Tolkjobb och tolkjobb

Tolkförmedlingen ringde i eftermiddags och frågade om jag ville ha ett uppdrag på fredag på Norra Real. Jag befarade att det var den jobbiga farsan som krävde straight-A's från sin dotter och tackade nej.

Fantastiska liv och fantasiliv

Jag har just läst en blogg av en tjej som ömsom befinner sig i Genève och ömsom i Vietnam och allmänt verkar ha ett jättespännande liv. Samtidigt som hon lyckas vara vanlig och skriva identifikationsskapande texter. Imponerande. (Ett tag trodde jag att det kanske var Clara Mannheimer.)

Idag har jag tolkat igen. Ofta känns det som ren välgörenhet från min sida. Det är så lite pengar att jag skulle lika gärna kunna sitta hemma och surfa istället. Men det är roligt ibland, för att man får total inblick i något segment i en annan människas liv under en kort stund. Väldigt fantasieggande. Som den där gången med pojken på Kronobergshäktet, eller mannen hos Migrationsverket. Eller den där telefontolkningen åt Migrationsverket med kvinnan som bara skrek efter sin man hela tiden. Bryter jag mot tystnadsplikten nu? De på Migrationsverket har nog ändå inte tid att läsa bloggar och förresten så har de säkert glömt henne OCH mig vid det här laget.

En kul sak hände. Mellan tolkjobben var jag förbi Gallerian för att kolla lite på HM. Gick av 62:an vid G2A:s torg, när jag skulle gå över gatan hörde jag bakom mig: "Hej, vackra flicka!" Jag trodde att jag kanske hört fel eftersom jag hade täckkappans huva på mig, så jag svängde på klacken, såg en välklädd, vithårig gentleman och sa: "Ursäkta, vad sa du? Kan jag hjälpa dig med nånting?"

Då börjar han överösa mig med komplimanger om att han suttit och studerat mig på bussen och att jag är så vacker och att han minnsann tycker att såna som jag är de allra vackraste kvinnorna. Förmodade att han menar asiater och tackade lite överrumplat, dessutom hade det slagit om till röd gubbe, så nu var vi liksom fast med varandra för ett litet tag framåt.
- Eh... jag hoppas att du får leva ut din preferens, sa jag i brist på annat, men jag menade verkligen det. Alltså, tycker man så passionerat om asiater så hoppas jag verkligen att han har nån att klämma på.
- Vart är du på väg nu? Frågade han och verkat uppriktigt nyfiken. Ska du till jobbet eller göra ett ärende?
- Jag ska gå och titta lite i en klädbutik och sen jobba, sa jag sanningsenligt.
- Nej, inte behöver du köpa nya kläder, du är så elegant så!
Vad säger man? Alltså, det var verkligen helskumt. Men roligt också! Jag blev väldigt medveten om min helvita täckkappa plötsligt, som jag älskar för att den verkligen är som ett täcke, dessutom slipper jag ha termobrallor på mig.

Tack och lov blev det grön gubbe nu och vi gick åt skilda håll efter att ha önskat varandra en god dag. Jag var tvungen att kolla mig i en spegel så fort jag kom in i Gallerian. Såg ut som vanligt. Hm... skönheten ligger verkligen i betraktarens öga. Kanske har jag ett utseende som tilltalar äldre män. Who knows. Ska i alla fall föreställa en 23-årig snygg asiat i helgen i en kortfilmsinspelning. Det ska bli en stor utmaning. Vad har 23-åringar på sig? Några tips? Jag tror att 23-åringar har halvlånga tweedkappor med färggrann halsduk/sjal och en cool mössa till. Jag har INGENTING sånt! Jag kommer att se ut som den 33-åriga småbarnsmamma i förorten som jag är!

På jobbet

Sitter och skriver på jobbet. Ska inte träffa nån förrän kl 16. Det är rätt mysigt nu. Har jobbat här som inhoppare sen 12 januari och börjar känna mig hemma. Det är lagom stort här. Folk är trevliga. De lär sig vad man heter trots att man är vikarie. Man behöver inte känna sig som ett ufo för att man inte har någon att käka lunch med.

Fick beröm så fort jag kom in kl 13 av lokalredaktörn som sa att jag hade en fin ton i inslaget jag gjorde igår till morgonen. Jag var tvungen att anstränga mig lite med texten eftersom vi hade råpissigt med material; bara olika varianter på Stockholms stadshus i mörker och snöyra.

Jag kom på att jag nog glömt länka till min förra text i SvD, a k a min första. Nu vill de ha en till. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Borde skanna nätet, men vill hellre läsa bloggar. På svenska.

Åh, vad det var härligt att se lillan igen. Är så kär i henne. Hon bara rusade mot mig. Jag var tvungen att springa hem från parkeringen, när vi äntligen kom tillbaka från Skavsta efter att ha stannat på vägen och bytt ett torkarblad. I London tittade jag på lillans fotosida som jag gjorde så fort hon var född, och lovade mig själv att uppdatera den asap. Vilket jag gjort. Jag tycker hon borde bli fotomodell. Inte sen alltså, men nu. Och tjäna ihop lite stålar åt gamla morsan.

Nya bloggar på min måste-läsa-lista

Deep edition av Deep Ed som lämnat kommentarer här. Hans Researcher.se är perfekt för en sucker-for-media mm-info som jag, mer Resumé än Redaktörn som skriver roligt och initierat om journalistiskt media. Via hans blogg läste jag lite i Virtanens blogg som är fövånansvärt sympatisk. Alltså, jag återkommer till det här: det finns otroligt många som skriver bra och intresseväckande. Kanske inte alltid. Men ofta. Så hur hinna läsa alla? Inte. Man får hoppa från tuva till tuva och ibland landar man på fötterna, ibland på näsan, som i Takeshi's Castle, det galna japanska lekprogrammet som jag hört talas om, och som Samuel och jag såg på svärfars tv i Chiswick.

Lyckades ej rss-feeda Ebba von Sydows blogg på Veckorevyn. Jag märker att jag liksom inte riktigt vill skriva Ebbas blogg, för det känns för intimt, som om jag ser henne som en kompis. Hon ger bra modetips, men jag tror inte att hon skulle vara en riktig kompis, även om jag förstår att hon måste utge sig för att vara det i sina texter. Hm...skulle man kanske kunna säga det samma om mig? Eller om alla som skriver? Återkommer i ämnet.

SvD och jag

Mitt hjärta tillhör DN (även om jag delvis håller med om Redaktörns beskrivning av tidningen, särskilt märks det när man försöker kränga texter till dem), men det är nog SvD som är mitt hem ändå. Se bara här, de tycker precis som jag! Jag älskar sågningar av krogar. Roligare texter får man leta efter.

Uppdatering: Hittar inte min sågning på alltomstockholm.se, och stjärnorna där bara ramlar i en strid ström över Paladar de Cuba. Kan man annat än misstänka en konspiration i vilken jag och SvD:s krogkommission är de enda rättfärdiga?

i London - 2

Har just kommit hem från middagen på restaurang Annie´s på gångavstånd från svärfars hus. Maten var faktiskt riktigt bra.

Jag åt en grillad seabass, vet ej vad det heter på svenska. Den var god, men luktade misstänkt mycket fisk när den kom in. Som van fiskätare från Kina vet jag att fisk som luktar väldigt mycket fisk inte är alltför färsk. Den smakade bra bortsett från lukten, men mat borde ju faktiskt tilltala såväl smak, doftsinne som syn.

Svärfar hade beställt Moules Mariniéres, men den kunde faktiskt inte mäta sig med Bistro Bohemes på Drottninggatan mittemot Centralbadet. Sommaren 2000 åt jag musslor där med Maria J, numera B, som fick det att vattnas i munnen på mig långt efteråt vid blotta tanken.

Jag dricker väldigt gott vin när vi umgås med svärfar. Igår drack jag engelsk champagne som han och Lena köpt på vingård och sen ett fantastiskt rödvin från Kalifornien som heter Fetzer eller nåt liknande. Det var otroligt gott! Rökigt, tungt, runt och mjukt med vaniljinslag - sensationellt välsmakande. Jag kan nästan inget om viner, men jag känner när något smakar gott. Svärfar påstår att det inte är speciellt dyrt, här i Storbritannien kostar det en 50-lapp, i Sverige kanske 60-70 kr.

Idag inledde vi middagen med en torr sherry, den bästa enligt svärfar, den heter nåt med pittpatt (lät så ungefär, minns ej exakt). Sen drack jag ett vitt vin som var gott och fruktigt, gjort på Chardonnay-druvor tror jag. Jag kollade aldrig i vinlistan, servitrisen frågade om jag ville ha ett torrt vitt vin som var "crisp" eller "fruity", jag valde det senare, men jag vet egentligen inte vad hon menade med crisp.

Martin tog en fantastisk Roast pork belly med rotmos och gravy. Det var typ sidfläsk med knaprig svål och fett och magert kött i olika lager som smälte i munnen. Så GOTT! Det var nästan så jag ville byta med honom när min mat kom in och luktade för mycket för sitt eget bästa, men jag behärskade mig. Samuel tog en Battered cod med "chips" och gillade frityren bäst.

I morse var vi på promenad vid Themsen som ligger 150 meter från huset. Såg en häger som tydligen är ganska tam och bor i ett träd alldeles vid promenaden. Fint djur. Sen åkte vi till Chinatown, jag tror alltid att den ligger till vänster om Shaftesbury Avenue, när det i själva verket är till höger. Hur som helst så köpte jag två små burkar Lip Therapy från Boots som Isse tipsat mig om + en hallonlypsyl till Samuel. Han är som jag, vill alltid ha något. Eller så är det jag som är som han. Så fort vi är inne i en affär vill Samuel och jag ha med oss något litet därifrån, medan Martin bara vill därifrån. Han är så förnuftig. Mina föräldrar älskar den anti-konsumistiska sidan hos honom. De tror att han är sparsam. Vilket han iofs också är, men framför allt är han inte det minsta intresserad av att konsumera saker som inte befinner sig inom hans etablerade intressesfär. Och jag är alltid öppen för att utvidga min intressesfär, även om det sällan inträffar.

Vi hade problem att hitta New World på Gerrard Street, som Isse tipsat om. Där ska det finnas tre våningar för dimsum-ätande och det rullas ångande vagnar som man plockar ifrån. Däremot hittade vi Golden Dragon, som Tanya sms:at om. Det är alltid roligt att käka dimsum för alla kinesiska familjer som man kan titta på, maten var faktiskt inte så himla imponerande. Ris-cannellonin (Martins översättning som jag applåderar) med räkor och den varmt rekommenderade varianten med friterat bröd var direkt smaklös. Jag tycker Lucky Garden på Klara Norra Kyrkogata står sig fint i jämförelse. Den marinerade ankan var saftig, men kom ínte i den form som jag trodde att jag beställt. Jag hade hoppats på den ganska torra, men krispiga anka jag åt här med Tanya 2001, men in kom alltså en visserligen god men ganska såsig anka. Vi orkade faktiskt inte äta upp hela den halva anka jag beställt. Var det ett misstag att ta in den öht? En fråga jag kommer få ställa mig i resten av mitt liv.

Jag hade på mig mina nya skinnstövlar i kombination med mammas päls och kände mig oerhört snygg och färgmatchad. Fingick alltså hela vägen till Chinatown via Cromwell Road förbi Green Park och The Ritz till Picadilly Circus. Men på vägen tillbaka till garaget vid Green Park kände jag fötterna säga ifrån. Vad det är skönt att ha bil så att man kan ha med sig ombytesskor.

Efter lunchen åkte vi till Museum of Natural History, en jättevacker byggnad av gulaktig sten (sandsten?) och ränder av gråblå sten. Mycket snyggare än tegeltårtan Victoria & Albert Museum intill på Exhibition Road. Naturhistoriska var mkt häftigare än Tekniska museet igår, enligt min mening. I stora entréhallen var museets coolaste föremål utställda; enorma förhistoriska djurskelett och fossiler, bland annat en fossiliserad trädstam som det hade sipprat in mineraler i och som förstenats. Agater och andra stenar som Malin och jag gillade i gymnasiet är i själva verket fossiliserade träd. Det går till och med att se årsringar på sina ställen.

Samuel fick ett litet spel när vi skulle gå därifrån, för han ville vara kvar, men svärfar hade kroknat och behövde ta en tupplur före middagen. Förresten var Pot au feun helt ok. Vad som förvånade mig var att Martin lovsjöng den. Jag förstår inte den väsentliga skillnaden mellan Pot au feu och tant Lis oxköttgryta som Martin dissar stenhårt och som jag brukar få kamouflera till gulasch. Outgrundliga äro makens vägar.

i London

Gick upp 3.40 i morse och körde till Skavsta med Martin och Samuel. Gud vad hemskt det är att köra i mörker. Torkarbladen börjar ge upp så jag såg ingenting när jag försökte göra siktet klart efter bilarna som körde om heller. Men cruise-control är en mycket sympatisk funktion som jag ska fortsätta använda mig av.

Saknar lillan jättemycket. Vi tänker på henne och pratar om henne hela tiden. Vill åka med bägge barnen till Thailand om ett par år när hon kan uppskatta det mer. Samuel verkar gilla att resa ensam med oss. När vi går här på Londons gator och håller honom i varsin hand emellan oss känner jag att det verkligen är roligt att kunna ge honom den extra uppmärksamheten. Annars tar ju lillan hemskt mycket plats hemma och han får aldrig vara "minstingen". Jag vill skämma bort honom lite så att han verkligen känner att det är semester.

Nu sitter jag och Martin vid varsin dator i svärfars företagshyrda hus i Chiswick (motsvarar ungefär Lidingö eller Bromma säger svärfar, "eow" sa Isse) nära Kew Gardens, ca zon 3. Det är väldigt fräscht här i huset, som är en typisk engelsk "låda". Den minsta lådtypen, men ändå luftig, förmodligen pga ett par utslagna väggar på bottenvåningen och splitterny, sober inredning à la plastsvärmor.

Dagen har vi tillbringat på Science Museum vid South Kensington. På vägen in från Stansted åkte vi förbi ett grönt fält som såg lite "Hem till byn"-aktigt ut, morgonsolen strålade över det och plötsligt såg jag en räv kila över grönskan. Det var roligt! Jag sa till Martin att jag skulle vilja känna någon som bor på den engelska landsbygden. Men du vill inte bo där själv, sa han. Han känner mig.

Lunch åt vi på museet, jag åt moussaka och Martin currykyckling. Det var gott så länge jag var hungrig. Kycklingen var rätt smaklös.

Science Museum motsvarade inte riktigt mina förväntningar. Det påminde alltför mycket om Tekniska museet som ju är toppen men har lite för många knappar som inte funkar som de ska, trots försäkran om motsatsen i en reseguide jag läst.

London är kallt. Det var skönt att svärfar kom och hämtade i bil. Kändes väldigt lyxigt. Jag har åkt väldigt lite bil i London. Det skulle vara 1995 då jag var här med Malin och hennes dåvarande kille och hans mod-kompis. Den veckan var jag verkligen i mitt esse. Vi bodde på ett sketet hotell i Bayswater. Redan andra dagen träffade jag ett par killar på en pub vid Covent Garden och bestämde mig för att hänga med dem istället, för Malins sällskap var för bajsnödiga för min smak.

Killarna bestod av en vit och en beige som hette Simon och var vacker som en gud. Vi åkte hem till den vite och spisade musik etc. Han hade bil. Det var trevligt. Sen skjutsade de mig hem till hotellet. Nästa dag stämde jag träff med Simon som bodde vid vad heter det där stället som det varit mkt riots på typ 70-talet, där Linton Kwesi Johnson höll till. Brixton. Hans son träffade jag hemma hos Simon som delade radhus med en övervintrad indisk hippie. Jag vet knappt nu vem LKJ är, men det var det enda jag minns från det samtalet att Simon sa att det var LKJ:s son och han var förvånad över att jag inte visste vem det var.

Sov över den natten hos Simon. Nästa morgon fick jag blommor och bjöd han mig på frukost för att jag var så "trusting". Om lillan skulle göra något liknande skulle jag låsa in henne, tänker jag nu.

Jag kom hem från London fortfarande oskuld, höll jag på att skriva, men det stämmer ju inte. Inte för att det hände nåt med Simon, utan för att jag hade mitt första riktiga förhållande -92.

Smolket i bägaren var att jag förlorade min fårskinnpäls när jag var ute på puben sista kvällen med Isse och Simon. Den låg i bakluckan på Simons bil och låset var helt intakt men jackan borta. Isse och jag misstänkte länge Simon för att ligga bakom stölden, men det verkar lite långsökt. Alltså, hur mkt kunde han ha fått för den? Kanske 100 pund. Jag tror faktiskt inte att det var han. Faktiskt.

Det som var sjukt var att jag under samma vecka dejtade en annan svart kille som jag plockat upp på ett disko nånstans med Isse som då bodde vid Rotherhite. Han var rätt dum, men trevlig. Var oerhört impad av mig av någon anledning (harkl, harkl...), t ex av maten som jag beställde in på ett hak i Chinatown. Det var bara lite gröt och typ marinerat kött.

På tal om mat. Igår berättade Isse i vårt första telefonsamtal någonsin från den nya lägenheten där hon bor nu i A'dam att hon samma dag ätit en perfekt lunch i Antwerpen. Den bestod av köttfärsfyllda endiver med en ölsås och potatismos. Hon har lovat mig att memorera lokalens geografiska läge. I'll be there, sooner or later. Det finns inte tillräckligt många bra lunchrestauranger för att man ska vilja gå miste om en enda. Förresten så ska hennes föräldrar öppna en lunchkrog i Västberga nu i dagarna.

Och svärfar ska göra Pot-au-feu. På två timmar. Han har inte ens börjat än. Klockan är 18.17 lokal tid. Hm.

Vem har flaggat för min blogg?

Sen ett par veckor tillbaka måste jag skriva in en bokstavskombination för att kunna göra blogginlägg, på samma sätt som när man vill kommentera på bloggen. Jag har trott att jag kanske råkat kryssa i nån säkerhetsfeature, men nu visar det sig bero på att någon förmodligen "flaggat" på min blogg, kolla högst upp i högra kanten, där finns knappen "flag this?". Det betyder att man tycker att innehållet i sidan är stötande på något sätt.

Jag kan förstå på sätt och vis att man kan tycka att innehållet på min blogg är stötande, på ett annat sätt kan jag det inte. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det mest rimliga är nog att spam-bloggare, mot vilka flaggning egentligen riktar sig, flaggar på alla möjliga bloggar för att Blogger.com ska bli överhopade med uppgiften att kolla upp alla dessa bloggar. Så tror jag faktiskt att det är.

Dagens skörd

Åt ål idag på Ki-mamma. Det var inte så gott som jag minns det. Men nästan ingenting är lika gott som jag minns det. Jag brukar skönmåla det mesta i minnet. De hade strött någon krydda på som gjorde det hela lite konstigt också. Jag är väldigt konservativ när det gäller god mat.

Var där med Anita. Hon är så vacker. Det är väldigt modeinspirerande att umgås med henne. Hon var smart nog att ta ett bord innan vi hade beställt, för det fick hon diss (hörde jag) av några kostymkillar före oss som tyckte det var fräckt. De verkade ha lite ont om tid och gick innan det var deras tur. Vi garvade åt dem.

Efter maten gick vi till Västermalmsgallerian och shoppade. Jag köpte ett par stövlar igen. De andra lämnade jag ju tillbaka för jag kunde inte gå i dem. Men dessa ska jag nog kunna gå i. De är hur snygga som helst. Spetsen kunde vara mer rundad, men de är faktiskt helt ok. Hoppas de håller i ett par år nu. Stövlar är verkligen svåra grejor, de är nya spetsar varje år och nya klackar varannat.

Det var Anita som såg dem först så jag är henne mkt tacksam. Hon har öga för skor och väskor och kläder, precis som sin syster Isse. Jag ska ringa Isse ikväll! Har saknat henne så mkt. Senast vi hade kontakt var nog typ när hon var här och klippte mig och lillan.

Jo, päronens papper är äntligen ivägskickade med expressbud. Det gick på typ 500 spänn. På posten kom det in en tant och utbrast: Nu är måttet rågat! Jag har blivit kallad det mesta, men MÖRA Strutman!
Jag tyckte det var hysteriskt kul, tills jag frågade henne vad hon hette egentligen: Mara Strautmane. Då var det väl inte så farlig felskrivning, tyckte jag.

Lagade förresten en utmärkt god kinesisk middag igår. Tre rätter.

Tonårsstrul

Nu har jag just haft ett bråk med några tonårsbrudar. Blonda var de allihopa också. De klev på tåget nånstans och satte sig vid mig. En kille var med dem, han såg sådär lite nördig ut o det första en av tjejerna sa när de satte sig var typ: Amä, vart fick du luft ifrån då, din jävla pajas. Han hade tydligen sagt nåt innan. Jag reagerade direkt och tyckte fan vad taskig hon var. Fick lust att säga till, men tänkte att jag skulle behärska mig. Till saken hör att pojken log lite konstigt hela tiden, som om han var förlägen eller generad. Jag fick en känsla av att han log stelt, så där som jag kan göra när jag har social fobi eller när saker och ting bara är föööör jobbiga och man inte riktigt vet hur man ska tackla det.

Så frågar en annan tjej vad han lyssnar på i hörlurarna, Harry Potter va, trodde hon? Ja, det var Harry Potter för han ville veta vad hans trollstav var gjorde av det var tydligen nåt pilträd och fjäder från nån fenix. Tjejerna utbytte blickar och fnissade åt honom: Amä, hallå snacka svenska, sa hon som satt bredvid mig.

Nu låter det inte så farligt, men jag vet inte, jag reagerade skitstarkt. Jag tror att pojken påminde mig om Martin och jag vet att han blev mobbad när han var liten, så det kändes liksom extra nära på något sätt. Sen så är det något med tjejer som är sminkade och häftiga och pojkar som är lite mer omogna som får mig att känna att tjejerna har sånt överläge så de behöver liksom inte dessutom vara taskiga.

Så jag sa:
- Varför är ni så taskiga mot honom? Lägg av med det!
- Dom e väl inte taskiga, sa killen och blev alldeles röd.
- Jo, det tycker jag. Så nu lägger ni av.
- Vi e inte alls taskiga, sa en tjej, vi bara driver med varann, han driver med oss - också.
- Jaså, sa jag. Så bra. Jag hoppas att nån är lika taskig mot er nån gång så ni får känna på.
Sen var det lite tyst ett tag och så småningom började de snacka igen. Nu betydligt vänligare mot killen. Jag stirrade ut genom fönstret och försökte tänka ut hur jag skulle gå av på ett värdigt och samtidigt dräpande sätt.

Sen visade det sig att nästan alla skulle av vid samma station som jag. De fnittrade och snackade ihop sig, såg jag, först stod de alla vid samma dörr, sen gick några till den andra utgången så att hur jag än valde skulle jag ha sällskap av någon av dem. Sen när vi var ute på perrongen så gick de förbi mig och sa: tönt. FUL, sa jag tillbaka.
Sen följde jag efter en av dem som gick upp samma trappa som jag, tillslut kunde jag inte hålla mig utan frågade henne:
- Var går du i skola?
- Där, sa hon helt överrumplad.
- I vilken klass?
- Det behöver jag inte tala om för dig, sa hon nu när hon fått tänka lite.
- Du, jag ska söka upp er klass och snacka med era föräldrar.
- Men varför det?
- Ni var taskiga mot den där killen och...
- Men Ville är min kusin, vi var inte taskiga...
- ...SEN VAR NI TASKIGA MOT MIG!
- Men förlåt, förlåt!
- Jag ska fundera på saken, sa jag vresigt.

Nu funderar jag. Det var obehagligt för alla inblandade tror jag. Jag blir genast feg och tänker på vilka maffiakillar dessa 13-åringar kan ha tillgång till som kan utföra personliga vendettor åt dem. Men samtidigt så tänker jag att det var bra att jag sa till. Även om det iofs kanske var en missuppfattning, så tycker jag generellt att man borde säga till mer. Och jag litar faktiskt på min instinkt. Men jag är förstås inte mindre ödmjuk än att jag kan tvivla på den. Och därför är det lite jobbigt. Hur som helst så såg de ut som ett gäng bruttor som behövde en liten läxa. Och det har de nu fått.

3 x Notarius Publicus

Jag har sprungit ärenden åt mina föräldrar de senaste dagarna. De måste visa att de är gifta för att kunna sälja en lägenhet i Kina. Att de bor ihop räcker tydligen inte som bevis. Eller att de har tusen bekanta som kan vittna. Nej, istället måste jag skaffa personbevis från Skatteverket (på engelska, stämplat & undertecknat av handläggare) där det står om deras civilstånd, få den stämplad hos Notarius Publicus (fick gå till tre advokatkontor för att få det gjort på en gång ist f att behöva gå tillbaks och hämta), stämplad hos UD (tar en dag minst) och slutligen på kinesiska ambassaden (tar ytterligare en dag). Alla dessa ställen har öppettider 9-11, typ. Det är helt omöjligt att få det fixat på en eller ett par dagar. Och pappa hade helst velat ha papperen iförrigår.

Det är fruktansvärt att behöva ha bevittnade papper. Försätt er aldrig i en sådan situation.

Jag skulle ha varit på kinesiska ambassaden i måndags med svensk-kinesiska på buffé, men orkade inte. Ville hellre vara hemma med man och barn. Det är världens mysigaste ibland.

Fick bakläxa av Svenskan, de ville ha mer personligt. Jag har insett att jag inte kan vara personlig på beställning. Nästa gång måste jag försöka känna något personligt först, innan jag slänger iväg ett förslag till dem. För jag kommer nog aldrig att få skriva annat än kommentarer där, eftersom de har en egen korre i Kina. Eller så har jag personliga reflektioner, men så fort de efterfrågas specifikt, så låser det sig för mig och jag känner NOLL.

På ambassadexpeditionen jobbade i ena luckan en ung kinesisk man, i den andra en blond alldaglig tjej. Hon talade perfekt kinesiska, kunde skriva också. Jag tänkte: Vad fan gör en så kompetent person här och administrerar skitsaker? Hon borde vara högavlönad nånstans på UD eller i näringslivet. Men så tänker säkert folk om mig också. Hon såg lite bitter ut. Men det kanske man måste bli för att inte folk ska tro att de kan få en vart de vill. Det vet man väl hur folk som är sent ute med visumansökningar etc fungerar.

På Air Chinas kontor på Kungsgatan jobbar också en svensk tjej. Jag brukar tänka att hon har Sveriges ensammaste jobb. Hon är enda svensk och icke-kinesiskakunnig bland en massa kineser. Hon verkar trevlig.

På väg från ambassaden hade jag siktet inställt på Roppongi, hunger höll inte för att åka ända till ålen på Odenplan. Jag ville testa Roppongis laxrullar med avokado och sjögräs. Men när jag gick av vid Norrmalmstorg såg jag McD och människor som åt frenetiskt på sina hamburgare. Jag drabbades av tvekan. Underskatta aldrig McD:s strategiska placering mitt i smeten. Jag föll till föga. Kunde som redan känna pommes fritesens oljiga smak blandat med ketchup i min mun.

Är det förresten bara jag som tycker att det är mycket mindre peppar i påsarna? Förr räckte en eller två påsar till en laddning ketchup, men nu räcker inte ens tre. Pepparströsslen är försvinnande få.

Äger Stella och regerar över tiden

Ja, jag köpte Stellajackan. Den var lite vid i midjan, men jag kanske blir tjockare nån gång. Tyget är lite stelt, men jag hoppas att det mjuknar efter några tvättar. Den har en jättefin hank som det står Stella broderat på med rosa tråd, och det står till och med Stella for H&M på knapparna! Jag ser det som en ren investering för lillans framtida garderob. Hon kommer att tacka mig.

Blogg-Anna var från Norrland och trevlig att ha att göra med. Hon tipsade mig om affären Little Shop of Fashion, som kan ha original-Stellakläder för en bråkdel av originalpriset. Hon hade själv på sig en jättefin jacka från Tjallamalla som hon köpt där. Själv var jag klädd i mammas päls, jag vet tyvärr inte av vilket gulligt djur den är gjord, men jag kände mig rätt snygg. Var tvungen att klä upp mig lite när jag skulle träffa en modebloggare.

Har även fått tipset att 25 november kommer Hamngatan med flera utvalda butiker få en ny sändning med Stellakläder från länder där de inte sålt lika bra.

Sitter på jobbet och bloggar för jag har nämligen - hör och häpna - gjort det jag ska 1,5 timmar före sändning!!! Och då jobbar jag ändå för Stockholm idag, som sänder en timme tidigare än rikset. Allt har gått så smidigt idag. Det trodde jag inte det skulle när jag satte igång att ringa. Bokade in ena intervjupersonen rätt snabbt, men den andra blev spikad först efter lunch.

Lunch, förresten, fyran serverade en FANTASTISK Osso buco idag! Mustig och god och fullt med märgben. Jag tog två benbitar, slurp, det var precis lika gott som märgben från gris, om inte ännu bättre! Som tillbehör fanns potatis och gnocchis med riktigt god pesto. Det stod visserligen örtgnocchi, och jag hade hoppats på en hemgjord sådan som man verkligen känner innehåller potatis (har aldrig smakat riktig gnocchi men fantiserat om det många gånger), men naturligtvis var det bara vanlig pasta. Men men, som sagt, inga klagomål från mig idag. Jag är hur nöjd som helst! Grytan hade lite fiskig eftersmak, vilket var väldigt intressant och förlänade det hela ytterligare en dimension.

Snudda vid Stella

Imorgon kl 11.30 ska jag träffa Anna som har en modeblogg och som ska lämna tillbaka en denimjacka stl 36 ur Stella-kollektionen. Vi ska mötas utanför HM Skanstull. Jag ber till Gud, Buddha och Allah för att jackan är precis så snygg som jag hoppas och tror på. Amen.

Text om kinesiska bloggare

är ivägmejlad till svenskan. Fick till slutklämmen med makens hjälp. Jag kan inte leva utan honom för då kan jag inte längre försörja mig som skribent. Skojar bara. Delvis.

Länken kommer.

Biff à la Lindström

serverades på fyran idag. Den var faktiskt JÄTTEGOD! Hade hittills inte förstått att den ska innehålla kapris. Jag tycker fyrans restaurang har oförtjänt dåligt rykte bland medarbetarna. Fast deras korvgrytor håller jag med om är oinspirerade. Och deras hämtlådor för mat är oförskämt små. Hur ska man kunna få plats med både lunch och middag om man tar med sig maten i låda? Själv brukar jag ibland när jag är på okynnigt humör eller helt enkelt inte orkar hyckla, äta först en portion i matsalen och sedan fylla på tallriken och ställa i kylen.

Jobb idag alltså och stressigt som vanligt. Ibland önskar jag att jag var talpedagog istället. De verkar ha ett lugnare jobb. Astrid heter en praktikant som sitter mittemot mig ibland och som ska träffa talpedagogen imorgon. Hon är väldigt kavat för att vara praktikant och skrämmer mig därför. När jag var praktikant var jag väldigt mesig och snäll. Ungefär som jag är nu.

Men hon tycks ha förstått mig nu och börjar prata med mig även när jag är alltför rädd för att inleda samtal med henne. Hon frågade om jag var nöjd med dagens knäck. Jovars, efter omständigheterna, sa jag. Fast såna omständigheter är det ju hela tiden, så jag har börjat lägga av att tänka så, sa Astrid. Jo, sa jag och höll med.

Jobbet handlade om internetbedrägerier och den halvdrabbade var en välformulerad kvinna från Djursholm. Hon var väldigt bra. Det är alltid kul att ha med överklasstanter i tv. De är så sällan där.

Skräcken

Jag ska skriva min text om kinesiska bloggar och jag kan inte! Jag är inte kunnig nog, jag kan inte! Surfar runt på kinesiska bloggar och jag är inte i stånd att dra en enda slutsats om dem. Jag har ingen analys, jag kan inte.

Hamnar så småningom på Rebecca MacKinnons blog och HON KAN! Ja, låt henne skriva om kinesiska bloggar. Hon kan så mycket mer om det än jag. Tyvärr lär inte hon skriva 3.700 tecken för 1.700 kr. Så det faller nog ändå på min lott. Och svenskan får stå ut med att jag är så mycket sämre än McKinnon, för de har ändå inte förtjänat henne. De förtjänar mig.

Försoning

Maken är älskad igen. På hans begäran, då han vill slippa upprörda samtal från svärmor, kommer jag inte att skriva om våra gräl mer. Jag har en känsla av att det gläder fler än honom.

Kommentarer och mat

Nu är det fritt fram att lämna anonyma kommentarer på Mathimlen.

Igår lagade jag en kinesisk middag innehållande följande rätter:
Soppa:
- Kinesisk lufttorkad skinka med vintermelon och torkad bambu - lyckad buljong, men vintermelonen fick koka lite för länge. Den var dessutom lite besk, kanske är säsongen egentligen över.

Kalla:
- strimlad tång med 醋 (cu4=uttalas "tso") dvs kinesisk risvinäger och vitlök och sesamolja - lite för blaskig, borde låtit tången rinna av lite.
- färsk koriander med cu och sesamolja - skulle haft torkad tofu i, men glömde köpa.
- kokt strimlad blekselleri och kokta jordnötter smaksatt med salt och sesamolja - för osalt, kanske för lite sesamolja också

Varma:
- Rödkokt fläsk - konstigt nog lite smaklös och jag borde tagit bort lite av flottet på ytan
- Stekt buddhahand 佛手, en kinesisk grönsak som till formen liknar knäppta händer - för mkt olja och ngt för överstekt
- sötsur lotusrot - för mkt cu och för låg värme på spisen

Så allt som allt var det en rätt alldaglig middag som inte gjorde mig någon heder. Men sällskapet var trevligt, förutom smockan som hängde i luften mellan Martin och mig. Stackars våra gäster. Martin var dessutom vresig mot Alice när han var sur på mig för att jag skulle åka till stan. Nästa gång kanske jag borde avboka gästerna när stämningen är som den är.

Min nya hobby

Min nya hobby är att vara ute på lokal med kompisar och prata om allt mellan himmel och jord. För att det inte ska drabba min make så hårt så ska jag försöka att alltid gå ut efter att barnen har somnat eller i alla fall nära deras läggdags. På kvällarna brukar vi ändå inte hitta på så mycket.

Jag räknar med att kunna ägna mig åt min hobby åtminstone en kväll i veckan. I rättvisans namn borde då även maken få ägna sig åt något eget minst en kväll i veckan. Om det blir som de senaste två veckorna att han dessutom bokar in en heldag med aktiviteter som inte inbegriper familjen, ja, då måste ju jag också få boka in en heldag med aktiviteter i den berömda rättvisans namn. Precis så som jag gjorde nu i helgen med ett seminarium om Kina på ABF. Att jag aviserat min hemkomst till kl 15 och maken då var borta på burkjakt och planerade komma hem kl 17 samtidigt som vi skulle få gäster skulle jag inte se som ett problem, eftersom det skulle innebära att jag kunde åka iväg och dricka öl med kompisar senare, så som jag beslutade göra igår.

Då behöver maken och jag nästan aldrig se varandra. Kärlek växer ju med avstånd, sägs det. Då blir det fint och gemytligt alltihop och vi får rika och meningsfulla liv utanför familjens hägn dessutom. Bara för att man har barn och vigselbevis behöver man faktiskt inte försaka sina intressen.

Nån som vill starta syjunta och bokcirkel med mig, förresten?

Gräl och öl

Igår hade Martin och jag konflikt igen. För att lugna mig åkte jag till stan och drack öl med Rickard. Det var väldigt trevligt. Jag tvingade honom att överösa mig med komplimanger och jag var väldigt förförisk. Gillar att vara en prick-teaser.

Om det fanns ett sånt jobb skulle jag ta det.

Vi möttes utanför Kvarnen och gick till Kristallen. Det är underbart att gå ut på söndagkvällar och vardagar. Lugnt och skönt, inga testosteronstinna och drängfulla mentala tonåringar. Jag vräkte ur mig om Martin och sen pratade vi om Rickards mormor Maj-Britt. Rickard har lovat att skriva som rubrik på sin hemsida: Rickard J - sund och rationell, precis som Maj-Britt.

Sen berättade jag om min mormor och morfar. En egendomlig grej när jag berättar anekdoter och historier är att jag ofta känner mig som en mytoman. Trots att jag har så väldigt svårt för att hitta på utan är nästan patologiskt bunden till sanningen, så känns det ändå som att: Här sitter jag och diktar.

Jag tror att det är för den illusion av en sammanhållen och avslutad berättelse med en bestämd tråd som man ger. Livet är ju inte så. Ingens liv är så. Kanske som facit. Nej, inte ens då.

Beröm och ångest

Beröm ger ångest. Idag har jag fått beröm av Tommy. Han gillar också det jag skriver. Berättade om kontroverserna med maken som börjat få mig att censurera mig själv trots överenskommelsen att han inte ska läsa, men Tommy tyckte: Fortsätt i samma stil.

Igår lagade jag skaldjurslasagne, ett recept från Italiensk mat för dagen som fanns med i City för ett par dagar sen. Jag hade rivit ut sidan och lagt det i recepthögen. Sen när det var dags att laga middag tog jag fram den, varpå den försvann spårlöst.

Jag höll på att bli galen. Letade överallt. ÖVERALLT. Köket, under bordet, i recepthögen igen. Vardagsrummet, badrummet, dock ej i klädkammaren. Hade ju receptet i handen för bara en sekund sen, kändes det som. Tittade misstänksamt på lillan - kunde hon ha hunnit tugga i sig en hel tidningssida?

Martin var och handlade krossade tomater som behövdes till lasagnen. Han misstänkte också lillan. Sen hittade han receptsidan i skåpet ovanför frysen, där vi förvarar våra burkar. Jag måste ha lagt det där när jag konstaterade att vi inte hade några krossade tomater.

Kan tillvaron bli annat än kaotisk när man är så disträ?

Ibland tänker jag på det faktum att allt strävar mot kaos och då får jag lite dödsångest. Men då tvingar jag mig själv att tänka på alla industrier som på löpande band tillverkar fram saker ur massa råämnen, och då blir jag lite lugnare. Och be mig nu inte tänka på saker som miljöförstöring och masskonsumtion etc. Industrier och verkstäder är vackra platser och växthuseffekten bara av godo för oss här i Sverige i denna generation.

Skaldjurslasagnen var lite beige. Men det kan man inte säga om den Boeuf à la Bourguignonne (nu kan jag stava till den också!) som jag tillagade idag. Visserligen var fransyskan lite seg eftersom vi åt tidig middag, Tommy, lillan och jag, men smaken var det inget fel på. Jag älskar vin i mat.

Flyktingar och Astrid Lindgren

Ser just nu med ett halvt öga och öra på dokumentären Nålsögat i Tema Lördag på SVT2. Handlar om flyktingar. Om folk som försöker få stanna i Sverige. Intressant nog har de fått filma handläggare på Migrationsverket också. Några av dem diskuterar och en säger att de hade 40 asylärenden i veckan, sen plötsligt en måndag låg det 140 ärenden på bordet. En annan säger att på 60-70-talen bestod ju hela Sydamerika av diktaturer och det pågick massa konflikter i Afrika, men nu så är världen mycket fredligare, så det är faktiskt inte så konstigt att så få får stanna. En till säger att det är ju självklart att folk ljuger för att få stanna, en annan säger: Men vad hemskt att du utgår ifrån att folk ljuger.

Jag tror att det skapas en kultur på arbetsplatser som gör att man slutar reflektera över det egna ansvaret. Eller tror. Vet.

Jag har aldrig haft ett fast jobb, men jag hoppas att jag aldrig blir en del av ett sådant kollektiv. Är rädd för att jag redan är det.

Sen blir jag så glad av såna människor som den unga killen Erik med rakad skalle och AC/DC-munkjacka. Han skulle kunna vara ett skinhead, han skulle kunna vara en nynasse, men han är en flyktinggömmare.

Jag tänker att det finns inga oantastliga ikoner kvar i Sverige längre. Astrid Lindgren var väl det närmaste vi kom en sån. Om hon hade levat och varit i sin krafts dagar så hade hon säkert rutit ifrån om flyktingarna. Och då hade regeringen kanske lyssnat.

Ibland vill jag bli flyktinggömmare. Andra gånger vill jag bara gömma mig själv.

Osnuddad Stella

Var vid Sickla galleria kl 8.55 igår. Det kom kvinnor trippandes på höga klackar från spridda håll, men inte så många, konstaterade jag belåtet. Själv hade jag klätt mig för strid i klänning (lätt att prova byxor i) och lågklackat. Alla hade vi ett och samma mål. Tyvärr visade det sig att öppettiden för HM i Sickla är felangiven på hemsidan, de öppnar 10 som alla andra HM-butiker i resten av stan. Så in på Ica och fika. Åt en ost- och skinkmacka och varm choklad. Glömde betala för den, kommer jag på nu. Hade nämligen inga kontanter och de tog inte kort. Jag tog ut pengar i bankomaten, samtidigt som jag konstaterade att här är nog typiskt en sån butik som själv fyller på bankomaten, utan att behöva lättrånade värdetransporter. Sen glömde jag helt gå förbi fiket och betala...

För nu var klockan 20 minuter i 10 och jag sällade mig till de andra hardcore-modeslavarna som tryckte på framför HM i Sickla. Det var en lätt absurd upplevelse, måste jag säga. Jag hade i alla fall svårt att hålla mig för skratt när jag stod och väntade utanför gallerian fem i nio. Men en del andra såg helt gravallvarliga ut.

I alla fall. Stod och snackade lite med ett tjejgäng på fyra som jag var lite avundsjuk på. De verkade ha så där Sex and the City-roligt ihop. De var väldigt Sex and the City-roliga också när jag pratade med dem. Roligast var en av de två långa tjejerna. Hon liknade Anna Blomberg som är så rolig i Kvarteret Skatan.
- Förra året när de släppte Karl Lagerfeldt låg jag vid en pool i Brasilien och förbannade min otur för att jag inte var på plats, sa hon. Jag kände en våg av kollektiv avund och nyfikenhet gå genom församlingen runt oss: vad för sorts liv lever man och hur bra förspänt har man om man skulle välja bort att ligga vid en pool i Brasilien för att stå och trängas med 50 köpgalna brudar i en förortsgalleria?

Jag känner att frågan tar ut sig själv på nåt vis och kan få förbli obesvarad.

Den kortaste av dem är en tjej jag känner igen från samhällslinjen i gymnasiet. Hon heter My, minns jag. Hon är nog Carrie. Undrar vad hon gör. Jag kände inte för att fråga just då, men nästa gång ska jag fråga. Jag tror att hon jobbar med IT eller något annat inkomstbringande. Jag vet att hon har barn, för det har jag sett nån gång. Hon verkar också väldigt rolig och slagfärdig. Jag säger såhär bara för att jag är lite låg idag, tror jag. Då har jag väldigt höga tankar om andra.

Butikspersonalen lade omsorgsfullt fram åtta(8!) par jeans och hängde upp några andra plagg på ställningar i en liten sektion precis framför ingången. De öppnade någon minut efter 10. Kl 10.04 fanns inte ett enda plagg kvar. Jag som stått bland dem i främsta ledet hade inte ens lyckats komma fram till ställningarna. Jag har inte ens snuddat vid ett Stellaplagg.

Enligt många tips från medshoppare och tidningar så ska man satsa på att kolla på HM den närmaste tiden efter premiären istället. Önskar att någon sagt det till mig innan jag klev upp 7.30 en ledig dag. Man kan också testa deras postorderservice natten mellan söndag och måndag, har jag för mig.

Sushi och gränser

Idag åt jag till min egen förvåning sushi på Ki-mamma. Jag brukar alltid stå i kön och tveka in i det sista fram till beställningen. Helt plötsligt är det min tur och vad jag får äta beror på vilken rätt som råkar ligga lämpligast på tungan just då. (Det här blir oavsiktligt tvetydigt.) Ibland blir resultatet därför inte så väntat som man skulle kunna tro.

Jag tvekade såklart mellan den grillade ålen och sushin som många påstår är den bästa i stan. Jag kan säga att laxen är fantastisk, smälter i munnen. Men scampin var konstig, tycker jag. Smakade ingenting. Bara lite av den inlagda ingefäran som den legat för nära på fatet. Så nej, hit kommer jag inte att gå för sushin skull, även om den är 10 spänn billigare än Roppongis lunch för att soppan ingår.

Kastar ett öga på min SharpReader medan jag skriver. Har lite dåligt samvete för att jag inte snor ihop en frilansgrej istället, baserat på vad jag kan om kinesiska bloggare. Det verkar vara hett i Kina just nu. Enligt Danwei (Obs! Tipsa inga journalister om denna eminenta sajt om kinesiska medier. Jag vill inte ha konkurrens.) så är det temat för flera kinesiska tidskrifter i veckan.
Fick en tankeställare idag av en tjej som jag bara träffat ett par gånger. Vi har gillat varandra de gångerna och bestämde nu en fika. När vi bokade den var vi båda ganska översvallande och berättade vitt och brett om oss själva och våra relationer, kanske hon i ännu högre grad än jag. Idag ringde hon och avbokade vår dejt. Anledningen var att hon kände att det gick för snabbt och blev för konstigt; "jag känner ju inte dig!" sa hon.

Det kändes underligt. Jag sa att jag förstod, och det gjorde jag, men jag kände mig också ratad som av en potentiell älskare. När jag berättade det här för maken tyckte han att tjejen var hispig. "Det var lunch, inte äktenskap du föreslog." Jag är benägen att hålla med. Samtidigt har jag själv haft problem med gränssättning. Var börjar och slutar jag? Hur mycket kan man öppna sig för kompletta främlingar? Hur många nära vänner kan man ha? I min svåraste stund finns det kanske två personer jag vill ringa till.

Jag kan beundra henne för att hon vågat värna om sig själv. Jag kämpar hela tiden för att själv bli bättre på det. En sak jag ska börja med är att värja mig från oönskat sällskap på tåget genom att säga att jag ska läsa, och sen sätta mig nån annanstans.

Enligt vissa så är det just till främlingar man kan öppna sig. Men det tror jag gäller mer för män. En man jag kände ringde i sin värsta kris inte till sina vänner, utan till medhavande jourmänniska. Freudiansk felskrivning.

Eller kommer föreställningen av de frisörer, bartendrar och taxichaufförer som i amerikanska och andra filmer får ta emot förtroenden på löpande band? Och ingen rekommenderas väl längre att gå till en psykolog/terapeut som man även känner privat?

Jag träffar ibland människor som stämmer mig till enorm sympati, men de är inte så himla många. På senare år är det väl främst med Leili som jag känner att vår relation startade som en virvelvind, fast ändå kanske mer i sakta mak. Det var i alla fall snabb förälskelse. Och den har hållit i sig.

Sen är det ju Sanna också. När vi först började jobba ihop privat så satt vi en hel förmiddag och bara pratade och pratade. Efteråt har jag väl tänkt att "nu kommer en backlash". Och det gjorde det. När vi skulle sitta ihop en längre tid och jobba så började perioden med att jag kände mig låg och asocial. Tänkte: Var det en illusion, den kontakt jag kände? Är det här priset jag får betala för att det stämde så bra först? Borde vi gått varsammare fram, så hade vi kunnat utforska varandra nu?

Men nej. Det gick över. Jag tror det var en typisk inledning på ett nytt projekt. Det finns alltid en startsträcka. Nu har vi enligt mig en distanserad intimitet med fullständig trygghet från min sida. Men hon kan vara sådär österländskt outgrundlig ibland.

Det var ju temat gränser. Jo, efter lunchen på Ki-mamma gick jag mot Odenplan. På torget kom en gymnasietjej fram och frågade om hon fick ställa en fråga för ett skolarbete. Frågan löd: Vad är gränser för dig?

Först och främst tänkte jag på nationsgränser, sa jag. Sen tänker jag på gränser man sätter för sin integritet. Gränser för var man själv slutar och andra börjar.

Här drar jag en gräns för denna gång.

Igår sushi på Roppongi

idag sågning av personalen.

Meningen med bloggar

är att bli läst, har jag förstått efter att ha förgäves kollat efter kommentarer på min egen blogg så fort jag varit i närheten av en dator med bredband. Jag ÄLSKAR när folk kommenterar eller nämner min blogg i sina egna bloggar.

Maken är sur och sårad över mitt sätt att skriva om honom, så hädanefter läser han inte Mathimlen.

Hittar massa bloggar medan jag strövar vidare på bloggstigen, t ex Matälskaren, Mat och blommor och Lyckliga Lisa. Mat och kläder. Det är livet. Dock inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag borde egentligen hålla tyst om det, men ni är ju inte så många och de flesta av er drar inte samma storlek som jag - HM kommer att ha premiär för sina Stella McCartney-kläder på torsdag!!! Gissa vem som kommer att stå vid en väl vald HM-butik vid öppningsdags...

Smak-klyftan

Ibland blir jag medveten om vilka bråddjup som skiljer mig och min man när det gäller åsikter och smak, framför allt smak. Idag vid middagen satt jag myste över att jag och lillan åt gårdagens favoritkyckling (marineras helst en hel dag i soja och balsamvinäger, steks sedan i ugn) och han åt pasta med burkpesto som jag därmed slapp.

Jag kände mig upprktigt lycklig, och började prata om hur det är det här tillståndet jag eftersträvar - när jag kan vara lycklig över en sådan sak som att vi äter en stillsam middag tillsammans. Han förstod såklart inte. Han undrade om det var när jag förmådde vara lycklig över en middag eller om jag var lycklig för att jag kunde vara lycklig över en middag... eller nåt sånt. Ni ser, jag kan inte ens korrekt återge hans utsagor, för de är mig alltför främmande.

Men det värsta kom sen, när jag började uttrycka sympati över att han måste äta burkpesto. Jag såg att en otäck sanning var på väg, och visst kom den: han sa att han inte tycker pesto är särskilt gott och därmed spelar det ingen roll för honom om den är hemgjord eller på burk.

- Men du måste ju ändå känna skillnad på riktig, färsk pesto och burkvarianten! Utbrast jag uppbragt.
- Nää...
- Men vi har ju gjort riktig pesto hemma, du vet ju vilken skillnad det är! Utbrast jag uppbragt.
- Ja, men jag tyckte tydligen inte att det var så gott att det gjorde någon intryck på mig.
Upprört kände jag kokande doftångor inombords av mosad färsk basilika, nyriven parmesan (eller ännu hellre pecorino) och färsk vitlök, av krossade pinjenötter och god olivolja extra vergine. Hur kan han???

Jag drog genast undan fötterna som låg mot hans under bordet. Måste ta avstånd från den här fruktansvärda smakanalfabeten.

Samtidigt kände jag att det här är nog något som jag måste lära mig att leva med, och kanske till och med uppskatta. Det är ju för att han inte delar min passion för mat och smaker som jag får ha mina tant-Li-dumplings ifred. Det är därför han inte propsar på att få dela favoritkyckling-resterna. Det är därför han kan avstå det mesta till förmån för mig. Om det inte är sött, vill säga. Då lämnar jag det med varm hand åt honom. Så nog kompletterar vi varandra.

Min mamma som åkte tillbaka till Kina i fredags sa uppskattande till mig: "Jo, visst är han snäll mot dig. Han låter dig ha din favoritmat i fred. Inte som din svåger, där är det din syster som får avstå till honom!" Fnös hon.

Ian McEwan på TV4 - forts

Här kan ni hitta intervjun. Ni måste scrolla ner lite på sidan, den finns i högerkolumnen under rubriken: Ian McEwan om Lördag TV: Möt Ian McEwan, aktuell med ny bok om ett dygn i en hjärnkirurgs liv - i en värld med krig och terrorism.

Ian McEwan på TV4

Såg jag igår på Nyhetsmorgon lördag (tack, Tommy för sms:et!) med Lasse Bengtsson som är en synnerligen trevlig programledare, tycker jag. Han är perfekt i min smak: kompetent, påläst, intresserad, men samtidigt inte påträngande kändisaktig. Man ser aldrig några löpsedlar om Lasse Bengtsson. Han är en helt vanlig och reko människa som är bra på det han gör.

Intervjun med Ian McEwan var väl genomförd. Hade översättaren skött sitt jobb tror jag att jag hade följt det med större intresse genom allt barntjut (Signe) och barnillamående (Samuel). Nu fastnade vissa detaljer i minnet, som texten Mother Tongue han skrivit om sin mors förhållande till språk vilket satt sin prägel på honom. Sen så blev jag också glad över att han också gillar Philip Roth och tycker han borde ha Nobelpriset!

Fast lite besviken blev jag över att han inte tillade i all ödmjukhet att han naturligtvis bara kunde tala om engelskspråkiga författare. Men det kanske var underförstått.

Nya dimensioner

Bloggandet ger mig nya dimensioner i livet. T ex så råkade jag klicka på en blog som kom upp, för att jag tyckte det var en kul namn, på svenska dessutom: Jag - en gammelmamma. Det visar sig vara en småbarnsmamma i skivbranschen som skriver jättebra och intressant, plus ger en massa tips, t ex om var Paradiset finns.

Igår var vi på Anders R:s 40-årsfest. Det var JÄTTETREVLIGT! Jag insåg inte hur mycket jag sett fram emot att gå på fest förrän jag började göra i ordning mig. Festen var på Mariahissen, på porten stod det "pensionärernas fritidsförening". Haha.

Grunnade lite innan också på hur det faktum att man känt folk i några år automatiskt gör att man slappnar av mer med dem. OK, att man träffat dem ett antal gånger gör väl sitt till. Såhär: När Martin och jag träffades kände jag mig ofta obekväm med hans kompisar, men nu ser jag fram emot att träffa dem! Jag tror att om vi haft vår fest efter gårdagens kalas hade vi nog haft bättre uppslutning häromsistens.

Men mer om festen: Jag såg en gråhårig man med skulpturala drag, insåg efter ett tag att det var Frederic de P som låtit bli att färga håret. Han var sååå snygg! Jag vill bara pussa på honom. Men solariebrännan håller jag med Martin om att han skulle kunna låta vara mer diskret.

Bland det roligaste på festen var att jag träffade Åsa F. En mycket parant och frodig kvinna som jag genast blir orolig för att Martin ska bli attraherad av. Men skitsamma om han blir det. Such is life! Hon jobbar på krog och vi var nästan som själsfränder när det gäller mat och krogar! Tyvärr spräckte hon hål på min pannacotta-fantasi genom att säga att det bara är kokt grädde och gelatin. Nu har jag nog kommit fram till att så må det vara, men jag älskar det ändå. Det finns inte så många efterrätter som jag gillar, så de jag gillar ska jag vårda ömt. Jag lovade henne att vi skulle ut och käka dimsum nån gång snart.

Det andra roligaste var Nicklas P:s fru/tjej, en jättesöt brutta som ser skitcool ut med svart hår, svarta trendiga (otrendigt ord, jag vet) glasögonbågar och blodröda läppar. Hon hade på sig en klänning som jag trodde var Jenny Hellström, men visade sig vara Nanso. Hon är allt som jag vill vara, nämligen psykolog och sångerska. Så vi ska ha en karaokekväll innan jul. Jag ska battla ner henne så jag får kompensation för att hon äger två av mina drömyrken.

Maten var helt ok igår. Det bästa var faktiskt DESSERTEN! Trodde aldrig jag skulle få uppleva mig själv skriva nåt sånt. Den bestod av en grön snöboll med spunnet socker, dvs grönt sockervadd helt enkelt. Samt en tårtbit med vanlijglass och hallonsorbet som neutraliserade sockersmaken lite grann. Signe och jag fick våra bordgrannars sockervadd. Hon och jag älskade det! Konstigt att jag gillar sockervadd, eftersom jag är en salt brud annars. Men det är något med sockervadd som är magiskt, tycker jag, sen finns det också en smak av bränt socker som man också kan finna i Creme Brulée eller Creme Caramelle.

Vi åkte hem med kvart i elva-tåget. Signe var igång och dansade och diggade. Idag har jag fått massage hos Massage-Jenny. Sååå skönt. Signe och Binto lekte. Martin på Lovecraft-konferens. Jag kissar på Lovecraft.

Mitt publicistiska ansvar

Är egentligen för trött för att skriva, men jag känner ett ansvar för mina läsare - alla tre, eller vad ni är.

Idag har jag haft en bra dag på jobbet. Rekat på grejor som inte blev nåt, men åtminstone träffat en trevlig advokat som kunde resonera kring det där horribla incestfallet i Västsverige. Det slutade med att jag fick klippa ihop ett utrikesjobb.

Pratade med flera kollegor idag om yrket. Att det är så jäkla stressigt, om den ständiga anspänningen, de oupphörliga utmaningarna som får mig att längta till en spärrvaktkur eller ett lugnt arkiv i underjorden där tiden stannat, att även om man är ute på nåt otroligt roligt så är det svårt att njuta av det för man har så jäkla ont om tid. Fattar inte hur folk orkar ett helt liv med det. Å andra sidan så verkar de med fasta jobb ha väldigt liberala och flexibla arbetstider jämfört med oss vikarier.

En gång definerade jag yrket som "konsten att dölja hur lite man egentligen vet". Det tycker jag var rätt bra gjort av mig.

Åt inget särskilt gott idag. Är sugen på sushi. Blir alltid sugen på sushi om det gått mer än en vecka sen sist. Roppongi i Gallerian är mitt stamställe sedan Jenny visat mig på deras existens nån gång förra året. Sen har jag hört att Sushi-bar Ki-mamma ska ha väldigt bra sushi, men jag kan inte låta bli att ta grillad ål när jag är där, så jag lär aldrig få tillfälle att prova.

Här en cover som Lene Marlin gjort av Faye Wongs 我愿意 Jag vill. Hon är inte hälften så bra som Faye, men det är lite kul ändå.

Succé för saltimboccan

Åh... det var ljuvligt! De franska hattarna var en trevlig början, champinjoner med vitlök och ströbröd och en skvätt grädde samt massor av klippt slätbladig persilja på. Men Saltimboccan! Åh... det var nästan en orgasm. Den var som väldigt god kinamat! Den smakade fläsk! Jag överöser den med superlativ nu, jag vet...

MArtin hade gjort rullader av kalvkött + prosciutto/parmaskinka + färsk salvia och vänt i mjöl och stekt i smör+olja + kokat i marsalavin. Jag älskar när han pysslar i köket. Han skulle upprätthålla sitt farsarv, sa han. I wish. Men tillbaka till Saltimboccan som just nu är mitt favvoord (näst efter favvoord, jag menar, två v:n och två o:n i rad): jag tyckte salvian var lite skarp, men annars var det himmel - mmm...mathimmel.

Läser just nu QX som jag plockade utanför ett fik på Tjärhovsgatan. Den är bra! Den är liksom en tidskrift som fortfarande känns lite amatörmässig, men ändå snygg och proffsig. Jag blev grön av avund när jag läste om bögparet Lars och Mats takvåning i Gröndal, med ett lejon som har lysande ögon och en tunga man trycker ner som dörrklocka. En state-of-the-art-duschkabin som har sittplats, CD-spelare, vattenfall och massagefunktion mm. Två fungerande kakelugnar och en rund balkong med milsvid utsikt, bl a ner över en marina där deras båt guppar. De har dessutom två lägenheter i Patong på Phuket. "Ja, ska man samla på nåt så kan man lika gärna samla på lägenheter!" Sa de. Ha. När ska JAG någonsin få bo sådär? Dessutom hade de kristallkrona i vartenda rum! Usch.

Grejen är väl att jag inte är tillräckligt intresserad för att kunna fixa så fint hemma. Det finns så mycket annat man ska göra. Plus att har man barn så blir det liksom svårt att upprätthålla den där Hemma-hos-reportage-känslan. Det är nog helt enkelt inte jag. Eller mina pengar.

Men drömma kan man ju göra.

Ju..., desto...

(Min storasyster fick en son igår!)

Ju fler jag bjudit in till bloggen, desto mer prestationångest får jag. Jag måste släppa den. Jag måste bara fokusera på Martin. Inte min Martin, utan Jennys Martin. Han är min målgrupp, ska jag tänka. Han ger mig nämligen massa beröm och jag blir jätteglad.

Men det finns så många bloggar här i världen... Och så många som skriver riktigt bra. Vad är det för idé att trängas? Så tänker jag ibland. Men vad man än gör så trängs man ju. Så skit samma.

Åt ett par libanesiska rullar till mellanmål nyss som jag köpte innan jag tog tåget hem. De har himmelskt god ostfyllning. Jag brukar inte gilla ost, men den där osten har de gjort något bra med. Det finns någon grön krydda i också som jag inte kan identifiera.

Btw, en japansk restaurangguide för Sthlm.

Jag har läst vidare i Chuck Palahniuks bok, bland annat två texter som jag gillar. Den första handlar om amerikanska marinsoldaters ubåtsliv. En av slutsatserna han drog var att: ja, soldaterna ombord har sex med varandra. Den andra handlade om ett hus som det spökade i och som han bad att få vakta en gång. Han ordnade en fest med två medier och fick uppleva något övernaturligt. Otroligt spännande. "Är det inte häftigt!?" Sa jag till Martin. "Om det nu är sant." Sa Martin.

Men det är väl klart att det är sant?! Det står ju Stranger than fiction - True stories på omslaget! Varför undrar han inte om någon av de andra texterna är sanna? Det kanske inte finns någon festival för överexhibitionistiska sexidkare.

Imorgon ska jag jobba och jag har ingen lust. Men först ska Martin bjuda mig på extra god middag (Det började med att jag sa (surt):
Kan du inte skämma bort mig nån gång?
Martin: Va?
Jag (surt): Ja, skämma bort mig med en jättegod middag...
Martin: Ja, men det är klart att jag kan!)
med nån champinjonförrätt som heter Franska hattar och till varmrätt blir det Saltimbocca. Han vet inte om det, men jag är väldigt skeptisk.

I söndags gjorde jag kycklinglår enligt paketets recept (franska örtkryddor och salt mellan skinnet och köttet samt smöra skinn och salta, 225 grader i ugnen 25 min.), jag tyckte det var sådär. Alla andra tyckte det var gott. Jag föredrar min egen marinad med soja, balsamvinäger, socker och salt. Martin sa: Ja, gör du en västerländsk kryddning till din västerländske make så kommer han att gilla den. Och då vet ni varför jag oroar mig för det supergoda middagen. Fast jag ser fram emot den också. Och emot Extras på SVT1 kl 21.