Alfapet-vinnare här!!!

Jag spelade mitt livs första Alfapet med Tor och Martin tredjedag jul, istället för att åka till Monika som jag föresatt mig. Har lite dåligt samvete för det.

Jag vann! Inledde svagt, med LOOPAR (11 poäng). Trodde det var bra, men så kom Martin och Tor med 13 resp 15 poäng. Senare fick de till både 25 och 32 poäng, medan jag hängde på sköra trådar med 5 och 7. Ett tag hade jag BARA konsonanter! Bl a C, X och massor med D.

Plötsligt såg jag att jag kunde lägga ROCK. Det blev många poäng, men det bästa var ändå att jag la en bokstav som jag glömt nu som åt två håll såg till att jag fick dubbla poäng för orden. Så jag fick 50 POÄNG!!! Det var KEX eller nåt liknande, rätt kort. Det hela slutade med att jag vann med 270, Martin fick 232 och Tor knep jumboplatsen (härligt att få uttrycka sig så...om någon annan hehehe) med 192. Han tänkte längst också. Men han är filosof. Hahaha.

Åhhh, vad jag är en dålig vinnare. Jag är nog ännu sämre förlorare. Martin säger att han är jättestolt över mig. Ja, hellre att han är stolt över mig än jag över honom, hehe.

Gud, nu måste jag skärpa mig. Bli en bättre människa till nästa år. Om några timmar. I några timmar.

Nyårslöfte - mera mat

Eftersom bloggen heter Mathimlen måste jag skriva något matrelaterat i varje inlägg. Se korven i förra inlägget. Annars blir namnet vilseledande, och det är ju inte bra.

Igår och idag har det äntligen kommit inbjudningar till nyårsfester. Men nu är vi så inställda på att vara hemma och laga Moules Marinière, gratinerad hummer och ostron + se på DVD, att vi inte orkar ta oss nånstans. Funderade ett tag på att sticka upp till svärfars och plastsvärmors mästerligt inredda hus med utsikt över stort vatten, och tillbringa kvällen där då de är i London, men kom fram till att vi nog hellre vill vara hemma i vår oreda ändå.

Snackade med YQ, de är i Uppsala, ska käka ugnstekt anka och jätteräkor. Jag ska åka till Kina i april, så jag sparar min kinesiska mage till dess. Hoppas det finns några magra krabbor kvar då. Jag älskar de små, tunnskaliga kinesiska krabborna med det aromrika krabbsmöret.

Jag har levt på strömming de här dagarna. Efter att ha ätit fantastisk inlagd strömming hos svärfar på julafton (en med sikrom som Allans Jenny gjort + en med majonnäs, gräslök, dill och persilja som svärfar gjort) fick jag receptet: inlagd strömming Cattelin. Men min blev alldeles för sur, så nu undrar jag om inte den fick ligga i lagen för länge. Men det stod inte hur länge den skulle ligga. Dessutom var inte filén helt pinfärsk, även om det inte smakade dåligt, så blev jag ändå skeptisk. Men Tor och Martin har prisat den. Lite grann.

Igår fick vi de goda ursprungsströmmingarna eftersom svärpäronen åkt till London. Fast nu har jag ätit dem till middag igår och frukost idag, så nu är jag rätt mätt på inlagd firre. Undrar bara hur jag någonsin ska kunna återgå till köpburksvarianten nu när jag vet hur de kan smaka?

Malin ska fira i Bredäng. Fan. Jag får aldrig träffa mina kompisar nu för tiden, för alla har barn och släktingar och jag med. Och de som är singlar har skaffat andra kompisar.

Äh, så illa är det nog inte, men lite. Fan vad jag är hit och dit idag. Är i mitt å-ena-sidan-o-å-andra-sidan-mode. Hatahatahata. Gullgullgull.

Tillbaks

från tre tio-timmars arbetspass. Orkar inget annat då. Dessutom kan jag inte längre blogga från jobbdatorerna, de har gjort något med dem.

Igår råkade jag i gräl med en korvgubbe. Han tyckte jag var sur och otrevlig när jag suckande påpekade att jag sagt två gånger att jag bara ville ha stark senap. ("Du behöver inte vara otrevlig, jag har jobbat här hela dan, tror du det är kul när folk är stressade och sura...du kan faktiskt le lite istället...bl bla bla") Jag snoppade av honom med: "Och jag kommer aldrig mer att handla här när du jobbar." Tuggade argt i mig korven, som var mycket god. Kokt med stark senap. När jag ätit upp den ångrade jag min hårda ton mot gubben. Kan man sjunka mycket lägre än att vara taskig mot korvgubbar? Tror inte det. Funderar på att gå tillbaks och be om ursäkt. Funderar.

Jag har en förkärlek för människor som jobbar med lågstatus-yrken, bara de inte finns i min släkt. När jag under senhösten såg några gubbar i overall stå på tågspåret och plocka skräp som folk kastat ner under hela sommaren, då var mitt hjärta varmt av ömhet för dem. Stod på perrongen, tittade och ville säga: "Vad fint ni gör!"

Var lite rädd för att jag skulle låta högdragen eller fel på något annat sätt, så lät bli. Gillar städarna som sopar perrongen, skurar och torkar. Vad skulle vi göra utan dem? Jag tillhör de som ofta stannar till och pratar med städarna på jobbet. Ibland blir det lite ansträngande, eftersom städare inte nödvändigtvis är särskilt intressanta bara för att de har behjärtansvärda yrken.

En städare på Stadshuset bara malde och malde på. En på mitt nuvarande jobb är också på gränsen.

Det finns många som jag. Jag ser det ibland på kollegorna. Vi som jobbar inom det här yrket är nog särskilt svaga för att visa att vi kan fraternisera även med de som har lägst rang. Fast vi själva bara strävar efter att nå högre. Men vi är ändå de mest sympatiska. Jämförelsevis.

Vem har rätt? Jo, jag jag jag!

I bilen hem från svärmors julbord så argumenterade jag för att gossen inte skulle ha lampan tänd i bilen eftersom det kunde bli reflektioner i framrutan. Maken skämtade genast till det med något om djupa tankar eller nåt. Han ansåg att jag borde sagt "reflex". Jag vidhöll att man kunde använda reflektion om annat än tankar och funderingar. Det skulle ha känts helt naturvidrigt att säga "reflex" om den där spegeleffekten.

Nu har jag slagit upp i SAOL, naturligtvis har jag rätt:
reflex - återsken, återspegling etc.
reflektion - återkastning, återspegling etc.

Ha ha ha ha ha ha ha.

Så trevlig och vänlig är jag.

Andra bloggar om: reflektion, besserwisser, SAOL

ARG!

Är skitirriterad på två saker:

1) folk som skriver prettoviktigt på obegripligt sätt, som inte verkar vilja ha någon läsekrets men som ändå blir hyllade, trots detta. Exempelvis Annika Korpi vars oläsliga debut heter Hevonen häst (Hevonens hund, skrev jag först. Hahaha!). Hittade den bland recensions-exen som blir allmängods på redaktionen då och då. Hade hört talas om den, eller i alla fall sett titeln några gånger i några texter, så tog den. Ska genast ge bort den till lokala biblan.

Ur det fånigt heroiserande förordet av Klara Johansson (och vem fan är det då? Nån vars åsikt jag behöver bry mig om? Jaså inte? Jamen låt henne inte skriva ett undertecknat förord då!): "Helt traditionellt kommer hon aldrig att skriva påstår hon (Mathimlen: jag tror henne), utan hon vill alltid försöka kämpa med och mot språket." Liksom hennes fåtal läsare. Dessutom kan Klara lägga till: "med och mot försörjningen".

2) Min äldsta syster som inte kommer till min svärmors julbord idag. Jag fattar inte varför jag låter det komma åt mig, det är ju min svärmor som borde känna sig mest besviken, men jag är skitledsen! Tårarna höll på att börja rinna nyss, men så fäste jag blicken i min senaste text, den om fötterna, och knep ihop tårkanalerna.

Jag tror att jag är så ledsen för att syrran är min enda äkta, nära släkting i Sverige, och jag som vuxit upp i en familj genomsyrad av klantänkande behöver en dos blodrelation så här i juletider. Något som tvärtemot min förväntning blivit bara mindre av sen hon fick barn. Nu sa hon nåt om dagisbarn med många baciller (lillan), äldre barn med (bonus-sonen) och det fruktade RS-viruset. BS. Plus att de inte fått sova ut ordentligt. Det ser jag som den egentliga orsaken, och det är därför som jag blir så irriterad, för de kunde ha låtit bli att åka till hans familj två dagar i rad och dessutom varit där så sent så att de inte fått vila ut.

Så jävla störande!

Andra bloggar om: ilska, pretentioner, syskon

Mina paradoxala fotsulor

Som jag nämnt gillar jag inte alltför personliga blogginlägg. Försökte definera var gränsen gick för mig själv och kom fram till kroppsvätskor mm. Men nu bryter jag mot detta genom att skriva om mina fötters egendomlighet.

Jag har ju redan varit inne och - ursäkta uttrycket - nosat lite på mina fötter tidigare. De tenderar alltså att bli väldigt fuktiga när de är instängda i ett par skor. Det spelar nästan ingen roll om det är läderskor eller plastskor. Konstigt nog blir de även svettiga när jag har mina hemmatofflor på mig som är helt öppna med ett rött plastpälsklätt band tvärs över. Det värsta är att de samtidigt blir helt iskalla. Trots, eller kanske på grund av svetten. Då brukar jag vilja stoppa tårna i min hårt prövade makes knäveck.

Nu kommer vi till det paradoxala: ibland är mina fötter snustorra. Så torra så att jag vill gnida dem mot något fuktigt. Oftast inträffar detta tillstånd vid läggdags, när jag sköljt fötterna och lagt mig i sängen för att sova. Tålmodigt inväntar jag då makens insomning, när han börjar svettas kopiöst (ibland vaknar han mitt i sin egen insomning och finner till sin fasa att han ligger i en svettpöl). Detta är det perfekta tillfället att gnida mina torra fotsulor mot hans håriga smalben, utan att han protesterar. Då kan jag uppnå den perfekta fuktighetsgraden.

Det är viktigt att inte överträda gränsen så att mina fötter börjar svettas på egen hand (haha). För precis som man fryser över hela sin varelse om fötterna är kalla, så börjar man svettas i resten av kroppen om fötterna svettas.

Denna kunskap omsatte jag i självmedicinerande praktik när jag som 15-åring fick hög feber en sommar. Mamma vakade utom sig av oro vid min sida, gav mig heta drycker och byltade på mig täcken för att få mig att svettas (bl a Cia Berg har skrivit om olika kulturers syn på feber och hur man ska behandla en febrig människa). To no avail. Jag var snustorr. Låg i mina föräldrars säng; pappa var med bror och yngre storasyster i Kina. Äldsta storasyster hade flyttat hemifrån och fått mer än nog av mamma och mig efter ett gemensamt London-besök tidigare under sommarlovet.

Jag låg i alla fall där och tittade upp på kalligrafi-tavlorna med berg och vatten-motiv. De var som Rorschach-bilder och jag började se Beethoven med fleras porträtt i dem. Insåg då att jag måste få febern att gå ner, så jag började gnida mina torra fötter mot varandra för att få fram svett genom friktionen. Arbetade samtidigt med händerna för att öka effekten. Tillslut fick jag fram något som liknade en liten svettning. Uppmuntrad av framgången fortsatte jag oförtrutet. Det slutade med att jag var sjöblöt. Och febern gick ner.

Det var väl en fin liten historia att ha med sig till julbordet, va? Jag önskar att jag kunde dela med mig fler av mina små kroppsliga egenheter, men de är inte hälften så rumsrena som den här.

Andra bloggar om: fötter, svett, feber

Det bästa om Expressen och Persbrandt

har Redaktörn skrivit.

Andra bloggar om: Expressen, Persbrandt

SvD-texten

Min första jul firade jag vid 8 års ålder hos Frälsningsarmén i Kristinehamn. Nej, mina föräldrar var inte missbrukare, inte heller var vi speciellt fattiga, vi var bara invandrare från ett sekulariserat Kina. Kanske kom jag i kontakt med den svenska julen redan året innan, då vi bodde i Tensta. Men det verkar inte ha gjort något nämnvärt intryck på mig. Det var när svenska frälsningssoldater med öppna armar tog emot två små kinesiska flickor, nämligen mig och min storasyster, som jag fick upp ögonen för vad julen betydde.

De klädde oss i vita lucialinnen och pyntade oss med glitter. Vi fick lära oss sånger till lucia och jul – bäst tyckte jag om ”tipp tapp, tipp tapp”, fast jag aldrig lärde mig verserna. ”Vi komma från Pepparkakeland” var, passande nog, en annan favorit.

Från Kristinehamn har jag bara ljusa minnen. Alla var nyfikna och intresserade av oss – de hade nog knappt sett några invandrare där på tidiga 80-talet. Vi fick snabbt många vänner. Min äldsta systers studierektor Rune och hans fru Gunnel bjöd hem oss på julpyssel och vi hade kontakt med dem långt efter att vi flyttat därifrån. De kom och hälsade på oss, Rune bedrev idoga självstudier i kinesiska och blev så småningom duktig på att skriva kinesiska tecken.

Men vi flyttade till Oskarshamn och märkte genast en skillnad. Här fanns det en stor grupp vietnamesiska båtflyktingar som tagit omvägen förbi Hongkong och hamnat i Sverige. Vi var inte unika längre och blev heller inte lika omhuldade, även om äldre damer fortfarande kunde stoppa oss på gatan och be att få ta ett foto av oss ”små söta kinabarn”.

En av de första jularna här blev också avgörande. Vi blev hembjudna till våra föräldrars SFI-lärare och deras barn. Nu kan jag se tillbaka på bilden av hela vår familj – finklädda, sittande till bords hos en svensk medelklassfamilj med tonårsbarn – och undra vad värdfolket egentligen tänkte. Om deras barn tyckte det var kul, eller bara jobbigt? Hos dem fick vi i alla fall dopp i grytan för första och enda gången.

Annars var skolmatsalen den stora förmedlaren av svenska mattraditioner för mig och mina syskon. Hemma vankades ju endast kinamat. I skolan fick vi delikatesser som ärtsoppa, köttfärssås och fiskbullar. Risgrynsgröten fann jag dock vara onaturlig. Ris ska man inte hälla mjölk och socker på, det är min bestämda mening.

Efter två jular med utflykter till svenska medelklasshem tog min syster och jag över julfirandet hemma. Vi tyckte att vi hade fått kläm på det. Vi köpte adventsstakar och julstjärnor och försökte förgäves komma ihåg att tända ett ljus varje söndag för att få den där perfekta avtagande höjden på ljusstumparna. Vi pyntade, men det såg aldrig riktigt juligt ut hemma. Inte som hos svenskarna vi varit hos. Vårt pynt var köpt på en gång, i mataffären, inte ärvt och samlat under lång tid. Men det fick duga. Vi köpte julklappar till alla, inklusive oss själva.

Att jag hade missat vitala delar av den svenska julen har jag inte förstått förrän på senare år. Av naturliga skäl lagade mina föräldrar bara extra god kinamat hemma till jul. Griljerad julskinka smakade jag första gången för några år sen hos Monika, min gamla historielärarinna. En annan julfavorit jag har upptäckt är lutfisk, som självklart ska serveras med kryddpeppar och gröna ärtor.

Nu för tiden behöver jag egentligen bara åka hem till svärföräldrarna för att få den exotiska svenska julstämningen. Men i år vill jag bjuda hem en kinesisk familj som vi lärt känna. Jag ska bli deras frälsningsarmé. De ska få allt som hör julbordet till: skinka, lutfisk, gravad lax, köttbullar, prinskorv och ... hm … och lite wokade grönsaker till.

Andra bloggar om: jul, Frälsningsarmén, integration

Dagisdebatten och bloggtankar

Igår när vi shoppade så avslutade vi dagen med att prata om dagisdebatten. Jenny kan förstå båda sidor och tycker att folk borde få välja själva och att folk nog har större möjligheter att välja själva än någonsin förr. Jag håller i stort sett med.

Jag är en av dessa mammor som nog skulle ha dött av frustration om jag varit hemma med mitt barn. Däremot vill jag gärna umgås med andra vuxna och barn med mitt barn. Man skulle kunnat tro att Öppna förskolan varit idealiska lösningen, men se det gick inte, för där hittade jag kanske en mamma av 25 som var intressant att prata med. Hon var teckningslärare och har nu ett fint bageri på Valhallavägen. Pia, heter hon, minns jag.

Nej, min dröm är att få vistas i en stor lokal med lektant och lekrum, medan jag och mina medmammor som ex v Jenny, Sanna etc kunde jobba samtidigt som vi även fanns tillgängliga för våra barn. Kanske omöjlig ekvation ändå.

Men här ett annat inlägg som handlar om det. Upptäckte denna blogg idag och tyckte genast om den.

Har funtat på mina bloggpreferenser. Jag gillar personliga bloggar. Inte för personliga, det finns gränser. Men gärna hjärta, smärta och jobb, som Deep Edition. Kul också med en man som vågar lämna ut sig. Och sin familj, iofs. Zornkvinnan är fantastisk för att hon är så allsidig - allt hon skriver om blir intressant. Gillar Staffans blogg när han snackar media, musiktexterna eller texter om konserter han gått på i sin ungdom går mig helt förbi.

De upphaussade Sigges blogg och Isobels textverkstad ger mig snudd på ingenting. Snart slutar jag prenumerera på dem. Jag tvivlar på att Gellert Tamas läser vartenda ord Isobel skriver, men jag ska fråga honom för säkerhets skull. Nu hittar inte jag inlägget där hon skrev det, och dessutom verkar hon ha råkat ut för något riktigt hemskt, så jag slutar prata om henne nu.

Maken tycker att bloggar för honom är som tidskrifter. Han vill läsa om saker han inte redan visste. Det är iofs ganska svårt.

För mig är bloggar äntligen en chans att skriva vad jag tänker. Vad jag skulle vilja skriva, om jag hade chansen, men kanske inte våga. Bloggar är som fanzines för mig. Fast ett fanzine helt ägnat åt mina egna funderingar, utan någon annan röd tråd än just det.

Om Tommy och jag startade en tidskrift så skulle alla våra kompisar få skriva om precis vad de ville där. Det är mysigt att drömma.

Jag har skrutit om min SvD-text på jobbet idag. Helena G, Ulf T, Annika M, Leif Ö m fl fick läsa. Tycker det är kul att de får lite fler dimensioner på mig än "reporterinhoppare". Älskar Leif Ö. Han är en sån som personkemin stämt direkt med. Så jäkla mysig och mjuk. Behöver aldrig förställa mig och verka nyhetstuff framför honom. Ett riktigt mumintroll. Ska söka upp hans krönikor på nätet. Han skriver i ett svenskspråkigt blad i Finland.

Andra bloggar om: dagisdebatten, blogg

Shop till you drop

Har shoppat med Jenny. Vi träffades på NK. Sprall har fortfarande inte fått in den där leksaken som Vår Bostad tipsat om och som varit slut sen dess. Lillan ska få den, så har hon en bra resleksak om vi åker till Kina i vår. Det är en väska med två möss och några uppsättningar kläder så man kan klä av och på dem. Låter helt fantastiskt, om än något för kvinnligt. Är rädd att jag uppfostrar henne till en kvinna. Men vad är det egentligen för fel med det? Det finns ju könsskillnader. Dessutom är lillan redan så härligt feministisk när hon säger "hon" om allt och alla.

Shoppade loss på Champagne i PK-huset som ska upphöra, rea 50%-70%. Unnade mig att skämma bort mig själv lite. Hade ett uppdämt köpbehov. Skörden blev: en turkos glesstickad mohair-tröja med snöre i hals och ärm, en rosa top för bara 300 kr (efter rabatt) som satt fantastiskt sexigt på mig och en jättesöt äppelgrön halvgenomskinlig blommig blus med krås i ärmar och hals. Jenny sa den sista var lite 50-talets hemmafru. Gillar.

På Zara blev det en fjäderboa-cape (vet faktiskt inte vad jag ska kalla den) i gammelrosa. Kommer nog bli en vardagsfavorit att ha ovanför jeans, men funkar också till klänning och fest.

Åh, jag är så nöjd med livet idag!!! Och dessutom har jag en krönika i SvD idag om att fira jul. Hittar den dock ej på nätet.

Jo, köpte ett jätteenkelt och snyggt skärp också. En bit läder med ett spänne. Ser jättebra ut när det stramar åt och rynkar sig. Åhhh, jag är så bra på att shoppa!!! Men inte alltid. Och jag hoppas och tror verkligen att jag ska använda allt det här nu.

Man måste vara på humör när man shoppar. Känna sig snygg. Då passar allt. Och så ska man helst ha en bra shoppingpartner, som Jenny. Hon har också öga för fina saker, och gärna lite annorlunda än man själv har. Och så ska man bara ha en känsla för vad man vill ha för stil ett tag framöver men inte ha alltför konkreta idéer, för då hittar man aldrig det perfekta plagget. Iofs tycker jag mina stövlar är perfekta som jag köpte med Anita. Problemet med mig och skor är att jag alltid blir svettig eller i alla fall våt. Vet ej om fukten kommer utifrån eller inifrån. Troligtvis det senare. Min favorit-morgonredigerare på jobbet, en skitkärv medelålders man som heter Pecka tycker att jag ska köpa yllefrotté-strumpor, för det har han och han blir aldrig svettig om fötterna. Jag har fortfarande inte skridit till verket.

Ska nog lägga upp lite bilder på inköpen så smått. Åt på Roppongi. En av tjejerna där smajlade upp sig skitmkt mot mig sist jag var där (i tisdags), hon kanske läst min sågning. Eller så har ägaren gjort det. Ha.

Köpte delikatesser till svärfar och plastsvärmor. Personalen frågade vad det fick kosta. Så mycket som möjligt, sa jag. Fast det blev rätt så överkomligt ändå. Kände mig rik idag. (Efter att ha lagt ner flera tusen på tre plagg så kändes allt så billigt. "Va? En liten flaska olivolja för bara 120 kr?") Älskar att känna mig rik.

Andra bloggar om: julklappar, mode, sushi

Min man och jag

Ibland vet jag inte vem av oss som är roligast. Kanske är det kombinationen. Jag är nog mest ofrivilligt rolig, medan han är rolig by default.

Jag: Ja just det, jag åkte med en taxichaufför från Senegal härom morgonen, han erbjöd oss att komma och äta traditionell senegalesisk mat hos dem efter nyår. (Fattar'u, äkta senegalesisk mat!!! Äkta etnisk mat!!! Han sa att han ätit fisk i många länder, men ingenstans smakade det så gott som i senegalesisk matlagning. Iofs tror jag inte han har varit i Kina, men säkert Frankrike, mina förväntningar är skyhöga!!!)
Maken: Jaha.
Jag: Han har en dotter som är 18 år och som är duktig på att laga mat. Hon har bara varit här i ett par år och är med i flera dansgrupper... men han har ganska jobbig röst.
Maken: Jag kan be honom hålla käften om du vill.

Andra bloggar om: humor, mat, kommunikation

Nya bekanta

Idag tog jag äntligen mod till mig och gick fram till en tjej som jag sett på tåget många gånger. Hon är kläddesigner och ser alltid otroligt chic ut, och bara det är ju nog för att sätta skräck i mig. Men jag har ändå känt på något sätt att hon är schysst och jordnära, så nu var tillfället gyllene: jag var sminkad för jag skulle träffa min motspelare från filminspelningen + jag kände mig hyfsat social och inspirerad. Fast när vi började prata så märkte jag att jag ibland inte hörde vad hon sa, för jag var så fascinerad av hennes utseende.

Vissa människor har den effekten på mig. Det är människor som ser speciella ut på något sätt. Det kan vara att de har en speciell näsa, som Jennys Mia. Hennes näsa ser precis ut som Marie Antoinettes på en karikatyr där hon sitter i en vagn på väg till giljotinen. Bilden fanns i historieboken. Ni borde kunna erinra er den. Uppdatering: här är bilden, men näsan var inte som jag mindes den.

Den här designertjejen ser verkligen speciell ut, dels i ansiktet, dels med sin hopplockade, centraleuropeiska vintagestil som jag beundrar kolossalt, men som jag skulle se ut som en trasdocka i.

Hon bor inte längre i området, men har kvar en lägenhet som atelje. Gud, vad jag beundrar henne! Hon verkar så skärpt! Så målmedveten, så kreativ. Så egotrippad! Något som jag har förstått är en förutsättning för framgångsrik konstutövning.

Jag skulle vilja måla hennes porträtt. Det finns så många porträtt jag vill måla. En konduktör på tåget har också en fantastisk näsa. Han ser ut som en romersk senator. Jag skulle måla honom i vit toga liggandes på en divan med druvor i handen. Mmmm, porrigt.

Såg förresten en gammal klasskamrat Adam som var ihop med min kompis Maria. Han fick en 30-årskris och gjorde slut. Han såg lite jagad ut. Undvek honom.

Motspelaren Håkan har en väldigt bra idé till tv-serie. Vi pratade lite om en av karaktärerna. Formosa hade julstängt 21 dec - 29 dec!!! Alltså, fatta hur bra den krogen måste gå med alla sina kinesiska turistgrupper som uteslutande äter där!!! Kineser har aldrig stängt när svenska restauranger har öppet!!! Åt istället på thailändska Siams barservering. Ganska trevligt kryp-in, men maten var sådär. Kyckling med vitlök var torra kycklingfilé-bitar med rostad vitlök på. Punkt. Hällde söt chilisås på och fyllde buken.

Andra bloggar om: möten, näsa, porr

Hemspråk = modersmål

Kommentaren från mz om hemspråk gav mig panik. Tänk om lillan inte ens får modersmålsundervisning i grundskolan? Jag som behöver allt stöd jag kan få för att hon ska få passiv tvåspråkighet. Så nu ska jag röra om lite i grytan och få de i kommunen att förstå vem de har att göra med. Ska ta kontakt med Skolverket också. Ska det verkligen få vara så olika praxis i kommunerna? I Huddinge kommun behöver barnet bara ha en vårdnadshavare som har ett annat modersmål för att få undervisning. Maken tar det lugnt som vanligt. Det är väl för att det inte är han som får hålla på och kämpa med att konstruera meningar på kinesiska för att vårt barn ska berikas med ett till språk. Samtidigt så säger han åt mig: "Slarva inte!" när jag säger nåt på svenska istället.

Andra bloggar om: hemspråk, Kina, panik

Hemspråk och barnskrik

Igår fick jag den briljanta idén att börja blogga på kinesiska. Skulle säkert vara jättebra för min egen språkutveckling på modersmålet. Men så kom jag att tänka på hur lite tid jag redan nu har och hur mkt av den jag redan nu lägger ner på Mathimlen.

På tal om modersmål. Kollegan Sara R tipsade om att man kan få hemspråksstöd till sitt dagisbarn. Jag sökte. Det visar sig vara något helt annat än hemspråksundervisning. I alla fall i vår borgerligt styrda kommun. Ungen ska ha TVÅ föräldrar som snackar hemspråk och vara dålig på svenska, då ska hemspråksläraren liksom vara nån som översätter åt ungen i en timme i veckan. Hm.

Hänt i natt: lillan skriker: JAG VILL INTE! JAG VILL INTE! Jag springer till barnkammaren, vill trösta henne, tänker att hon drömmer mardröm om nåt fruktansvärt monster eller jätteinsekt som jag själv brukar vakna skrikande från. Anländer lagom för att höra henne skrika: JAG VILL INTE ... leka Mac. Vilket betyder ”jag vill inte leka med Max.” Max är en lite blond pojke som älskat vår dotter från första stund. Han vill alltid ta på henne, kramas och pussas. Och det vill tydligen inte hon. Jag förstår det, så många som vill krama och pussa henne hela tiden.

Andra bloggar om: barn, bloggar, Kina

Den vidunderliga gröten

Jag skulle ju skriva om min underbara gröt, inte börja en världfrälsar-jämrande visa om kuvade grannfrun. Igår när jag kom hem från Nana var jag rätt mätt och lillan med, så jag började laga till en fläskbensoppa av ett par revben jag hade tagit fram i kylen. Hade i lök, ingefära, salt. Kom på att mamma haft med sig torkade pilgrimsmusslor på min begäran, la i några vid minnet av pilgrimsmussle-gröten från London. Det luktade ganska konstigt. La i lite torkad skinka och hoppades det skulle hjälpa. Undrade varför det inte doftade som min barndoms hönssoppa med torkade pilgrimsmusslor. Uppenbarelsen kom när jag la i torkad svamp som jag förvällt. Det var vad som fattades!

Kombinationen var fantastiskt umamig! Väldoftande och 鲜! Hackade morot för att kunna lura i lillan den, men kom på att hon ju gladeligen äter rå morot. Hade i den ändå. Sköljde grötris och hade i den. Hade plattan på 5 och gröten kokade perfekt. Sen var det Agnes på tv kl 19.25, Tracks (programledarkillen är verkligen haschig) skulle visa hennes video Right here, right now. Såg den. Kom tillbaka till köket och fann gröten vidbränd. GGRRRRRRRR!!!! Blev orationellt sur på Martin. Lyckades dölja det, som tur var.

Lillan gillade ej den vidbrända gröten, men älskade fläsket. That’s my girl. Fläsket var vidunderligt gott. Jag tycker synd om alla som inte äter fläsk. Det är det godaste köttet. Jag har hört att människokött smakar lite som fläsk. I så fall förstår jag kannibaler.

Andra bloggar om: soppa, recept, fläsk

Min granne Nana

Igår när jag hämtat lillan gick jag hem till min nordafrikanska grannfru och umgicks med henne och hennes bebis. Hon är deppad och uttråkad. Vem skulle inte vara det om man inte längre älskade sin make och tvingas bära slöja, trots att man aldrig gjorde det i sitt hemland. En gång satt de i vårt kök för att hon hade blivit galen på att han blev galen på att hon hade t-shirt på sig i simhallen när hon var med ungarna där.

Jag har haft grannfrun, vi kan kalla henne Nana, som projekt ibland. Försökt lära henne cykla, uppmuntrat henne till att börja på simskola. Utan framgång. Hon tycker också det verkar läskigt att köra bil. Det tycker jag också, men jag tror ju att man ska gå in i sina rädslor. Vet inte hur jag ska övertyga henne om det.

Vår kontakt går i vågor. Ibland blir vi trötta på varandra. Särskilt nära stod vi varandra när vi båda var deprimerade och sysslolösa. Sen började hon plugga till undersköterska och jag blev irriterad på att hon bad mig om hjälp med läxor. Det var rätt mycket hjälp ett tag. Jag tyckte hon bara skulle göra dem efter sin förmåga. Hon är ju inte korkad. Sen slutade det av någon anledning. Antingen för att hon förstod min ovillighet, eller för att teoridelen var avslutad.
Häromveckan kom hon och var helt desperat. Hade smitit hemifrån och bett maken komma hem från jobbet under förevändningen att hon måste till läkare. Hon stod inte ut med att ungen skrek hela tiden. Nu har jag sagt att hon och barnen får komma hit och äta middag ifall hon själv inte orkar laga mat ibland. För det hade jag velat att någon erbjudit mig då när jag var mammaledig. Hittills har det resulterat i att jag ätit hos henne ett par gånger.

Ett tag när hon var fast besluten att skilja sig så mejlade jag till några kärringar som jobbar med integration, flyktingar och invandrarfrågor för att be om råd. ”Hennes man hotar att skada henne om hon lämnar honom, han säger att svenska fängelser är som hotell, vad ska hon göra?” Ungefär så. Då fick jag svar av en förment kulturbevandrad kvinna att ”hon kanske borde skaffa sig något intresse, som en akvarellkurs?” Jag trodde inte det var sant.
Jag vet inte hur jag ska hjälpa Nana. Jag förstår henne inte alltid. Men jag ska försöka finnas där för henne. Jag tror att det räcker.

Andra bloggar om: islam, vänskap, skilsmässa

Trött

Har jobbat 4-10. Nu ska jag gå och lägga mig. Skrev de två texterna, en om vargboken och en julkrönika, men måste fila lite mer på dem.

Har lite prestationsångest. Känner mig jagsvag trots att jag jobbat och jobbat på sistone. Kanske det som är felet. Behöver några dagar när jag bara går hemma eller träffar kompisar och sminkar mig och shoppar.

Igår gjorde jag jobb om Karolinska universitetssjukhuset som det stormat kring på sistone. Pratade lite med Birk från Ronja Rövardotter som numera jobbar som journalist på landstinget i Stockholm. När det gäller Karolinska så kan jag inte låta bli att tänka att det låter som det låtit på de flesta mediaföretag jag har varit på. Obegripliga omorganisationer som inte rättar till de fel som iofs finns i företaget och gigantiska besparingar som de anställda inte förstår var de ska tas ifrån.

"Skillnaden är väl att de hanterar människor", som fotografen så rätt påpekade. Det gör väl vi också, om än inte så direkt som i vården. Sötebrödsdagarna verkar över för all framtid i Sverige ... eller nånstans kommer de säkert att uppstå, bara inte i min bransch, och aldrig där jag är. Uuuuuhhuhu.

Andra bloggar om: trötthet, prestationsångest, sparpaket

Killar det inte blev något med I

Det var en kinesisk fest anno 1990. Eller i alla fall asiatisk. Nuförtiden är de gigantiska. Det finns asiatiska communities på nätet och arrangörerna hyr in sig på Mondo. Tommy och jag råkade hamna på en sådan fest i somras, eller vad det förra sommaren? Det var en mycket intressant upplevelse. Bland annat uppträdde ett gäng tjejer och dansade till ett potpurri av typ Britney Spears, Michael Jackson etc.

Åh, vad jag önskade att jag hade varit 10 år yngre. Ingen tittade åt mitt håll på den festen, men jag stirrade på en fantastiskt vacker ung kvinna som var höggravid. Jag komplimenterade henne och sa att jag också hade varit ute och dansat när jag var höggravid, men inte varit lika snygg. Hon log ett vackert leende.

Killen i fråga, på festen 1990, kan vi kalla Anders. Själv var jag ihop med drömprinsen som var en blond viking i parallellklassen. Förutom utseendet var min kille också smart, eller, han var duktig i matte, och på den tiden trodde jag att det var samma som att vara smart.

Men jag kände att något inte stämde mellan oss. Vi hade inte speciellt kul ihop. Vi var bara väldigt attraherade av varandras yttre (i alla fall jag av hans). Hans navel luktade pyton. Vi hade förmodligen inga gemensamma intressen, så vi hade inget att prata om. Eller så var jag bara för upptagen med och paralyserad av att han skulle titta närmare på mig i dagsljus och upptäcka alla mina finnar och skavanker.

Så när jag hamnade på den kinesiska festen var jag väldigt nöjd med att väcka en killes intresse. Festen hade förresten min värsta antagonist i barndomen bjudit in till, vi kan kalla henne Susan – mina föräldrar jämförde mig med henne hela tiden. På samma sätt som Isse jämfördes med Babette. Jävla föräldrar till att jämföra. Och trots att jag teoretiskt sett borde ha vunnit över henne under alla barndomsåren, så kände jag mig ändå som en förlorare. Hennes föräldrar verkade nämligen alltid så nöjda och stolta över henne på ett sätt som jag inte märkte att mina var, trots att jag var bäst i klassen. Numera bor Susan i New York och är gift med en börsmäklare som hon först var vän med i många år. Avundsjuk på att hon bor i NY, vem – jag?

Ok, för att äntligen komma till saken. Anders bjöd ut mig. Han körde bil. Det var som en tonårsfilm för mig. Han körde och ett par kompisar till honom satt bakom och han tog min hand och la den på ratten under förevändning att jag skulle få styra. Behöll min hand och la den på växelspaken för att jag skulle få växla. Jag tyckte det var gulligt, samtidigt var jag klar över att han inte var min typ.

Redan under denna första dejt (som jag nu inser att han var hänsynsfull nog att ta med sig förkläden till – sina kompisar) fick jag en present. Det är en jättesöt liten docka i rosarandig pyjamas som ligger på en kudde. Den är i själva verket en speldosa, när man drar upp den spelar den en vaggvisa och dockan börjar åla sig lite lätt. Otroligt sött! Jag älskade den med en gång. Den blev också mycket omtyckt av min tre år äldre syster som jag delade allt med, inklusive trosor, ända tills hon gifte sig.

Det blev min enda dejt med Anders. Jag var bara ute efter att känna mig lite eftertraktad. Min pojkvän var på tågluff i Europa och jag visste inte om det skulle ta slut när han kom tillbaka. Strax innan hans efterlängtade ankomst ringde jag Anders och sa att vi inte kunde träffas mer för att jag redan har en pojkvän. Han blev skitsur.

Jag frågade inte om han ville ha tillbaks dockan, för den ville jag behålla. Den står sedan några år hemma hos min äldsta syster. Ibland leker min dotter med den när hon är där.

Andra bloggar om: fest, Kina, dejting

Helg = ledig

Usch. Söndagsångest. När ska man få ett jobb som man inte får söndagsångest för? Nu är det lite saker som hopat sig igen. Julklappar ska inhandlas, två texter väntar på att bli skrivna, tre dagars tio-timmars-pass väntar. Blä.

I fredags gick jag på två personalfester. Tolkjobbets och journalistjobbets. Tolkförmedlingen serverade tapas. Jag hade tagit på mig den svarta Karl Lagerfeldt-klänningen som jag aldrig haft tillfälle att ha, den sitter inte åt i midjan, så den känns lite bylsig. Men nu när jag skulle käka två omgångar middagar så tänkte jag att bylsighet var en fördel.

Var nära att fastna på två hamburgerställen på vägen, en McD och en Burger King. Men höll mig. Åt en tallrik med paella och friterade bläckfiskringar. Helt ok. Rätt gott. Men tänkte att jag skulle spara mig till nästa middag. Som verkligen var en besvikelse. (Jag har en känsla av att jag inte borde börja meningar med "men", men...) Slarvig viltgryta (kött och några vilsna kantareller) och potatismos. Vägkrogsmat, som någon uttryckte det. Visserligen har jag rosat restaurangens grytor, men inte ens jag ville ha gryta på personalfesten.

Vi höll till i garaget, något jag känt mig skeptiskt till från början. Hela grejen kändes hemskt B faktiskt. Ljudet var uruselt, man hörde inte vad folk sjöng på scenen. Det enda som var lite kul var att Soundtrack of our lives var festband. Ebbot är ju sååå coool! Han gick ut i publiken och var bara så rockstjärna! Hur kan en lönnfet, skäggig man med pagefrisyr kännas så ... fräsch? I en lång tunika dessutom. Och scarf.

Jag tog på hans hår. Det kändes nytvättat. Jag utforskade tanken att Ebbot tvättat håret inför konserten på firmafesten.

Jag var väldigt fin. Fick flera komplimanger. Hade illrött läppstift. Resten av mig gick ju i svart. Klänningen har en pösig kjol, så man ser lite 50-talsaktig ut. Jag släppte ut mitt hår som i sin otvättade glans föll i Lana Turner-vågor. Är det fest så är det.

När en vänligt inställd redaktör började kladda lite för mycket på mig flydde jag. Dansade med Sanna. En reporter som varit där förut anslöt sig och såg drogad ut. Jag bad honom sluta knarka, om han gjorde det. Han sa att han knarkade massor under utbildningen, men nu slutat. Jag ville tro honom. Han frågade vad jag hette. Jag mindes precis vad han hette just då, men nu kan jag inte få fatt på hans namn. Jag minns bara att han skrev avskedsmejlet jag hade velat skriva på det förra stället: Tack för ingenting.

Martin ringde och bad mig komma hem, så jag tog en taxi. Det var skönt att gå och lägga sig och känna sig alkoholsnurrig med huvudet på kudden. Det var rätt länge sen. Jag gillar att tappa kontrollen så där lagom. Gillar ordet lagom. Bästa ordet på svenska.

Andra bloggar om: ångest, firmafest, knark

Anonymitet ger frihet

Ibland kan jag bli så avundsjuk på bloggare som haft vett att vara anonyma. Här är en som både har social fobi och är kulturjournalist. Fast han kanske får sin bekräftelse annorstädes.

Eftersom jag både törstar efter bekräftelse och vill kunna vara elak så har jag varit tvungen att välja. Hittills har jag gjort en halvmesyr. Folk som känner mig vet vem jag är. De obekanta som läser min blogg kan med lite detektivarbete snabbt räkna ut vem jag är också, till ingen större nytta för vare sig mig eller dem. Men OM jag snackar skit om någon eller något program på TV eller varför inte ett antal personer på min nuvarande försörjningsplats, som t ex reportern som bytte ut datorskärmen från stenåldern som fanns på det bord han fått till den platta datorskärm som fanns på vikariernas bord, så är jag liksom rädd att det ska leda till men för mig i framtiden, förutom alla de men som finns naturligt i form av en icke-existerande arbetsmarknad.

Livet är hårt. Jag mesar på.

Helmut Schmidt och jag

Vilken kändis är du lik? Jenny är lik Jodie Foster. Tack för länken. Jag är mest lik Lauren Bacall, sen Kate Winslet, sen Helmut Schmidt. Om man fortsätter i fallande ordning är jag även lik George W Bush, Gary Oldman, Keith Moon, Gregory Hines och George Lucas. Intressant med ett datorprogram som smickrar en, smickrar en och sen grovt förolämpar en. Fast mest förolämpad blev jag nog över GWB, Helmut Schmidt såg ganska trevlig ut och George Lucas kan till och med jag se att jag är lik. I alla fall på fotot jag använde, där jag har en hockeyfrissa inte långt från hans.

Andra har annars sagt att jag har vissa likheter med Cameron Diaz och Angelina Jolie. Undrar varför inte programmet tyckte det. Hrmpf.

Tycker ni inte förresten att de där två ledarbloggarna i Expressen är förvillande lika varandra? De ser i alla fall klonade ut. Byt frisyr på dem och deras morsor skulle ha svårt att skilja dem åt.

Jag har öga för folks utseenden. David Dencik som spelat Lasermannen med bravur i tv-serien är jättelik en av killarna i Hey Baberiba. David Hellenius som spelar prins Filip.

Önskar att det var nåt som gick att leva på.

Sitter och väntar

Sitter och väntar på att gå till familjerådgivaren. Pratade nyss med en kompis i Kina. Hon och maken har flyttat isär. Han avskyr hennes föräldrar. Det verkar vara konflikten, men jag tror ju att det ligger mer i det. Hon ber honom att för hennes skull åtminstone bara följa med ibland. Han vägrar. Hon vägrar skiljas. För barnets skull. Alla hennes vänner har skiljt sig, säger hon. Och det brukar sluta med att papporna slutar träffa sina barn.

Jag tror att hennes man inte älskar henne längre. Det är vad jag alltid tror när män beter sig kompromisslöst.

Jag ser inte fram emot rådgivningen. Förra gången upplevde jag det som att terapeuten ställde mig mot väggen och liksom ansatte mig alltför hårt. Med en alltför logiskt resonerande terapeut behöver jag ingen make. Då har hela idén med rådgivning fallerat. Det var ju för att jag inte klarade av min mans hårda argumentation som vi började söka hjälp utifrån.

Men jag tror i alla fall att min man älskar mig.

Fått nys om en ny asiatisk-västlig kvinna

Hittade henne via Little, yellow, different. Hon heter Margret Cho och verkar vara en kul prick. Skulle beställa böcker av henne från Amazon, men det visade sig att böckerna kostar typ 3 dollar second hand och frakten 30 dollar... Har istället gjort inköpsförslag till Stockholms stadsbibiliotek.

Det är en liten pervers böjelse jag har, faiblessen för asiatiska, företrädesvis kinesiska, kvinnor som befinner sig i Europa eller USA. Kanada går också bra. Huvudsaken är att de lever i länder där majoritetskulturen anser sig vara vit. Har läst otaliga såna böcker, från the usual suspects som Jung Chang till mer obskyra som boken Falling Leaves som jag köpte och sträckläste och storgrät till på Teneriffa, under Martins och min första utlandssemester. Kanadensiska Jan Wong som skrev Red China Blues är en stor favorit. Efter en googling har jag förstått att hon är rätt osympatisk också.

Jobbig lärdom + underbar matblogg

Lugnt på jobbet idag igen. Rekade på Norrköpingsbranden som var ett inslag tills det visade det sig inte finnas några brottmisstankar, då blev det ett bildsatt telegram. Det tragiska är att 30-åriga kvinnan som dog bodde i lägenheten mittemot den det brann i, hon gick fel in i köket i den brinnande lägenheten vars innehavare lämnat ytterdörren öppen. Det var därför röken fick sån snabb spridning. En 39-årig man i våningen ovanför dog av rökskador. Lärdom: stänga dörrar och fönster vid brand.

Hittade via Zornkvinnan den fantastiska matbloggen Aglio e olio av en svenska som bor i Toskana, Italien. Enkla, handfasta recept för vardagsmat. Exakt min typ av matlagning.

Medan riset blir varmt i mikron

Har lagat Gorme Sabzi. Grönsaksturken hade torkade grönisar i en färdig blandning, så det gick lätt som en plätt och snabbt som en pannkaka (de nyskapade metaforerna haglar som regnet), om man bortser från att lammköttet ska koka i 1,5 timmar. Nu plingade det till! Jag ska äta en sen middag.

Idol-Agnes och den som försvann

Tittade på Idol-finalen istället för att gå ut och dricka öl med Tommy och Leili igår. Skakade av nervositet precis innan de sa vinnarens namn. Hejade på Agnes, men hon hade fan ingen röst igår. Tyckte Sebastian var fantastisk i Springsteen-låten, men när Martin sa att han lät som en karaoke-stjärna i nån Sikta mot stjärnorna för vuxna, så kände jag hur rätt han hade. Medan Agnes alltid låter som Agnes och alltid gör sin version av låten. Dessutom ogillade jag Sebastians röstfiskeri in i det sista. Så jag höll på Agnes, vilket jag mer eller mindre gjort sen … ja, i alla fall sen innan Måns åkte ut.

Sibel känns så tillgjord tycker jag. Såg ni hur hon höll på och tog på Agnes hår när de andra kom upp på scen och gratulerade henne? Dessutom så höll hon sig bredvid Agnes hela tiden, för att vara i fokus för tv- och de andra kamerorna och som för att påminna alla om att hon ändå kom trea, fast det är Elina och Agnes som varit bäst vänner genom programmet. Hon tog på Agnes hår och arm på ett så häftigt och ogint sätt. Det kändes som att hon liksom både ville kladda bort Agnes vinnarglans och få lite av den.

Filminspelning och dimsum - del 2

Efter sju evigheter var vi klara kl 12. 44 minuter senare träffade jag Tommy och vi gick till Lucky Garden. Jag beställde snabbt mina favoriter - friterad tarotdumpling, friterad klibbigt-ris-dumpling, ris-canellonis med färska räkor, tsai-siu-bullar, rättikapudding och gröt med salt kött och tusenåriga ägg. Var utsvulten. Kl 13.43 hade vi fortfarande inte fått mat. Jag klagade. En servitris kom och sa att vår mat skulle ta ytterligare 10-15 minuter. Då reste jag mig och sa att vi går. Och vi tänker INTE betala för gröten som de serverat med föredömlig snabbhet - synd bara att tanken är att man ska äta den till allt det andra. Sa åt henne att möjligen kan jag tänka mig att stanna om de bjuder oss på en ny skål gröt för att uppväga vår väntan.

Hon hämtade vår första kypare som var otroligt ohövlig och tjafsade tillbaka istället för att be om ursäkt. Argumenterade om att de som kommit efter oss men fått sin mat före oss hade bokat bord och/eller beställt mat som lagas först i turordningen. Ha! Bullshit. Han sa att de inte kunde bjuda på en skål gröt för den skulle han personligen få betala etc. Ännu mera bull. Jag är uppväxt i kinarestauranger. Lite extra gröt försätter ingen i trubbel. Han skrek, jag skrek. Fan vad ofta jag skriker åt folk nuförtiden. Först var det tonåringen från tåget, igår familjerådgivaren ("VAD E DE SOM E SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA???") och idag en kypare. Jag förmodar att det är ett gott tecken, ett ålderstecken, ett tecken på att jag har slutat ta skit.

Sen kom en andra kypare som också argumenterade. Samtidigt hade en tredje kypare kommit med två av våra rätter och jag ville bara hugga in på dem istället för att ta en burgare. Jag bad dem lämna mig ifred så jag inte tappade aptiten.

Sen lade jag diskussionen bakom mig och övergick till att kritiskt avsmaka maten. Tarotdumplingen var sådär, lite för tung. Ris-canellonin var direkt smaklös, dålig sojasås. Gröten var utmärkt, faktiskt bättre än den torkade-pilgrimsmussla-gröten i London. Klibbigt-ris-dumplingen var jättegod, frityren var lätt och perfekt krispig. Ångkokta tsai-siu-bullen var helt ok, över förväntan i alla fall. Rättikapuddingen hade fet och god stekyta. Allt som allt var jag ganska nöjd och förbannar det faktum att det inte finns några andra dimsum-restauranger värda namnet i Stockholm. 2003 öppnade en ny som hette Mei Sam i Solna industriområde. Den var jättebra. De hade till och med kinesisk husman på menyn, men tyvärr stängde de igen. Kanske gav området inte tillräckligt med kundunderlag, trots alla kineser som vallfärdade dit på helgerna. De borde ha öppnat i city och gett Lucky Garden en fajt.

Medan jag åt och Tommy försökte trösta mig med att berätta om när han rök ihop med två dumma biljettförsäljare på Södra teatern funderade jag på hämnd. Hur jag skulle såga Lucky Garden i Alltomstockholm och säga åt alla jag känner att inte gå dit. Inte för att de jag känner går dit. Kanske klistra upp nedsättande lappar utanför deras fönster. Det kom in ett par med barnvagn. Funta på att säga åt dem att maten här tar en timme att få in. Gick på toa. Funta på att ta med en spritpenna nästa gång och kladda ner väggarna. Funta på att betala med kort och skriva en krona mindre än beloppet och lämna en krona kontant. Som en markering.

Jag funderar ofta på hämndaktioner mot restauranger och butiker med otrevlig personal. Vad funderar du på?

Filminspelning och dimsum - del 1

Så fort jag såg inspelningsschemat tänkte jag: "Det här kommer aldrig gå." De hade avsatt en halvtimme per scen. Av erfarenhet vet jag att allting tar alltid dubbelt så lång tid än man tror när det gäller film. Inte för att jag har så himla mycket filmerfarenhet, men av det lilla jag har går det att otvetydigt dra den lärdomen. Det stod att min scen skulle filmas 9.30 - 10.00. Regissören hade bett mig vara där från 9 till 11. Det låter mera rimligt, tyckte jag och bokade in min käre vän Tommy på en tidig dimsum-lunch kl 11.15.
Missade tåget jag tänkt ta, ringde regissören som sa att det var ok att jag var där 9.25... Sen fick jag vänta. Och vänta. Jag tror inte vi började filma förrän kl 11. Men jag hade ingen koll på tiden. Upplevde ju att vi hade så gott om tid.

Location var en port på Heleneborgsgatan vid Hornstull. Jag satte mig direkt i "uppehållsrummet" i källaren. Väntan är ju klassiskt vid filminspelning, det får man höra om i alla dokumentärer och intervjuer med skådisar. Jag snackade lite med Ellinor, 20-årig blixtinkallad produktionsassistent som vill bli filmfotograf. Hon verkade ha skinn på näsan, hade ett intressant nervöst sätt att smådarra på händerna som påminde mig om Mia W. Jag inbillar mig att det är pga rökning. Inte för att jag såg henne röka, men Mia W kedjeröker ju.

Sen kom Håkan in medan jag snackade med Jenny på mobilen för att fråga hur det hade gått med brösten. Han presenterade sig med: "Hej! Du är min tjej!" Det visade sig att han spelar huvudpersonens dumpade pojkvän vars nya flickvän jag är. Det var Håkans port vi var i. Han var väldigt trevlig. Maken och jag har diskuterat om den nya snygga asiatiska flickvännen är ett tecken på att den dumpade killen har gått vidare och nått nya höjder i livet. Det sista är min tolkning. Maken vågar inte annat än hålla med.

Det har varit väldigt intressant att läsa manuset. Jag kunde inte låta bli att undra ur vilka verkliga händelser i sitt eget liv som manusförfattaren hämtat stoff. Kanske var det här med asiatisk ny flickvän helt taget ur luften.

Hur som helst. Sen kom de andra inramlandes från dagens första scen uppe i lägenheten. Josephine Bornebusch från Hundtricket spelar huvudrollen. Hon verkade ha gått in i rollen väldigt mycket och var ganska kall mot mig. Jag föredrog att tolka det så.

Jag blev sminkad i typ en halvtimme, trots att jag själv redan spacklat mig så mycket jag kunnat på vägen för att kompensera för förseningen. De gav mig en krigsmålning på ögonlocken. Jag fick bruna vingar av ögonskugga upp mot ögonbrynen med himmelsblå "lillvinge" innanför. Vet inte om ni fattar. Jag såg inte klok ut. Not my idea of snygg.

Vi höll på att frysa ihjäl. Det var tre olika kameraställningar, och fyra fem tagningar minst på varje kameraposition. En helbild, en närbild på JB och en närbild på Håkan och mig. Men det var så roligt att agera så jag glömde helt bort tiden. Klockan 11.37 frågade jag Håkan vad klockan var och fattade att Tommy stått och väntat på mig i över 20 minuter. Min mobil var kvar i källarlokalen, jag kunde inte hans mobilnummer utantill och tagningarna kunde inte vänta. Men tillslut sa jag: "Ursäkta, men jag måste ringa min kompis!" och sprang ner till källaren. Då var klockan 11.43 eller nåt. Tommy hade gått in på Åhléns för att värma sig. Jag bad tusen gånger om förlåt. Regissören Ulrika sa att hon också kunde säga förlåt, men jag sa att det var ok.

Ulrika verkar kunna bli en bra regissör. Hon är väldigt social. Jag tror att regissörer kanske måste vara lite som journalister; smöra väldigt mycket för folk för att få dem att ställa upp för dig. Sen när de är förbrukade så bryr man sig inte om dem mer. Tills nästa gång man behöver dem.

När jag äntligen träffade Tommy läste han en bok som verkar vara tidskriften .doc med en amerikansk journalista som skriver att "Varje journalist som inte är för dum eller för självgod för att lägga märke till vad som sker vet att det han gör är moraliskt oförsvarbart... de som är minst talangfulla säger att de gör det för konstens skull, de mest anständiga säger att de gör det för att försörja sig."

Jag försörjer mig.

Blogger Blues

Igår fick jag en släng av bluesen. Hade kollat på tv (Time-Out med gulliga Ola från Idol och likadant söta Peter Jihde, som dock är misstänkt helylle och reko, det måste vara något fel på honom!) vilket ju är tillräckligt för att göra mig lite deppig, men sen satt jag dessutom och läste bloggar, framför allt Fredrik Virtanens blogg. Ett av de senaste inläggen länkade till tidskriften Struleplans lista över de 100 mest åtråvärda singlarna. Jag började skumma den. Den tog aldrig slut. Jag kände ett tvångsmässigt behov av att läsa den till det bittra slutet. Jag blev illamående. Allt var så ytligt. Alla var så ytliga. Jag kan tyvärr inte vara mer analytisk och specifik än så.

Jag funderar fortfarande på vad det är som gör att vissa saker lämnar en dålig eftersmak. Som t ex att läsa skvallertidningar eller titta för mycket på tv. Jag älskar skvallerblaskor. Gillar de korniga bilderna på kändisar när de inte är till sin fördel. Tycker det är lite demokratiskt på något sätt. Varför ska de få diktera alla tillfällen de syns? Om de sätter en måttstock för hur människor ska se ut, om de låter folk tro att de ser ut som på Vogue-omslagen, då får de fan ta och ställa upp lite. I alla dagstidningar som stoltserar med exklusiva intervjuer får man bara höra framgångshistorien. De intervjuar aldrig någon som mår dåligt, om det inte är på Insidan eller under en liknande vinjett. Näringslivssidorna vimlar av framgångsrika företagare, men inte en enda inside-story om folk det går halvdassigt för, som utgör den stora majoriteten av företagare. Om de någon gång intervjuar nån som har mått dåligt så är denne framgångsrik i en helt ny bransch numera. Voila! Bara så där! Jag är så trött på success-stories!

Men för att återgå till varför Stuleplans lista fick mig att må illa. Ja, de där människorna målar liksom upp en bild av livet som inte överensstämmer med ... tja, min bild. Men vad vet jag om deras liv, de kanske alltid minglar med varandra och är supertalangfulla och trevliga och fiser aldrig eller har baksmälla. Hm... Kanske är det så att de står för allt det där som jag själv har eftersträvat men förstått att jag måste få distans till om jag någonsin ska kunna bli lycklig: framgång, karriär, pengar, kändisskap, perfekt skönhet, oklanderlig stil, konstant glamouröst yttre. Jag tror ju inte längre att livet är så ens för Cameron Diaz eller Catherine hon som är gift med Michael Douglas. Zeta-Jones. Alla bajsar. Alla har finnar på rumpan. Kanske håriga bröstvårtor. Mustasch. Listan är lång. Lika lång som Strumeplans.

Uppdatering
Jodå, jag tror visst att det går att vara ytlig och djup på samma gång.