Lunch m "konst"

Usch, vad allt känns meningslöst.

Då har jag ändå haft en trevlig lunch på Mornington med Jenny och Tommy. Såg massa kändisar där. Bl a konstexperten i Antikrundan som var den som berättade om luncherna här. Åt en grillad fläskhare som var helt ok. Fick be om potatis igen, två gånger, ändå blev jag inte riktigt mätt. Hur fan blir folk mätta på GI?

Gick på Sophie Tottie på Liljevalchs med Jenny. Tyckte det var deprimerande innehållslöst. Ville stjäla ett par hörlurar för att få lite valuta för mina 70 pix. Avstod.

Nakna kejsare

Läs Jonas Thente om förlagens oförmåga att sälja böcker. Jag tycker att de borde anlita Jenny. Som i sin tur förstås anlitar mig.

yeah, right

På en port på Kungsholmen

Fredag efter fest

Jag tror jag har kommit på vad jag vill skriva om i "min bok", hur jag vill skriva det. Sitter hemma hos Sanna på Kungsholmen och vi har pratat fram det. Hon är så bra kreativt bollplank! Man behöver folk som man kan prata förutsättningslöst med om sina idéer.

Igår personalfest. Jag var i mitt esse, sa massor med människor. Hade på mig den där tajta blålila trikåklänningen, alltså den är verkligen bra till fest! Man kan röra sig helt obehindrat i den, samtidigt som den framhäver en massa goda sidor, hehe.

Fick massor av komplimanger och kallades avdelningens "foxy lady". Idag är jag lite rädd att jag var lite för foxy och lite för glad... Satte mig t ex medvetet hos cheferna och pratade med dem!!! Har småångest över det och annat, t ex min utmanade dans, men hallå! Jag har i alla fall inte legat med nån eller typ, knivskurit nån!

Dessutom märkte inte ens min man att jag var berusad, så bra kontroll har jag över mig själv. Han var förvånad över att jag hade baksmälla idag. Nu, kl 12.30, börjar jag bli nykter.

Jämställdhet i stand-up-världen

Kolla in Linn-Kirsten Edlund, på väg upp? Hoppas i alla fall. Henne hittade jag via Magnus Betnér, som är så otroligt läcker. Masochisten i mig är svag för killar som ser ut som nynazister.

Här skriver hon om jämställdheten i svenska stand-up-världen. Det låter som inom mediavärlden ungefär, eller läget, som tidigare framkommit, på Uppdrag granskning.

En till grönsak med inre skönhet

Titta här!

Liten sak som gläder

Nånting som jag tänkt på de senaste dagarna gör mig väldigt glad. Har ni lagt märke till att man inte behöver skölja potatisen längre? Den man köper i affären alltså. Minns ni att det var lite debatt kring det för många år sen, att i ex Storbritannien köpte man sin potatis ren från jord och mull? Och att även i Sverige sköljer bönderna potatisen, sen rullas den i mull igen för att se "attraktiv" ut.

Jag gläder mig åt det faktum att vi konsumenter slipper ett extra moment när vi lagar mat och att transporterna bör ha blivit färre/lättare tack vare den borttagna, kosmetiska jordmängden. Länge leve förnuftet.

snyggare än Kate Moss

Ser ni rynkorna? Snart kommer de.

Kate Moss är overkligt snygg, men också hon betalar ett pris för sitt hårda och glamorösa leverne. Kommer ni ihåg hur Twiggy såg ut?



Sen såg hon ut såhär. Inte ful, men inte magisk. Mer som en icke-grimaserande Goldie Hawn.


Sen kommer detta.

Vad ville jag säga? Nåt om att det är så kort tid man toppar sin potentiella skönhet, att skönhet är förgängligt, men man kan inte klandra någon för att försöka, samt något om att rent teoretiskt sett så borde jag ha en chans att vara snyggare än kate moss, i alla fall om hon fortsätter att festa och knarka. Se bara på Marianne Faithfull eller nåt. Men Madonna är iofs 50 bast, så lever hon ju som en asket också. Svältande möss är väl mest långlivade, har jag hört nånstans.

Ja, som sagt, vet inte riktigt vad jag ville. Men som min man ibland betecknar mina utsagor: Jag har inget att säga - men jag kan inte tiga!!!

Jag sällar mig till en betydande skara, i alla fall.

Okritiskt på radions Stil

Jag råkade lyssna på Stil i P1 häromdagen, jo, det var i fredags förmiddag. Jag höll på att krevera när jag hörde reportern Danjel Nams inslag. Jag vet inte om jag är jätte-elak nu, men jag kan inte hålla inne med detta. Och det är faktiskt inte sååå många som läser min blogg. Förmodligen lyssnar fler på Stil. Dessutom tycker jag att redaktören eller producenten har ett större ansvar än reportern i detta fall.

I alla fall. Nam var på en liten föreläsning som hölls på Grand Hotel av en amerikansk skönhetsdoktor. Han intervjuade lite kvinnor innan föreläsningen ("hej får jag ställa ett par frågor? - javisst, inga problem..." Sen när är det ok radio att blotta formen, tekniken, researchen, förberedelserna? Hade han med sig så lite bra material hem?), sen intervjuade han skönhetsdoktorn själv - helt okritiskt, verkade det som. Jag hörde i alla fall inga kritiska frågor.

Sen snackade han lite själv också, bl a om att doktorn har mottagning i Hollywood för alla stjärnor och är lite trött på alla unga skådisar som springer till honom för att de fått "hybris av några rynkor". HYBRIS? E-E-E-Eeeeeeh....(psyksjuka Anne i Little Britain.)

Sen berättar han att doktorn själv var hårt drabbad av akne i ungdomen och började experimentera med kemikalier som amatör, för att en vacker dag i en hotellobby se en otroligt vacker man stå i likadana badbyxor som "sina egna" - jag börjar faktiskt själv få svårt att reagera på formuleringen för det är lurigt med pronomen. Men det lät sjukt.

Alltså, jag är ambivalent. Jag anser ju att även folk som inte kan perfekt svenska ska få möjlighet att jobba som journalister. Men då måste för fan redaktörer se till att tvätta deras texter rena från fel. Annars gör man tusen och åter tusen invandrare otjänsten att lyssna in sig på dålig och inkorrekt svenska.

Är det NÅGON på STIL-redaktionen som lyssnat på inslaget innan? Var det ingen som reagerade på dessa formuleringar? I så fall bör de nog få sparken allihop.

Uppdatering 3 maj: Barbro Hedvall hyllar Stil. Jag har mejlat henne och bett henne lyssna på fler program och sedan recensera programmet igen.

H&M-modellen i Kina

Ola Wong rapporterade från H&M:s premiärfest i Shanghai helgen och har även en artikel om öppnandet av butiken. Vad han inte verkar ha koll på (följande har min syrra berättat, måste kolla upp om det stämmer, men min magkänslan säger att det är sant) är att alla som jobbar i butiken får en lön på 4000 - 5000 yuan/RMB (lika mkt i SEK). Jag blev jätteförvånad när min syrra berättade det. Det är nämligen en jättehög lön för en butiksanställd. Jämför med svenska handelsanställda som väl är sämst betalda i hela befolkningen jämte offentligarbetare. De har väl bara drygt dubbelt så mkt som dessa kinesiska H&M-anställda? Otroligt, eftersom löneskillnaderna i övrigt Sverige-Kina i genomsnitt är ungefär 10:1, tippar jag.

Det enda kravet är att flickorna måste vara över 1.65 m långa. Behöver man gissa den andra kvalifikationen?

Slut-tjafsat?

Mkt intressant artikel i DN om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor - nämligen minimal.

Därmed förstås inte sagt att vi inte tänker olika, eller fungerar olika. Men så dessa oliheter styrs alltså av sociala och kulturella skillnader... Ännu ett argument för feminism.

Underbar dag idag också, i solen, vid Nyckelviken, med picknick. Gittos gammelmormors potatissallad (ovilad sådan, men god ändå) och kassler, samt den andra familjens grillade kyckling, baguette, ost, druvor, vattenmelon etc. Mums fillibaba! Det är godare att äta ute, och godare att äta sånt man haft med sig själv. För att inte tala om hur mkt billigare...

Thente om bloggarna

Fattar inte varför den andra länken inte funkar, men här är det i alla fall (scrolla ner till 3 april):

Nu talar vi om svenska bloggar då. Och Popova har rätt i att en unken känsla av "Pojkarne" - och flickorne för all del - vilar över bloggarna.
Ett schema:
Bloggaren A skriver ett inlägg på sin blogg.
Bloggaren B kommenterar inlägget på samma sida och skriver nåt i stil med "hehe, jag håller med dig A. rave on"
Bloggaren C kommenterar A och B med nåt i stil med "hehe jag håller med er A och B. rave on. Men jag undrar vad D har tagit vägen. hehe"
Bloggaren A skriver något lustigt om D.
Bloggaren D kommer in och skriver nåt i stil med "hehe, jag var bara å käkade. soz. rave on"
Bloggarna A B och C kommenterar i tur och ordning med "hehe. rave on".

T-shirt-tryck

Igår umgicks jag med Maria L som ställer ut på en båt just nu, det var underbart. På utställningen träffade vi hennes kompis Gulbedan (?) och Gazelle som var med. De hade varsin 5-månaders bebis. De var helt underbara. Med rötter i Iran och Turkiet, 25-årsåldern, vill hålla på med konst. Jag identifierade mig totalt.

För dem berättade jag att jag vill trycka upp t-shirtar med texten (från början tänkte jag sätta upp anonyma lappar på min arbetsplats, men kom på att vänta, detta står jag för och orkar prata om (i alla fall bra dagar)):

Statustänkande människor är bajs

Jag är inte riktigt nöjd med formuleringen. Hjälp mig gärna!

Mediekritik

Hittar via Ulrika Kärnborg ett samtal i ETC mellan Johan Ehrenberg och Maria-Pia Boethius. Jag kan tycka att de båda är lite ... överdrivna och dogmatiska, men det här håller jag fullständigt med om. Gör det varje dag i mitt jobb.

M-P: Vad jag ser är att de förstör varje djupare samtal. Radio, TV och tidningar gör det. Till exempel mellan könen. Det offentliga är bara fullt av ordvåld, språkvåld och polarisering.
J: Ännu ett jättebra ord: språkvåld. Debattörer får vara framme på scenen några minuter förutsatt att de använder språkvåld mot varandra. Det kan bli någon låtsaskonflikt som man kan göra till underhållning. Pelle smällde till Lena, Lena föll.
M-P: Känner du inte igen det?
J: Jo, två minuter i debattprogram. Jag vet precis att jag har två minuter på mig att säga någonting så träffande för motståndaren att den ska komma ut balans. Folk tänker att: ”Jag vet inte vad det är Johan vill berätta, men han gjorde att den andra verkade dum.”
M-P: Han har tryckt till honom, han vann.
J: Ja, och det finns inte ens en chans att få fram en enda åsikt. Det enda du kan få fram är att den andra har fel.
M-P: När man var i alla de där sofforna på den tiden jag ställde upp, kunde jag känna en fasansfull tomhet efteråt. Även om det hade varit tio minuter i TV. En djup blygsel över sig själv och mina tankar. För att jag hade förnedrat dem helt enkelt.
J: En skam?
M-P: Ja, en skam. Då ska man i själva verket tvärtom känna sig stolt för att man är efterfrågad. Men jag tycker det är tvärtom, man är efterfrågad för att de kan lita på att man gör det där som ska göras.
J: Du har slutat ställa upp i debattprogram?
M-P: Jag kan inte. Jag börjar tjuta av skratt. När man får ett samtal från såna här redaktioner så frågar de: ”Vad tycker du om det här?” Det är liksom den nya censuren. Man tar reda på vad folk tycker INNAN för att se om de passar… Och de fattar inte att det är en totalt genomförd censur som tv och radio ständigt kör med.
J: Du menar…
M-P: De frågar vad flera människor tycker sedan väljer de den som tycker det de redan har ritat upp.
J: Ett icke-samtal, redan regisserat?
M-P: Just det. Experter som är mediekåta vet ju vad de ska säga för att få vara med. Det är inte meningen att något ska berättas på något annat sätt.
J: Det du säger är att samtalet genom Mediatan är omöjligt?
M-P: Ja. Och det är meningen att det ska vara det och det säger jag också. Man slår sönder varje samtal. Jag menar, tänk om oerhört spännande egensinniga människor fick tala i lugn och ro och tala om en massa idéer om mänskligheten. Men det går inte längre för man har hittat på en koreografi. Och skyller på vad folk vill ha.
J: Ingen vet vad människor eller man själv vill lyssna på förrän man hör det. Man säger: ”Nej, men jag är inte intresserad av ekonomi.” Sen får man äntligen tala allvar med någon om det och så känner man ”Oj så spännande!” eller ”Jag bryr mig inte om balett” och så hamnar man plötsligt på en fantastisk föreställning. Det är ju en absurd tanke att man skulle veta vad man är intresserad av, egentligen.

Mornington - inte så bra som sitt rykte

Igår lunchade jag på Mornington med Staffan. Det var väldigt trevligt. Elegant miljö och ingen lunchrusning - stället blev konstigt nog aldrig fullt.

Men maten var faktiskt en besvikelse. Visst, jag kunde se att den var omsorgsfullt tillagad. Att det krävs en hel del ansträngning för att helsteka en biffrad eller vad det var för att den ska bibehålla sin blodighet. Men dels för det för blodigt för mig, dels så smakade maten (biffen med bönsalladen och salsan, det var GI, men jag bad så klart att få potatis till) inget gott! Smaken, för sjutton gubbar, smaken är allt!

En insikt slog dock till: Jag måste verkligen tillbringa mer tid i hotellobbyar. De är bara för sköna.

Sen gick vi för att köpa en klänning från Urban Outfitters, som jag sett hos och på Ana. Vid Birger Jarlsgatan träffar vi på en före detta pojkvän som blev emblematisk för min sämsta-självkänsla-period, rädsla-för-att-inte-vara-intellektuell- och komplex-över-att-vara-invandrare-och-arbetarklass-period. (Numera har jag ju gubevars gift mig in i medelklassen och jobbar i ett medelklassyrke. Samt har insett att bara det jag förstår är kul eller intressant. För mig.)

Glad som jag är får jag inte ångest och vänder på klacken när jag ser honom. Att jag är sminkad och i sällskap med en intellektuell kompis gör säkert sitt till. Så vi hälsar och kramar, jag berättar vad jag försörjer mig på och han berättar att han levererar podradio till svenska myndigheter. "Han har alltså blivit informatör", säger maken pillemariskt när jag återger mötet senare. "Han är alltså en misslyckad journalist." Fast det är inte så jag ser det. Fan vet om inte folk som jobbar på "den andra sidan" har högre status, de verkar i alla fall tjäna bättre och ha roligare.

Sen säger jag till ex-et att du minsann är ju styrelseledamot för den där vänstertidningen, han säger att det bara betyder två möten om året. Jag berättar om min stora avundsjuka när min kompis intervjuade hans fru och det framkom i artikeln att de bor i ett hus mitt i stan med trädgård och stenmur mot en kyrka. Samt kul inredning som han egenhändigt byggt. Han garvar: Vad ska du inte tycka nu då när annekterat grannlägenheten och byggt ut! Han lovar att skicka en kopia av jazzduett-skivan med Dinah Washington som han köpte på Arlanda på vår enda utlandsresa tillsammans under de två sommarmånader vi var tillsammans.

Sen köpte jag mina klänningar och ikväll ska jag på fest i den blålila!!!

(Jag är inne i ett blogg-frenzy märker jag. Borde kanske skriva klart en bokrecension och påbörja det större reportaget jag sålt istället.)

Snobbar som bloggar

Bloggare som får betalt kan ju väcka en hel del ont blod. Jag ser det dock som ett mål att sträva mot. Tänk att ha som jobb att blogga! Yeah!

Av DN:s nya bloggare som jag velat kolla upp har jag redan fastnat för Ulrika Kärnborg och Jonas Thente. Läs till exempel Thentes roliga schema över hur mkt bloggande ser ut. Jag kan inte låta bli att känna igen mig lite och fnissa generat.

Däremot så har Helena Lindblad inte riktigt fattat att en viktig grej med bloggande är att länka till artiklar man pratar om.

SD och lite skryt

Hahahaha, det här är lite kul! Fast jag saknar info om av vem undersökningen gjordes och var och hur.

Resultatet är inget som förvånar mig. Jag har alltid varit bäst i klassen. Både med genomsnittsbetyget och i ämnet svenska. Inte för att någon någonsin frågat efter mina gymnasiebetyg efter gymnasiet (utom när det gällde antagningen till universitetet, fast då räckte det ändå inte att ha 4.6 för att komma in på journlistlinjen. Vilken tur att jag fick 1.9 på högskoleprovet, även om jag fortfarande grämer mig över att jag inte fick 2.0.). Eller tagit mig längre än till vikarieträsket i "mediavärlden".

(Hittat via Isobel, som jag har väldigt svårt att förstå är borgerlig, för hon har så sympatiska åsikter. Men kanske är epitetet "liberal" mer allomfattande än jag hittills velat erkänna.)

Konsumtionsdebatten

Karin Eder-Ekman skriver i DN om konsumtionsdebatten. En klok sak hon bidrar med är:

I dag är det omöjligt att överskatta tingens betydelse. Kan vi inte börja prata om varför det är så? Vad det betyder. I stället för att hissa eller dissa faktum?

Fast jag håller inte med om att vi inte ska hissa eller dissa, tvärtom, jag älskar debatter och tycker vi har för få, särskilt kulturdebatter, i Sverige. Jag tycker också det är viktigt att intellektuella i Sverige förespråkar en viss hållning eller sätt att leva. Och diskuterar alternativen. Såväl när det gäller miljö som när det gäller konsumtion, som leder fram till bland annat miljöfrågor.

Sen fattar jag inte alls vad hon menar med att vårt begär efter handväskor eller efter att vara snygga i själva verket är ett begär efter andra kvinnor.

Låt oss prata om det kvinnliga begär som bränner igenom både klassmässiga förutsättningar och ideologiska förankringar. Begäret som till synes heterosexuella kvinnor, genom att konsumera exempelvis dyra väskor, riktar mot andra kvinnor.

Hon fortsätter:

I den kommersiella kulturen håller mannen på att bli helt överflödig, nu är det kvinnornas kärlekshistoria med andra kvinnor, viljan att behaga andra kvinnor, som dominerar. Chicklitteraturen, lifestylepressen och modebloggandet är de nya guldkalvarna och den föreställda manliga adressaten, den så kallade manliga blicken, som så länge format allt ifrån damtidningarnas modereportage till tvättmedelsreklam, blir alltmer urholkad.

Nej, nej och åter nej. Det är inget begär, det är ju konkurrens det är fråga om. Om den (så kallade) manliga blicken gått åt nåt håll så är det inåt, vi kvinnor har till den milda grad internaliserat den manliga blicken att vi nu ser på oss själva och på andra kvinnor med den.

Men att bli avundsjuk på hur någon ser ut betyder inte att man vill knulla henne. Visst, jag älskar foton med skitvackra kvinnor (gärna med lite intressanta utseenden som Kate Moss), men när jag ser en skitvacker kvinna i verkligheten - inte fan begär jag henne; jag blir skitskraj, jag blir "intimdated", hämmad, blyg, lite skräckslagen, "in awe". Jag studerar henne i detalj för att utröna hur jag ska kunna bli som hon, i alla fall lite grann. Vad gör hon rätt som jag kan efterapa? För något är det.

Jag ger också akt på hur männen omkring mig, särskilt min egen förstås, reagerar på henne. I min personliga kontakt med henne håller jag henne antingen kort, eller är överdrivet trevlig därför att jag vill kompensera för den skräck hon injagat i mig och som jag förstår inte är rationell.

När jag själv gjort mig snygg är jag mkt medveten om detta och lägger märke till alla blickar jag får. De flesta kvinnliga blickar är inte beundrande eller trånande - utan fientliga. Jag känner igen mig; när jag i yngre år sett en kvinna som klätt upp sig till tänderna och har en stolt hållnig har jag känt: Vem tror hon att hon är? Bara för att hon orkat spackla på sig ett halvt ton smink?

(Numera är jag dock oftast vänligare inställd och mer fascinerad av den energi kvinnan orkat lägga ner. Samt undrat när den fasen ska gå över för just den här kvinnan.)

Jag är lite förvånad över hur otrevligt Sisela Lindblom svarade på Susanne Ljungs i mitt tycke väldigt eleganta dementi av att hon skulle ha en 70000-kronorsväska. Jag är dessutom en anhängare av just privatisering av alla teoretiska resonemang. Man bör inte upphöja något till sanning, om man inte har empirisk kunskap.

I en krönika av PC Jersild (tror jag) på ledarsidan i DN någon gång på 90-talet, sa han att man bör föreställa sig att man befinner sig på BB och just fått veta att ens nyfödda barn är gravt handikappat - vilket slags samhälle önskar man då att barnet får växa upp i?

Det är också min invändning mot många moderater och andra borgerliga, att de bara verkar utgå från sin egen verklighet och inte ha sett så många andra. Det är också anledningen till vikten av att folk i alla samhällsgrupper engagerar sig i politiken. Men det finns förstås undantag. Och precis som Staffan konstaterade idag när vi satt under körsbärsblommorna i Kungsan: alla i Sverige är mer eller mindre socialdemokrater.

Synd att allt kokat ner till en väskdebatt. Jag tycker att Nina Björks krönika var intressantare än Sisela Lindbloms iofs liknande åsikter, men ganska hätska attityd.

Maken kommenterar: Männen ger fan i vad kvinnor har på sig. Det har vi alltid gjort. Vi tittar på vad som finns i förpackningen.

Fast jag tror iofs att han är en ovanlig man.

Boken som kanske har förändrat mitt liv

Jag började läsa den i måndags kväll. Maken är på veckolång jobbresa och jag hade fasat i flera dagar för att vara ensam med dottern, snart 4 år. Jag har haft svårt för att vara ensam med henne, ända sedan hon föddes. Har en irrationell känsla av att jag skulle kunna göra henne illa.

Jag inser nu att jag känt att varje skrik hon upphävt har varit riktat mot mig, en attack på mig, en kritik av mig. Därför har jag alltid blivit ledsen när hon skrikit, och om skriket är ihållande fast jag gör allt för att mildra hennes vrede, så blir jag SKITFÖRBANNAD.

Då har jag blivit så förbannad för att hon förstör min tillvaro att jag bara velat att hon ska dö. På fläcken. Jag har fantiserat om knivar som skär i henne och sparkar som krossar hennes mjuka lilla huvud. Tanken har omedelbart lagt en kvävande tyngd på mitt hjärta, samtidigt som den lindrat.

Har aktat mig för att låta mina händer och armar komma nära farliga, vassa föremål när jag varit ensam med henne. Som om de skulle kunna få ett eget liv och plötsligt skulle jag komma till sans och inse det fruktansvärda mina lemmar gjort.

Nu har jag läst Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Jag fattar inte varför inte alla pratar om den. Den är HELT fantastisk.

Sen jag började läsa den har jag slutat att se mitt barn som en liten vilde jag måste tukta. Och desperationen i att jag inte vet hur man tuktar små vildar utan att samtidigt göra dem illa, har upphört. Jag kan nu se att precis som han säger, så försöker mitt barn faktiskt, på riktigt, samarbeta med mig. Alltsomoftast.

Att hon inte är dummare än vilken person som helst på gatan, som helst bara vill ha det så bra som möjligt med människor man möter och får att göra med, för att då inte tala om de man har närmast omkring sig här hemma.

Det är en enorm insikt. Att mitt barn inte är ute efter att göra livet så besvärligt för mig som möjligt. Måhända är jag konstig som lidit av den villfarelsen, men det är så det har känts ibland. Nu kan jag se alla de gånger hon gör mig till viljes. Och det är banne mig väldigt ofta.

Det känns som att jag fått en jättestor present helt oförhappandes. Tack Amber, jag har snart läst ut ditt ex och har beställt 5 ex på Adlibris. Jag är inte längre rädd för att vara ensam med henne, tvärtom njuter jag - av hennes skönhet, av hennes livfullhet. Jag minns så väl den känslan som Juul beskriver, när jag såg mitt nyfödda barn, den totala insikten jag hade i att:

Men herregud, varför känner jag mig så ofta värdelös? Det räcker ju med att vi finns till, så är vi perfekta! För hon, den lilla, den rödskrynkliga, var ju det allra finaste jag någonsin sett. Och det allra viktigaste.

Nu vill jag bara att maken ska läsa boken också.

Favorit i repris

Ett ganska bra inlägg som är värt att läsas igen, tycker jag själv.

Finn-jävel

Jag har världens största gryende finne på överläppen just nu, höger sida från mitt håll. Och jag som ska käka lunch med folk, gå till min underbara nya kbt-terapeut och allt... Jaja, mustaschen är i alla fall blekt och iordningställd.

Vadå, har ni trott på naturlig skönhet säger ni? Ha!

Mitt namn är tyvärr inte Ronny

Jag älskar Ronny Ambjörnsson. Läste hans bok Mitt förnamn är Ronny om sin klassresa och dyrkade både berättelsen och den kristallklara prosan. Tänk, en akademiker som skriver så man förstår och gläds. Här är en njutbar recension av Fichtelius bok om Persson.

Manliga gynekologer forts

Uppföljning på diskussionen om manliga gynekologer. Jag är sen med denna post, men Alexandra Charles & co var ju ute på DN debatt med att kvinnor i södra Sverige inte får välja bort manliga gynekologer. Jag har inte själv läst texten, men däremot ett par bloggar som diskuterade den.

Då fick jag det bästa argumentet för varför kvinnor ska få välja bort manliga gynekologer. Tyvärr minns jag inte i vilken blogg jag läste den, men det var i kommentarerna, har en svag känsla av att själva bloggen var skriven av en hbt-person som var emot fritt val av gynekolog.

I alla fall så påpekades i en av kommentarerna att det troligen finns tre grupper av kvinnor som uppsöker gynekologer:
- kvinnor som inte bryr sig om gynekologen är man eller kvinna
- kvinnor som helst vill gå till en kvinnlig gynekolog
- kvinnor som helst vill gå till en manlig gynekolog

Varför inte försöka tillgodose alla dessa kvinnors önskemål? Och för all del önskemålen bland män som behöver gå till urologer? Jag anser inte att det handlar om diskriminering här.

Jag tycker man borde i största möjliga mån få välja vem man får vård av. Det handlar ju om subtila saker som personkemi också. Själv avskyr jag min husläkare; han är hårdhänt, okänslig och avfärdar mina problem. När jag försökt förklara det för andra husläkare på vårdcentralen verkar de bara tycka att det är jag som är konstig. Kan man byta vårdcentral? Fast jag gillar verkligen receptionisten där.

Lite oförtjänt framgång hitåt, tack

Chattar med en äldre, klok vän som säger dessa tänkvärda ord:

Enligt min uppfattning är oförtjänt framgång det som stimulerar mest, all framgång som är baserad på arbetsinsatser är ju förväntad och skapar sorg om den uteblir.

Matfråga: Vacker utanpå och inuti

Jag har fått en fråga om en kinesisk rädisa/rättika som heter xin1 li3 mei3 心里美 (hjärta innanför vacker=inre skönhet). Jag har själv aldrig ätit den, men den ska vara väldigt vanlig i norra Kina, enligt snabbt skummande av Google-sökningar. Nån som vet om man kan få tag på den här, eller köpa frön att odla själv?

Påminner lite om en rödbeta också.

Uppdatering: Frågan löst av frågeställaren Anna Gustafsson Chen. Kolla in länken. Jag ska få lite frön av henne!

Berns = asiat

Är det någon som förstått att hela stora Berns sen nåt år tillbaka har helt och hållet asiatiskt tema? Tydligen så består menyn av över 100 asiatiska rätter. De ska till och med göra sin egen tofu. Någon som testat?

Ledningen ska även ha funderat på att importera en nattklubbsinterör från Shanghai och montera upp den bit för bit. Fast det undrar jag verkligen om det vore så lyckat. Jag förstår att man önskar sig en stämning typ 30-talets Shanghai, problemet är väl om detn öht finns någon sådan inredning kvar (utom möjligen på Peace Hotel). De nattklubbar jag sett i Kina har varit ganska muggiga.

Kan själv

Jag har bytt däck. Från vinterdäck till sommardäck.
Sen började det hagla.

Uppdatering: Och nu har det snöat också.