorna så att jag handlar all mat och maken dammsuger en gång i veckan. Ett genialt råd. Sedan dess bråkar vi nästan aldrig om städning. Och eftersom vi aldrig bråkar om ekonomi heller (pga att vi har helt delad ekonomi med undantag för gemensamma utgifter) så bråkar vi nästan aldrig.

Det känns lite patetiskt att inse att alla dessa oöverbryggbara konflikter vi hade kunde lösas så enkelt.

Det har dessutom fört med sig det goda att maken numera ser att hemmet verkligen behöver dammsugas en gång i veckan, samt skuras en gång i månaden. Fast han envisas med att endast skura köket. Jag för min del skulle gärna se att han samtidigt svabbade sovrummet, toan och vardagsrummet, särskilt under skrivbordet, där någons fötter för alltid gnidit in ett mörkare parti i parketten. Jag nämner inga namn, men maken är den enda som når ner med fötterna. Jag brukar sitta med min fötter på stolfoten.

Jag håller på att kurera mig inför kvällens utgång (karaoke och Hootchy Kootchy club). Känner mig fortfarande halvdassig, men jag ska klara det om jag så ska proppa i mig alvedon. Oj, vad det sista lät mesigt.

--
Posted By Space babe to Mathimlen at 2/17/2007 01:21:00 PM

Lunchslut och lunchtips

Titta, jag hittade notisen om slutet för de ekologiska luncherna på Lava. Men alltså va? Men tydligen ska de i alla fall finnas kvar i Kulturhusets andra delar.

Som tur var så hittade jag ett annat lunchtips i SvD idag, det var han konstexperten i Antikrundan som sa att "vi är några som gillar mat och husmanskost, och som gärna vill att det ska vara bra varje gång". Precis min åsikt. Han går till Mornington Hotell på Östermalm. Deras lunchmeny för förra veckan ser mkt lovande ut. Men torsken får de ta bort.

Alltså, det är verkligen ett skäl att älska Sverige, för att vi äter lagad mat till lunch. Vilket helvete livet skulle vara för mig i Norge eller Danmark, där man nöjer sig med en torr macka. Isse sa att det är likadant i Holland. Huvaligen.

Slutligen, det här tyckte jag var väldigt välskrivet, jag kunde precis se det framför mig. Har inte själv varit på just modefester, men alla som varit på "finare" fest kan nog känna igen sig till viss del.

De roligaste festerna jag varit på har varit varma och prestigelösa, som den där festen i Göta Lejons foajé 2001 samt juldagsfesten i Tranans källare typ 1997. När det känns som att man kan prata med vem som helst och vem som helst går att prata med.

Ännu en lektion i historia+geografi

Det är så många som länkar till Vanity Fair idag för de har skrivit om Pirate Bay (via Emma) och där hittade jag denna intressanta animation.

Läget och Bolero

Dåligt: Jag har onti halsen och det känns konstigt i luftrören. Ser inte fram emot att jobba på fredag.

Bra: Jag ska få Ondskans biljett till Dolly Parton!

Recension: Alice Brax tipsade om Bolero, ett nyöppnat kafé mittemot Åhléns Citys stora klocka. Det är ett fantastiskt läge och stor lokal som vid första anblicken känns väldigt fräsch, men när Isse sa: "Det har ingen själ." började jag se skavankerna. Som att bakom de lösa långa ryggkuddarna är väggen omålad, kanter och lister är sunkiga redan. Och maten?
Jag letade efter mat. Mackor räknas inte som mat, tycker jag, så jag beställde det enda de verkade ha i matväg: sotad kyckling med bulgur etc. Allt smakade väldigt salt och var väldigt grovt och torrt i konsistensen. Jag gillar när en torr grej får sällskap av något lent och såsigt. Slutsats: Bolero är skitbra som mötesplats, men ät någon annanstans. Brasklapp: Vi var där på en söndag, kanske har de förträffliga luncher tillagade av en annan kock på vardagar.

ps. Hur frustrerande är det inte med en kort notis i helgens (eller förrförra helgens?) SvD om att "Just när vi vant oss vid Lavas ekologiska trerättersluncher istället för ärtsoppa på torsdagarna så slår de igen." Vadå trerätters ekologiska luncher på kaféet i Lava? Varför har jag missat det helt?

För lite mat på Kajsas fisk

Maten är god, inte tu tal om det, även om Wallenbergaren gjord på röding och torsk (ja, fasa, men jag köper det aldrig hem! Nästa gång jag äter där ska jag säga till om utrotningshotade firrar.) med gräslökssås inte var lika god som den lättpanerade rödspättafilén. Men fan, jag blir ju inte mätt! Jag blir ohungrig, men fan inte mätt. Och mätt det tycker jag nog att man ska bli för en lunch à 75-85 kr, särskilt om den enda sallad som vankas är strimlad kinakål och inget kaffe ingår.

Förresten var jag så himla snygg idag. Älskar min nya frisyr. Shoppade loss i Slussengallerian på Velva Mode, köpte bl a en grå fleecehalsduk jag tänker använda som turban.

Rasism eller inte - fortsättningen

Redaktör Rickard Slätt hittade hit och påpekade att citatet ur Sabunis text om rasism var missvisande. Se kommentarerna på rasism-posten.

Nu har jag läst den artikel redaktör Slätt skrev om att kasta bananer och jag förstår att han vill kunna fortsätta den traditionen Bajen haft att få kasta bananer på alla Djurgården-spelare. (Herregud, vem hade trott att jag skulle skriva om en massa fotbollslag på min blogg!!!) Men jag vidhåller att om den svarte spelaren kände sig kränkt, då borde bajen-fansen upphöra med banankastandet. Jag är faktiskt ganska förvånad över att man får kasta bananer. De kan ju va rätt hårda. Man kan göra folk rätt illa med dem, på allvar.

Att du inte har en rasistisk avsikt bakom en handling betyder inte att den inte upplevs som rasistisk för den som utsätts för den. Jag tror inte att busschauffören menade så illa med sin lilla roliga historia heller. För honom var det något helt betydelselöst - för mig ett livslångt sår. Om jag skulle hitta honom idag och ställa honom mot väggen skulle han förmodligen inte kunna påminna sig att det någonsin hänt. Det är det som är kruxet med kränkningar - det är oftast bara den som utsätts som märker av den.

Jag diskuterade det här med Jenny och Ondskan över lunch idag, och Ondskan och jag var ganska överens om att hur saker upplevs beror så mycket på individen och det bagage man har med sig. Jag tycker att man som bajenfan, särskilt som ett intellektuellt fan som jag förmodar att du är, borde kunna ta hänsyn till den eventuella rasism som den svarte spelaren nog fått utstå i sitt liv och faktiskt låta bli att kasta bananer just på honom (eller blir det rasism det med? Ja, du ser, inte är det enkelt.).

Min make påpekade också att han inte trodde att folket bakom Nogger Black alls associerade till ordet "nigger", det tror inte jag heller, annars borde väl nån satt stopp för hela kampanjen, och det var väl bra att de la ner Nogger Black, tycker jag, om det var många som tog illa upp av namnet.

Sen råkade jag på en bloggpost om att vara "lättkränkt" hos Sakine Madon. Hon har fortfarande inte svarat på min fråga om när det egentligen är "ok" att känna sig kränkt, förminskad, vad ni föredrar.

Jag menar inte att det ska tas till några rättsliga åtgärder så fort någon känner sig kränkt, inte heller menar jag att man ska lagstifta mot olika tillmälen, men jag tycker att om man känner sig kränkt, så är man kränkt.

Huskurer mot förkylning

Stackars Norman är dödssjuk i förkylning, så jag gav honom recept på ett par kinesiska huskurer, vill inte undanhålla er dessa visdomar:

(Den här första är nog inte kinesisk, förresten...fick den av nån när jag bodde på Kungsholmen under journaliststudierna.) Håll dig riktigt varm om fötterna och vila mycket. Drick varmt, gärna varmt honungsvatten med citron och en pytteklick smör (ska tydligen frigöra bra saker i honunget eller citronen, jag minns inte längre).

(Den här andra är inte heller kinesisk, vid närmare eftertanke: En invandrad sko- och nyckelmakare vid Fridhemsplan gav mig en rödvinspava när jag var jätteförkyld och sa åt mig att värma vinet, ha i farinsocker och dricka varmt. Tror ni jag gick tillbaka och tackade? Aldrig i livet! Man är väl försvenskad och har vett att vara rädd för alltför översvallande människor! Nä, jag tänkte gå tillbaka, men det blev aldrig av och en dag stod Västermalmsgallerian där istället.)

Testa även ingefärste, dvs koka skivad ingefära, ha i lite farinsocker om du är sjåpig. (Den var kinesisk.)

Min kompis Isses mamma är från Kanton och därmed vankas lite andra bullar. T ex så skiljer de på hosta på dagen och hosta på kvällen. Om man hostar på kvällen ska man torrosta hackad ingefära och råa riskorn i en kastrull (ingen olja alltså, kanske bäst med teflonkastrull), sedan på med vatten och drick som te.

Kuren mot hosta på dagen la jag tyvärr inte på minnet. Men om du har ont i halsen när du vaknar ska du dricka varmt vatten med salt i. Det behöver inte vara jättesalt, bara så att du känner att det är lite salt. Superbra mot ont i halsen! Den huskuren kommer från mina egna päron.

Gränsen för rasism

Egentligen vill jag också bara skriva harmlösa saker på bloggen, eftersom jag avskyr att bli påhoppad, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ta upp saker som jag tycker är intressanta att diskutera, t ex var sexism börjar och slutar, nedan följer ett citat från en text av Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund som jag hörde i radions P1 Morgon i morse och blev nyfiken och googlade på. Jag minns den där Nogger Black-debatten och att jag kände mig väldigt kluven, men jag tror jag håller fast vid att om någon känner sig kränkt av något, så ska man helst upphöra med det som kränker. Dessutom kan jag själv bli irriterad på nidbilder av kineser som dyker upp då och då. Jag AVSKYR, fullkomligen avskyr ordet "kinesrestaurang", jag tycker man ska säga "kinarestaurang", jag gillar inte heller ordet "kineskock". Men jag inser att gränsen är flytande, olika gäller för olika personer, själv är jag oerhört känslig, det är som Astrid Trotzig har skrivit eller sagt nånstans: När man vuxit upp med "tjing tjong pling plong" så har man inte längre någon tolerans när det gäller den typen av humor.

En gång blev jag kallad "risapa" av en kompis halvbror som själv hade svart pappa. Det var inte heller kul.

En erfarenhet jag ofta återkommer till är om den busschaufför som ibland körde den buss jag åkte till mitt gymnasium. Bussen var alltid redan packad med mina skolkamrater när jag klev på och varje gång utan undantag brukade han börja dra samma historia till närmast sittande passagerare: Vet du vad det första en kines säger när han kliver upp på morgonen? Godmorgon!

Jag var så himla feg så jag sa ingenting, men tårarna brände i ögonen. Det gör det fortfarande när jag tänker tillbaka på förödmjukelsen och förnedringen, och min egen feghet.

Jag förstår att man riskerar att uppfattas som dogmatisk eller humorlös när man pratar om sådana "subtiliteter" som "negerboll" och "tjing tjong", men var går gränsen? Jo, med varje person.

Ständigt möter svarta motstånd när det gäller att definiera den rasism vi utsätts för. Andra tar sig rätten att förklara för oss vad som är rasism och hur vi ska uppleva kränkningar. I Sverige – landet där det uppbådades ett massivt folkligt stöd för rätten att kalla bakelser »negerbollar« – visade det sig att det inte fanns något utrymme för en diskussion kring subtil symbolisk rasism mot svarta som Centrum mot rasism öppnade dörren för genom sin kritik av reklamkampanjen för glassen Nogger Black. Ett seriöst försök att problematisera rasistiska lämningar i svensk reklam och populärkultur möttes av en kraftfull motreaktion från samhället. Indignationen nådde sällan skådade proportioner. Förståsigpåarna och debattörerna tävlade om att på olika uppfinningsrika sätt söka överbevisa upprörda svarta om att det de hade upplevt inte var rasism och att det inte var frågan om en kränkning. Sedan fick cmr en grundlig lektion i vad de egentligen borde hålla på med: att bekämpa »verklig« rasism.
Att rasism kan finnas inbäddad i bilder och framställningar ville man överhuvudtaget inte kännas vid och att sådan symbolisk rasism har en koppling till materiella konsekvenser för icke-vita såsom diskriminering på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i rättsväsendet kunde man inte alls se.

En av CMR:s kritiker heter Rickard Slätt och som chefredaktör för Expo hade han en framskjuten position i den antirasistiska rörelsen i Sverige. I Expressen 060408 fastslog han att det inte är rasism att kasta bananer från läktaren ner på Djurgårdens svarta målvakt. Slätt glömde bekvämt bort att man i sann Linnéanda jämfört svarta med apor i svenska skolböcker. Det har också gjorts i vetenskapen, i medierna och görs fortfarande i skämt och i vardagliga samtal. Att apan och afrikanen fått utgöra ett begreppspar är en ovedersäglig del av svensk kulturhistoria. Mot den bakgrunden tycker Slätt ändå att det är en helt neutral handling när han tillsammans med kända rasister – för att använda hans egna ord – kastar bananer på Pa Dembo Touray.

För Richard Slätt och många med honom är rasism något som återfinns i en handfull suspekta småorter i Skåne, bland högerextremister och möjligen några förvirrade pensionärer. Det tar sig uttryck i marscher på Salemdagen eller ibland i form av våld mot någon värnlös invandrare och det är kampen mot detta antirasister bör ägna sig åt. Idén att rasism är ideologisk överbyggnad, som genomsyrar samhällets alla strukturer och relationer och därför inbegriper alla människor, är bortom deras fattningsförmåga. Detta förtydligar det alarmerande behovet av begrepp som afrofobi eftersom förståelsen av vad rasism är fortfarande är låg.

Läs hela texten.

Kul och avslöjande

Gör testet!
Jag fick 34/45 poäng, hade 76 % rätt, totalt hade jag felbedömt avstånd på 56 miles, jag gjorde testet på 338 s. Man har lite hjälp av kustlinjerna, men nu vet jag att inte har koll på var Bosnien, Österrike, Luxemburg, Rumänien, Litauen, Slovakien, Albanien, Makedonien, Bulgarien, Vatikanstaten och San Marino ligger.

Perfect day

Det trodde jag inte när jag låg och drog i sängen i morse, men strax innan jag skulle lämna lillan så ringde min kompis Isse! Hon som bor i Amsterdam! Jag visste att hon skulle hit på sin brors bröllop, men trodde det bara var över helgen. Jag som hade gett upp allt hopp om att få träffa henne och kanske bli klippt (hon har jobbat på fina salonger i London och Amsterdam i många år)!

Så iväg med ungen till dagis och sen iväg till F&S för att jympa. Det är faktiskt lite beroendeframkallande med fysisk aktivitet.

Underbar lunch med Isse, hon sa direkt att vi måste gå nånstans där de har bra mat, för hon har blivit som jag och skickat ut maten flera gånger på sistone (i A'dam). Men jag brukar faktiskt vara rätt timid numera. Jag vet var hennes intryck av mig kommer ifrån, 1997 reste vi i Kina tillsammans, rena lyxresan med massa inrikesflyg jämfört med resan jag företog 1994 (enbart tåg ("hårdligg") och (skumpande) bussar...) med Maria L, Dado, samt Maj och Jenny och en söt dansk som vi plockade upp sista biten.

Jo, i alla fall, då var vi bl a i Guilin, huvudstaden i provinsen med alla sockertoppsbergen, och vi gick in på en folktom restaurang (för såklart var vi inte hungriga när alla andra var) och beställde in några rätter (vi är matvrak bägge två, hon är faktiskt en av få jag vet som äter mer än jag.), bland annat en fisk. Och när fisken kom så blev jag helt häpen för inte hittade jag några firrar, eller jag minns inte så noga, men jag skällde i alla fall ut dem efter noter och sa typ att vadfan tror ni att vi är, känner inte vi igen fiskar när vi ser en? Här är minsann ingen fisk. Jag minns inte hur det slutade, men jag tror att vi fick pengar tillbaka för den obefintliga fisken. Men som sagt, jag har lugnat mig sen dess, but do not mess with me när jag är hungrig och förväntansfull!

Isse föreslog Kajsas fisk i Hötorgshallen där jag inte ätit tidigare, utom en tunnbrödrulle med gudomlig skagenröra i somras.

Isse tog deras fisksoppa (80 kr) som hon tydligen alltid äter där. Jag tog för variationens skull en rödspättafilé med pressad potatis, rödvinsås och smörstekta champinjoner (80 kr) - och mat behöver faktiskt inte vara svårare än såhär: perfekt lätt panering på en bit god fisk samt lite enkla, men goda tillbehör. Citronklyftan var helt avgörande förstås.

Sen gick vi i butiker och jag köpte bl a en Viktor & Rolf för HM-klänning i grågrönt silke, jag ser ut lite ut som en sexig sekreterare i den.

Sen åkte vi hem, hämtade barnen på dagis så hon fick uppleva min vardag medan maken stekte lammkotletter och sen blev jag klippt! Nu är jag korthårig.

Klippningarna jag får av Isse är en annan historia. Hon är skitduktig. Hon har utbildat sig vid Vidal Sasoon i London, jobbat på skitfina salonger off Bond Street etc, men mitt hår är ju inte riktigt av denna världen - föreställ er sådär rakt, fint, blankt kinesiskt/asiatiskt hår - nå, mitt är raka motsatsen: det är frizzy as hell med ofattbar volym när det är nytvättat, efter ett par dagar brukar det platta ner sig lite och bli som jag vill ha det, jag häller massor av silikon på också efter tvätt. Oftast när jag har kort hår ser jag ut som att jag bär en stor svart mössa. Sånt hår har jag.

Innan Isse klipper mig brukar hon svepa med händerna framför mig och ubrista i lyriska utrop som: Jag ska klippa dig som Kate Moss! Jag ska ge dig en Cameron Diaz! Ikväll var det Sienna Miller.

I alla fall, senaste klippningen före ikväll fick jag av Isse när jag tog paus i mammaledigheten och åkte ensam till A'dam i fem dagar. Vi hade det underbart som alltid och åt god mat. Jag blev såklart klippt, jag minns inte längre efter vilken förlaga. Sen var vi på stan nån dag efter, en spårvagn körde förbi och jag såg plötsligt en Elvis-lookalike. En snubbe i vit jacka med hög krage, mycket hår på hjässan och ordentliga polisonger.

Jag såg mig omkring och insåg att det var min egen spegelbild. Då var jag inte så kaxig längre, kan jag lova. Isse fick klippa om mig, sedan hon kommit över skrattkonvulsionerna och vi klarat oss hem utan att bli antastade av folk som trodde att kungen levde.

Uppdatering: Jag bar stora svarta solglasögon vid Elvis-tillfället. Det gjorde nog sitt till.

Tisdag, hemma

Är hemma och försöker komma ikapp med arbetet att hejda de två eviga högarna i mitt liv - pappershögen och klädhögen.

Fan vad jobbigt att de ändrar i radiotablån, slår liksom sönder alla mina rutiner. Jag vill ha mitt PopNonStop kl 9.30 och sen kl 13. Jag vill ha Lantz i P3 kl 11-13, inte Ritter i P3, inte Lindau i P1. I stället lyssnar jag på nätet, t ex Klingan. Jag antar att det är ytterligare ett ålderstecken att vilja att saker förblir som de är.

Saker jag inte vill ska förbli som de är: Min avsaknad av lust att jobba på det ställe där jag oftast jobbar.

Läser Harvey Pekar som också hade svårt att försörja sig tills han hittade ett jobb som arkivarie på en statlig myndighet. Ofta vill också jag vara arkivarie. Men jag vet att det går över.

Åsså lite mat dårå: Igår var jag på ett nyöppnat grekiskt snabbmatställe som heter Gyrella på Götgatan ganska nära McDonalds mittemot Ringen. Det verkar ambitiöst och lovande, brödet var väldigt gott med den där oljiga doften som man ofta hittar i kinesiskt bröd också! Jag känner till ägaren George lite grann, och jag hoppas verkligen att stället går bra, om maten förtjänar det. Det är lite oroande att man får en så stor gyros i pita för bara 39 kr, med tanke på att greken på Medborgarplatsen höjt sina souvlakis i pita till 35 kr och de är typ bara hälften så stora och hälften så mättande.

Helt slut

Efter att ha jobbat heltid denna vecka är jag helt slut. Fattar inte hur andra orkar jobba heltid. Nu borde jag skriva fakturor etc, men inte ens det orkar jag. Åh, gud, ge mig ett bra betalt halvtidsjobb som anställd!