Kerstin är bäst

Alltså det här är bara för bra.

Good wine needs no bush.

Fäster mig vid en mening i presentationen av krogen Li Jia Cai som Vinlusen varit på. Påminner mig lite om en frisörsalong som vi gick förbi i Shanghai 2001. Den hette Hair and beauty lie fallow.
Maken översatte skylten åt mig som "Hår och skönhet ligger i träda." En sökning på Google visar att det inte är det enda kinesiska företaget som gillar att ligga i träda.

Uppdatering: Anledningen till den frekventa användningen av "lie fallow" tycks vara ett missförstånd kring hur ordet ska översättas till kinesiska. Till och med den oftast mkt pålitliga www.iciba.com påstår att "lie fallow" betyder det kinesiska ordet för "leisure" dvs 休闲 xiu1 xian2. Så vad de egentligen försöker marknadsföra med "lie fallow" är egentligen en hårsalong som ger dig en avslappnad look och byxor lämpliga att bäras på fritiden.

Lökoljekaka

葱油饼 cong2 you2 bing3 är precis vad som står i rubriken. Det är en underbar kinesisk pannkaka som mina föräldrar gjorde ibland. Men jag tror fortfarande att jag inte ätit den ultimata 葱油饼. Blotta namnet är tillräckligt för att munnen ska vattnas, man riktigt hör hur den gyllene, fetknapriga pannkakan frasar sönder när man tar en tugga. Hur lagom salt och välsmakande den är av de vårlöksbitar man blandat in. Utmärkt till risgröt.

Jag hittade en sida på Wiki som behandlade denna pannkaka seriöst. Sen googlade jag och hittade bl a denna sida. Man ska alltså ha ägg, hackad vårlök, salt och lite vatten i en skål och röra om. Sen blandar man i lite mjöl och fortsätter att röra till en jämn smet. Man tillsätter mer mjöl och vatten tills man får en smet man är nöjd med. Sen är det bara att hetta upp olja och steka. Smaka och salta vid behov.

Det jag märkte var att pannkakorna var jättefrasiga när de var nystekta, men att de mjuknade efter en stund. Så är det jämt med kinamat, tycker jag. Den förutsätter att någon i sällskapet ska laga mat åt de andra under tiden som de äter.

Såhär såg mina pannkakor ut efter att jag käkat upp alla frasiga kanter på alla färdiga pannkakor medan jag stekte nya. Observera att de alltså är ganska mjuka redan. Visst syns det? Jag tror att jag kan ha haft för mkt ägg jämfört med mjöl. Kanske blir pannkakan styvare med mer mjöl?

Göteborgstips mottages tacksamt

Jag ska till Göteborg med 4 gamlingar, make och barn i aug. Två övernattningar. Tips på bra restauranger och bra boende mottages tacksamt! INTE s k hotell som det där äckliga i Malmö där den gemensamma toan var helkaklad från golv till tak och personalen såg ut som ryska straffångar tack.

Jag tänker mig en lunch på Sjömagasinet. Kanske bra att köpa Göteborgspasset också.

Normans chokladmoussekaka!

Nu har jag gjort den! Den var helt fantastisk!!! Barnen älskade den. Maken och jag också. Jag kan inte sluta äta den. Men den är väldigt mättande...

Först havererade projektet för att grädden (som var bäst före 13 juni) hade fryst. Jag värmde upp den i ett vattenbad, men den gick inte att vispa! Så jag hällde den i ett glas och ställde in i kylen, då blev den såhär. Och sååå kallt är det inte i vår kyl. Någon som vet vad som kan ha hänt?



Receptet:

Såhär gör man en MYCKET MYCKET god chokladmoussetårta..


//Vännen Norman

Rich Chocolate Mousse Cake
Yield: 8 servings

Ingredients
4 egg whites
½ cup (100 g) sugar
5 oz (140 g) hazelnuts, finely ground
2 tablespoons unsweetened cocoa powder
--------
9 oz (250 g) dark semi or bittersweet chocolate (60-70%)
4 egg yolks
1/3 cup (60 g) sugar
¼ cup + 1 cup (0.6 + 2.4 dl) whipping cream

Cake

1. Preheat oven to 350 deg F (Gas mark 4 or 180 deg C).
2. Line a 9 inch (23 cm) cake tin with greaseproof or other non-stick paper and grease the tin.
3. Whisk the eggs whites until stiff and in peaks by using an electric mixer, gradually add the sugar and whisk well each time sugar has been added.
4. Mix with finely ground hazelnuts and cocoa powder.
5. Bake at 350 degrees for 15 minutes or until a wooden pick inserted in center comes out clean.
6. Cool the cake.


Filling

1. Melt finely chopped dark chocolate over hot water.
2. Beat the egg yolks with 2 oz sugar until white.
3. Heat ¼ cup whipping cream to the boiling point, and whisk in beaten egg yolks.
4. Fold in melted chocolate. The mixture will immediately thicken. Cool to approx. 100 deg F / 38 deg C.
5. Whisk 1 cup of whipping cream. Fold with the egg and chocolate mixture, one tablespoon at a time until the filling becomes soft, then the remaining part of the cream.
6. Transfer to the cake tin, and place in the refrigerator for several hours.

If served cold the filling appears more like chocolate truffle than mousse. If you prefer a more sweet flavor of the filling you can use semisweet chocolate (40-45%) instead of the recommended type.

Gröt med färska bondbönor

Vårt lokala Ica erbjöd bondbönor, förmodligen för att grönsaksturken också gör det. De tar efter allt som turken har så att folk inte behöver gå dit. Min man är idealistisk och solidarisk nog att nästan uteslutande gå till turken de gånger han handlar, men jag orkar trots goda föresatser aldrig gå till turken sedan jag försett mig på Ica. De har ju ändå alla basvaror plus den godaste snabbnudeln av märket Samyang. Går bara till turken för halva, pecorino, lammkotletter och jasminris. Någon gång äpplen av märket Fuji från Kina (de måste ju vara från Japan ursprungligen, eller? Åt dem första gången i Kina anno 1992, älskade dem omedelbart.)

Vårt Ica har aldrig de styckdelar jag vill ha: fläskben, gärna med märg, tunna revbenspjäll eller sidfläsk. Men jag var tvungen att ha fläskben, så jag köpte två karrékotletter. Skar köttet i bitar och kokade med benen (+ lök + ingefära + salt). Sen kom jag på att jag var sugen på rödkokt fläsk, så jag tog upp köttbitarna till en mindre kastrull, hade i japansk och kinesisk soja, lite salt och socker. Hade ett kokt ägg i kylen som jag skalade i också. Köttet med sojasky på riset blev mkt populärt hos lillan, snart 4 år. När jag åt det återupplevde jag i minnet hur det smakade tillsammans med såsen prig poon som Lager bloggat om.

Den enda gång jag kan tänka mig att ha soja på ris (förutom sushi då) är om jag äter stekt ägg och ris. Dvs, vanligt stekt ägg, gärna på en sida med nästan flytande gula. Skitgott. Däremot älskar jag att ha sky på ris. I min hemtrakt kallar vi det att 淘饭 [tao2=skölja, vaska fan4=mat, kokt ris]; att fukta riset med sky, skulle man kunna översätta det med. Vi hade ju alltid flera rätter på bordet, och någon av dem måste ha så mkt sky att det går att "fukta riset". För barn är sky en nödvändighet då det annars lätt blir för torrt med enbart sovel och ris.

En källa till sorg hos mig är att min dotter inte äter tillagade grönsaker (utom sparris som hon kallar "smarris" + bitar av råa morötter, gurka och ibland paprika, samt mkt frukt). När hon var liten åt hon snällt de grönsaksröror jag gjorde, men från typ 2-årsåldern har hon alltmer kommit att bli en grönsaksvägrare. Det smärtar mig, eftersom jag själv är beroende av grönsaker till varje måltid. Ibland lagar jag helt vegetariska måltider. Men jag tröstar mig med att även jag var grönsaksvägrare (i synnerhet bladgrönisar som pak choi (nu, slurp) och blomkål som en sadistisk kinesisk dagisfröken tvingat mig att äta under ett års tid, iofs förståeligt då vi inte fick något annat...kunde inte äta blomkål igen förrän i sena tonåren.)tills jag blev äldre och klokare.

Benen fick fortsätta koka väldigt länge, för jag kände mig lite omotiverad för grötkok efter middagen. Men jag hade redan skalat bondbönorna. Min man blev helt häpen över att man inte kunde äta ärtskidorna. Jag sa att inget hindrar att han wokar dem med olja och vitlök, men att det inte var brukligt att äta dem. Han avstod i all sin vishet. Det blev väldigt lite mat kvar när jag även skalat bort bönskalet. Men oh, så gott det är med bara den nakna späda illgröna bönan längst in.

Min svägerskas föräldrar bor i Shanghai och är rätt roade av matlagning, även om min bror sagt att man kan tröttna på deras mat också när man ätit den i så många år som han fått göra. Den gången vi var där gjorde de alla sina paradrätter, de gjorde bl a hennes mammas berömda friterade kyckling samt "kaniner på gräs" = kokta vaktelägg/vanliga ägg (är inte lika sött) som man skär små öron till ur vitan (skär av en tunn skiva av långsidan/"magen" så att "kaninkroppen" inte rullar omkring utan ligger still, dela skivan på mitten så har du två öron som du kan försöka flika in på lämpligt ställe på "huvet", kan göra små snitt i "huvudet" för ändamålet) och sticker in småsmå morotsstickor till ögon och placerar på en matta av kokt, späd spenat t ex.

Trist maträtt, men vansinnigt dekorativt. Kul till påsk, antar jag. Särskilt för barn eller infantila tonåringar som jag och min syster var.

Hursomhelst, det jag skulle komma till att den gången lagade de så jäkla många rätter, så tillslut var vi helt sprickfärdiga och kunde faktiskt inte äta en enda tugga till, om vi vill behålla livet och förståndet. Då säger svägerskans far: Men ni har ju fortfarande den gröna ärtsoppan kvar!

Jag skar tänder. Jag är en hängiven grön ärtsoppefantast. Den godaste jag ätit i Sverige var hos en äldre tv-redaktör som jag sedermera hade en kortvarig affär med. Den godaste jag ätit i Kina var på senaste resan, då min gode vän Konstnären med fru bjöd på avskedsmiddag och in kom bl a en stor skål med neongrön soppa. Jag vill inte veta om de haft nåt färgämne i, men smaken var det inget fel på! Den var len, grön (som sagt) och outsägligt umamig, jag tror inte det var MSG, men jag är dålig på att känna igen MSG, var det MSG så tappar det ju liksom hela poängen.

Men nej, det blev ingen grön ärtsoppa hos svägerskans föräldrar den gången (2001?) och jag grämer mig fortfarande.

Idag återupptog jag grötkoket. Soppan hade kokat ner till en liten och ganska grumlig buljong. Jag fiskade upp löken och ingefäran. Tror det är en god idé att sila buljongen också, annars får man små bitar ben i munnen när man minst av allt vill ha det. Sköljde grötris och hällde det i buljongen. Lät det koka på rätt hög värme så att riskornen hoppar och far (ingen klistrig gröt annars), man ska nog ha i bönorna typ 10-15 minuter in i riskoket senast. De får gärna bli mosiga och sönderkokta. Rör om ofta så inte gröten bränns fast i botten. Ät den varm, eller avsvalnad - väldigt uppfriskande en het sommardag, kan jag tänka. Senare ska jag blogga om kinesiska svalkande soppor på gröna mungbönor. Lager har säkert en thai-variant. Påminn mig bara.

ps. Nu ska jag gå och värma till gröt till nattmacka.

Gåtan Zaremba

K påpekar i en kommentar att det finns andra åsikter om Maciej Zaremba. Jag tyckte vid omläsning av mitt inlägg att jag braskar lite lagom: jag är alltså inte alltid övertygad av hans argumentation efter läsning (knappt så jag minns den faktiskt), men jag njuter alltid av hans berättarstil under läsning. Det är det som är bedriften.

K leder mig till en blogg som länkar till en gammal SvD-artikel av Erik Wijk om just Zaremba. Ämnet är fascinerande, berättarstilen urtrist. Jag orkar knappt ögna igenom den. Fast jag vet att jag borde, och att jag vill! Så kan det också vara att läsa god journalistik. Så är det oftast att läsa god journalistik, tyvärr. Det är väl det som jag misstänker är Zarembas storhet, snarare än otadligt researcharbete eller klanderfri rapportering. Hans material filtreras alltid genom hans temperament, det är det som gör det till fantastisk läsning. Jag läser honom som skönlitteratur. Han kanske borde skriva romaner istället. Här iaf ett stycke från Wijks artikel som är intressant bland röran:

Jag kommer här osökt in på Zarembas metod.

Typartikeln börjar med det stora konkreta exemplet. Det är svensk vardag, igenkännligt, hemska saker sker, tydligt avståndstagande. Läsaren dras känslomässigt in i texten och detaljrikedomen antyder att skribenten vet vad han talar om, hans upprördhet att han själv är rättrådig. Han har uppenbarligen förstånd och hjärta på rätt ställe. Därför finns det ingen anledning att betvivla det mer filosofiska och historiska resonemang som följer - och som går ut på att det svenska systemet är unikt – förenklingen och urvalet måste ju vara baserat på samma goda omdöme. Stilen är därtill ledig, intellektet rörligt, tonen antidogmatisk.

Att slutsatsen – det svenska systemet är förkastligt – i sig är en dogm spelar inte längre någon roll, eftersom den verkar så väl underbyggd. Läsaren är redan förförd.

Chiquita gör bort sig igen

Låt mig gissa. Den person som är Account Executive för Chiquita på PR-företaget Hill & Knowlton kommer inte att förbli det länge till. Han är nu offentligt bortgjord som korkad och inkompetent sedan han skickat vad han hoppades skulle vara klargörande mejl till Syrran och Lisa.


Bildkälla

Vakna, FN!

Jag är en stor beundrare av Maciej Zarembas journalistik. Jag är inte helt övertygad av hans argumentation om de lettiska och polska arbetarna och rörmokarna, men jag är helt övertygad om att han vill väl och ser det han ser. Och han skriver så att jag vill fortsätta läsa.

Jag läser inte så mkt internationell eller prisbelönt journalistik, men jag inbillar mig att han är i världsklass.

Den nya serie han inlett på DN Kultur är helt fantastisk. Den handlar om Kosovo. Och här är del 2. Jag är väldigt lite intresserad av forna Jugoslavien. När jag ska försöka läsa in mig på det föredrar jag lättillgängliga former som film (Ingenmansland) eller serieböcker (av Joe Sacco t ex). Zarembas text får mig att vilja läsa mer. Det är en bedrift. Jag vill att han byter ut de svenska referensorterna han använder som exempel och översätter texten till engelska och låter publicera sig i någon engelskspråkig tidning, typ New York Times eller the Guardian, så att texten får en vidare spridning.

En annan text som kan få mig att läsa om ett ämne som jag är alldeles för lite intresserad av är den senaste Orange-vinnaren, har jag en bestämd känsla av.

Människoöden till höger och vänster

Läste bland Ondskans kommentarer att Jenny tyckte kyparen som serverade oss på Eken såg ut som Baretta. Får världens jäkla historia om mannen som spelade honom, Robert Blake. Shit. Barnstjärna med Michael Jackson-vibbar och sen värsta OJ-Simpson-rättegången på äldre dar. Nu jobbar han på en ranch.

Livet är bra konstigt och väldigt väldigt oförutsägbart. De som tar livet av sig måste verkligen ha förlorat all nyfikenhet.

De nygamla moderaterna

Väldigt intressant diskussion som förs i SvD just nu. Stackars DN, detta borde de också tänkt på.

kvinnor och barn först

Åh, vad det är härligt att vara rätt i skallen igen. Dvs så där lite orealistiskt förhoppningsfull inför livet. I torsdags på bloggträffen kände jag mig skitspänd till mitt andra glas vin sakta vred runt läget i hjärnan till "on".

I en DN-text av Ulrika Kärnborg tror jag, läste jag att den viktigaste uppgiften för föräldrar är att ge sina barn lust att leva. Det tyckte jag var en väldigt klok målsättning, som man kanske lätt förbiser trots eller på grund av dess självklarhet.

I mina låga stunder plågas jag just av olust till livet. Som tur är plågas jag aldrig så mycket att jag hellre skulle välja alternativet.

Såg slutet på dokumentären om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tyckte hon var lite konstig som mådde så dåligt trots att hon hade en framgångsrik man som älskade henne, som stöttade hennes konstnärskap (han fixade en utställning åt henne på Konsthögskolan där han undervisade) och kunde fara till Paris som hon ville.

Så i lördags em hörde jag en radiodokumentär om samma par. Det lästes högt ur brev de skrivit till varandra. Det framkom att Isaac i stort sett lämnade familjen när sonen Ivan var 6 år och sen var mer eller mindre borta i typ 14 år. Till en början var hans brev passionerade. Hon var orolig för ransoneringar vid krigstid, hade svårt att få tag på mat. Han bad henne slösa ("köp smör och bre tjockt på brödet, om så varje tugga skulle kosta 100 kronor!"), skaffa hur många hjälpredor hon ville för att kunna måla, hon räknar upp alla räkningar hon betalt och pengarna som snart är slut. Han säger att han längtar efter att kyssa hennes bröst, hon ber honom komma hem snart.

Efter några år ändrar breven karaktär. Sen kommer en annan brevläserska in. Ida Spanner, en danska. Hon vill ha Isaacs barn.

Sigrid flyttar till Paris med Ivan för att Isaac ska kunna vara hemma mer, då börjar han istället tillbringa sin tid i Stockholm. En modejournalist från Sverige, Bojan, har också en affär med Isaac.

När Ivan är nästan vuxen är Sigrid nästan slut som människa. Hon säger i ett brev att "jag kan inte vara den mumie du vill göra mig till".

Jag fattar inte varför hon inte lämnade honom. Men hon var född 1885. Hon hade fått skitkritik för sina egna tavlor. Hon hade ett barn att ta hand om. Han hade framgång och sålde tavlor. Hon älskade honom. Han sa att han älskade henne. Jag förstår att det måste ha krävts nära omänskliga krafter att välja att bli ensamstående med barn då.

När hon återigen flyttade efter Isaac tillbaka till Stockholm fick han henne inlagd på Beckomberga i 8 månader. Under den tiden blev hon katatonisk.

Jag vet att jag inte har hela bilden efter två halva dokumentärer. Men plötsligt känns inte hennes sinnessjukdom så obegriplig.

Jag är så glad att jag lever i denna tid, när det inte anses helt självklart att man ska vara glad och nöjd över att bli försörjd, utan egen tid och egna kanaler till uttryck och bekräftelse som kvinna.

Jag är glad att jag är så pass självisk och egotrippad att jag tar det som ren förolämpning när jag får ta det största praktiska ansvaret för vår dotter. Min man är mycket mera lämplig för det ändamålet. Jag har redan tagit på mig det största ansvaret rent psykiskt. Det ska jag försöka jobba bort.

Aldrig mer Chiquita-bananer

Jag vet att andra varit inne på Chiquitas ondska förr, men när det kommer i tidningen blir det ju ännu mer sant.

Jag tröstar mig med att jag nästan aldrig äter bananer. Måste kolla in deras hemsida och se om de har andra produkter man ska undvika.

jobb

Fan, det suger att jobba som jag gör. Ok, ofta känns det bra. Jag jobbar ganska lite och tjänar ok, eftersom jag håller mina kostnader på en låg nivå lever jag gott. Men fan, ibland känns det bara ruttet.

T ex att när man är inhoppare/frilans så är det ingen som räknar med dig. Du blir inte tillfrågad om du vill gå på kurs. Om du vill gå på kurs kan du glömma att det skulle bli på betald arbetstid.

Ingen betald semester. Alla andra får kompensation för övertid, men inte du.

Usch. Men många kollegor är trevliga och ibland är det väldigt roligt att jobba. Och jag skulle förmodligen inte stå ut med att jobba heltid här.

Helg, för tusan

Har varit skittrött och har konstigt ont i magen och missat två tillställningar. En på Anas lokal igår och nu ikväll hos Rosa Fluff/L.
På tv visar de ett märkligt program med sjungande studiopublik och en effeminerad körledare - Gabriels förfest. Han är säkert skitbra som körledare, men som tv-underhållning vet jag inte om det funkar. Undrar vilka som förfestar till den. Bara folk som inte går ut, känns det som. Som jag och andra i min medelålder. Och jag vill INTE se detta.

Har läst ut Jonas Karlssons novellsamling. Han är för djäkligt begåvad, den mannen. Han skriver skitbra. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag gillar honom som skådis. Han var bra som G3, men jag måste se lite mer av honom först.

Nu ska jag inspirerad av Gitto laga Koppärriga kärringen.