min arbetsplats denna vecka

传染病害防治研究所

Snart nytt år

Den kinesiska nyårsaftonen i år firas 17 feb, tror jag, ska kolla upp det sen, men jag ska boka bord på Nam Kang, helst deras karaoke-rum och bjuda in några kompisar. Kollar in deras website och blir besviken över att de tagit bort tempura udon från sin meny. Fan. Måste folk ta bort godsakerna från sin meny som dessutom inte så många andra krogar (om någon mer i Sthlm) har?


Lisa, Helens sushi har massa andra rätter, så låt oss inte avskriva den helt ännu. T ex är de en av få krogar som serverar grillad ål. Du som bor i närheten kan väl prova den och rapportera.

Igår var jag i Finntorp centrum och skithungrig. Sushistället Tosa (som otippat ligger väldigt högt rankat på sushiguiden, jag tycker deras sushi är helt ok, utmärkt för att vara i förorten) hade stängt, inombords svor jag över lata japaner, sen såg jag så klart skylten till en kinakrog. Gick in och frågade om de hade någon genuin kinesisk mat eller om de kunde svänga ihop en god rätt. Den trevliga servitrisen som såg väldigt boklärd ut i sina glasögon (jag identifierade mig med henne totalt), hon påminde om syster Lin i sin framtoning, långsmal och finlemmad, svarade något för sanningsenligt: Nej. Tyvärr. Det är mer svensk kinamat här...

Jag gick ut igen. Såg grillen som fanns på torget, och gick tillbaka. Frågade om hon kunde rekommendera något som inte var så äckligt. Hon sa att allt med black-bean-sauce var ok. Suck. Själv tycker jag blackbeansås är rätt förutsägbart och trist. Förmodligen tror krogkineser att dessa rätter är goda därför att de går hem hos svenskarna älskar allt som är jättesalt. Min man tycker t ex att allt blir godare med lite sån sås. Men själva kan jag lova att de(vi) inte lägger svartbönsås i allt.

Jag beställde hursomhelst en fläsk med svartbönsås och den obligatoriska paprikan och löken. Medan jag väntade hade vi ett långt och trevligt samtal, hon kom hit från Kanton när hon var ett år, hon var på semester i sin hemstad och gifte sig då med en kines som höll på med datorer, han har förstås lite svårt med svenskan nu. Jag tyckte hon var så himla trevlig. Naturligtvis ville jag frälsa henne, jag får frälsarryck när jag mår bra. Då ska jag alltid göra allas liv lite bättre.

Jag sa att om ni bara sätter en eller två rätter som är genuina och goda på menyn så lovar jag att folk kommer vallfärda hit. Hon sa att det är svårt. Jag föreslog nudelsoppa eller vad som helst.

Jag fattar problemet. Grejen är att många som har krog i Sverige, många kineser, inte ens är särskilt intresserade av matlagning. Ännu mindre av att servera god mat. De vill bara försörja sig. Så var ex v mina föräldrar.

Förtsättning följer. Vi ska iväg och åka skidor nu.
Gårdagens dokumentär Ninas resa var skitbra och skitjobbig. Grät så det skvalade så fort det kom barn in i rutan. Maken försökte få mig att stänga av, men jag ville ju veta hur det skulle gå för Nina. Nu måste jag få bort alla dödade barn ur mina tankar.

Idag ser jag ut som

Fick lite konstig frisyr idag, brukar få det om jag sovit på nytvättat hår. Kom på vem jag liknande när jag la en hårslinga över ansiktet.

emmteevee

Ett ålderstecken kan vara att man känner sig rätt så likgiltig när man är ute på lokal. Man har sitt på det torra hemma. Man är inte så himla nyfiken på människorna som finns där. Man tycker de ser ganska tråkiga ut. Möjligen undrar man lite om man själv ser lika tråkig ut. Några kanske ser lite roligare ut, men dem vågar man inte gå fram till och prata med. Eller så gör man det när man orkar och då kanske man får roligare än man tänkt sig.

Jag hade blåfärgade linser, men det syntes knappt. För lite blåfärg. Jag såg bara lite lätt drogad och blankögd ut, på väldigt nära håll.

Det var så satans kallt igår. Minst 10 minus. Man vet att man har åldrats när temperatur går före fåfänga. Jag håller dock inte med Jenny om att flickorna gav Lilja 4-ever-känsla. Eller jag vill inte hålla med om det. Jag tänker att vi i vår ungdom kanske också gav det intrycket. Men 7 gånger av 10 slutade det ändå med att man åkte hem och låg med sin mjukisbäver (ett kramdjur jag fick av mina gymnasievänner på 17-årsdagen, absolut inget ekivokt, dock hade mina brittiska medutbytesstudenter i Holland mkt roligt åt den, men de var rätt pubertala.). Intressant och korrekt iakttagelse av Jenny att de flesta killar var rätt korta. Jag tänkte också på det, fast mer undermedvetet. Däremot stapplade många tjejer omkring på för höga klackar. Och frös. Jag tycker inte tjejer ska behöva frysa för att vara snygga.

Det var jättemysigt att träffa Jenny och dricka drinkar. Prata idéer och möjliga projekt. Weeping Willows skulle spela, men inte ens de kunde få mig att vilja stanna när Jenny ville gå. Fast jag vidhåller att Magnus Karlsson är Sveriges bästa sångare. Taxichauffören pratade om sina två söner 16 och 19 år.

Jag åt en sushi på Helens sushi vid Hornstull. Det var vidrigt. Riset var sönderkokt och al dente! Jag tycker inte att det ska finnas en hård kärna i välkokt ris. Däremot ska riskornen vara spänstiga på ytan när man sätter tänderna i det. Dessutom smakade riskuddarna så mycket vinäger att jag inte ens kunde ha någon soja på.

Frukostbekymmer + fläskgröt

Gjorde en macka på salami, ost och paprika, men nä, det går bara inte. Jag avskyr mackor. Tycker det blir så torrt och tråkigt. Tuggorna växer i munnen. Ska det vara mackor ska det vara matiga sådana, helst typ hamburgare, BLT med massor av majonnäs, räkmacka funkar också. Mackor med tonfiskröra får jag också ner utan problem. Men ost och pålägg, urk. Ett trevligt undantag jag hittat på senaste tiden är Lisas avocado + hackad tomat, den är saftig och trevlig.

Istället tar jag fram min gamla frukostgröt och kokar den för tredje gången. Ursprunget till den är ett pack fläskben som jag saltade i typ en månad, för tant Vårblomma sa att de blev godare ju längre man saltade dem. Tant Vårblomma är mammas väninna och hennes dotter är min barndomskompis Li som våra föräldrar gemensamt såg till att gifta bort med en son till min mammas kompisar i Kina och som senare rymde sin väg med en blodhostande och frånskild kock från hennes föräldrars restaurang.

En månad var alldeles för länge. Jag gillar att suga på färsk fläskbenmärg. Den blir inte alls lika trevlig efter lång saltning. Jag ska nog bara salta i högst två veckor nästa gång.

Sen kokar man fläskbenen i en omgång vatten, det skummar rätt förskräckligt, häll bort och skölj benen. Koka benen ett tag, typ en halvtimme, ju längre desto godare, tycker jag egentligen, då kommer smaken in i buljongen och köttet blir mer lättuggat.

Skölj lite grötris, jag brukar ta så mkt som bara nätt och jämnt täcker kastrullbotten (om det är en stor kastrull så kan man ju ta en cm ris), sen ska det vara massor av vatten som täcker typ 80% av kastrullens höjd. Observera när man kokar kinesisk risgröt att riskornen måste HOPPA (dvs låt koka upp och ha den sen på minst 4), annars blir det inte så där gott och liksom limmigt, som man vill ha det. Enligt visdom jag ärvt från min mor så ska man koka ris med lock och gröt utan lock, just för att grötriset ska HOPPA och kokar lätt över med lock.
OBS! Rör om regelbundet under hela nedanstående process, för annars kan gröten brännas vid i botten, särskilt om man kokar mkt, som jag brukar.

Skala potatis, skär den i bitar, typ sjättedelar om det är en stor potatis. Lägg i grytan när gröten börjar se simmig ut.

Skölj några blad kinakål, helst med frisk grön färg. Skär i centimetertjocka strimlor. Lägg i grytan när potatisen börjar kännas färdig. När kinakålen är klar så är gröten klar.

Mina fläskben var så salta, så första omgången gröt var nästan oätligt salt och saknade dessutom en aning umani, kanske dödades den helt av saltsmaken eller så hade jag inte tillräckligt med fläskben. Dessutom blev botten lite vidbränd. Trist, men inte ovanligt när det gäller mig.

Så nästa morgon slevade jag ner återstoden av gröten i en skål men aktade mig för bottenskrapet som var bränt och satte igång att koka fläskbenen igen. Upprepade hela koket, avslutade med att lägga i grötresterna i den nya gröten. Smakade utmärkt denna gång, lagom salt, dessutom fuskade jag med att ha i lite natriumglutamat.

Idag kokade jag gröt för tredje gången på samma fläskben, de blir ju färre och färre förstås. Nu hade jag bara tre bitar kvar. Men det är mer än nog, när de smakar så salt inuti i köttet. Fast jag fick ändå ha i mer salt och MSG i buljongen.

Denna gröt är återigen en Qingtian-tradition. Min mamma är ju därifrån, så den mesta rustika matkulturen jag kan är från Qingtian. Som risnudlar med bläckfisk och fläsk. Man kan koka sådan gröt på färska fläskben också naturligtvis, man kan också med födel ha i färska bondbönor, tror jag de heter, då blir gröten härligt grön, ju fler bönor desto bättre, så att gröten blir liksom ärtigt mjölig. Man kan ha i potatis även i den för att bättra på mjöligheten.

Ja, gröt, nudelsoppa eller gröt, te och dumplings (dvs dimsum) är nog min idealfrukost.

Två pass på Friskis

Jenny säger att jag fortfarande jympar som en nybörjare. Jag tittar på alla andra. De är så intressanta att titta på. Människor har så underligt olika kroppar. De rör sig så olika. Kändisspotting på Friskis är också underskattat. Hittills har jag sett två kulturskribenter och en feministisk filmvetare.

Filmvetaren såg jag idag. Jag kom till Friskis fem minuter innan passet skulle börja och datorn sa att det var knökfullt. Till nästa pass var det en halvtimme. Jag tänker att jag smiter in ändå, den som tar biljetten brukar inte vara kvar när passet väl är igång. Medan jag byter om tänker jag ut möjliga undanflykter om biljettkontrollanten noterar min entré - (krafsar på kläderna)"Men, men jag hade den ju nyss, var fan är den???" Jag lovar att jag är en bra skådis. Sen tänkte jag att nä, då kollar de bara med datorn och jag drog ju mitt kort nyss och då var det redan fullt.

Men ingen kontrollant tar mig i hampan när jag nästlar mig in i folkhavet. Det är verkligen mycket folk. Och det luktar svett. Jag som själv inte luktar särskilt starkt förundras alltid över folk som gör det. Tycker det är lite oförskämt av dem att inkräkta på mitt luktsinne så.

Det är otroligt trångt, när jag sträcker ut armarna slår jag i folk. En kvinna tränger sig fram. Jag ser inte ens vad intruktören gör. Mina rörelser är helt osynkroniserade och det stör mig, för är det nåt jag tycker jag är bra på så är det att dansa. Till bra musik, naturligtvis. Om jag länge varit spänd som en en nylyft Silvia (krystat, jag vet, men hade ingen lust att skriva fiolsträng) så är det bara på dansgolvet jag kan slappna av totalt. Men då ska det spelas soul, eller bra pop.

Jag ställer mig framför ytterligare några så jag ska kunna se instruktören. Men hon är svår. Det går ok om hon står med ryggen till och jag bara följer, men så fort hon vänder sig om tappar jag bort mig helt. Till min förvåning börjar hon stretcha efter bara 20 minuter. Jag inser att jag hamnat på passet före det avsedda. Smyger ut och försöker hitta den andra jympasalen. Hittar den. Det är en gammal tant som leder och hon är jääätteeseeeg. Rörelserna ger ingen som helst utmaning. Det är mest äldre tanter på passet, men några unga finns här också. En svarthårig tjej med randig t-shirt i två gröna nyanser som har smala överarmar och kraftigare ben. Hon har assymetrisk frisyr och ler lite mot mig, jag känner mig genast befryndad med henne.

Sen upptäcker jag en tjej som står och liksom inte ens halvförsöker. Hon ser ut som jag måste ha gjort på det sista jympapasset jag gick på innan idag, där en tondöv och helt orytmisk gubbe var ledare. Både under och efter passet tänkte jag: Men alltså, vem fan tror jag att jag är här för? Varför ska jag straffa mig själv för att han är dålig? Om jag nu är här, har tagit mig hit, så ska jag väl för fan göra så gott jag kan? - Kanske kan detta appliceras på det mesta här i livet. På livet.

Jag har svårt att utröna om tjejen bara är oentusiastisk eller dessutom har problem med koordination som hon på detta sätt försöker dölja. På Friskis inser man snabbt att väldigt många har svårt för koordination. Det är väldigt roligt att se, inte som lyteskomik, (eller kanske lite) men framför allt att folk som ser väldigt korrekta eller coola ut, tappar trovärdigheten totalt. Både män och kvinnor. Men kvinnor har överlag bättre rytm och koordinationsförmåga. Det måste nog vara vetenskapligt bevisat vid det här laget.

Jag ser att tjejen ler mot någon. När jag följer hennes blick ser jag filmvetaren. Det finns ett romantiskt skimmer kring den här filmvetaren för mig. Hon satt ofta på ett kafé som jag också frekventerade. Hon och hennes väninna var några år yngre än jag och jag brukade titta på dem, för de var så ofattbart vackra. Väninnan hade långa blonda lockar i olika nyanser på det där helt naturliga och inte ett dugg för-mycket-sättet. Hon var mörk och hade page. De hade såna underbara läppar, fylliga och nyutslagna i färgen. Jag var jättenyfiken på dem. De var så snygga så jag utgick ifrån att de var glamorösa. Kanske flickvänner till några popstars eller författare. Några år senare läste jag om filmvetaren i tidningen. Undrar vad som blev av hennes kompis. Sist jag såg henne såg hon lite sliten ut.

En gång såg jag henne i en underbar rosa klänning, den var väldigt enkel och egentligen bara en tajt tub kring kroppen med ärmar. Men det var sommaren eller våren när rosa var stort. Kommer ni ihåg perioden med färgerna? För mig känns det så tydligt. En vårsommar var syrenlila grejen. Jag tror det var 98. Sen var det rosa som var grejen 99. Sen kom gult typ 2000. Sen har det där med färg runnit ut i sanden lite grann, nu finns det ingen färg som jag bara känner att wow, allt måste vara just den färgen. Har inte funnit på länge.

Åt världens mustigaste gluschsoppa idag som jag hittade via Gitto, blev verkligen urgott med yoghurtsåsen till. Och ris. Alltid ris. Och potatis.

Bloggträff

Jag är också helnöjd! Nöjd med att jag vågade och orkade (det var mörkt och ruggigt) gå på bloggträffen och för att jag fick träffa så många som jag bara har läst. Det var jättemånga där, Ondskan (tack och lov), FastFoodLovers (äntligen!), VinLusen (ska till Kina), Min brors kokbok, Kinnas blogg, Annes mat, Clivias blogg, klädskaparenJascha, kommentatören Björn W - gud vad jobbigt att länka till alla, läs Kinnas blogg för fullständig lista. Och Isobel också, som fick griskind av Min brors kokbok.

Särskilt kul att träffa Lisa och Gitto, förstås, men också att se deras mycket omskrivna och (i Lisas fall) omskrutna män. Med risk för att bli hudflängd, jag är besatt av att hitta folk som är lika varandra och kan nog vara nästan lika irriterande som en mig närstående tvångsmässig ordvitsare, men är inte Lisas make lite lik Fredrik Reinfeldt, fast hemtrevligare och så klart snyggare? Och Jascha var fasligt lik Lukas Moodysson.

Av bloggvärlden att döma är de flesta ändå rätt snälla. Ger hopp till en vekling på en dålig dag.

Jag hade bråttom i väg för jag skulle hämta mamma hos ett par vänner till henne. När jag kom fram hade de redan en stor skål med nudelsoppa (hemmagjorda på mest ägg och potatismjöl, en lokal nudelvariant från bergstrakten Qingtian) framme åt mig, det var härligt att täppa till alkoholångorna med den.

vad de hittar på!

"Size your sausage" + "Why is your meat so small?" = matmejl jag raderar utan att läsa

Ont i hjärtat

Det gör ont när man ser bilderna från Afghanistan i SvD. När man själv har barn och försöker hålla dem med kläder uppdaterade efter den rådande årstiden, så blir bilderna kanske ännu värre.

Jag vill skänka pengar nånstans! Rädda barnen kanske? Röda korset?

Innan jul ville jag skänka pengar till Stadsmissionen. Jag har fortfarande inte lyckats. Idag på vägen hem satte jag mig mittemot en man som var tydligt drogpåverkad, och jag kände hur vi alla i vagnen tyckte han var skitjobbig. Han tände till och med en cigarett! En biljettkontrollant sa till honom. Jag flyttade på mig, först till ett annat säte, sen till en annan vagn. Grunnade lite på om jag borde ha dåligt samvete, om jag har dubbelmoral, som å ena sidan känner starkt för samhällets missanpassade, å andra sidan inte vill ha dem in my face, bestämde mig för att om min syster till exempel också var en skitjobbig jävel, så skulle jag undvika henne kraftigt också. No guilt alltså.

Milka, för goda fläskrecept, se Lagers tabberas!

Jag vill också jobba här

Det har varit i en del medier, en kollega på jobbet skickade det i ett massmejl till hela avdelningen och jag tycker det fanns mest fakta här, bara detta att de har 20 gourmetrestauranger att välja på!!! Fast vad amerikaner definerar som gourmet vet jag förstås mindre om.

GOOGLE BÄSTA ARBETSPLATSEN

Google är USA:s bästa arbetsplats. Med Googles löneförmåner och unika arbetskultur utklassas de andra företagen på listan. Så låter motiveringen från den amerikanska tidningen Fortune som gjort rankningen.

Google kom på första plats av de 445 företag som var med i Fortunes undersökning. Av alla de anonyma svar som kom in från företagen, var svaren från de anställda på Google mest positiva. Det skriver den danska tidningen Börsen idag.

Och Googles anställda erbjuds många löneförmåner. Ett av erbjudandena är att få gratis busstransport till och från arbetet på huvudkontoret i Mountain View, Kalifonien. Tar den anställde istället bilen till jobbet kan han få oljan bytt och bilen tvättad - helt gratis under arbetsdagens gång.

I huvudkontoret finns elva gourmetrestauranger och ett antal kafeterior och barer.

Gym, massage och frisör finns naturligtvis på jobbet och fem läkare är anställda, enbart för de anställdas väl och ve. Och varför inte tvätta på jobbet, eller ta med barnen till det lokala dagiset?

För medarbetare som rekryterar nya medarbetare väntar en check på 2000 dollar, ungefär 14 000 kronor. Det enda klagomålet som framkommer i undersökningen är att det finns en del nördar på arbetsplatsen.

På Fortunes lista bland de 100 bästa företagen finns två företag med svensk anknytning. På 71:a plats kommer Astra Zeneca och på 96:e plats, IKEA North America.

Uppdatering: Jag är en sån drömmare, det var 11 gourmetrestauranger, inte 20.

Med mor på Huddinge sjh

Afasi

Emma skriver att hon råkade säga "päronlingo" istället för "fikonspråk". Jag tycker jag slår det med råge. En gång försökte jag säga "teckenspråk" och sa istället "handikapprörelser". Fatta, HANDIKAPPRÖRELSER! Det är typ OSLAGBART!
I samma veva försökte jag också säga "fiskespö". Det blev "fiskpinne".

God soppa från kultbok

Maken gjorde jättegod savoykålsoppa. Avsikten var grönkålssoppa från början, men jag råkade köpa savoykål. Visste faktiskt inte hur grönkål såg ut förrän vi bildgooglade.

Soppan blev hursomhelst mycket god, efter recept från Rödrutiga kokboken. Tycker den boken är rätt ofräsch (på Google ger "rödrutiga kokboken" 16 träffar, ett bevis så gott som något på hur otidsenlig den är), men nu har vi den, och den innehåller såna rätter som grönkålssoppa. Eller Flygande Jakob. Nä, det kanske den inte gör.

Den blir snart antik, och kult.

bladet från munnen

Nu ska jag också vara modig. Jag har perioder av nedstämdhet då jag blir socialt obekväm, ängslig och ångestfylld, känner mig som världens sämsta och mest misslyckade person och bara vill ligga hemma och läsa=sova. Jag märker när jag skriver att jag inte alls vill berätta hur illa jag mår när det kommer till kritan. Men ni kanske kan föreställa er, om ni någonsin mått dåligt själva. Total energilöshet och stark rädsla för vardagliga situationer som att möta andra föräldrar på dagis, kollegor på jobbet, för att inte tala om chefer etc.

Det fungerar sådär att vara journalist och ha långa perioder av social fobi.

Tidigare när jag sökt hjälp hos husläkaren har jag bara fått lyckopiller utskrivna. Men förra veckan när jag ringde berättade han att de fått en psykolog och att hon har massa "skattningstester" som man får fylla i. När jag ringde psykologen sa jag att jag ville ha en diagnos. Hon verkade mycket häpen över detta, men bokade i alla fall in mig på en tid.

Idag var jag där. Jag fick berätta om mig och mina problem, och jag var ganska vältalig eftersom jag är inne i en bra period just nu. Sen är tiden strax slut, och hon säger i stort sett att jag verkar må bra just nu och att jag är välkommen att ringa henne igen när jag mår dåligt. Hon säger också att diagnoser oftast ställs som psykiatriska diagnoser. Jag tolkar det som att man måste vara väldigt illa däran för att få en psykiatrisk diagnos, men frågar om skattningstesterna. Hon säger ho, hum, du verkar vara frisk just nu så det är nog ingen idé.

Jag säger: Så en MS-sjuk person räknas som frisk så länge hon inte får en/ett(vad heter det?) skov?
Hon blir lite ställd och säger: Det hinner jag tyvärr inte svara på just nu.
- Du kan ju fundera på det, säger jag.
- ... Hejdå! Säger hon.
- Hej! Säger jag.

Vad kan jag säga? Hon var ingen som jag fick något förtroende för. Varför utbildar man sig till psykolog om man är så uppenbarligen olämpad för det? Och då är jag inte ens en särskilt sjuk person, hur skulle hon bemöta en ordentligt sjuk person? Hon är inte någon som jag skulle vilja träffa när jag mår dåligt. Knappt ens när jag mår bra.

Så jag får söka vidare.

Dessutom blev det ett telefongräl med syrran när jag kom hem. Inte kul. Ingen kul syrra och ingen kul förmiddag.

fan vad svårt

det är att skriva. Men försöka bör man.
En jobbig grej med att vara flerspråkig: Man kan räkna med att skriver man på ett språk så dyker det jämt upp en massa uttryck på det andra språket som man får försöka översätta. Men det kanske är likadant för svenskar med engelska uttryck.

Hummerdrucken

E hemma idag. Skulle käka upp två klor från nyårshummern som blev över när alla var helt dästa efter musslorna. Hade gjort egen aioli på nyårsdagen - fantastiskt god! Smakar lite avocado om den. Använde recept från Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergström som vi fått i julklapp av svärfar och plastsvärmor. Gitto har också den. Jag ska prova pad thai snart.

Kände mig frusen, så ville inte dricka folköl till, tog istället en slatt rödvin från tetran Mauro. Den är lättdrucken och god. Jag köpte den efter att ha sett den i en Rocky-stripp. De var i Norge och den stod på ett bord medan hans kompis hånglade med nån liten norska. Tänkte, duger den åt Martin Kellerman duger den nog åt mig. Jag är ingen finsmakare av vin. Gillar det mesta men klarar mig oftast utan (däremot kräver jag obligatorisk närvaro av folköl i kylen).

Rosita bjöd mig på en flaska de hade som sen hennes man blev förskräckt över, det var deras matlagningsfulvin. Jag tyckte bara att den var lite extra frän.

Märkte efter hummern att jag blivit lite drucken. Kände mig röksugen. Tog fyra bloss på en Marlboro mentol från ett gammalt paket jag har kvar. Brukar aldrig känna för att röka numera förutom just när jag blir påverkad. Detta är tillståndet då jag vill ha kul! Då jag vill knarka och gå på fest i en etagevåning högst upp nånstans med många fönster och helst flygel och pianist och glitter och sprak. Och många människor som håller i cocktailglas med mångfärgade drycker och kanske cigarettmunstycken och svarta kläder.

I stället sitter jag här och försöker nyktra till med mikrade rester från förrigår. En av mina paradrätter faktiskt, som min man tyvärr inte är så förtjust i. Blekselleri med morot och fläsk:

Tvätta sellerin, dra gärna bort från ändarna så mkt sega fibertrådar du kan. Sen skär du dem lite snett så att de blir ungefär centimeter-tjocka strimlor. Strimla fläskfilé eller karré som jag föredrar för att jag gillar fett. Marinera köttet lite med lite matolja, vin (helst risvin/sherry), salt, vitpeppar och potatismjöl (ja, äntligen har jag fallit till föga för denna ingrediens som används i övermått på kinakrogar!). Strimla morötter fint.

Hetta upp olja i stekpanna. Stek köttet. Ta upp när det känns klart (ej längre rått). Stek selleri. Morötter. Lägg i köttet. Smaka av med salt. Kanske en aningens socker.
Ät till ris.

Vietnam-bilder

Mopeder, mopeder, mopeder. Men det var svårt att få dem att fastna på bild.


Mobilt gatukök


Utsikten från vårt tredje och sista hotellrum under den 6 dagar långa Hanoi-resan.


Den urtrevliga och söta hotellvärdinnan som smälte min ilska med sitt vackra leende.


På denna flottiga gatuservering åt vi underbar Bun Cha.

Politiker + caesarsallad

Jag hade en diskussion med en journalistkollega om politiker. Hon lät också vänstervriden, precis som jag är. Men jag tror att jag är en ganska odogmatisk och öppen vänstermänniska som gärna lyssnar på vad högern har för tankar och idéer.

Hur som helst så var vi rörande överens om att de flesta borgerliga politiker vi träffat på varit av den äckligt självbelåtna typen med perfekt putsade fasader.

Inte för att jag inte träffat på en del jobbiga och otrevliga vänsterblocksmänniskor... Men ändå. De någorlunda sympatiska politiker jag träffat som jag minns, är vänster. (Jag har en väldigt vid definition av vänster nu, som inbegriper socialdemokraterna...)

Dock känns det ofta som (tyckte hon precis som jag) att de sympatiska vänstermänniskorna är fastlåsta i något slags klossig partikultur som gör att de får väldigt svårt att göra något av sina goda föresatser. Medan de borgerliga däremot känns helt lätta på foten och kan hitta på vad fan som helst, på gott och ont. Kanske beror det på att vänsterblocket varit i regeringsställning så länge, de kan liksom inte hitta på vad fan som helst, för det går direkt emot deras egen sedan länge förda politik, medan de borgerliga går fram som ångvältar nu och passar på att genomföra tusen olika ändringar under mandatperioden, för de kommer ändå inte att få behålla makten vid nästa val.

Eftersom detta är en matblogg: Idag har jag ätit caesarsallad på Sandys med Staffan B. Det var mkt trevligt och ganska gott faktiskt. Dressingen var en av de bättre jag fått, och då har jag ändå käkat dyra caesarsallader på Rolfs kök och restaurang J i Nacka Strand. Staffan och jag tyckte båda att det var synd att salladen var så kylskåpskall, men ännu sämre att kycklingen också var det. Dessutom borde dressingbyttan vara dubbelt så stor för att räcka till hela salladen. Be om en extra om ni tar med er!

Gott Nytt år!

Igår kväll satt jag på toaletten hos syrran och försökte blogga med hennes nya Sony-Ericsson-mobil. Ville lägga upp en suddig bild på mig själv. Men det gick inte, förmodligen för att det inte finns någon blogg kopplad till hennes mobil. Fast den funkade precis som Jennys telefon, direkt när man tagit en bild kan man välja "publicera på blogg".

Idag har jag kokat knäck. Den är jätteseg, trots att jag kokade den i evigheters evighet.

Igår åt jag medicin mot mask i magen och sen kräktes jag. Konstigt nog var det nog den oäckligaste kräkningen jag varit med om. Ingenting kom ur näsan och musslorna och champagnen (Moet) var inte alls särskilt magsyrliga. Kanske hade de inte hunnit vara i magen tillräckligt länge. Jag åt medicinen nästan genast efter maten och kräktes efter en timme kanske. Ursäkta att jag berättar så ingående, men nu till den avgörande frågan: Hur vet man egentligen vad som gör en magsjuk? Jag menar inte vinterkräksjuka, den tar man inte miste på, men när man ätit frukost, lunch middag och sen kräks på kvällen, hur vet man när man åt det dåliga?

I mitt fall kan det dels bero på maskmedicinen, dels en dålig mussla. Min svåger kräktes nämligen i morse kl 6, och han hade inte ätit maskmedel.

Idag kräktes bonussonen kanske 3 timmar efter maskmedlet. (Samtliga i familjen ska behandlas, maken och dotra har klarat sig utan kräkningar.)

Den där champagnen var väldigt god. Bättre än Bollinger.

Förresten så läste jag om min egen bloggpost om när jag försökte laga Hirams räkris, och jag tycker den förtjänar en omläsning av er också!