Nyklippt

På väg till ett möte i fredags såg jag en lapp där ett gäng frisörer sökte hårmodeller. Eftersom jag länge varit trött på min icke-frisyr (långt och stort hår) gick jag genast dit och anmälde mitt intresse. Hon som skulle klippa mig tog tveksamt i mitt hår och sa:
- Mucho.

Sen frågade hon mig om jag var beredd på att det kunde bli väldigt kort.
- Gör vad du vill, sa jag.

Hon bokade in en tid för att jag skulle förklippas, så det har jag blivit idag. Nyss. Jag såg ut som en pudel när hon var klar. Snaggad på visa ställen, andra ställen lät hon håret förbli långt. Jag gillar. När jag får platta till det som jag vill ha det, ser jag modern och punkig ut. (Och vid användningen av dessa ord har jag väl automatiskt avslöjat mig som icke-modern och opunkig.)

På tisdag ska jag vara på en liten scen med andra håroffer, få "effekter i håret" och betittas av 80 frisörer. Den kvällen hade jag egentligen tänkt bevista ett besök på Internationella biblioteket av Kinas kanske mest kända författare Yu Hua, men jag har ändå inte hunnit läsa en enda av hans böcker, bara sett filmatiseringen av Att leva av Zhang Yimou, så jag väljer att odla mitt yttre istället - för denna gång.

Jag ger upp cous-cous!

No more cous-cous för mig tack. Den jag köper på restaurang är ok. Men den som vi (min make) lagar hemma smakar ofelbart härsket fett. Nu kollade jag för säkerhets skull och på paketet stod det bäst före dec 2006, så det ska alltså smaka såhär. Därför gör jag nu slut med hemlagad cous-cous en gång för alla.

Och vi som hade i grönsaksbuljong, avocado, lök, tomat, pressad citron och rucola. Iofs skulle det ha varit bulgur, men det hade vi inte hemma. Dessutom säger maken att bulgur och cous-cous smakar likadant förutom storleken på kornen och konsistensen. Jag har bara käkat bulgur en gång för länge sedan och det gjorde inget intryck på mig.

Iofs så åt jag bulgur häromdagen, minns jag nu, på det där libanesiska snabbmatstället som delar lokal med Roppongi. Fattoush eller vad det heter. Jag betalade 85 kr inklusive dricka för en bricka mat - allt var kallt! Salladen var som på McD. Kycklingen och lammfärsspettet smakade ok, men som sagt, det är rätt avtändande när allt man får är av lika kylskåpskallt som coca-colan.

Angående cous-cous får den en sista chansen (jag är inte den som är den): Jag ska se om den smakar annorlunda när den stått över natten, vilket ju kan vara restaurangtricket.

Hurra för Alejandro!

Kolla in hans superba text i DN apropå blattesvenskan!

Sura tanten - c'est moi

Det är nåt med mig och tonåringar. Klev på tåget idag samtidigt med miljarder tonåringar på väg nånstans med skolan. En tjej sätter sig bredvid mig, en ung snygg kille med akne mittemot mig. Han bjuder henne på tuggummi och slänger samtidigt sitt gamla tuggade - in i hörnet under sitt säte! Jag blir genast fly förbannad och ber honom ta upp det.
- I don't speak Swedish, försöker han.
- Well, I speak English, and I think you should pick up your chewing gum and put it in the waste basket. Säger jag.
- Äh, vad fan, e de ditt tåg?
- Det är allas tåg.
Tjejen bredvid mig säger "äh, plocka upp det". Han vägrar. Min vana trogen blandar jag in familjen:
- Har dina föräldrar inte gett dig nån uppfostran? Fyfan, vad ouppfostrat!
- Håll käften! Håll mina föräldrar utanför!
- Det är du som blandat in dem!
Efter en stund reser han sig och slänger tuggummit. Jag tackar honom och han säger:
-Håll käften, tror du jag gjorde det för dig eller!

Men jag är nöjd. Fast jag funtade på om jag kunde ha varit lite coolare, kanske smickrat honom lite:
- En ung snygg kille som du ska väl inte uppträda så slarvigt, du ska ju va en förebild etc.
Istället blev jag som vanligt ilsk. Jaja... det gick ju bra i alla fall. Hoppas han inte blev alltför traumatiserad av att tillsägas av en ung tant huvudet kortare än honom.

Jag borde kanske ha hållit päronen utanför...

Currykyckling och sushi

Igår köpte jag en sous-vide-portionsrätt med ris och kyckling i currysås på Konsum. Det var riktigt gott. Smakade sådär mesigt bascurry-aktigt som i skolbespisningen. Jag älskade skolmaten, tycker den har oförtjänt dåligt rykte. Nu var det ett tag sen, men jag har bara en känsla av att det blivit bättre, inte sämre. Ibland är jag jätteavundsjuk på skolbarnen som inte behöver tänka på vad de ska käka till lunch, bara att gå till matsalen och få varm mat upplassat.

Senare åt jag en sushi från Sushi Zen, SKITGOD! Den var nästan bättre än Roppongis. Mindre vinäger i riset och roligare firrar. Mindre bitar som var perfekta att stoppa hela i munnen. En bidragande faktor till den goda smaken var kanske att sushin var väldigt rumstempererad, för jag var sen och den hade stått ett par timmar. Måste masa mig dit irl snart och inte bara köra avhämtning med kollegorna.

Liv är kaos

Har väldigt låg toleransnivå för kaos, har jag insett. Blir skitstressad. Varför skulle jag annars köpa Getting things done? Jag betalar mina räkningar i tid och har inte överdrivet stökigt hemma. Beror på vem som betraktar min röra, förstås.

Lustigt nog så har maken min samma ordningsprincip som ordningsgurun ovan: sortera genast alla inkommande brev/ärenden i två huvudhögar: åtgärda eller slänga. Sen finns det en del underrubriker till dem som jag kan förmedla allteftersom ordningens hemligheter uppenbaras för mig, så slipper i alla fall ni lägga ut pengar på denna bästsäljare.

På tåget hörde jag ett tjejgäng som var på väg till en fest, de diskuterade en bok som heter Rensa i röran:
- Har du läst den än?
- Ja, jag var på landet när jag läste och det var så frustrerande! Jag ville bara tillbaks till stan och sätta igång med att rensa ut allt! Sen kom jag på att allt sånt jag inte ville ha hemma hade jag ju forslat till landet, så där var ju det bästa stället att börja!

Tydligen inte bara jag som har problem med privat röra. Men jag har insett att allt (eller i alla fall det mesta) är kaos, och att kaos oftast är det som intresserar oss (mig), se t ex såpakaraktärernas komplicerade liv (Six Feet Under, Nip/Tuck (fruktansvärt photoshopade foton på denna sajt förresten) etc), igår såg jag Tristram Shandy som också var rätt rörig, men mysig. Nyss berättade Jenny att Milan Kundera (den gamle stofilen, undrar var han håller hus nu) sagt att liv är kaos, medan död är ordning.

Super size me

Tittar på Tema:Tjock på tvåan och Morgan Spurlocks dokumentär. Blir väldigt sugen på Big Mac.

Men egentligen gillar jag Whopper bättre. Grillat är godare. Plus att de har riktig lök och tomat och majonnäs.

Kinesiska barn - forts

"Det här handlar egentligen inte om asylpolitik utan om människosmugglare som utnyttjar systemet. Barnen inväntar ju inte något asylbesked utan försvinner innan dess."

Så säger migrationsminister Barbro Holmberg om de försvunna kinesiska barnen. Jag förstår inte riktigt logiken i det hela, asylpolitiken är ju systemet.

Om det inte finns legala vägar för folk att arbeta några år i ett annat land, så skapar de sig vägar.

Ja, jag vet att det är vår höga levnadsstandard som står på spel. Att vi (oftast, men när det gäller hemlösa så ser vi mellan fingrarna) inte tolererar att folk lever väldigt fattigt, som det förmodas att människor skulle göra om de bara fick komma hit som de ville och jobba.

Det finns ju knappt jobb så det räcker åt svenskar. Ändå finns det så många jobb som svenskar inte vill ha. Ja, det är en stor och svår fråga och jag har inga svar. Men jag stör mig skitmycket på Barbro Holmberg. Hur långt kan man förnedra sig för ett ministerjobb? Jag har läst om att hon varit respekterad och jobbat för humanare invandringspolitik (än en gång, detta ord som inte finns, det handlar bara om asylskäl & flyktingar numera), men av det ser man få spår nu.

Andra bloggar om: människosmuggling, Kina, flyktingpolitik

Lite om Mathimlen

Jag är dålig på att kolla statistik. Det har för mycket med blanketter, diagram och sifferexercis att göra.

Men nu har jag kollat lite, och detta kan jag berätta:
Jag har nån trogen läsare på Gotland. Hon har i alla fall varit inne på Mathimlen 2 gånger av de senaste 20 besöken jag haft. Varför tror jag att det är en hon? Sjö nö sä pa.

Jag har nån läsare i USA och en i Småland också, men kanske var de one-shots.

De flesta som hittar hit via Google har sökt på Agnes, troligtvis Idol-varianten. Många kommer till mig via Jenny Morelli, tusen tack!

Den 10 april hade jag ovanligt många unika besökare: hela 77 stycken. Det var dagen när jag bloggade på kinesiska första gången. Den 13 mars hade jag också många unika besökare, 112 st, förmodligen för att jag bloggat om Hannes Sjöblad från Toppkandidaterna.

Måste blogga lite mer på kinesiska. Får inte svika mina kinesiskaläsare.

Andra bloggar om: statistik, förbannad statistik, lögn

Att finnas för andra

Min granne Nana är väldigt deppig just nu. Hon ringer mig varje dag. Sen sitter vi och hon gråter och jag försöker trösta och be henne tänka positivt. Hon säger inte så mycket om vad hon är olycklig över. Jag kan bara gissa utifrån det jag vet sen tidigare.

Jag vill verkligen finnas där för henne, samtidigt känner jag mig hjälplös och maktlös och alla andra ord som slutar på -lös. Så idag sa jag till henne att hon nog behöver söka professionell hjälp. Att jag inte menar att hon ska sluta ringa mig, men att det kan finnas någon som kan hjälpa henne på ett sätt som inte jag kan.

Hon har låtit klentrogen när jag närmat mig ämnet tidigare. Någonstans känner jag mig väl inte heller helt övertygad om att hon kommer få adekvat hjälp. Det är lyckopiller som gäller. Fan, vad det är många som mår dåligt. Bara här i bostadsområdet vet jag flera stycken. Känner inte så många här, så att jag vet flera stycken är liksom ganska allvarlig statistik.

De flesta jag känner som mår dåligt är kvinnor. Jag känner nog mest kvinnor öht, men i alla fall, varför är det så? Är det för att vi har större press på oss, att vi lärt oss att vara känsligare, men just för att vi lever ut våra depressioner därför också har lägre självmordsfrekvens än män?

Jag ne sais pas. Il n'y a pas de quoi. (Där satt den franskan jag minns från den sexåriga undervisningen. Jag vet inte. Ingen orsak. Funkar väl rätt ok, va?)

Andra bloggar om: ångest, psykoterapi, hjälp

På begäran: 97 kinesiska barn

Det här är bara vad jag gissar utifrån den information som funnits i medierna och senast idag i DN. De har egentligen ingenting nytt, det märks att de försökt gräva utan någon större framgång.

Det är möjligt att det finns ett stort, världsomspännande kinesiskt brottssyndikat eller flera, möjligt att det är något sådant som ligger bakom de försvunna barnen. Men med stor sannolikhet är smuggelverksamheten precis så splittrad som framkommit hittills.

De olika smuggelfallen i DN:s sammanställning skiljer sig åt väsentligt. De 97 barn som försvunnit i Sverige tillhör en helt annan kategori kineser med utlandsdrömmar än de 58 kineser som kvävdes i en container i Dover år 2000.

"De var alla utrustade på samma sätt, med nya kläder, ryggsäckar, mobiltelefoner och upp till tusen euro i kontanter. Det var också tydligt att ungdomarna samarbetade med smugglarna."

Det är inte vilka kineser som helst som kan hosta upp nya mobiltelefoner och 1000 euro i kontanter. Jag får en känsla av att det här är barn till medelklasskineser. Och för många kineser, precis som för de flesta föräldrar, är barnen "livsens rot" 命根子. Föräldrarna skulle inte släppa iväg sina barn till vilka som helst. De måste känna att de litar på ormhuvudena/smugglarna. Familjen kan mycket väl ha släktingar i utlandet, i Europa eller USA, och det kan vara dit barnen har försvunnit.

Enligt artikeln har vissa barn varit så unga som 12 år. Men de få barn som man identifierat har visat sig vara äldre, i vissa fall myndiga. Kineser ser ofta barnsliga ut länge, långt upp i 30-årsåldern.

De identifierade har också själva velat återvända till Kina. Det är ofta så många kinesers utlandsdrömmar slutar: borta uselt, hemma bäst. Men så länge som väst inte låter människor komma och pröva på hur det är att leva här, så kommer smuggelförsöken att fortsätta. Tillfället gör tjuven och visst har ormhuvudena få skrupler, men det är historien som bedömer om de framför allt var banditer, räddare i nöden, eller helt enkelt fixare.

Jag ser de kinesiska barnens försvinnande som ytterligare ett desperat försök att ta sig in i Fort Europa. Det är dags för bland andra Sverige att se över sin invandringspolitik.

Andra bloggar om: människosmuggling, Kina, kinesiska barn

Överkomna fixeringar 2

I trean var den en kille som sa: "Men, du har ju mustasch!" Sen var det kört för typ 10 år framåt.

Nu ska jag hem till den mongoliska tolken och fika.

Leonor Fini, argentinsk-italiensk konstnärinna 1908-1996

Olé olé - sådär

Var på tapasbaren Olé olé. var ofta där på 90-talet, för en kompis hade kontor i närheten och bjöd mig ofta på mat där. Vi åt alltid deras vitlöksdoftande kyckling med potatisklyftor och aioli.

Beställde den enda kycklingrätten på menyn i hopp om att det var den jag mindes, men den här var dränkt i oinspirerad tomatsås. Sen hade de konventionella bläckfiskringar och lite andra grejor. Ingenting anmärkningsvärt gott.

En kollega på jobbet är galen i tapas och brukar tala drömmande om att resa till Baskien (jag tror det var Baskien) för där ska finnas världens bästa tapas.

Vi åt ganska god tapas på Gran Canaria förrförra året. Åkte bil längs kusten och stannade vid en liten stad, parkerade ett par gator från hamnutsikten och gick in på första bästa bar där det såg ut att finnas mat. Bad den slitna servitören som påminde om Humphrey Bogart att rekommendera några rätter. Allt han valde åt oss var fantastiskt gott: fisk i vitlöksolja, bläckfisken med olivolja som kom in på en skärbräda, samt precis lagom friterade pimiento de patrón. Allt jag valde var skitäckligt, bl a paella och skinka.

I väntan på god tapas slösar vi inte med leenden.

Överkomna fixeringar 1

Viktfixering:

Nuförtiden blir jag mest häpen när folk pratar om sin vikt och hur jobbigt de har det med den. Men det fanns en tid när jag var helt besatt av min kropp och hur mycket den vägde, närmare bestämt när jag var typ 18-25 år. Tänk va, sju jävla år av bortkastad tid och energi.

Efter att jag träffade min man började jag äta mer regelbundet, vilket alltid är bra. Redan tidigare hade mina preferenser börjat bli väldigt etniska på det sättet att jag föredrog en kinesisk mathållning med mycket grönsaker och god, tillagad mat. Godis och sötsaker är verkligen inte min grej, även om jag kan äta en och annan pannacotta och Crème Caramel utan problem. Mjölgrejor som bröd och bullar är jag också gärna utan, däremot nudlar och ångbakta köttfyllda bullar är ju en annan femma. Överhuvudtaget föredrar jag salt före sött.

På jobbet har de en bra frukostbuffé som är helt bortkastad på mig: fil, stor variation av flingor, bröd och pålägg. Det enda jag klarar ibland är rödbetssallad och köttbullar. Eller brödskiva med honung och keso. Jag funderar på att göra storkok på soppor och ta med.

Efter graviditeten var jag angelägen om att komma i min "normala" form, men jag ansträngde mig inte särskilt. Nu har jag dessutom fått det lyxproblemet att när jag har mycket för mig och tankarna är väldigt upptagna av något så har jag dålig aptit. Händer ofta på jobbet.

Det här är inte menat att förminska folks bekymmer med vikten, konstiga nojor kommer jag nog alltid dras med, men ett tips som (i likhet med de flesta tips) är lättare i teorin är typ: Sluta tänk på det. Vikten alltså. Fast jag förstår att det är svårt att sluta tänka på vad man äter, om det man allra helst vill äta är fett och socker.

被人痛骂了一顿

现在我的朋友和他的妻子都写信将我痛骂了一顿。我觉得他俩的语气太重了。好像是我说的那句“背后插一刀”把他俩给气坏的。每个人都有对不同句词敏感，这个是非常显然的。

我很累了。吃也吃不好，睡也睡不好。就像老许说的一样。

为什么我怎么容易受伤害？为什么这些朋友，所谓的朋友，又完全不管我的感觉？我又有没有关心他（们）的感觉？我会考虑这个问题。

Hysterisk fisk

Provade Babelfish på föregående inlägg, det blev helt hysteriskt! Påminner iofs rätt mycket om när min kinesiska kompis Hong pratar engelska. Helt orädd och med halsbrytande grammatik.

Lyckades inte fixa en Babelfish-funktion på sidan, så den som är nyfiken får klippa och klistra själv.

朋友与爱情

Jag ska börja blogga på kinesiska. Dels för att kunna skriva sånt som jag inte vågar skriva på svenska för att det är alltför personligt, dels för att jag därigenom kanske når en något större läsekrets.

Bara aningens större. Haha.

我和一个朋友吵架了。作为一个很温柔的人，最近我的私人关系搞得很差。 前段时间一个我曾经视之为至友的女孩在一个拍对上竟然连招呼都不跟我打。

在这以前我们的确疏远了些，但我也没把这疏远放在心上，觉得朋友之间就是这样，有时近，有时远些。原来她在心里一直过不去。那我觉得是她的过错，为什么不跟我说？

第二个: 上个礼拜我终于写了电子信给一个朋友。其实她并不是我自己选的朋友， 而是我的好朋友的妻子。但因为我和我丈夫与他们俩是差不多同时结成伴侣的，我丈夫和她也特别谈得来，我两家的孩子年龄相仿，于是谈得比较多，来往相对来说还算密。

一月份在我的博客上有过一次比较激烈的辩论。起源是我单位上有个技术员进竟然敢对我用嘲笑的口吻。于是我就告状到他的上司。一个因素是他接我的电话时用了一单词："你好，是老鼠..." 在这五分钟前他帮我安装了一个鼠标。而在瑞典文里，“老鼠”是对女人的性器官的昵称。

起先我没反应过来，半分钟后，听到他继续用清闲的口音问我"这次需要什么帮助呀"， 我猛地火起来了。

当我告诉我丈夫时，他说：他用来欺负你的方法是“男性至上主义” 或蔑视女性 （更据爱词霸）

当我在博客上描述了整个过程，有好些男人，也有些女人觉得是我太敏感，太没有幽默。得到了很多这种冲击后，我给我的一些通情达理的朋友发信，叫他们快来助我一臂之力。有几个朋友的确写了帮我讲理的。但这个朋友之妻竟然：

1． 留言在我的博客说："我是应求才留言的"
2． 不但不帮我说话，还批评我的反应与看法，也说我既没有幽默又太敏感。

也许我的确是这样的，但我觉得真正的朋友会单独跟你说，不会把它写在博客上给冲击你的人火上加油。我向她求救，她在我背上狠狠地插一刀，这是我的感觉。

我的第一反应是写封非常毒辣的信给她。但我没有寄出去，因为我知道，最早的那种气过后也许会更理智些。 接着我把整件事排在脑外。 但前天丈夫和他们午餐，我没去。然后丈夫又说过段时间他们想和我们去吃中餐。所以话一定要说了。

她一点也不理解我为什么生她的气，只觉得我确理。我对他持有同感。 现在我只希望她的丈夫能够继续和我做朋友。本来他才是我选择的朋友，而不是她。

Lyckad speciell middag

Nu har jag ätit mig mätt på tournedos med rödvinsås och pomme duchess, broccoli samt tomat-och löksallad. Det var smarrigt. Jag har en idealisk make.

Nästa gång ska vi gemensamt ge oss på den där unga tofun, tycker jag. Visst ser den aptitretande ut?

En analys av Lag Putte i Så ska det låta

Laget bestod av Daniel "Papa Dee" Wahlgren och Jessika Andersson, känd från Fame Factory. Papa Dee sjöng fantastiskt. Jag har mest hört honom rappa, eller vad det nu är han gör, tala snabbt till musik - det finns nåt annat ord också, typ scat som i den oerhört irriterande Scatman-sången för några år sen. Men alltså, mannen har ju världens sexigaste sångröst. Jag förutsäger att han kommer att erbjudas att ge ut en renodlad sångplatta efter sin insats i Så ska det låta.

Min analys handlar om gruppdynamiken. De verkade lite spända, både han och Jessika A. Jag tror att han rent intuitivt inte gillar sångerskor i den genren som hon tillhör. Hon kunde alla de där typiska, kommersiella låtarna som Hotel California, Mamma Mia etc. När han sjöng var det enbart låtar som lät skitcoola och som inte hon (eller jag) kunde sjunga med i (där avslöjar jag min egen bristande musikaliska bildning).

Å andra sidan tror jag att Papa Dee chockades av sin egen reptilreaktion på Jessika A - hon är fruktansvärt snygg och har ett sug i blicken som får till och med mig att dregla. Så trots att hon inte verkar ha någon smak (inser alla lätt som sett hennes lila, lycrablanka hotpantsbyxdress i årets Melodifestival), så blir han ändå attraherad och vill göra ett gott intryck.

Hon å sin sida kanske känner på sig att här är en cool snubbe, med hatt och kostym och allt, och med kosmopolitisk gencocktail dessutom. Hon, den snygga lantlollan försöker vara trevlig, men blir också osäker när hon inte får något ordentligt gensvar.

Efter att Papa Dee sjungit ännu en av de fina och för en bredare allmänhet okända sångerna (hur fan kan pianisten dem? Fast PD sjöng faktiskt också The Joker från jeansreklamen) så sa Jessika A: Yeah, you're my man! Fast inte så högt så att det hördes särskilt tydligt. Papa Dee hade nog behövt höra det tydligare. Han såg rätt så nollställd ut hela programmet igenom. Och hon med sin underbara röst och snygga nuna vågade sig inte ut på golvet, utan höll sig vid pianot hela tiden. Det är svårt att ta plats som vacker person, tror jag. Folk tycker att man tror att man är nån då. Det är sånt man kan skita i när man blir äldre.

Det andra laget (Meja och Claes Malmberg) såg ut att ha så mycket trevligare och var så mycket lättsammare inställda till varandra.

Ost.

Andra bloggar om: Så ska det låta, analys, tv

På helvetes (mat)humör

För ett tag sen bad jag maken överraska mig en gång i månaden med en rätt som han inte brukar laga. Han ville genast laga något till den kvällen. Jag sa att jag redan hade planer för kvällsmaten.

Sen gick tiden och jag påminde honom häromdagen om den här månatliga extraordinära middagen. Han föreslog att han skulle laga den till ikväll.

Kl 16.30 ringer han mig och säger att allt i den nordafrikanska kokboken innehåller saker som ska blötläggas i ett dygn eller kokas i tre timmar. Jag föreslår att han tinar lammkotletterna som finns i frysen och gör couscous till. Inombords undrar jag hur det kommer sig att han börjar förbereda sig för en extraordinär middag en timme innan vår vanliga middagstid.

Jag tror jag ska underlätta lite för honom genom att hitta några recept på nätet som jag skulle vilja smaka. Fast det ingår liksom lite i konceptet, att för en gångs skull ska jag kunna bara slippa ta något som helst ansvar för maten (att ha visualiserat/planerat/köpt/förberett den). Å andra sidan finns det en del riktigt mariga recept som jag skulle göra mycket för att slippa göra själv...hehehe.

Head & Shoulders

Jag förstår inte varför de fortsätter att envisas med sin förmodligen dyrköpta tv-reklam, diverse schampotillverkare.

Jag menar, är det längre någon som går på deras dataanimerade trick med långa, glänsande hår som faller som en kaskad när hårinnehavarinnan drar handen igenom det?

Till och med min gamla faster i Kina fnyser avfärdande när hon ser den globalt identiska schamporeklamen på kinesisk television: Äh, så där blir det ju aldrig!

Och den där mjällschampofirman, varför fortsätter de med sin reklam som bygger på samma koncept år ut och år in? Snygg person visar upp schampoflaskan och visar leende hur mjällfri han/hon är. Tidigare var det allmänt snygga personer, nu är det ofta kändisar. Jag förmodar att dessa reklaminslag måste funka på samma sätt som turistfällor eller spam (skräpbrev på e-posten) – alltid lurar de någon. Skillnaden är väl att spam inte kostar något, om man inte åker fast. Nej, turistfällor är kanske är korrektare som parallell.

Liksom mjällschampot måste turistfällan först och främst finnas, helt enkelt. Men det är ett mysterium hur deras tillkomst såg ut. Startade någon en krog med tanken att: ”Här kommer bli ett turiststråk, här ska jag ha en krog som serverar dålig mat till ett svinigt pris. De flesta kommer ändå aldrig tillbaka.”? Mjällschampots grundare, tänkte han månne: ”Jag ska göra ett mjällschampo som inte tar bort mjäll!”? Nej, det kan bara inte vara så.

Men faktum kvarstår att inget av dem är det de utger sig för att vara: mjällschampot har aldrig botat någons mjäll och ingen matgäst har gett sig av ifrån turistfällan några hundralappar fattigare, men mätt och tillfreds efter en god måltid.

(nov 2004)

Hjälp till självhjälp

Det är inte min mening att inte skriva. Det är bara så mycket annat och så fort jag sätter mig ner för vid datorn så har alla tankar blåst bort.

Jag har akut blankettskräck. När jag ringde jobbet för att be dem skicka ett intyg sa hon jag talade med att alla reportrar har blankettskräck. Inte hon. Och inte min syrra. Det verkar vara nåt särskilt med oss journalister. Min man säger att han njuter av att fylla i blanketter (men han är ju lite speciell...).

När jag får ett brev som ber mig skicka in intyg, då vill jag bara dö. Då vill jag bara släppa allt och ge upp.

Ett sånt brev öppnade jag idag. Det anlände för typ två månader sen. Den initiala impulsen var att bara ge upp och strunta i att starta eget. Sen försökte jag rycka upp mig och ta det ett litet steg i taget. Sen bestämde jag mig för att tänka positivt också. Det går sådär.

Igår beställde jag tre böcker från Adlibris: Självkänsla nu av Mia Törnblom. Hon ingav inget förtroende när hon medverkade i Nyhetsmorgon Söndag, men valet stod mellan hennes bok och Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People. Jag har ett svagt minne av att ha bläddrat i den utan att ha blivit övertygad. Den kom ut redan 1937 och det finns en uppsjö nya böcker av Dale Carnegie som råkar vara hädansoven sedan 1955. Visst luktar det lite fishy?

Den andra boken är Getting things done. Den har jag fått rekommenderad av en annan person som startat eget.

Den tredje boken slutligen är den om Katarina den stora och Potemkin. Äntligen lite nöjesläsning och inte bara självförbättring.

Det fruktansvärda med hela inköpet var insikten om hur mycket kosing folk tjänar på andra (mig och mina gelikar) människors känsla av otillräcklighet. Av tio-i-topplistan på Adlibris var tre självhjälpsböcker: Törnblom (till vars försäljningssuccé jag nu bidragit), en handbok i konsten att vara social av en fransos samt nån bok om att Sluta kämpa, börja leva av Sanna Ehdin som gjorde sig ett namn med boken Den självläkande människan.

Och ändå: kanske vill de bara gott. Mig och alla andra. Mot ett par av våra slantar.

Jag ska berätta för er om böckerna hjälper.

Dim sum på Chopsticks

Vi fick inte med oss syrran och svåger, inte heller Maria och make, så det blev bara lilla kärnfamiljen. Det är inte att rekommendera. Dim sum ätes helst i ett stort sällskap. Då kan man beställa kopiösa mängder olika smårätter och det kostar ändå inte stort mer än en bättre lunch.

Chopsticks har ett väldigt stort sortiment av dim sum, av vilket en hel del verkar vara hemgjort. Vi provade gröt med bläckfisk och kött (jättegott, men lite för salt och kanske aningens för mycket glutamat. I vår familj sätter vi en ära i att inte tillsätta glutamat, butiksbuljong o d.) stekt kaka av strimlad yams (god), kaka med majs, ärtor och fläsk (sådär, maken fick min), rättikakaka (för grötig i konsistensen, kan ej jämföras med Aroydees eller Lucky Gardens), söt stekt kaka med bönfyllning och sesamfröm (god först, när den kallnat kände jag en doft av rengöringsmedel) samt riscanellonis med räkor - de var fantastiska, jag var tvungen att beställa en portion till, trots att maken belagt mig med förbud att beställa mer än 6 smårätter.

Nästa gång ska jag beställa mer ångkokta saker, för de friterade och stekta rätterna har en tendens att komma in med lite för mycket olja på sig. Nästa gång ska jag också prova Filmmannens tips: husmansauberginen, trots dess oljighet.